Du såg mig aldrig!

Jag trodde det kunde gå. jag försökte sitta så nära dig som möjligt, men du såg mig inte. du var bara med dina kompisar och med Hanna. Hanna, som jag trodde gillade dig.
Det började på musiklägret i sommar. Min lillasyrra skulle spela fiol där. Jag spelar piano, men det var inget läger för piano. Men du spelade piano. Faktiskt jävligt bra.. Jag, min syrra, mina föräldrar och brorsan på femton år bodde i ett hus lite bortom lägret. Det var synd, för jag hadde blivit bättre känd med dig om vi bodde i samma hus.
När vi åkte dit, fanns det nästan inte plats på färjan, så vi fick tränga oss in längst bak(liten bilfärja). våra bilar kom bredvid varandra. där satt du med din syster på 11 år. Jag glodde. glodde på den sötaste pojke jag nånsin sett. nej, inte pojke. kille. kille på snart tretton år. som jag. men du såg mig inte.
Senare på lägret satt jag och övade på min pianoläxa, som du har spelat förr. 'Fur Elise'. jag spelade på, tills jag hörde utifrån rummet nån som spelade i takt med mig. jag gick ut och tittade, och där inne i salen där syrrans orkester övade, satt du vid flygeln och spelade 'Fur Elise'. tre tjejer stod rundt dig. Du log till mej, och jag log lite blygt tillbaka. sen frågade tjejerna dig vad du skulle spela på konserten. jag sa inget, utan gick tillbaka och övade. Nu bor du i Oslo, 80 mil från mig. Jag vet vilken skola du går på, men jag kommer inte få se dig på ca två eller ett och ett halvt år.
VARFÖR pratade jag inte med dig? Jag var för blyg. Jag kunde bara ha frågat dig om vilka stycken du spelade. men nej, det var för mycket för en så dum tjej som mej!
Hanna, hon var nog inte kär i dej, hon var bara din kompis. det sa hon till mig. hon var schysst, gav mig en hejdå kram när alla åkte hem.

mitt poeng med den här historien: Inte gå och tro att han/hon tar kontakt! Han/hon är säkert lika blyga som dig själv. Det här hände sommaren-02, i Norge. Jag är svensk, pratar alltid svenska hemma, men har bott i Norge i 8 år.

Skriven av: Ida, 13