Drottningen av Graces Paradis: Början

Drottning av Graces Paradis

Början:
Den där natten i Tyskland så tog en galning över min kropp. Jag var paralyserad i dess besittning av mig.Det var en storm som härjade över staden. En storm som var kompatibla med dem inre känslorna som formade sig inom mig i ett markant och obalanserat mönster.Jag var totalt fast i denna galenskap. Nerviga spikar hade obarmhärtigt hamrats in i mig själv och ur dess sår rann osynligt blod som flög ner på marken i en koncentrerad process. Jag hade nyss fått nålar inkörda i mitt egna personliga hjärta som de med sipprade ut dess osynliga blod. Hur hade jag överlevt allt detta, Ville jag ha överlevt allt detta.Frågorna radade sig upp i en lång kö men energin för reflektion var obefintlig. Jag hade motstått behovet att kräkas, som jag tidigare ändå gjort utanför svekets harmoniska tempel där barn hade fötts utav en kärlek som var en reflektion för deras svek. Dem levde lyckligt i vakan av min undergång och hon fann säkert en pervers glädje i det hela. Jag slutade kämpa och kräktes där i tunnelbanans kalla korridorer samtidigt som folk stannade för att se cirkus showen utspela sig framför deras ögon som om detta vore något trivialt skämt. Jag undgick aldrig att förvånas över glädjen människor fann i andras lidande. En oerhört och närvarande humanistisk kraft men kanske var jag enbart bitter i detta skede och uppfattade det därför just som det. Jag såg hur dem hånlog emot mig som jag nu i efterhand ser var den visuellt spektakulära paranoian som spelade mig ett fult spratt i detta tortyriska skede. Jävla kretins var vad de var, Jag hade nyss fått mitt hjärta utslitet och sen stampat och spottat på i en grym och emotionellt oberoende akt. Jag var trött och plötsligt såg den kalla marken ut som ett utmärkt ställe att vila på och så gjorde jag samtidigt som folks blickar vart skarpare och skarpare i det otroliga som utspelades framför deras ögon. En kyla hade fryst ner mig, Jag var kall och kurrade ihop som en boll där jag log på den kalla marken i tunnelbanans korridorer. Helt plötsligt efter ett par minuters vila så reste jag mig upp och skapade en galen akt vars galningen som hade tagit över min kropp drog mig till. Jag slog med väskan i korridorens väggar, Så hårt så att ljudliga smällar tog vid och smink och mobiltelefonen krossades i en bestämd krasch mot väggen. Jag var ursinning, Bortom mig med ilska och kränkt integritet. En nedspiral ner i det mörka hålet av total galenskap som var en spegling av vart jag hörde hemma i detta tillstånd. På ett mentalsjukhus för de kriminellt sjuka. Där hörde jag hemma i detta tillstånd. Sorgen och ilskan och den bittra smakens vrede tog fart när jag drämde väskan sida till sida i korridorens både väggar. Folk stirrade och folk häpnade sig över vad som formade en distinkt personifiering av total mental sjukdom. Fast att jag var oerhört ifrån mig av sorg var det inte en enda i tunnelbanans kalla korridorer som stoppade för att pratade med mig, Dem var väl antagligen rädda av den skrämmande synen som hade så extremt tagit plats framför deras chockade ögon. Jag lugnade efter ett tag ner mig och sjönk ner på marken vid korridorens kalla väg och jag grät för första gången sen uppenbarelsens obarmhärtiga vision hade tagit form framför mig, I en sann och grym vision av svek. Men den där manipulativa andan i min syster speglade definitivt den hon var alla dess år sen. Ingen personlig växt över huvudtaget. Jag var en tragedi, som hade drabbats av ett nervöst sammanbrott där jag låg gråtandes på marken och där jag viskade obegripliga menningar som jag än idag ej vet vad dem var. Hursomhelst så gick detta nervösa sammanbrott bort vid nedlugnandet, Men en enormt destruktiv realisation hade uppenbarat sig framför mig, i mitt sinnes djupaste vrår. Jag skulle nu leva mitt liv för mig, och enbart för mig i en kraftfull framtoning. En självisk livsinriktning kom till mig rakt ur gläntan. Dess visdomliga sken visade sig för mig i just den uppenbarelsen, och var så oerhört stark att den var tvungen att va sann, den enda sanningen jag fortsättningsvis skulle kunna tro på. Samtidigt som mitt livs kärlek låg och knullade med min syster i samma hus där dem bodde med deras glädje i form av ett par snorungar så skulle jag framhäva de egenskaper inom mig själv som jag så länge hållt inlåsta, desperat försökt hitta en väg ut, och nu skulle jag tillåta deras frihet och vilken vals som skulle bildas framför mina ögon då jag i en egoistisk livssätt skulle få allt det jag ville och lite mer däremellan. Jag var inte medveten i detta skede om att min egna dotter skulle komma emellan både mitt förnuft och egoism, i en situation där jag fick snabbt välja mellan ett av dessa attribut.

Fortsätter sedan i Kapitel 1

Författare:

Publicerat

Dela: