E.T kap.1

1.Resan
Sargon Vimsaway, som blev den största och mest mäktigaste trollkarlen i magins värld under 1470-talet hade länge setat och funderat. Han hade funderat på vad som fanns där ute i rymden. Hans egna vilja skulle lett honom till att bli stjärntydare, eller till och med astronomlärare på någon av Englands tre trolldomsskolor. Hade det inte varit så att nyheten om den stora guldaktiga stjärnan på himlen spritt sig till hans stuga långt bort från de övriga skulle det varit så, men bara synen av den gjorde att han skulle kunna riskera hela sitt liv för att få komma dit och kanske bli känd ändå, vilket var det enda han var ute efter. Som en oönskad trollkarl ställde han bara till det. Alla vände ryggen åt honom då han kom, ingen pratade med honom om han frågade något. Inte ens hans lilla husdrake hade fått för sig att gilla honom. Vad det var som ledde honom till allt detta visste han inte. Han visste inte heller vad hans framtid skulle bli, för hans drömmar om att bli en stjärntydare eller astronomlärare skulle aldrig slå in ....

~*~

Det var en regnig kväll i den lilla byn en bit utanför London. Det var inte den första dagen regnet öste ner, utan rättare sagt den femte. Sargon själv som inte hade något att göra i den lilla stuga han ägde, hade inte gjort annat än att bara sucka och se på hur hans lilla husdrake Merab helt meningslöst försökte få tag på en spindel som satt på husväggen. Det fanns annat att titta på om det inte hade regnat. Den senaste månaden hade Sargon till sin största del använt sin stjärnkikare och tittat upp mot himlen. Där lyste en guldaktig stjärna. Mycket större än de andra. Hans anteckningar visade att det egentligen var en planet, men att berätta det för alla andra i byn kunde han glömma. Dom skulle säkert låsa in honom och förklara honom som sinnessjuk om han kom med några sådana ideér. Och kanske var det så att hans anteckningar bara var en massa bokstäver som inte förklarade någonting. Om han ändå bara haft en kvast som gick tillräckligt långt så han kunde besöka stjärnan eller vad det nu var och se vad som fanns där.

Mitt i sina funderingar knackade det på dörren och Sargon

reste sig sakta upp för att gå och öppna. Det var sällan han fick besök, för han kände bara några få personer som satt i samma sits som han själv. En av dom var Margaret Tingle, en fattig fru som varit gift två gånger, hade fem barn. Det hände ofta att hon blev inlåst någon dag på grund av att hon stal för att få något att äta.

”Mrs Tingle”, sade Sargon hest då han såg vem det var. ”Stig på. Vad vill du idag då?”

Margaret gick in och tog av sig den både våta och trasiga manteln hon hade.

”Jag önskar jag hade lite pengar”, sade hon tyst. ”Mina barn är så hungriga att de knappt kan sova. Deras pappa var på besök idag, och det var en mardröm.”

”Har du barnen ensamma hemma?” frågade Sargon och stängde dörren.

”Ja dom somnade till slut, tack och lov ....”, suckade Margaret och satte sig på en stol.

”Du borde inte lämna dom. Tänk om dom vaknar”, sade Sargon och plockade fram den mat han hade. Margaret började genast äta eftersom det var sällen hon hade mat hemma.

”Ingen fara. Om dom vaknar så brukar dom vara så utmattade att dom nästan somnar direkt. Dom har så långa arbetsdagar och så dålig lön.”

Sargon nickade förståerligt. Han hade det nästan så själv.

Det tog inte lång tid för Margaret att äta. Hon reste sig upp och tog på sig manteln. I vanliga fall brukade hon gå direkt, men den här gången stannade hon vid dörren.

”Är det något som är fel?” frågade Sargon.

”Om jag bara kunde göra något för dig. Du som är så snäll och ger mig din sista mat borde få något i gengäld.”

”Nej det behövs inte. Jag är glad att du kommer hit bara.”

Margaret gick fram till Sargon och sträckte fram sin hand. Och i den låg ett halsband med en grön sten på.

”Ta den här som en gåva från mig. Den ger tur”, sade Margaret. Hon la den på bordet och gick ut i regnet.

Förstummad stod Sargon kvar. ”Det måste ha varit ett dyrt halsband hon haft. Varför behöll hon den inte själv och sålde den för att få pengar?” tänkte han samtidigt som han tog upp det och granskade det. Den skimrade som en grön stjärna i ljuset från de små ljuslågorna i spisen, och det fick honom att tänka på den guldaktiga stjärnan i rymden. Suckande tog han tag i kikaren och tittade ut genom fönstret, men det var för dimmigt och molnigt för att han skulle se något.

Regnet fortsatte i dagar. Inte förrän sent en måndags eftermiddag lättade molnen något och på kvällen hade dom förvunnit helt och hållet. Sargon tittade ännu en gång i sin kikare upp mot himlen. För första gången på en vecka såg han återigen stjärnan där den lyste för fullt uppe i himlen. Om han ändå kunde bygga om sin kvast till en rymdkvast, eller låna någons så han kunde åka dit upp. Det var hans enda dröm nu för tiden.

Hans resefunderingar slog in en månad senare.

Det var en vanlig dag och Sargon var på jobbet i den lilla byn. Ibland arbetade han som grönsaksförsäljare och ibland tog han hand om drakungar, men den här dagen jobbade han i kvastaffären på Långa Vägen. Där sorterade han och sålde kvastar till barn som skulle börja någon trolldomsskola eller till vuxna som hade kraschat sina gamla.

Plötsligt såg han den. Rymdkvasten Komet Tvåtusen.

”Ursäkta oss, men har du hämtat min dotters SkyRide kvast än?” frågade kunden som just kommit in i affären bakom kassan.

”Förlåt mig”, sade Sargon och letade rätt på den nyaste kvasten med namnet SkyRide, gick till kassan och tog betalt. Sen var han tillbaka vid Komet Tvåtusen kvasten igen. Om han bara hade en sån så skulle han kunna åka dit han ville på en gång. Om han bara fick med sig den hem utan att någon såg det. Resten av dagen gick ut på att tänka ut en plan, och innan det att han precis skulle stänga affären kom han på en idé ....

”Jag tror den går lätt att svänga med ....”,

förklarade Sargon för den sista kunden om den kvast hon tänkte köpa.

”Tror? Det är väl bra om du vet. Det är viktigt att det blir rätt.”

”Jag förstår. Det är en sån där toppmodell i den medelklassiga gruppen med hög fart. Köp den och du blir nöjd”, sade Sargon snabbt. Allt för att kunna låsa affären.

Det tog ett tag innan han äntligen kunde ta in skylten och låsa dörren. Nu var han ensam och det var bara att sätta igång.

Snabbt som blixten gick han in i kvastlagret och tog tag i Kometkvasten, gick ut genom bakdörren och satte sig på kvastskaftet. Han visste vad det här skulle innebära. Det tog ett år att komma dit han skulle enligt hans beräkningar om han skulle komma fram alls. Det var inte världens bästa kvast han hade, men kanske den fungerade.

Utan att tänka mer på det tog han sats, och for med en våldsam fart upp mot den mörka himlen. Den långa resan hade bara börjat ....

~*~

Tiden gick, och det blev år 1475. Sargons resa nådde slutet, och utan att han var beredd på det landade kvasten med en duns på en sandig mark. Det hade inte tagit längre tid än en minut, men eftersom han var i rymden så gick tiden snabbare på jorden.

Det var helt öde där han hamnat. Det enda han kunde se framför sig var sandig mark, en svart himel och .... Ett berg. Ett jättestort berg som skimrade i en guldaktig färg.

I hopp om att han hittat de han sökte efter, klev han av kvasten och gick snabbt mot berget. Det var en lång väg, men till slut kom han fram och han blev som fastfrusen då han såg att berget var gjort av guld. Han kunde få miljoner om han tog med sig hela berget, men eftersom det var omöjligt knackade han därför bort en liten bit bara och la det i mantelfickan. Att det skulle vara så enkelt trodde han inte, och det visade sig bara för ett ögonblick, för då han vände sig om såg han flera hundra meterstora pälsliknande arga djur och nästan lika många stora, oranga sniglar som sakta gick emot honom och sprutade eld från munnen.

”Gör mig inte illa!” bad Sargon. ”Jag har inte gjort något!”

”Vi gör dig illa så mycket vi vill”, svarade en av de pälsdjursliknande monstrerna. ”Vi vaktar berget och låter inte någon annan röra det.”

”Jag har inte rört det! Jag lovar!”

Djuren brydde sig inte om det Sargon sa. Dom verkade ha sett allting, eller så var det bara han själv som var dålig på att ljuga.

Den enda tanken som slog honom nu var att försöka rymma därifrån så fort som möjligt, men alla djur hade omringat honom från alla håll. Utan att tänka på det, drog han fram sin trollstav, riktade den mot djuren och sa ”Disminuir!”

En vit stråle for ur ena änden på staven och träffade djuren som direkt blev decimeterstora djur istället. Sargon tog till flykten och sprang sedan därifrån då djuren ändå hoppade på honom. Han var tillbaka i luften, och det gick ännu en minut innan han kom tillbaka till jorden.

Det gick ytterligare en minut och fast det nu var år 1476 hade det inte förändrats så mycket på jorden. Inga människor, förutom Margaret, hade märkt att han varit borta i två år, och hon blev förskräckt då hon fick höra historien.

”Jag förstår inte .... Vad skulle du dit upp och göra?”

”Jag fick en sten därifrån. Jag har den här.” Sargon plockade upp guldstenen ur mantelfickan.

Margarets ögon blev större. ”Men .... Med den där kan du ju bli rik!”

”Nej. Jag ska ha den kvar och se vad det är för något.”

”Den kanske är farlig. Den kanske innehåller svart magi.”

”Det tror jag inte. Inte däruppe på den planeten .... Jag tror jag ska kalla stenen för ....Wrexham guldet ....”

Vart efter tiden gick visste Sargon mer och mer vad det var för sten han fått tag på. Den hade en oerhört stor kraft, och skulle säkert kunna förvandla saker till guld om han bara listade ut hur det skulle gå till.

Även om allt såg bra ut hände också hemska saker.

Sargon fick reda på att de små pälsdjursliknande varelserna, som man börjat kalla för Uare på grund av att deras namn började på ”U”, hade kommit över på jorden. De flesta hade listat ut att det var Sargon som fört med sig dom, och sa därför åt honom att åka tillbaka med dom.

Sargon själv tyckte att det var helt onödigt och fortsatte att forska i stenen, men då han fick höra att djuren växt tillbaka till den normala storleken, en meter, och börjat livnära sig på Quimicobarken, visste han att han var tvungen att åka tillbaka med djuren.

I en vecka samlade han ensam ihop djuren i sin lilla stuga, och då han trodde han fått med allihopa, förminskade han dom och lånade Rymdkvasten Komet Fyratusen för att åka tillbaka till planeten med de nu små odjuren. Men innan han åkte iväg var han bara tvungen att göra en sak med sin sten, och det var att gömma den eftersom ganska många visste vad han hade. Snabbt tog han fram halsbandet han fick av Margaret, tog bort den gröna stenen och satte dit guldet under den. Nu skulle den inte synas om någon fick för sig att leta efter den. Sen åkte han iväg, och återigen gick det ett år. 1477 landade han ännu en gång på den sandiga marken där han släppte av djuren och förstorade dom. Oturligt nog blev Uarna arga på honom och förstörde hans kvast.

”Det här är slutet”, tänkte Sargon snabbt då han blev ivägsläpad av två Uare. Hans kvast var förstörd och han skulle aldrig komma tillbaka till jorden igen.

Under två år levde han på planeten som en sorts fånge, men en kväll kom han på att han kunde använda sig av spök-transferensen. Till en början tänkte han att det inte skulle gå, men efter hans uträkningar märkte han att det inte var omöjligt. Till alla Uars förvåning var han helt plötsligt borta, och Sargon var på väg hem.

~*~

Hans återkomst var inte den bästa då han 1480 kom tillbaka till sin stuga. Den var förstörd.

Margaret stod med några trollkarlar, helt gråtfärdig, borta vid den trasiga dörren, och Sargon gick dit, både orolig och rasande.

”Du lever!!” utbrast Margaret då hon såg honom komma. ”Eller är du ett spöke bara? Är det verkligen du?”

”Det är jag Margaret. Men vad är det som har hänt?”

”Vi trodde du var död, så dom började riva din stuga.”

”Dom? Vilka dom?!”

”Dom från Trolldomsrådet i London! Ditt hus stod på privat mark, så de tänkte att det var bäst att riva det.”

Sargon brydde sig inte om det. Han hade bara en tanke i huvudet. Vart var stenen i halsbandet?

”Åh du anar inte hur glad jag är att se dig! Om du bara visste vad som hänt de senaste åren. Hur kommer det sig att du inte kom hit efter så lång tid? Vad hände?”

Sargon var för arg för att svara på den frågan och sa bara ”Försvinn härifrån! Allihopa! Annars sätter jag en förbannelse över er!” Alla blev som fastfrusna. ”Och du också Margaret!” la han sen till.

Margaret såg helt nedslagen ut och sprang direkt därifrån med gråten i halsen med de övriga trollkarlarna efter sig.

Och faktiskt inte. Han ångrade sig inte efteråt, för ilskan var så stor att den hade tagit över hela honom. Vart skulle han nu bo? Vart var halsbandet med stenen i?

Förtvivlad över det som hänt fick honom, utan att ha tänkt ordentligt, att ta upp sin trollstav, sikta den mot sig själv och säga ”Moribundo!”

~*~

Margaret satt i sin stuga dagen efter med sina barn springande runt sig då det helt plötsligt knackade på dörren. Sorgset gick hon till dörren, och hoppades kanske lite på att det var Sargon som skulle komma, men då hon öppnade den såg hon att det var en av dom trollkarlarna som stod vid Sargons trasiga stuga.

”Mrs Tingle ....”, sade trollkarlen och tog av sig hatten.

”Ja ....?”

”Vi har sorgliga nyheter att berätta. Det gäller din vän.”

”Va? Vad är det som har hänt?” frågade Margaret chockat och visste redan då att det var Sargon han pratade om. Hon hade ju ingen annan vän.

”Vi har fått nyheter om att han har satt en Moribundo besvärjelse över sig själv ....”

Margaret utbrast i gråt.

”Jag är verkligen ledsen, Margaret. Han ska begravas den 13 maj på Englands privata trollkarls kyrkogård. Kommer ni?”

Margaret var alldeles för chockad för att svara på den frågan. Hon stängde dörren och gick sakta in till det lilla vardagsrummet, och fram till byrån där hon hade ställt en liten låda på. I den lådan hade hon en sak hon hittat hos Sargon eftersom hon trodde han var död, och då han dök upp hann hon inte lämna tillbaka det. Nu var det de enda minnet kvar av honom: Det gröna halsbandet.

~*~

Tiden gick, och begravningen hölls under en regnig dag på den privata trollkarls kyrkogården. Margaret hade på sig halsbandet, och det skulle hon inte ha haft. Innan hon sen reste hem kom en trollkarl från Trolldomsrådet i London fram till henne och sa ”Ursäkta mig mrs Tingle, men skulle vi få kunna låna ditt halsband ett tag?”

”Varför då?” frågade Margaret förvånat.

”Du får tillbaka det sen. Vi har letat igenom det sista som finns kvar av Sargons hus, och hittade ett par papper där han skrivit några anteckningar om en sten han hittat på en annan planet. Vi måste sätta en anti-förbannelse över den för säkerhets skull. Är det okej?”

”Ja, om ni inte förstör den så”, sade Margaret och knäppte upp kedjan för att sen ge den till trollkarlen som försvann med den en kort stund.

Då han kom tillbaka sa han snabbt: ”Det vore bäst om vi åkte

tillbaka med stenen till planeten, men eftersom ingen kan göra

det så får du behålla den. Vi har i alla fall satt en anti-förbannelse över den.”

Sen förvann han därifrån, och Margaret åkte hem.



Halsbandet låg kvar i den lilla lådan en lång tid därefter. År 1516 dog Margaret. Efter det tog halsbandet om hands om hennes äldsta barn Mary. Och så fortsatte det under alla de år som kom och gick. Folk visste vad halsbandet betydde, och ungefär vart nittionde år fick den en ny ägare.

Vart nittionde år skrevs det också in i Trolldomsrådets bok att halsbandet fått en ny ägare, och sen fördes det vidare ut till folket. Hela tiden visste man vem ägaren var. Till sist fick halsbandet en ägare vid namn Elizabeth som föddes 1934. Hon fick sin gåva direkt vid sitt dop. År 1983 gav hon sig iväg till den utsatta byn Fairyvalley som var i stor fara för Svartälvsfolket. Eftersom hon var den enda som hade en sån sten var hon den enda som kunde åka dit och hjälpa dom. Hade inte hon varit så snabb med det hela så hade hennes liv kanske inte slutat så tragiskt som det gjorde. Hon begav sig till grannstaden för att döda varenda svartälva utan att säga till någon annan, och det skulle hon inte gjort.

Ingen fick sen veta vad som hände henne, och halsbandet fortsatte gå i sitt eviga arv till ännu en ny ägare. Den här gången till den ettåriga flickan Emma Tingle som bodde i ett litet villaområde i Bradford med sina sex syskon. Efter alla dessa hundra år var det nu henne det gällde. Hon var älvornas enda hopp ....

Skriven av: Hermie