Du...

Kallar du dig för min vän? Känner du stolthet över våran så kallade vänskap. Känns det som om du är en energisk och pådrivande kraft i vårat förhållande. Verkligen? Du förstår att jag inte kan hjälpa det. Jag kommer aldrig att bli en riktig man. Jag vägrar bära vapen. Jag gillar inte skit. Jag vill bevara miljön, jag är en pacifist. Ingen riktig man är i mot krig. Alla män vill försvara sitt land. Det vill inte jag. Jag vill försvara mänskligheten. Därför kan du kalla mig vad du vill. Därför kan du ignorera mig och behandla mig som skit. Tack ska du ha. Jag är verkligen din vän. Har du någonsin blivit sviken? Då vet du hur jag känner mig nu. Hoppas du mår bra. Synd att jag inte är fet också. I sådana fall då hade du haft anledningar, anledningar att hata mig.
För jag vet hur det än är att jag har sått ett frö i dig. Ett frö grundat på värderingar av kärlek och ogripbara ting. Ett frö som snart kommer blomma upp. Det hoppas jag. Men undertiden behöver det vatten och gödsel. Alltså får du fortsätta med kasta skit på mig. Jag tycker inte ett dugg synd om mig själv. Detta är enbart en period i mitt lilla liv. Det går över och som alltid kommer jag gå starkt ur det här. Även fast det är dem starka som är dem svaga. Allt ryms inom mig för jag är en värld som väntas på att fyllas. Du har din plats i ett rum inom mig för alltid. Hoppas att du aldrig slutar att expandera och utvecklas. För dimman är tät nu och vattnet är grumligt. Snart kan du ändå se nyanser och antydningar på att saker och ting sker här och nu. Vi är en del av något oändligt mycket större. Du och jag min vän vi är små fläckar i ett universum. Samtidigt som vi är två världar. I min finns det inga regler och lagar. Det finns fördomar men dem gillar inte jag. Du är alltid välkommen dit till mitt ställe det ska du veta. Ibland blir det mörkt.
Inget är för evigt men allt är oändligt. Du är oändlig, ditt liv är det. Inget är som det verkar, men allt är verkligt. Natten är kall och ensam nu. Snön faller sakta ner marken blir alldeles vit, ett lager av kyla lägger sig på din gård. Ett täcke av värme, allt är sant. När mörkret faller på då blir det lättare att förstå. En dag ett liv en födelse och en begravning, allt hör ihop allt är samma sak. Varför klär du dig i svart? Varför aldrig en antydan i ditt anletsdrag om något annat? Älskar du livet och lever du ut ditt jag? I Svea rike där vi bor och där vi älskar om natten. Där får alla gå i skolan. Där är vi bra på samma saker som vi är bra på i början. Vi är bra och vi är dåliga från början vi lär oss det vi redan kan. Allt hör ihop allt är samma sak. Du är lika mycket den jag är som du är. Ändå är vi olika världar och ändå har vi olika sanningar. Olika fördomar och olika lögner har vi också. Du kan vara lugn det är jag som symboliserar det hedniska. Dig ska alla fortsätta att hedra in i oändligheten.

Sommarpalatset glänser i solskenet på din ö. Världen känns stor och liten på samma gång. Du känner dig isolerad samtidigt som du exploaterar verkligheten. Vattnet glittrar och vågorna gungar rytmiskt fram. Världens rytmik ryms denna dag i dina ådror. Du går ut på din solblekta brygga. Slår dig ner och känner vattnet mot dina bara fötter. Idag är en dag att leva och idag är en dag att dö. Tänker du utan att tänka. Frasen flyger igenom ditt sinne under några enstaka sekunder bara. Du sluter ögonen och blundar mot solen mot världen. Du reser dig upp och släpper ner ditt hår som du har i en knut omkring nacken. Där står du endast du. Du håller tofsen som du har haft i ditt hår mellan tummen och pekfingret. Du ler för dig själv. Det är ett snett leende och du slänger tofsen ner i det kluckande vattnet. Du låter klänningen glida ner längs din kropp. Dina axlar din rygg och dina höfter. Du ryser till. Där står du ensam inför världen och du dyker ner i det isblå vattnet.

Författare:

Publicerat

Dela: