Publicerat
Kategori: Novell

Drömmen Sverige

Historien om Mehmet kan ses som en sann berättelse, en lögn, eller en blandning av båda. Det som verkligen är fallet låter jag vara osagt.


Min berättelse tar sin början 1971 i centrala Turkiet. Mer bestämt Kulu en närliggande by till en av Turkiets största städer Konya med sina 4 miljoner invånare.
Denna region i Turkiet är känd för sina fina olivträd, vita hus och små gator där tvätten hängs på klädlinor mellan de olika husen. Tomater, frukt och annat grönt torkas på taket, och man kan nästan alltid se taken fulla med tomater som torkas, under hela sommaren.
När det regnar under dessa tider, så regnar det givetvis svordomar också som är det vanligaste man hör runt om i byn, eftersom det extrema regnet förstör skörden som givetvis äventyrar Kulu- bornas inkomster. Men jag ska inte sticka under stolen med att turkarna förmodligen har den kultur i världen som ger svordomar både syra och kritik.


Befolkningen i Kulu idag var är 13 000, men dessa har närmare 30 000 släktingar som emigrerat till Sverige som arbetskraft under 1960-talet. Inte konstigt att turkar var ett synonym för samtliga utlänningar i Sverige. Under varje juni åker nästan alla tillbaka till sin hemby för att njuta av dess natur, kultur och traditioner.



Kulu har många traditioner som till viss del är lik övriga Turkiets men i många fall är väldigt olik övriga turkars seder och traditioner. De största skillnaderna bör väl ses som ”bevaringen” av de gamla turkiska anorna, och att familj och lojalitet går före allt annat, även före religion!

Det hela började som sagt 1971.
På Kulus gator var det alltid fullt med pojkar som spelade fotboll, vilket näst intill kan ses som en religion i Turkiet. De barn som höll på det turkiska storlaget Galatasaray bildade ett lag och spelade mot de som höll på ett annat turkiskt fotbollslag vid namn Fenerbahce, detta var sättet man delade upp lag och människor på.
Dessa matcher var aldrig ”bara på skoj” som vi har hemma i Sverige. Nej.. dessa matcher var allt förutom skoj. Förlorade man en match mot Fenerbahce supportrar så förlorade Galatasaray sitt ansikte och heder tänkte man, och därav anledningen till att många matcher oftast slutade med slagsmål.

På en av dessa gator spelades en match som är mer betydelsefull för min berättelse.
Galatasarayarna ledde matchen med 1-0 och slagsmålet hade precis börjat eftersom slutminuterna närmade sig. Under slagsmålet men ej inblandad i slagsmålet var det en pojke vid namn Mehmet som satte sig ner på marken längs trottoarkanten och knöt sina gamla röda skor som såg mer ut som trätofflor än fotbollskor.

Mehmet var 7 år gammal och skulle precis börja första klassen i grundskolan. Han var kortklippt i enlighet med turkiska skolors regler, smal och rätt lång för sin ålder och hade lite mörkare hy än de övriga turkarna eftersom han hade turkmenskt ursprung i sig, dessa turkmener var enligt legender kända för att vara stiliga pojkar, mörkhyade och oftast hade de gröna ögon, så kallade turkmenska ögon.

Medan han knöt sina skor hörde han mumlande ifrån några av de gamla gubbarna som stod bakom ett av målen.
Mehmet hörde något om att någon skulle strykas från pappret, vilket i gamla turkiska termer betydde att någon skulle mördas.

Mehmet spetsade öronen lite mer och rörde sig mot godisbutiken som befann sig precis bakom dessa två män som stod och pratade.
Utan att titta på butiksföreståndaren beställde Mehmet en Coca-cola samtidigt som han följde de gamla männens konversation, likaså följde butiksföreståndarens ögon Mehmets ögon.
Mehmet bara 7 år men förstod ändå att det rörde sig om ett mord, inte konstigt med alla sagor om vendettor som Mehmet hört talas om. Men vem skulle mördas?
Av konversationen framgick tydligt att det inte var dessa två män som skulle utföra mordet, men att det var ett beställningsjobb det vill säga att ”anonyma personer” skulle utföra det.
Mitt under allt hörde Mehmet namnet Bayram emmi. Bayram som var ett vanligt namn i Turkiet men inte vanligt i Kulu, och emmi som stod för herr, eller Herr som vi säger i Sverige.

Mehmet hade personligen aldrig träffat Bayram emmi personligen, men hans familj hade nyligen fått stor hjälp av Bayram emmi och hans familj, Aslan familjen. Hjälpen de hade fått var ett jobb för både hans mor och far på Bayram emmis olivträdsfält. Att både man och kvinna hade jobb i Turkiet var väldigt ovanligt under dessa tider.

Mehmet funderade på att springa hem och berätta för hans föräldrar vad han nyligen hörde, men visste att hans föräldrar befann sig hos Bayram emmis olivfält så han bestämde sig för att springa dit istället, men utan att väcka uppmärksamhet. Likt ett barn som aldrig rört eld, men ändå fruktar den, sade alla Mehmets sinnen att samtalet han precis hört är något farligt.., inte farligt..men oroväckande. Mehmet kände hur hans mage nästan vändes ut och in av nervositet.
Hur hade det sett ut ifall han helt plötsligt hade sprungit iväg bakom de två männen som stod och pratade? Det hade lett till problem, STORA problem, inte för honom men för hans föräldrar.. det visste Mehmet.

Han skrek till Ufuk, den äldre grabben som arrangerade hela fotbollsmatchen och frågade honom ifall det var okej ifall han gick hem, på grund av hans påhittade smärta i benen.
Ufuk nickade och log - som du ser.. 20 turkar på en fotbollsplan leder bara till katastrof. Gå du, så ses vi imorrn samma ställe samma tid insallah, d v s om Gud vill. Oglum som betyder min son på turkiska, och brukar användas flitigt mellan turkiska ungdomar. Det kan både betraktas som fräckhet men samtidigt som kärlek att säga Oglum till varandra.
Insallah betyder: Om Gud vill... och det brukar turkar alltid säga om någon framtida händelse. Exempelvis, ska vi gå ut på Fredag? Istället för att svara Ja.., så säger en turk: Insallah.. dvs.. Om Gud vill. Turkar är ett väldigt skrockfullt folk, där man inte vill ”tala för stort” inför Gud den allsmäktige, Gud ödesskaparen..eftersom man aldrig visste hur Guds planer såg ut.


2. Bayram emmi, en stor man.
- Bayram emmi !!!!! - Bayram emmi !!!!!!! skrek Mehmet springandes längs en grusväg mot det stora vita huset med röda grinder, barfota med sina skor i handen.

Mehmet närmade sig det stora huset med den enorma tomten. Man kunde knappt se in över de höga grindväggarna men dock igenom grinden med sina eleganta mönster.
Grinden öppnades plötsligt och det satt två män vid ett bord som endast hade en kanna med vatten och två glas på. Männen var klädda som traditionella turkiska bönder, trots att kläderna var rena och nystrykta. Svarta finbyxor, vit skjorta med bruna hängslor, en mössa (farfarsmössa) som vi säger i Sverige, och ett gevär i deras knän.

Grinden öppnades mer och mer.......
Två män hoppade ur buskarna till höger och vänster och satte geväret i nacken på lille Mehmet.
- Vad vill du lan? Frågade dem.
Jag vill träffa mina föräldrar, de plockar oliver för Bayram emmi svarade Mehmet.

Männen som var likadant klädda som männen vid bordet började visitera Mehmet efter något. När dem inte hittade något förutom ett coca-cola lock, tog de ett hårt grepp kring Mehmet tunna nacke och nästan lyfte in honom på gården.

Gården var stor, och det märktes att ägaren av denna gård var rik. Runt om i varje hörn på gården satt det en man med gevär. Mehmet förstod inte varför, jag menar.. han visste ju att Bayram emmi var en känd person, men varför måste han ha beväpnade män sittandes runt om hans hus?



Vem är det? hostade en gammal man fram som syntes lite vagt ifrån andra våningen av det stora vita huset.

Två av de beväpnade männen lutade sina gevär mot trapporna och sprang upp för att hjälpa den gamle mannen ner från trapporna.
Mannen med pyjamasbyxor, vitt linne och hängslorna hängandes längs midjan såg gammal ut, och haltad aningen. Men inte av något handikapp men snarare på grund av hög ålder.

Mannen kom närmare och gjorde en kallande gest mot Mehmet. Mehmet tittade frågande mot vakterna.
- Stå inte där bara pojk, han kallar på dig!

Mehmet rörde sig sakta mot den gamle mannen, och stammade fram ett hej rädd som han var.

- Hej unge man sa den äldre mannen.., låt oss sätta oss här, och drog ut två stolar vid ett tomt bord jämte husets yttertrappa.

Mehmet gjorde som han blev tillsagd.
- Du ser turkmensk ut, har jag rätt eller? Frågade mannen med ett litet leende, precis som om han avslöjat all världens hemligheter.

Mehmet log lite tillbaka och nickade jakande. Mannen skrattade till lite och fortsatte: - Men jag tror inte du kom hit för att prata om dina vackra olivögon, vad vill du min son?

Mehmet antog att det var Bayram emmi som han pratade med, men frågade ändå honom för att försäkra sig om att det verkligen var han. Bayram emmi nickade jakande..

Mehmet visste inte var han skulle börja, men han berättade precis allt han hörde vid fotbollsplanen.
Bayram emmi ställde sig upp hastigt och frågade ifall någon märkt att han hade hört det männen pratat om och att han sprungit till Bayram emmi för att berätta vad som hänt.
- jag tror inte det, hurså? Svarade Mehmet

Det är en bra bit från där du hörde männen prata till hit min son, sade Bayram emmi. Så ingen märkte att du sprang hit efter att du hört de prata alltså?
Mehmet tänkte efter lite och kom på att Coca-Cola försäljaren han möjligtvis kan ha sett det.. – men vad hette denna försäljare??? Nästan skrek Bayram emmi. , en farbror som säljer coca-cola och choklad längs fotbollsplanen.

Bayram emmi gestikulerade mot vakterna att de skulle komma. Vakterna frågade vad som hade hänt. Bayram emmi reste sig, och gick iväg mot huset, och viskade något till vakterna. Vakterna vände sig om och tittade mot Mehmet, och blinkade med ena ögat, i stil med att..det fixar sig, du är okej. Mehmet log tillbaka.

Vakterna sprang sedan iväg snabbt och körde ut en gammal BMW från garaget. Fyra till fem av de beväpnade vakterna hoppade in i bilen, och bilen accelererade iväg på grusvägen.
Någonting hade hänt, eller skulle hända. Mehmet förstod ingenting ung och oskyldig som han var.
Men han undrade var hans föräldrar var, eftersom många olivplockare hade gått förbi några gånger under tiden han suttit och pratat med Bayram emmi, men han hade däremot inte sett sina föräldrar gå förbi.

- var är mina föräldrar Bayram emmi? Frågade pojken.

Min son, jag gav dem ledigt idag, eftersom din far hade ryggproblem, därför gav jag även din mor ledigt, så hon kan ta hand om din far.
Okej, svarade lille Mehmet. Kan jag gå hem nu?
- Nej min son, det är nog bäst att du stannar här en liten stund till. Tills farbröderna som nyss åkte iväg kommer tillbaka. Du kan ju samtidigt passa på och bada med i poolen som vi nyss byggt.
( i Turkiet kallas alla äldre män, såväl bekanta som främlingar, för farbror. Detta av respekt).

Mehmet ifrågasatte aldrig sina äldre, och inte gjorde han det nu heller, speciellt inte mot en man som Bayram emmi. Men han visste trots sin unga ålder att något var fel. Något hade hänt, eller skulle hända.. men vad?


Vändpunkten
Solen började gå ner, blodröd som den var över Kulus fina åkrar. Några kvinnor som slutat för dagen med att plocka oliver, gjorde en sista tjänst för sin herre genom att vattna grusvägen med en vattenslang för att blöta upp gruset och jorden, så den hårda vinden som nu rådde inte skulle ta med sig allt grus och jord in på tomten. Men det härligaste och ljuvaste med att vattna jorden och gruset i Kulu, var den underbara doft som marken gav ut efter att ha blivit nerblött av det anatoliska vattnet.
Tre vakter steg ur bilen. Bilen hade nästan kört in i det gamla fina kalkvita husets grinder, grinder vars inanför Mehmets föräldrar skulle finnas. Husets ytterdörr stod på glänt. Vakterna tittade lite på varandra. Den storväxta av dem som hade krulligt hår och lite skäggstubb ropade: - Sevket fader till Mehmet !! Fadime…moder till Mehmet!! Kom ut!!.
Vakterna fick ingen respons förutom grannarna som öppnade sina fönster och tittade nyfiket ut. Kvinnorna som tittade ut från sina fönster började mumla sinsemellan typiska turkiska kvinnor som de var. Av folkmassans reaktion att avgöra, såg det ut som om dem visste att något hade hänt, men som alltid skulle aldrig en turk läcka så det var inte ens värt ett försök att fråga de nu objudna åskådarna.
Efter några minuter fick det vara nog, någonting hade hänt förstod vakterna. Vakterna sparkade in dörren och sprang in i vars ett rum likt en turkisk polisrazzia.
Toalettens dörr stod på glänt.. Den ena vakten tittade mot den andra vakten, och gjorde en gest med ögonen som pekade mot toalettdörren.
Med gevärspipan öppnade dem dörren försiktigt..
Två kroppar med ansiktet nedåt låg i badkaret som var fylld med vatten, men inte en droppe spilld vatten låg på golvet.
Vakterna hjälptes åt att lyfta kropparna ur badkaret, och den ena vakten tittade på de döda kropparna som var Sevket och Fadime , Mehmets far och mor. Den andra vakten frågade: - vad fan tittar du på lan? Hjälp till att bära ut dem istället.
- Jo, men kolla det är någonting som fattas, men jag kan inte sätta fingret på det..,
Vakten svarade med en ansträngande röst: - det är öronen hos mamman och tungan hos fadern som är bortskurna, vilket förmodligen gjordes medan de levde, och sedan avrättades med två skott vardera i nacken.
Men varför just tungan på fadern och öronen hos modern? Kan du ingenting din åsna? Du jobbar för fan som livvakt för en av Kulu´s mäktigaste män, och du känner inte till mordtraditionerna?
Denna mordtradition gjorde sig gällande om någon pratat med eller om någon som de inte borde ha gjort, och därav anledningen till att man skär bort öronen: ” offret ifråga har lyssnat på något som de inte borde ha gjort” och man skär av tungan för ”något man inte borde ha pratat till någon om”. Tycker iförsig att tungan är okej att skära bort, eftersom någon förmodligen har sagt eller pratat för mycket, men att skära av någons öron för något de kanske har råkat höra.. är kanske lite att ta i. Men ingen har sagt att det är en rättvis värld vi lever i. Fortsatte den äldre och förmodligen den mer erfarne av vakterna.
- men varför har de dödat pojkens far och mor, alltså båda två? Frågade den nyfikne och chockerade vakten.
Den äldre, skrubbade sig lite om skägget och tittade på de både kropparna fram och tillbaka och mumlade fram: - om jag bara visste.... , jag är dock övertygad om att Bayram emmi har ett bra svar eller en teori på det hela. Men jag skulle anta att det har att göra med den lilla pojken som besökte oss idag, och vad han berättade till Bayram emmi.
De andra vakterna nickade jakande, precis som om alla pusselbitar föll på plats.
- Aja.. låt oss lasta in kropparna i bakluckan i bilen,innan Jandarma kommer. (Jandarma är en turkisk militärpolis som har större befogenheter än poliser, dessa var väldigt vanliga under 40-talet till 80- talet, något i stil med militärpolisen. Då poliser oftast ansågs vara korrumperade användes Jandarma i större usträckning, eftersom deras lojalitet för republiken inte gick att rubba oavsett otaliga mutförsök runtom i landet.)










Mehmets ödesvändning
Bilen körde in i Bayram emmis grind. Mehmet satt och åt gömec (turkisk pitabröd), och hade två gröna oliver i handen, nyligen plockad från Bayram emmis enorma trädgård.
Mehmet följde bilen med sin blick, samtidigt skriker Bayram emmi till några jämnåriga barn som spelade fotboll med sin plastboll på andra sidan trädgården: - Cem, Tolga, Levent!!! Kom hit och vissa Mehmet era nya slangbellor som ni har gjort, och gå och skjut några kråkor!! , du tycker väl om slangbellor Mehmet?, frågade Bayram emmi.
- Ja!! svarade Mehmet, samtidigt som han inte släppte blicken en sekund från bilen som just anlänt.

Vakterna som satt i bilen steg inte ur bilen, tydligen väntade de på något.
Mehmet började röra sig mot de tre pojkarna, släpandes på sina blåa plastsandaler som han fick låna från en av barnen där.
Bayram emmi klappade Mehmet på håret medan han gick förbi med en fokuserad blick på bilen och dess öppna backlucka som stod aningen på glänt.

- Dem var snabba! Mumlade Bayram emmi, medan han lyfte lite på lakanen som kropparna lindats in i.
Ska mer blod spillas? Frågade en av de yngre vakterna samtidigt som han tittade på den nu föräldrarlöse Mehmet som stod och kände på olika slangbellor på andra sidan trädgården, helt ovetandes om det inträffade och om hans ödesvändning som komma skulle.

Bayram emmi tog fram ett paket Marlboro, och tände en cigarett, och samtidigt som han stoppade in tändaren i bröstfickan på skjortan svarade han: Nej, det ska vi inte!
Besvikelsen var stor hos vakterna, det syntes på deras gester och sättet de andades på, de började mer och mer andas genom näsan.. en slags aggressivitetssymptom.

Bayram emmi frågade varför de tog det här personligt, och att dem inte hade något att göra med det hela. Den ena vakten, den yngre frågvise väktaren sade med en darrande röst: - kolla på stackars barnet, han vet inte vad som hänt. Han kommer ha ett svårt liv hela livet. Hans föräldrar som inte skadat eller talat illa om något har dött, och varför, och av vem !!! Sade vakten, samtidigt som hans sparkar sönder en bredvidliggande motorcykellykta.
- Ta det lugnt Recep !! viskar Bayram emmi. Jag har inte sagt att de skyldiga inte ska sona för sina brott. Jag sa bara att ”vi” inte ska göra något. Någon utomstående får fixa det.
Nej! Säger Recep förbannad som han var, nästan överreagerande med tanke på att han inte kände vare sig pojken eller pojkens föräldrar sen tidigare. Jag vill strypa dem med med en oljig cykelkedja, så att den svarta oljan går in i deras svarta hals, och blod. Jag vill göra det själv !!!
- Det är just därför jag tänker låta någon annan sköta hela operationen. Du har alldeles för mycket känslor inblandad i ett så tidigt skede, och jag förstår inte varför. Jag vill inte att vi ska åka på problem vare sig det är hämnder vi pratar om eller juridiskt sett från Jandarma. Vi ska hämnas, och komma undan med det. Det är det som är det härliga i den här lösningen.
Din uppgift Recep blir istället att ta hand om Mehmet tillsvidare. Du ska vara en far, en vän och en bror för honom. Kan du fixa det? Jag menar, ge dig inte in i något som du vet att du inte klarar av. Fixar du det? Frågade Bayram emmi med en väldigt bestämd blick och röst.

- Ja det gör jag! Svarade Recep. Men ska han bo hos mig?
Nej det ska han inte göra, han bor här..och blir omhändertagna av oss alla här. Men du blir personligen ansvarig för Mehmet, och du ska inte behandla någon av dina barn olika. Det här barnet blev föräldrarlös pågrund av hans rena och goda hjärta att komma hit och berätta för mig att någon ville döda mig. Och vem vet, kanske hade vi alla varit döda om en vecka eller så om det inte vore för den här pojken.

Bayram vände sig mot andra sidan av trädgården där barnen nu stod och spelade fotboll.
Okej pojkar, jag får prata med den här stackars pojken nu. Må Gud hjälpa mig, och må Gud visa honom barmhärtighet, mumlade Bayram emmi, innan han började röra sig mot barnen. Ni får åka iväg till Jandarma- stationen och fixa med papper och begravning, innan ”vi” blir misstänkta för det här. Avslutade Bayram emmi.
Vakterna nickade, satte sig i bilen och körde iväg.

Bayram emmi ropade efter Mehmet. – Mehmet, kom hit min son!
Mehmet tittade på Bayram emmi, och väntade inte en sekund, han sprang mot Bayram emmi.
- sätt dig min son, sade Bayram emmi. Är du hungring?
- Nej det är jag inte. Var är mina föräldrar?

Bayram emmi var ingen känslig person. Han var känd i byn för att vara hänsynslös och bland annat brutal men även rättvis.
- Ahh..min son..ah, må dem vila i frid och må Gud hjälpa dig! Ty jag vet att jag kommer göra det. Och må Gud visa oss barmhärtighet i denna onda värld. – Dina föräldar är döda min son! Deras liv släcktes av onda människor, för ingen anledning. Dina föräldrar var bra människor, glöm aldrig det, bra arbetare.
Sade Bayram emmis hesa röst, som tände en cigarett arg som han var.
- Var ditt mitt fel? Var det för att jag kom hit? Frågade den lilla pojken.
Bayram emmi häpnade till, ocn nästan satte röken i halsen över hur snabbt och korrekt den unga pojken hade analyserat situationen.
Nej, absolut inte! Svarade Bayram emmi. De mördades av vägbanditer som skulle råna ert hus. Det har ingenting med dig och göra Aslanim (mitt lejon på turkiska).
- Men jag vill ha mina föräldrar började Mehmet gråta fram. Jag vill ha min pappa, min mamma. Jag har varit snäll, och pappa sa alltid att ingenting skulle hända honom, när min mamma brukade fråga hur hon skulle överleva ifall något hände honom. Vad ska hans lejon göra utan honom. Pappa.. började Mehmet gråta...,
Kvinnorna som stod och tvättade och lagade mat, rusade nerför trapporna och runtomkring från trädgården för att ta hand om pojken som grät. Kvinnorna visste vad som hade hänt.
Dem greppade lille Mehmet om armen och släpade in honom i badrummet för att tvätta av honom, och ge honom en lugnande spruta (asi) som det heter på turkiska.

En kort stund senare ropade Bayram emmi efter Mehmet: Mehmet..min son!, (alla kvinnorna stannade till. Ingen hade hört Bayram emmi med den sorgsna rösten, och gråtfärdig), min son, sedan efter är jag din far, och du är min son. Och jag svär inför alla vittnen här, och inför Gud att jag inte ska behandla dig annorlunda från resten av mina barn och barnbarn. Detta är vad Gud ville, och må hans vilja ske.
Kvinnorna fortsatte dra in Mehmet mot övervåningen för att ge honom den lugnande sprutan. Mehmet skrek: Anaa, baba..nerdesiniz? (Mor , far var är ni?) Kvinnorna började gråta, och Bayram emmi satte sig vid bordet jämte garaget.., pojkens skrik efter sina mördade föräldrar skar som rakblad i hans hjärta.
En sak var säkert... , hämnden skulle vara rejäl för pojkens förlust, och för allt dem tog ifrån lille Mehmet.
Bayram emmi pratade för sig själv, tände en cigarett och tittade upp mot månen som började nalkas allt tydligare under den varma turkiska sommarkvällen: - du bör flytta från den här kontinenten din jävel ifall du ens ska ha en möjlighet att undgå min hämnd. Må Gud visa dig barmhärtighet, ty jag vet att jag inte kommer göra det viskade han i månskenet precis som om gärningsmännen satt och lyssnade på Bayram emmi(samtidigt som en bild av gärningsmannen eller gärningsmännen målades upp i Bayram emmis tankar.

10 år senare
Mehmet numera kallad Memo av sina nära hade vuxit till vad många skulle säga till en man. Han var nu minst 180 cm lång, normalbyggd, mörbrunt hår, och en olivfärgad hy och givetvis hans gröna turkiska ögon hade inte förändrats.
Hans bästa vänner Cem, Tolga och Levent som nu även blivit hans bröder sedan incidenten för 10 år sedan, var nu Memos familj.
Cem som var jämngammal med Memo hade ljusare hy, ljusbrunt hår och var ungefär lika lång som Memo. Cem var känd för sitt riktigt usla humör. Blev han arg på någon så kunde han rejält slå sönder och samman personen. Grabben hade inga spärrar i huvudet som vi brukar säga i Sverige. Men en sak var orubbligt hos Cem, och det var hans lojalitet till sin familj och framförallt till Memo. Det spelade ingen roll ifall hans vänner eller familj var skyldiga eller hade fel i en viss situation eller dispyt, Cem löste det alltid med våld. Han tog även värvning vid ung ålder som sin fars Receps livvakt. Det pågick många vendettor i byn, och man kunde aldrig vara tillräckligt försiktig. Så fort hans far tog ett steg utanför Bayram emmis hus, följde en av Bayram emmis livvakter och Cem med.
Några månader innan hade Cem ställt till med en riktig kaos-scen då han och hans far vandrade längs innerstadens gator.
Det hela började med att en man som sålde Milli Piyango, dvs statligt lotteri rusade fram hastigt från ett hörn för att nå Recep som en möjlig kund. Cems reaktion var snabb och aggressiv. Han drog fram en pistol så fort mannen rörde sig hastigt, och tog ett grepp kring hans hals och frågade: Kimin köpegisin? Dvs.. vems hund är du? Inom Kulu-jargong menar man på vem dennes chef är, det vill säga om dem jobbar för någon annan, vilket oftast innebär maffia familjer. Det blev en stor scen av det hela, och folkmassor är aldrig bra. Folkmassor är perfekta för ett mordförsök.
Med maffia familjer menar man inte Hollywoodversioner där allting går ut på att tjäna pengar, och försörja familjen med olagliga pengar. I centrala Turkiet hade folket längre inget förtroende för staten och dess polis. Man litade på maffian som man visste garanterat bringade rättvisa. Visserligen hade maffiafamiljerna sina dåliga sidor också, men som man säger i Turkiet: - inga rosor utan dess taggar. (Dikensiz gül olmaz)I Turkiet och särskilt i Kulu ser en s k maffia man inte ut som de i Hollywoodfilmerna där dem har slickat hår och kostym.
I Turkiet vet man aldrig vem som kan vara en lejd mördare, de kan vara tomatsäljare som haft sitt frukt och grönt stånd på samma ställe i flera år, eller exempelvis en kebabförsäljare som har haft sin försäljning på samma ställe i flera månader eller år. Man vet aldrig vem som var och fortfarande är lejda mördare eller torpeder till olika familjer. Och de slog alltid till när man var som mest sårbar, och vid exakt rätt tidpunkt då man är som mest sårbar.
Det finns ett ordspråk i Turkiet som säger en del om den turkiska mentaliteten, den lyder:
- Det finns två saker i livet man ska vara rädd för. Det ena är giftet från ormen. Det andra är en turks hämnd.., man vet aldrig hur den kommer och vilken form den har.
Men man vet att den kommer.
En turk kan vänta hur länge som helst för att få sin hämnd, bara han får den.

Tolga var några år äldre än Cem, 21. Han hade precis läst färdig universitetet på rekordsnabba 3 år Ekonomi i Bogazici Universitetet i Istanbul.
Tolga var trots sin bror Cems fysiska likhet alldeles olik honom på alla sätt och vis. Ingen hade någonsin sett Tolga bli arg. Men ingen ville heller göra honom arg, eftersom man visste att en smart person behöver inte skada en fysiskt utan de kan skada en på många andra otänkbara sätt, såsom ekonomiska eller juridiska.
Tolga hade efter sin examen blivit erbjuden ett jobb hos Sabanci Holding, Turkiets största Holdingbolag, men hans farfar Bayram emmi tillät inte honom att ta jobbet. Det var för riskabelt. Tolga ifrågasatte aldrig Bayram emmi. Jag menar, vem var han att ifrågasätta Bayram emmi?

Vår Memo då?
Memo hade vuxit till sig. Han var inte utbildad som Tolga men var utbildad inom livet, eftersom han börjat jobba redan vid 13 års ålder hos olika medlemmar i Aslan familjen, allt inom Pizzerior till cafén och banker. Hans främsta uppgift var att fungera som säkerhetsansvarig för de olika familjemedlemmarna. Detta ledde ju givetvis till att han lärde sig om hur de olika företagen och bolagen fungerade.
Varför han fick denna uppgift var främst på grund av hans snabba uppfattningsförmåga, samtidigt som han hade vuxit till en väldigt lugn, sansad och rättvis kille enligt byns invånare, vilket främst märktes vid olika problemlösningar som familjen ställdes mot. Men ibland kunde han överraska och skrämma alla i sin omgivning med sitt svängande humör.

En gång började ett stort bråk mellan två servitörer inne på ett café som var ägt av Aslan familjen.
Ingen vet egentligen varför bråket började, men Memo gick emellan lugnt och sansat från sitt bord där han alltid brukar sitta och dricka sitt turkiska kaffe i lugn och ro.

Han reste sig och tittade på de två servitörerna. En blick som till och med de övriga gästerna i caféet blev skrämd av. De kände inte till Memo, men man märkte på honom att han inte var vem som helst.
Servitörerna som var upp emot 30 år gamla tittade på Memo och frågade vad problemet var. Memo tittade på de båda, och log lite. Sedan gestikulerade han med handen, vilket tydde på att han ville att servitörerna skulle följa honom.
Servitörerna följde efter, Memo stannade till framför ett bord med en kille och tjej som satt och drack en kopp kaffe.
Memo tittade på gästerna och frågade lugnt: - Smakar kaffet gott? Gästerna tittade lite nervöst mot servitörerna och svarade försiktigt: ja..
Okej, svarade Memo. Jag bjuder på kaffet. Men en fråga till innan jag lämnar er ifred. Kommer ni ta en kopp kaffe här igen?
Killen höll på att snubbla fram ett: Njae.., men hans flickvän avbröt och sa att hon verkligen inte skulle komma hit igen. Det är nog med att vi har våld på gatorna, jag vill inte behöva se våld inne på ett café, där jag och min kille satt oss för att slippa gatan och allt skit som händer där. Vi kom hit för att slappna av, och så sker detta bråket här inne. Nej, jag tror verkligen inte jag kommer komma hit igen, fortsatte kvinnan.
- Det förstår jag helt svarade Memo med en förtroende ingivande röst, jag ber om ursäkt för det här fortsatte han.

Memo kallade in servitörerna till köket, där han satte sig på en pall.
Okej era åsnor, nu har vi förlorat två kunder och säkerligen alla deras vänner som de kommer berätta om ert bråk till också.
- vänta lite nu, vem fan kallar du för åsna din jävla snorunge? Skrek servitören till Memo.
Jag kallar inte bara dig för åsna, jag kallar er båda för åsnor. Har du nått problem med det? Frågade Memo lugnt och sansat samtidigt som han snabbt drog upp en pistol och höll den mot den ena Servitörens strupe.
- Nej, jag har inget problem med det började servitören darra fram.
Bra, svarade Memo. Försvinn nu och hitta jobb som boxare eller ta värvning i nått gatugäng, din jävla åsna.., står här och leker med vår familjs bröd pengar. Det är för fan vi som sätter mat på din familjs bord, och vad gör du? Som tack så spottar du mig och min familj rakt upp i ansiktet, sa Memo samtidigt som han själv började byta om till Servitör kläder. Han tog över dagens servitörjobb precis som om inget hade hänt. Ingen ifrågasatte hans handlande heller. Memo må ha varit ung, men han var en fullvuxen man i både kropp och själ.


Memos karaktär skulle komma att komma väl till hands vid flytten till Sverige. Ett land som han aldrig hört talas om skulle komma att bli ännu ett steg eller det sista steget i hans liv.

Hans liv hade ett mål, hitta hans mor och fars mördare.
Men Bayram emmi, var ett steg före....


Jag har skrivit färdigt boken, men vet dock ej hur ni som läsare tycker om historien, därav anledningen att jag bara lägger ut början av historien här på nätet.
Får jag tillräckligt många positiva åsikter om boken, så kommer jag att försöka hitta ett bolag som vill publicera den. (man får väl drömma).

maila till mig..., alla åsikter är av stor betydelse.


















Skriven av: Mete Aslan

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren