Dun

”Hon förde sin hand till hans veka skuldra, blåste försiktigt bort ett dun från hans sömnkyssta hår och la sig ner intill honom. Hans vackra mun log i sömnen, åt någonting bortom hennes vetskap. Hon undrade så vad han tänkte. Försökte klättra in i hans drömkoja och se sig om efter hemliga gömmor och otydda kvisthål. Naturligtvis förstod hon vansinnet i hennes önskan, att få färdas där han just i detta nu befann sig, full i skratt och så oerhört vacker. Men hon hejdade inte tanken, den genomfor henne för att begrava sig i hennes själs önskekammare. Håret på hans bröst krusade sig lätt, hon snodde in sitt lillfinger i en samling testar och tänkte på dagen som snart skulle knacka på deras fönster, dra undan det och visa dem ljuset och skrattet. Ännu ett dun föll på hans hår, och hon skrattade åt hans dragningskraft; det mjuka kom till honom även då han inte kallade på det. Leendet fick honom att se så fridfull ut, där han låg i fosterställning, med ena handen under den bleka kinden och den andra i hennes.”

…

Nä, det låter ju alldeles för pretentiöst. Vad sitter jag och skriver egentligen. Låter som direkt taget ur någon fånig film. Jag förstår inte varför det ska vara så jädra svårt att skriva om något. Hela livet är fullt av tänkbara motiv till en litterär akvarell – nu låter jag sådär pretentiös igen. I rummet intill sitter min älskade och talar med någon om något, utanför min balkong leker blommornas ljuva kvällsdofter tafatt med mitt luktsinne. Så förargligt då, att min balkongdörr är stängd och inga dofter når mig där jag sitter, med lilla röda lampan tänd och det gula ljuset värmande runtom mig. Chopins byst sitter och ser fundersamt, men med mycken allvar i blicken, ut på mitt skrivbord. Ja, Frédèric, det är himla stökigt, jag vet. Men jag tycker faktiskt om att ha det så här stökigt. Lappar jag inte ids slänga, pennor som för länge sen har slutat fungera; finns inte vad jag vet en återinsamling för just avlidna pennor. Vad göra med dem i dessa ekologiskt hållbara tider?

Jag har ingen att skriva för. Hur märkligt det än låter, med tanke på att jag skriver mest för mig själv och min själatömnings skull, har jag ingen att få igång kreativiteten för. Möjligen har han rätt, möjligen bör jag oftare lyssna till min kreativitet, släppa allt jag har för händer när den vill göra mig till viljes: glömma disken, bara se halva TV-programmet, släppa teleräkningen. Allt för att lyda min kreativitet. För inte kan jag slå mig ner när jag själv vill, med en skål café au laît, öppen balkongdörr, en kvittrande koltrast på gräsmattan utanför, och slå på datorn. Strumpbyxorna är allt för sega, och jag blir sittande med kallnat kaffe och en tom skärm. Kanske behandlar jag inte min kreativitet med tillräckligt mycket respekt. Kanske är jag på tok för otålig, väntar mig att den ska komma springande så fort jag ropar på den. Och går min väg, i uppgivenhet, när den inte vill dyka upp där flåsande, i mina fingrar. För kommer den inte, finns där inget annat att göra än just ge upp. Jag kan inte komma på mer än vad vi bör handla på Konsum, utan kreativiteten. Så beroende är jag av den, att jag faller handlöst om jag förblir ensam vid mitt skrivbord. It takes two to tango; minsann, om det inte gör det. Ensam förlorar jag grepp om dansgolvet; ensam mister jag all taktkänsla, och rumlar runt som vore jag berusad. Jag borde faktiskt inte invänta min egen vilja om att skriva, utan leva! Leva som vore kreativiteten en del av mig, och inte en vän jag söker upp närhelst jag lämpligen finner tid eller ork. Leva med all dess innehåll: diska, älska, vänta på bussen, hänga tvätt, handla toapapper, gå på utställning, sitta tyst, plugga inför nästa tenta, se nån gammal såpa, som TV så barmhärtigt visar i repris – nu när det är sommar och varmt ute.

Jag läste nånstans att TV visar just gamla repriser och kalkonfilmer på sommaren, eftersom insomningsfaktorn är så mycket lägre under vår ljusa årstid. Vintern, med sitt mörker och sin snömodd, får folk att falla i dvala till tv-bruset; vilket program det än är.

”Läget i Albanien har ännu idag, två veckor efter de första kravallerna, inte stabiliserats…”
eller:
” ’Oh, Al. Let’s have sex.
’No, Peggy. The Superbowl’s on’ ”
kanske:
”Hej, och välkommen till BingoLotto. Idag har vi 20 miljoner att lotta ut.”
”Hey, Kel. Commin’ to the beachparty tonight?!”
eller varför inte:
”Ett kraftigt snöoväder drar sig sakta söderut, och hotar att slå ut hela elnätet. På Kanarieöarna skiner solen och det är 35 grader varmt.”

Och så vidare.

Skriven av: Lisa Arrenius