Drömmen

Jag känner hur hissen börjar åka uppåt och lutar mig mot den kalla plåtväggen som så många gånger förut. Tills jag inser hur många småbarnshänder med bakterier som har petat på samma vägg, och tar ett äcklat skutt framåt som om väggen vore elektrisk. Hissens välbekanta “pling” hörs, det som vittnar om att det är dags att kliva ur. Jag öppnar dörren till vår lägenhet och kastar av mig min kappa och trampar ur mina skor. På väg ut till köket, kommer jag på att kappan är dyr och kommer att bli skrynklig, så att jag borde hänga upp den. Men det gör jag inte, för jag vet att städerskan kommer att göra det. Jag går ut i köket och tittar kritiskt på ett äpple. Trycker med tummen på ett mörkare parti som känns mjukt och lägger tillbaka det.

“Hallå?”

Städerskan kommer ut i köket med en droppande mopp i handen.
“Äpplena är ruttna”, säger jag medan jag håller upp äpplet och tittar menande på henne. Min blick vandrar ner till den lilla pölen under moppen.“Och det droppar”. Städerskan tittar på mig och ler medlidsamt, som om det var mig det var fel på, innan hon återgår till sitt. Jag går in på mitt rum och sätter mig på sängen. Slätar till sidenlakanen och låter blicken vandra över mitt stora rum.

Bokhyllan som är fylld med böcker av alla möjliga sorter, ordnade i färgordning och fyllda med damm eftersom att jag aldrig har rört dem. Det städade skrivbordet med en stängd laptop, hundratals pennor, också i färgordning, och en hög med läxor som behöver göras trots att jag inte orkar. Det är inte mycket jag orkar gällande skolan, men det är lugnt eftersom att jag får alla prov skickade till mig innan vi ska ha dem och mina vänner gör mina läxor. I ett av hörnen i mitt rum står en mjuk vit soffa med en stor platt-tv framför och där spenderar jag för det mesta tiden om jag inte är ute och shoppar. På golvet ligger en stor mjuk grå matta och när man trampar på den känns det som att gå fluffiga moln. Min stora himmelsäng, prydd med färgglada ljusslingor. Och sist, men inte minst, en dörr som leder till min “walk-in closet” som nästan är lika stor som halva mitt rum och fylld med kläder i alla olika former och färger.

Jag drar upp min mobil ur jeansfickan och skickar ett sms till min bästa vän och ber henne komma. Fem minuter senare öppnas dörren till mitt rum och hon kliver in. Vi tillbringar eftermiddagen ute på stan där vi shoppar och senare på kvällen går hon över till sig igen när det är dags för oss att äta middag. Mamma och pappa har precis kommit hem från sina jobb, båda är advokater, och vårt hembiträde har lagat oxfilé med sås och potatis. Middagarna hos oss brukar vara lugna och tysta, men idag är pappa upprörd över ett fall som gick fel. De frågar mig hur det var i skolan och jag svarar som vanligt att det var bra, sedan lämnar jag bordet och slänger mig framför tv:n.

Jag vaknar. Och jag känner mig så mycket klarare i huvudet. Mer än jag någonsin varit. Det känns så verkligt. Jag ligger inte på en soffa och tittar på tv, jag ligger istället på en hård träbänk. Doften från dagens middag har ersatts med en fuktig lukt av jord och en frän stank av smuts och sopor.

Jag blinkar till och sätter mig upp i soffan. Klockan på väggen visar över midnatt. Jag knäpper av tv:n och istället för det starka vita ljuset från tv:n, blir det mörkt och den enda ljuskällan är det svaga ljuset från badrummet. Jag byter om till mitt nattlinne, borstar mina tänder, kryper ner mellan de mjuka lakanen och sluter min ögon igen. Precis innan jag somnar känner jag en känsla jag känner igen. Varje gång innan jag drömmer. Starkare för varje dröm. Starkast nu. Jag föreställer mig en ballong som sitter inuti mitt huvud och den fylls med luft tills den sprängs…

…och jag slår upp mina ögon. Jag tittar mig omkring och förfäras av synen. Upphasad på armbågarna inser jag att jag ligger på en smal träbräda som står på fyra vingliga ben. Jag är stel i hela kroppen, lika stel som om jag skulle ha sovit i flera dagar. Min blick vandrar över rummet jag ligger i. Det är trångt, väggarna är av trä, och en insikt växer fram. Då slår det mig. Det är mitt rum jag ligger i.

En gång när jag var liten föll jag från ett träd när jag klättrade. All luft gick ur mig. Precis så känner jag nu. Jag får svårt att andas. Min bokhylla är utbytt mot tre nötta trähyllor med konservburkar, där min soffa stod står två träbänkar, likadana som den jag vaknade på. Det ryker från en gammaldags vedspis. Röken sticker i näsan och blandas med lukten av jord och sopor. Som i min förra dröm. Dröm! Jag kan andas ordentligt igen när jag begriper att det är en dröm och att jag kommer vakna i min himmelsäng med lukten av ägg och bacon i näsan om jag bara nyper mig i armen. Så det gör jag, och väntar. Men när jag öppnar ögonen igen är allt oförändrat. Jag nyper mig tålmodigt igen, allt hårdare tills armen gör ont och på stället där jag har nypt mig är det flammande rött. Jag sväljer och lägger huvudet i händerna. Bara att vänta då, tänker jag.

Jag rycker till när någon kommer in genom dörröppningen.
“Är du vaken nu? Det var på tiden. Kan du vattna?” säger en kvinna. Hon är smutsig i ansiktet, håret hänger i rufsiga testar och hon har på sig ett par beiga byxor som hänger löst runt midjan och en söndrig fleecetröja i svart. Med dem orden vänder hon sig om och går ut. Förskräckt tittar jag efter henne. När hennes ryggtavla försvinner förstår jag varför ansiktet var så bekant. Mamma.

Jag sitter stum kvar. Tittar ner på mig själv och inser att jag bär samma utstyrsel som mamma. Mamma i drömmen, rättar jag mig själv i tankarna. Äcklad av kläderna och mitt smutsiga hår, ställer jag mig upp och går samma väg som mamma gick. Jag går igenom vårt hus. Det är samma rum, men ändå helt utbytta, och allt är av trä eller slarvigt putsad vägg som flagnar. Jag stannar upp mitt på golvet i vardagsrummet och matsalen. Vår vita skinnsoffa är nu en träbänk med flisor. Det finns inget glasbord med guldiga värmeljushållare och inredningstidningar framför träbänken, utan istället två upp- och nervända backar som är kantstötta och olika stora med ett snart utbrunnet stearinljus på.

Stearinen har runnit ned längs ljuset och ner på bordet. De blanka skåpsluckorna är ersatta med hyllor i trä. På hyllorna står varken vinglas, fyllda pastapaket eller en påse med rostbröd. Där står ett fåtal konservburkar med konserverad gurka och ett öppnat paket med kex. Jag ser till och med på håll genom det plastiga paketet att kexen är mer mögliga än vad de är krispigt ljusgula. Jag får kväljningar och vänder mig om. Ytterdörren är på sitt vanliga ställe, fast nu leder den inte ut till ett fräscht trapphus, utan istället till en trädgård. Den är inte blommande och grön med massa färgglada rabatter. Det är lerigt och mulet. Det finns några träd som ser ut som om de skulle kunna ramla ihop när som helst. Ett odlingsland med ett ställvis nedtrampat hönsnät runt om. Det finns ett förråd målat i vitt och rött med en sned dörr som rör sig lojt fram och tillbaka i vinden. I samma stund visar sig mamma i förrådets dörröppning.

“Du har inte ätit på två dagar eftersom att du har sovit, kanske är du hungrig?”

Sovit? Det hinner jag inte tänka mer på. Som på signal sätter min mage igång att kurra när jag hör ordet “hungrig”. Jag är fruktansvärt hungrig. Mamma håller fram en öppen konservburk. Jag tar emot den men i samma stund som jag ser innehållet slänger jag iväg den och den gråbruna sörjan med bitar i blandas med leran på marken. Mamma ser helt förfärad ut och en tår gör en ljus rand i det smutsiga ansiktet.

“Det var den sista köttgrytan…” . Med dem orden lämnar hon mig och köttgrytan ensamma på gårdsplanen och går in. Jag sparkar till grytan så att det skvätter ännu längre bort.

“Kunde väl inte jag veta” mumlar jag. Just nu skulle jag ge allt för det gröna äpplet med en brun fläck på. En kall vindpust som drar fram påminner mig om att jag bara bär en fleecetröja som består av mer hål än tyg. Jag ger den utspillda köttgrytan en sista äcklad blick och går in i huset. Mamma står vid hyllorna. Det ser ut som om hon räknar konserverna och antecknar i ett häfte.

“Förlåt.”

Jag känner mig dum när jag står där och väntar på mammas svar. För att den köttgrytan betydde allt, den var så viktig. Annars skulle den inte betyda någonting, den skulle bara ha kostat mig en äcklad blick, eller som mest en tanke. Men nu kostade den allt. Jag känner mig så vilse, men ändå mer vaken och levande än vad jag någonsin känt mig. Mamma vänder sig om och tittar på mig.
“Det är okej” Hon biter sig i läppen. “Jag har varit så orolig”
Jag tittar frågande på henne.
“Du har sovit i två dagar. Du har rört dig och pratat i sömnen”
“Jag har inte sovit. Jag sover. Detta är en dröm.”
Jag sväljer och säger det allt mer desperat.
“Detta är en dröm, detta är en dröm, detta är en dröm”
Mamma tittar oroligt och undrande på mig. Jag upprepar de fyra orden flera gånger om och känner hur tårarna tränger fram. Jag ser framför mig varje gång jag somnat i min himmelsäng och varje natt har jag känt mig så levande i mina drömmar. Precis som om jag sover på dagarna och är vaken i drömmen på nätterna.

Allt snurrar och det känns som om jag har slagit i mitt huvud. Svarta prickar dansar framför mina ögon. Jag kippar efter luft. Det känns precis som om jag har svalt en stor sten som tynger ned hela min kropp. Som om någon har lagt bly i mina fickor och som om mina kläder av gjorda av järnkedjor. Trots det vänder jag mig om och springer ut genom dörren. Snubblar på hönsnätet och trampar ner några skott som precis har trängt sig upp ur jorden. Jag känner mig ännu tyngre för att jag vet att de nedtrampade skotten egentligen skulle ha blivit mat. Mat som vi behöver och mat som är livsavgörande för oss. Jag fortsätter att springa. Bort från allt. För jag vet. Jag vet nu. Jag vet att detta inte är en dröm.

Författare:

Publicerat

Dela: