E.T kap.3

3. Brevet från Bexhills

Ett obehagligt dunder väckte Emma nästa morgon. Hon öppnade ögonen, men kunde bara se ihopflytande suddiga färger. Och eftersom det gjorde ont stängde hon dom igen ganska omedvetande om att hon var vaken. Det snurrade helt enkelt runt i huvudet på henne. Hon kunde se att det var ljust ute, och höra att dom andra redan var uppe.

Det bankade på dörren, och Emma satte sig upp. Allt var fortfarande suddigt.

”Är du vaken?” frågade Jessica och bankade ännu mer. ”Du måste komma nu. Vi ska åka snart!”

”Jag kommer!” ropade Emma ilsket tillbaka.

”Aa .... Men skynda dig då!”

Jessica fortsatte att banka på dörren så man kunde tro att hon skulle sparka in den.

”Kan du gå och slå på något annat istället?! Jag kommer!”

Det hördes trappsteg och bankandet försvann. Emma trodde att Jessica hade gått, men det var bara Carrie som hade kommit upp.

”Emma var gör du där inne?” frågade Carrie och öppnade dörren. Emma såg det bara som en suddig brun fläck som rörde sig och in kom en annan fläck som var blå. ”Har du inte gått upp än?” frågade fläcken.

”Jag var på väg”, sade Emma och satte fötterna på det kalla trägolvet.

”Frukosten är snart klar. Jag har försökt tvinga kniven att skiva gurkan. Den har blivit väldigt envis på sistonde, och det fortsätter den nog med. Vi måste till Långa Vägen och köpa nya köksgrejer snart ....”

Carrie fortsatte berätta om saker som behövdes göra hit och dit. Hon brukade alltid gå in på dom minsta detaljerna.

Ännu en gång försökte Emma göra ett tappert försök att avsluta samtalet.

”Mamma du har berättat det där förut”, avbröt Emma när Carrie började berättade om den gången hon hamnade i en pinsam situation på tågstationen för Fragglare. ”Jaså har jag?” frågade Carrie och tänkte. ”Ja, det har jag nog. Det var väl då vi var hos Jamies Fragglarkompisar? Vi ska ju dit idag också. På tal om det, så måste vi köpa en present åt dom i en riktig Fragglaraffär så de inte misstänker något. Jag har hört att de fått en liten unge. Vi kanske kan köpa något åt honom. Ungen alltså. Vad köper man till en Fragglarunge på tio månader? Kanske en sån där plastbit man stoppar i en apparat så det kommer ut en massa konstiga ljud dom kallar musik eller nåt. Eller ska vi köpa en ....”

Emma hade redan hunnit ta på sig, vilket inte var så lätt när hon bara såg suddiga färger.

Carrie fortsatte prata när hon gick ner till köket så hon nästan fick ropa. Jamie och Katie undrade varför hon ropade hela tiden eftersom de andra redan var därnere, för de hade inte ens tänkt tanken på att Emma var där uppe. Hon var precis på väg ut ur sitt rum när Jessica gick förbi, och eftersom Emma såg så dåligt helt plötsligt så gick hon nästan in i dörrkarmen.

”Vad håller du på med?” frågade Jessica förvånat. ”Tänker du få hjärnskakning eller har du lyssnat för mycket på mamma?” Hon hörde när Carrie stod nere i köket och babblade för sig själv.

”Inget av dom”, sade Emma och svängde undan från dörrkarmen så hon inte skulle gå in i den igen.

När hon kom ner i köket satt alla fyra runt bordet, och Carrie stod vid köksbänken och bråkade med kniven som var nära att skära av en elsladd. Emma satte sig på sin plats längst ut på bänken mellan Katie och Jamie (Jamie satt på en stol).

”Vad tycker ni?” frågade Jamie. ”Vad ska vi köpa för något till min kompis? En sån där sak .... Felleton eller vad det heter.”

”Nej, jag har sett att de har tre såna”, sade Charlie.

”Kan man verkligen få nog med såna då?”

”Ja. Fragglare använder de till att prata med varann på långt avstånd. Ja .... Ungefär som vi gör med våra duvor och brödrostar .... Jag läste det i Fragglar Historia.”

”Ja, Charlie. Det är bra att du håller reda på såna saker. Vi får väl se vad vi köper. Kanske en ....”

Jamies ord dog bort och det gjorde lyset också.

”Förbaskade kniv. Jag ska slänga dig!” hörde dom Carrie säga i mörkret. Ingen av de var aktiva nog att vrida på persienen, eller så var det bara för att dom skulle få vara ifred från familjen Cornwells kikare.

”Jamie gör något. Jag hittar inte mitt trollspö ....”, sade Carrie då ett antal skrammel hördes.

”Educado!” ropade Jamie och rummet lystes upp. Det gick liksom inte att få till det när man skulle försöka lista ut varifrån ljuset kom. Emma försökte det varje gång, men det såg ut att komma från väggarna och luften hela tiden. Ungefär som om det var solljus i ett rum utan fönster.

”Jag förstår inte vad som tagit åt allt här”, sade Carrie. ”Först fjäderpennan och sen kniven. Har de kommit in i barndomen igen?”

”Mamma, när kan vi äta?” frågade Charlie för att byta samtalsämne.

”Jo, det är snart klart.”

Emma, som nästan fått tillbaka synen, sa: ”Jag har sett att dom där små ungarna har något i munnen och äter på. Vi kan väl köpa en sån?”

Hon blev avbruten av en gnällande röst som kom från andra våningen. Det var Jessica.

”Mamma, mamma! Vad hände?”

”Ingenting. Lyset sprang iväg. Vad har du där förresten?” Carrie tittade på en vit grej med en svansliknande sladd Jessica hade i handen.

”Det är Dixie, och han är en mus”, sade Jessica glatt och satte sig med Dixie vid bordet. Charlie petade på den och sa: ”Den är ju död.”

”Det är den visst inte!” sade Jessica argt. ”Den ska vara så. Fragglare använder den till något dom kallar datorer, och då har dom den här saken kopplad till den. De kallar den mus.” Jessica såg väldigt belåten ut över att hon kunde något om Fragglarprylar.

”Och vad är det här då?” frågade Katie och tryckte på två knappar.

”Vad gör du? Tänk om någon skulle komma och peta dig i ögonen!”

”Jaha, så det där är ögonen. Vart är munnen då?”

Jessica vände på musen och visade ett hål. ”Här är den. Mamma Dixie vill ha mat.”

Alex plockade upp Jessicas nya husdjur som var av plast och undersökte den och just då klingade det till från fönstret. I brödrosten fanns ett brev, och just som Carrie skulle gå och hämta det hördes ett skrik utanför från deras grannar.

Jamie störtade upp från stolen och gick till fönstret och vickade på persienen så en mängd ljus strömmade in i det svagt upplysta köket.

”Det är Cornwells igen!” ropade Jamie och sprang ut i hallen. Dörren smälldes igen.

”Jamie!” ropade Carrie och tappade brevet på golvet. ”Gå inte bort dit!”

Resten av familjen störtade ut i den trånga hallen och alla skulle ut samtidigt, vilket blev en väldig kaos. Emma kom ut först och hon såg att det var någonting hemma hos Cornwell. Jamie och Carrie stod vid grinden och fäktade med armarna, medans mrs Cornwell stod mitt emot dom med en stekpanna i handen som hon svängde runt med.

En stor orange snigel hade just satt igång att bränna upp Cornwells gräsmatta. Den var ungefär lika stor som en björn och lämnade efter sig en röd eld, samtidigt som det kom ut eld ur munnen på den.

”Det här kommer ni aldrig att kunna gottgöra!” hörde Emma mrs Cornwell skrika med stekpannan i högsta hugg. Sen sa Carrie och Jamie nåt som inte Emma hörde. Charlie hade ställt sig bakom Katie och Jessica hade inte ens kommit ut, för hon var säkert inne och gav Dixie mat. Det tog ett tag för Jamie och Carrie att lugna ner mrs Cornwell och mr Cornwell för att förklara att snigeln säkert kommit från skogen. Men det hjälpte inte så mycket.

”Ja, ni förstår”, sade Jamie besvärat när dom kom tillbaka. ”Vi vet inte varifrån Eldsnigeln kom. Det var i alla fall inte vi vad jag kan komma ihåg.”

Familjen staplade in igen och blev förvånade när dom såg att Jessica satt i ett hörn bredvid trappan med ansiktet fullt av tårar.

”Jessica! Vad har hänt?” frågade Carrie förtvivlat och hjälpte Jessica upp på benen igen.

”Det var inte meningen! Snälla bli inte arga ....”, snyftade Jessica fram. Carrie tittade upp på dom andra och sen ner på Jessica igen. ”Vad menar du?”

”Jag menade inte att snigeln skulle komma!”

”Självklart menade du inte det!” sade Carrie och famnade om Jessica. ”Men jag förstår inte hur du lyckades. Vilken formel använde du?”

”Ingen. Jag .... Jag liksom fick .... Äh det var inget.” Jessica försökte slingra sig ur Carries stora omfamning, för att sedan gå upp till tredje våningen. De andra gick också till sina sysslor. Alla förutom Emma. Hon stod kvar och väntade på att hon skulle bli ensam i köket med Carrie som fumlade med fjäderpennan i förklädes fickan.

”Är det något du vill Emma?” frågade Carrie när hon vände sig och märkte att Emma var där. ”Varför sa du inget innan?”

”Jag vet inte ....”, sade Emma tyst. ”Jag tänkte bara berätta att jag har så ont i ögonen. Är det något att oroa sig för?”

Carrie slutade tvärt att hålla på med fjäderpennan och tittade upp. ”Har du ont i ögonen? Ser du dåligt? Suddigt? Mörkt? Snurrigt ....?” Carrie tog tag i Emmas huvud för att kunna styra det i ljuset och se bättre. ”Jag ser inget fel så här .... När började det?”

”Igår”, sade Emma och försökte följa efter dom skarpa svängarna som Carrie gjorde under lampan.

”Nej, vet du vad?” frågade Carrie halv irriterat och släppte taget om Emma. ”Har du tittat på stenen någonting?”

”Nej ....”, ljög Emma och hoppades att det inte var stenens fel att hon såg dåligt.

”Är det säkert?” frågade Carrie och drog upp halskedjan som Emma hade gömt under tröjan. ”Är du alldeles, alldeles säker? Du hade i så fall tur som inte blev blind!”

”Okej, jag tittade på den, men det var inget jag kunde rå för”, erkände Emma snabbt och drog tillbaka kedjan. ”Gör det något om jag behåller den på?”

”Absolut inte! Hade du inte tagit på dig den av egen vilja hade jag tvingat dig att använda den, men det ska vi inte gå in på nu. Förresten var jag och Jamie nästan säkra på att någon av er åtta barn skulle få glasögon, som ni då ärver av er kära pappa”, sade Carrie och lät väldigt nöjd när hon sa ordet kära.

”Vadå glasögon? Du menar inte att .... Bara för att pappa har det ....” Emma försökte få fram ordentliga ord, men det gick liksom inte riktigt. Och försöka förklara att glasögon inte skulle hjälpa det minsta lilla gjorde ingen nytta.

”Emma lyssna. Om du ser dåligt behöver du såna. Och det är helt normalt i vår familj om någon får det, för din pappa har det. Det onormala är att ingen har behövt det någon gång, och då blir kanske du och pappa dom enda i familjen som har det, och det är inget vi kan hjälpa.”

”Jag tror i alla fall inte att det blir bättre”, sade Emma tyst.

”Efter några gånger du använt dom så kommer du inte känna något, och du kommer se helt normalt. Jessica berättade att du var nära och gå in i väggen i morse, men med glasögon kan du slippa onödiga blåmärken och bulor. När du blir större kommer du säkert vara glad över att du använde dom som liten istället för senare. Det är likadant för Alex. Han har ju tandställning, precis som jag hade när jag var liten. Det är väl nästan samma sak?”

”Okej .... Men kan du inte använda lite magi för att det ska bli bättre?” bad Emma snällt.

”Nej hörru du” , sa Carrie och tog upp brevet ur brödrosten igen. ”Att förknippa magi med ögonen kan vara livsfarligt. Jag tycker vi gör så här. Idag, innan vi åker till pappas Fragglarkompisar, åker vi och köper ett par glasögon. Jag vet att det är dyrt, men det är för ditt eget bästa. Seså, kan du gå upp och säga till dom andra att vi åker snart?”

”Visst ....”, sade Emma besviket och började gå upp för trapporna.

På andra våningen mittemot Emmas eget rum låg Katies och Charlies rum. Emma hörde att det smällde en hel del där inne, så hon knackade på dörren, men inget hände. De kanske inte hörde .... Hon knackade hårdare och fick fortfarande bara smällar till svar.

”Öppna dörren! Vad håller ni på med?” ropade Emma medans hon dunkade på dörren med nävarna.

Smällarna upphörde och dörren öppnades.

”Vad är det du vill?” frågade Charlie irriterat. ”Är det något viktigt?”

”Nä. Jag skulle bara säga att vi ska åka snart”, sade Emma och längre in i rummet såg hon Katie som var i full färd med att städa skrivbordet.

”Aha, var det något mer?”

”Nej”, sade Emma snabbt och sprang upp för trappan till tredje våningen där Alex och Jessica hade sina rum. Närmast var det till Alex, och det var samma sak nu också, fast smällarna fattades.

”Alex, är du därinne?” ropade Emma genom dörren. Inget svar.

Det var inte så konstigt att Emma inte gillar sina syskon, eftersom dom oftast behandlade henne som luft.

Emma öppnade dörren på glänt.

”Vad gör du?!” sade Alex argt, och Emma hörde en stol skrapa förfäligt i golvet.

Alex var minst ett huvud längre än Emma, smal som en sticka och hade en tandställning både invändigt och utvändigt.

”Vad gjorde du så där för? Jag håller kanske på med hemliga grejer, fattar du väl ....”

”Alex!” ropade Carrie lika argt nerifrån andra våningen, samtidigt som hon störtade upp för den sista trappan.

”Alex, hur många gånger har jag sagt att du inte får skrapa sådär med stolarna? De kan gå sönder, det blir märken i golvet, du kan ramla och få ett bakslag och vi har inte råd att lägga in en sprucken skalle på akuten nu.”

”Men mamma, Emma kommer ju bara in här och snokar i varenda liten vrå! Jag kanske vill ha någonting för mig själv ....”

”Det spelar faktiskt ingen roll. Inget mer skrapande med stolar i det här huset. Hör jag att du gör det en gång till så får du skaffa dig en stol på såna där hjul! Sen snokar hon tyvärr inte. Jag sa åt henne att berätta att vi åker snart, så vilka hemligheter du än håller på med så måste du sluta nu. Bums! Vi måste hinna till hoptikern och köpa glasögon också.”

Carrie gick tillbaka med bestämmda steg nedför trappen och Alex fick en väldigt konstig min så en del av tandställningen syntes, när Carrie nämnde ordet glasögon.

Emma orkade inte tänka mer på det utan fortsatte med sin uppgift att meddela dom andra att sluta med vad de än höll på med. Det behövdes bara knackas en gång på Jessicas dörr.

”Åh ....”, sade Jessica nervöst och hoppade till när hon öppna dörren. ”Emma, v-vad roligt”, fortsatte hon stamma fram medans hon sakta slingrade sig ur den smala dörrspringan, precis som om hon gömde något i rummet.

”Vad du än håller på med så måste du sluta nu, för vi ska .... Just det, åka till pappas Fragglarkompisar nere vid det ruttna stället, du vet”, sade Emma och satte armarna i kors.

”Gömmer du något därinne, eller?”

”N-nej, absolut i-inte. V-varför skulle jag göra det?”

Hur mycket Jessica än försöker baklägga hemligheter så lyckas hon inte särskilt bra. Det hörde man på henne.

”Vad bra. Då kanske jag kan gå in och hämta min lilla låda medans jag ändå är här”, fortsatte Emma för att ha en förklaring så hon kunde komma in och se vad det var.

”Eh .... V-vilken låda ....?”

”Min låda med samlarstenarna från Gobbys sprakande spiralkulor. Du har väl inte tagit några stenar för att spela?”

Jessica blev blek i ansiktet. ”Du kan väl hämta dom sen, så ska jag ....”

En smäll hördes i rummet. ”Jag ska bara räkna dom först så alla är där.”

Hon öppnade dörren och smet in, snabbt som blixten, och utan att tänka öppnade Emma dörren. På fönsterbrädan bredvid en skräckslagen Jessica satt Skibb med ett brev i näbben.

”Jessica!” sade Emma argt och gick in. ”Jag har sagt åt dig att du inte får använda min duva! Du får fråga efter mammas!”

”M-men .... Det är inte ....”

”Det är inte vadå? Vem skulle du skicka till?”

”Jag skulle inte skicka någonting. Det var hon som kom med svar!” ropade Jessica utan att tänka sig för.

”Med svar?! Då måste du ha skickat ett brev innan!”

”S-snälla .... Hon är egentligen inte Skibbereen ....”

”Nej, hon är väl bara en exakt kopia av henne eller kör du den gamla vanliga

egentligen-stilen?”

”Vad håller ni på med?” ropade Carrie irriterat från andra våningen igen. ”Tänk att det alltid är någon som bråkar i det här huset! Vad är det för fel nu då?”

”Hon tog min duva!” sade Emma argt.

”Det är ju inte Skibbereen har jag sagt!”

”Lugna ner er nu”, sade Carrie och kom in i rummet. ”Varför lånade du hennes duva Jessica?”

”Uppriktigt sagt, så är Skibb .... Hon är en .... Hon är i alla fall ingen duva, utan en person som förvandlat sig.”

”Åh herregud, Jessica”, suckade Emma fram och skakade på huvudet. ”Förvandlat sig? Hur då? Vem är det annars då?”

Helt plötsligt gick Skibb upp i rök, och ut ur röken kom en liten gumma.

”Nej vet du vad?!” sade Carrie argt och drog ner handen i fickan där hon hade sitt trollspö.

”Nu räcker det! Jag vet inte riktigt hur många gånger man måste utrota er spöken, men många gånger är det!”

Hon siktade spöet åt gummans håll. ”Vad är det du vill? Akta dig från mina barn, annars ....”

”Du undrar säkert vad jag gör här, men det gör ....”, började gumman säga, men blev avbruten av Carrie.

”Om du inte försvinner härifrån, bort från huset, bort från stan, så gör jag dimma av dig!”

”Dimma?” skrattade gumman fram. ”Bara dimma? Det kan jag göra själv. Har du något annat att komma med?”

”Ni spökens värsta mardröms dimman. HUMO!!”

”Nej mamma! Vänta!” ropade Jessica och slängde sig framför astralljuset som kom ut ur ena änden av trollspöet, men hon hoppade fram för sent, och det var tur för annars kunde Jessica ha blivit mardrömmens dimma. Men det skulle inte göra Emma något om Jessica blev det.

”Jessica du ska akta dig för spöken. Har jag inte sagt det åt dig?” frågade Carrie och la tillbaka spöet i fickan.

”Nej, det har du inte!” skrek Jessica till svar. ”Hon var faktiskt som en kompis! Och så kommer du och påstår att hon är ett spöke!”

Jessica hade börjat gråta av chocken för gummans försvinnande.

”Jessica lyssna ....”, sade Carrie tyst och lugnt eftersom Jessica var på väg i ett raseri utbrott.

”Nej det är du som ska lyssna, mamma!”

”Snälla Jessica! Sluta genast och skrika åt din egen mamma! Du vet mycket väl att spöken är farliga och kan locka vilka okunniga häxor och trollkarlar som helst till dödsriket!”

Jessica tystnade. ”Vad menar du ....?”

”Jag menar bara att spöken inte är något att lita på.”

”Även om hon är vår mormor, så är hon helt sinnesrubbad”, sade Emma stolt över att veta det.

”Hon är väl inte alls vår mormor!” sade Jessica argt. ”Eller hur mamma?”

”Oturligt nog så är hon det. Men alla spöken är som dom är, även om det så skulle vara din bästa kompis.”

”Hon var ju det!”

”Det spelar ingen roll. Från och med nu så umgås du inte med spöken mer. Förstått?”

”Okej ....”

”Det märker man vilka som är på utseendet. Är du osäker så försök fäst blicken på någonting. Då märker du att det inte går så lyckat bra. Kom nu, det är dags att åka. Men först ska vi köpa ett par glasögon”, sade Carrie och lät betydligt nöjdare. Jessica blev lika förvånad som Alex. ”Katie! Charlie! Alex! Kom nu så åker vi!”

Alla gick ut till baksidan av huset där det fanns ett litet skjul. Häxor och trollkarlar förflyttar sig inte med hjälp av bilar, inte ens med kvastar när andra ser på. De använder sig av flyttstenar. Det är små stenar i olika färger som man lägger i handen och säger ett ställe man vill åka till. Samma sten går att använda i tjugofyra timmar (det blir många bra stunder) innan den blir en sten som Fragglare brukar kalla Kvartskatt öga.

”Jamie, om du börjar så du ser att alla kommer fram, så kan du Katie gå efter ....”, sade Carrie när alla kommit in i skjulet.

Jamie tog tag i en blå sten ur en stor kopparkittel mitt i rummet, la den i handen och ....

”Men du .... Skulle vi till optikern först?” frågade Jamie osäkert.

”Nej. Jag och Emma åker dit. Ni andra kan åka till affären på en gång. Vi kommer väl om en två snartar och en strax (30 minuter) ungefär. Är ni hos din kompis då?” frågade Carrie väldigt snabbt.

”Ja .... Ja, det är vi nog. Handelstorget!”

En blå rök slingrade sig runt Jamie och vips så var han borta.

”Gå nu Katie”, fortsatte Carrie. Katie tog upp en röd sten och sa ”Handelstorget!” innan en röd rök kom upp. Och så fortsatte det med Alex, Charlie och Jessica.

”Okej Emma”, sade Carrie. ”Du vet att vi ska till optikern, så försök inte att smita undan nu. Du får åka först så jag är säker.”

Emma tog tag i en grön sten och ropade ”Optikern uppför gatan!”

En suddig grön rök kom ut ur stenen och slingrade sig runt Emma, och sen en snurrande rörelse som kunde få nästan vilka ovana som helst att må illa. Med armarna tätt intill kroppen snurrade Emma iväg längs en sorts tunnel, och även om man tittade kunde man inte se annat än en blandning av grönt och svart ljus. Några sekunder senare upphörde snurrandet och Emma öppnade ögonen. Hon befann sig i en oanvänd, röd telefonkiosk. Stället man stannar i när man använder sig av flyttstenar. Det gör så att inga Fragglare ser något.

Emma tittade sig omkring utanför och försäkrade sig om att inga såg henne när hon öppnade dörren och gick ut. Strax efter kom Carrie med ett rätt så stressat ansiktsuttryck.

”Skynda dig Emma. Jag kom på att jag läst att hoptikern har öppet till två i en telefonkatalog. Jag tänkte att det stod något om telefoner däri också. Man har väl hört att pappas kompis är en riktig telefonfantast. Det kanske är därför de har så många. Sväng till vänster här bakom hörnet.”

Emma var tvungen att småspringa för att hinna med Carries stora steg uppför gatan. När de väl kom fram så var det precis som de skulle stänga. Carrie lyckades övertala försäljaren att det var brådska och att Emma behövde ett par glasögon just idag, och hon lyckades hålla sig från namnet ”Fragglare”.

Efter många om och men gick försäljaren med på det och öppnade igen för stunden.

Butiken var full med olika glasögon. Runda, smala, ovala, fyrkantiga, röda, svarta, bruna ....

”Har ni haft något förköp?” frågade försäljaren bakom kassan.

”Förköp? Nej vi kom på att hon behövde det igår, så vi skyndade oss hit”, sade Carrie.

Försäljaren sa inget utan började hålla på med en massa papper. Medans Emma gick runt i affären började försäljaren prata med Carrie om en kontroll.

”Vi behöver göra en kontroll så vi vet vilken sort du ska ha”, sade försäljaren och sköt fram en stol på hjul. ”Sätt dig på den här.”

Emma satte sig långsamt på stolen och undrade vad som skulle hända eftersom det här måste ha med Fragglarsaker att göra. Emma började snurra runt på stolen eftersom det gick att göra det.

”Mamma, det är en sån här stol som snurrar”, sade Emma medans hon bara såg en massa färger som flög förbi.

”Åh .... Du menar en sån där på hjul .... Ja det ser jag nu. Fyra hjul, och så går den att snurra. Mycket intressant .... Vart kan man köpa såna?”

Försäljaren fick en konstig min. ”Jo, man kan väl köpa dom i vilken affär som helst ....”

Emma tittade på Carrie som visade en säg-inget-mer-min, för försäljaren hade säkert blivit misstänksam.

”Jaha, vilken passar bäst då?” frågade Carrie.

”Ja först måste vi göra kontrollen ....”, sade försäljaren och tände en lampa ovanför en vit tavla med svarta bokstäver på.

”Okej .... Emma. Säg vilken bokstav jag pekar på.” Försäljaren pekade.

”G ....K ....M ....O ....”, började Emma säga, och vartefter bokstäverna kom i mindre och mindre storlek, fick Emma också ont i huvudet.

”Ja, jag tror att sorten i det här hörnet skulle vara passande”, sade försäljaren då han var klar och gick till ett hörn vid dörren. ”Form och färg får du välja själv, men glaset är ....”

”Ja, det vet vi”, sade Carrie snabbt och gick till hörnet med Emma som inte fattade varför hon avbrutit meningen så tvärt.

”Här Emma. Prova dom här”, sade Carrie glatt och sträckte fram ett par mörkröda, runda glasögon.

Emma testade, och det var som Alex en gång berättat, väldigt obekvämt.

”Den kanske trycker på vid näsan. Vilken storlek har hon?” frågade försäljaren.

”Jag sa att vi kom på det igår”, sade Carrie irriterat och sträckte fram ett par blåa glasögon, men innan Emma hann testa dom ryckte Carrie bort dom ur handen igen. ”Du kan inte ha blåa Emma. Det passar inte på dig. Du borde ha någon färg som passar alla andra färger .... Svart kanske. Jag har hört att de passar bra till allt.”

Sen dess kom Carrie bara med svarta förslag.

Efter en strax (15 minuter) började försäljaren bli less på att jobba för mycket övertid och började hjälpa till, men ingen av de testade sortena passade eller var fina. Emma hoppades stort på att hon inte skulle hitta några så hon slapp ha några alls. Men efter ännu en strax (15 minuter) visade Carrie ett par svarta, oval liknande glasögon som både Carrie och försäljaren tyckte passade perfekt.

”Någon annan form passar inte dig. Oval är precis perfekt och passande. Är du nöjd med dom?” frågade försäljaren som var glad över att han snart skulle få sluta.

”Ja, jag är väl nöjd ....”, sade Emma och tänkte att hon säkert skulle vänja sig.

”Emma om du inte tycker om dom så måste du säga till”, sade Carrie och tog glasögonen.

”Tycker du om dom?”

”Oja, det är klart jag gör”, sade Emma och försökte låta glad.

”Bra. Då köper vi dom. Hur mycket kostar det?”

~*~

Efter yttligare en strax (15 minuter) stod Emma i en röd, oanvänd telefonkiosk nära Jamies kompis hus. Det låg på ett ödligt ställe i utkanten av en skog och den största delen av tomten var täckt av dimma, så man nästan kunde tro att någon varit där och besatt mardrömmens dimma över femtio spöken. Det stod bara tre hus där och Jamies kompisar bodde i det mittersta. De hade en liten gul bil som stod på uppfarten och husen hade två våningar.

Emma och Carrie gick upp för den sandiga uppfarten utan att säga någonting. Det ända som hördes var en uggla någonstans i skogen och grannarna på höger sida som var i full färd med att packa bilen.

Carrie knackade på dörren och redan efter två sekunder öppnades den av en kort och tjock gubbe på femtio år vad det såg ut som.

”Hoppsan .... Jag tror vi har kommit fel ....”, sade Carrie när hon såg vem som öppnade.

”Jag hade för mig att familjen Weather ....”

”Nej du har kommit rätt, min käraste”, sade gubben och makade sig ur vägen. ”Jag hade vägarna förbi bara ....”

Carrie gav ifrån sig ett halvkvävt skratt och gick in. Emma hängde på.

”Så vem är du då?” frågade Carrie och tog av sig hatten.

”Jag är bara en arbetskompis. Bry er inte om mig. Jag var som sagt var på väg till övervåningen och sen hade jag faktiskt tänkt åka hem. Min fru ligger på sjukhuset och ....”

”Carrie! Vad trevligt att träffa dig!” avbröt mrs Weather som just hade kommit fram till trappen på övervåningen. ”Vad sent ni kommer, men Jamie berättade att ni skulle till optikern före.”

Mrs Weather var en lång och mager tjej på tjugofem år som var gift med mr Weather som var lika mager han också, och båda jobbade som lärare på samma skola. Deras barn, vad han nu hette, skulle säkert bli likadan som hans föräldrar. Strax efter kom resten av Emmas familj och mr Weather med hans barn.

”Emma!” ropade Charlie förskräckt. Emma gissade att hon sett glasögonen. ”Är det verkligen du? Vad har du gjort?”

”Eh .... Jag ....”, stammade Emma fram. ”Jag bara ....behövde ....”

”Häftigt! Är dom riktiga?”

”Klart dom är riktiga! Jag går väl inte runt med dom frivilligt!”

”Det är ju super coolt! Och förresten är rund-ovalt gulligt!”

”Glasögon gullar inte mig”, sade Emma irriterat.

”Snälla, bråka inte nu igen”, sade Carrie. ”Förresten har du lämnat presenten Jamie?”

”Presenten?” frågade mr Weather.

”Jo, ja vi har en present till er .... Fast det är bara något litet .... Men älskling, jag tänkte faktiskt att ni skulle komma först. Jag menar presenten är ju från oss alla, så ni måste vara med när dom får den. Vänta här.” Jamie gick ut till andra hallen och när han kom tillbaka hade han med sig ett litet blått paket med gröna snören.

”Det här är från oss sju”, sade Jamie och sträckte över det till mr Weather.

”Eh ...., ja, tack så mycket .... Kan vi öppna det när vi har ätit?”

”Visst. Äter vi i köket eller i vardagsrummet?”

”Ja .... Vi äter väl i köket tror jag. Eller?” frågade mr Weather och tittade på mrs Weather.

”Ja vi äter i köket”, sade hon snabbt och började plocka fram tallrikar.

”Vi andra kan väl gå in i vardagsrummet så länge?” frågade mr Weather och började gå till den stora glasdörren som skilde hallen och vardagsrummet åt.

Resten gick efter. Vardagsrummet var helt olik det som Emma var van med. Stor plats och stora fönster med vita, ljusa siden gardiner med broderier, en vit soffan full med kuddar och bordet glänsande rent. Alex och Charlie hade märkt att en stor silverskål full med godis stod på bordet. Dom gav varann ett tecken och satte sig ner i soffan.

”Det var rätt så länge sen vi städade här”, harklade mr Weather sig, men alla andra tyckte att det var riktigt städat jämfört med hemma. Jamie stod och tittade på en telefon.

”Vilken årsmodell är det på den här?” frågade han.

”Vilken då? Telefonen? Jag vet inte. Rätt så modern faktiskt ....” Mr Weather reste sig upp och gick bort till Jamie.

”Alex hitta inte på några bus nu igen”, viskade Carrie till Charlie och Alex.

”Nejdå. Vi har inte några som helst ideér på att göra det”, sade Alex med en röst som inte menade det.

Carrie suckade och fick ett oroligt ansiktsuttryck.

Emma satte sig i fotöljen brevid, och den var så mjuk att hon nästan sjönk ner i den. De hade en stor teve också, och den satt Carrie och tittade på den mesta delen av tiden och provade minst tio knappar på fjärrkontrollen så ett program presenterat av BBC började. Något som var väldigt häpnandsväckande för de andra. Efter ett tag satt mr Weather och Jamie och pratade om en mobiltelefon, samtidigt som dom satt och tryckte på en av dom. Men Jamie låtsades att han förstod det där och försökte byta samtalsämne då mrs Weather kom ut till vardagsrummet igen. ”Nu är jag klar där ute, så det är bara att sätta sig och äta. Hoppas det smakar bra.”

Alla reste sig och gick ut till köket som mest bestod av kakel och trä i mörkbruna färger.

Emma satte sig bredvid Charlie.

”Vad ska ni göra här då?” viskade Emma till henne.

”Göra vadå?” frågade Charlie.

”Vilket bus ni väljer. Ska ni få fram en miljon bin som ni gjorde hos din kompis?”

”Ja, just det. Den hade jag glömt även om det är en bra idé, men vi har hittat på något annat som du får se nu. Du vet de bor så bra att det är svårt och komma på något, så det här buset blir säkert inte lika roligt. Det var Alex som kom på det ....”

Charlie blev avbruten i sitt skämtberättande av Carrie.

”Charlie sitt inte och viska vid matbordet. Nu är vi faktiskt borta hos andra, så försök bete dig som en Fragglare, och då menar ....”

”Vad var det du sa?” frågade mrs Weather och lyckades tysta ner svamlet runt bordet, samtidigt som hon försökte tvinga ner deras barn i barnstolen. ”Jag visste inte att ni hade egna ord. Det var ovanligt. Fragglare? Vad är det?”

”Fragglare?” skrattade Jamie fram. ”Det var något nytt Carrie, men det behöver vi inte gå in mer på nu. Vilken årsmodell är det på telefonen vid dörren?” Jamie gjorde ännu ett försök att byta samtalsämne.

”Det är samma som ute i vardagsrummet”, sade mr Weather med ett konstigt ansiktsuttryck. ”Men .... Fragglare .... Det känner jag igen .... Jag läste för min klass om 1600-talets häxprocess eller vad det var ....

”Nej vet du vad Chris”, sade mrs Weather upprört och lyckades få ner deras barn i stolen som genast greppa tag i närmsta sked att kast mat med. ”Jag gillar inte såna saker, det vet du. Om du nämner något mer om det idag så .... så .... Om jag skulle se en riktig häxa skulle jag döda henne med mina bara händer på en gång!”

Både Carrie, Katie, Charlie, Jessica och Emma hoppade till.

”Seså, lugna ner dig nu”, sade mr Weather. ”Du vet att det där bara är en myt ....”

”Lätt för dig och säga va? Du är ju en historie lärare och borde kunna det där. Du kan väl berätta vad alla använde sig av ....”

”Nu räcker det! Alla vet väl att häxor inte finns på riktigt, och att häxmän bara drar upp vita kaniner ur en svart hatt.”

”Okej”, sade mrs Weather bestämmt. ”Om det är så du ser på det hela ....”

”Snälla du. Kan vi inte få äta i lugn och ro nu? Vi kan ta det där sen, vi har faktiskt gäster på besök.”

Mrs Weather sa inget, och det gjorde ingen annan heller under tiden de åt. Sen vankades det eftermiddagste i huset och ett nytt telefonsnack bröt ut, och den här gången var Carrie med och pratade så hon inte märkte när Alex och Charlie hade satt igång sitt bus. Den stora silverskålens halva innehåll hade hamnat på bordet och den andra halvan i deras knän.

Det Emma trodde var buset, var kanske inte så roligt precis som Charlie sa. Det enda de satt och gjorde var att vända på pappret som om dom trodde att det var från Gobbys sprakande spiralkulor. Så istället för att ta tag i de två ändarna och dra utåt, var man tvungen att öppna mitt i istället. Fast dom vände bara på en sida när inte någon annan tittade på. Mrs Weather hade redan varit nära och fråga vad dom höll på med tre gånger. De hann klart precis att skjuta tillbaka skålen mitt på bordet då Jamie sa: ”Ja, just det. Eran present ....” Mer hann han inte säga innan mrs Weather flög upp från stolen och satte iväg mot köket. Emma lade märke till en liten mörkbrun låda på soffan bredvid Alex. Mindre än en tändsticksask och platt som ett LP-fodral. Det låg några såna i en hög vid teven. Mrs Weather hade berättat att de nyss köpt en video-spelare och att de fick fem filmer på köpet. Jamie, som inte fattade någonting kunde bara säga ”Vad kul för er. Vi köpte våran för ett år sen”, eftersom han trodde alla hade en sån. Och varken han, Carrie, Charlie, Katie, Alex, Jessica eller Emma visste vad en sån sak var.

Efter en stund kom mrs Weather tillbaka med det lilla blåa paketet och precis när hon skulle öppna det hände något väldigt onödigt som bara inte fick hända då. Deras växter i fönstret hade helt plötsligt börjat leva precis som hos Cornwell, och även de här var i full färd med att riva ner gardinerna och alla LP-skivor som låg i en prydlig hög bredvid den stora teven.

Mrs Weather var nära att svimma, men lyckades hejda sig när växterna slutat anfalla deras saker. Hon gick därifrån istället, men ropade ängsligt efter en stund:

”Chris skynda dig att komma hit!” Alla som var samlade runt fönstret gick tillbaka till sina platser, men mr Weather gick till köket där mrs Weather var. Då märkte Emma att den bruna lilla lådan i soffan var borta och hon trodde att Charlie tagit den, men eftersom Charlie stressat började leta efter lådan, tänkte Emma att den försvunnit. Efter någon sekund kom mrs Weather och mr Weather tillbaka till vardagsrummet, båda med vita ansikten, och mr Weather med en låda i handen. Precis den Charlie letat efter.

”Jag visste inte att ni var såna människor ....”, började mrs Weather tyst, men övergick snabbt till en arg och överansträngd röst. ”Såna konstiga människor borde inte finnas. Något var det med er, för så fort jag hör att ni ska komma, får jag en så plötslig känsla över att huset kommer rasa ihop så fort ni sätter eran fot härinne. Varje gång ni kommer råkar vi ut för samma otur. Levande växter, flygande fat och koppar, och som förra gången: Skåpluckor och lådor som rörde sig i en takt, som sedan bildade en melodi från 1800-talet!” Sen visade hon upp lådan och tryckte på en vit knapp och genast började lådan skaka och packas upp till en trollstav. ”Det här är väl ingen vanlig pinne va? Ihopfällbar med ett handtags liknande grepp! Jag vet precis vad det är och den kan bara komma från er.”

”Vi tillåter inte att några av er sort ska få komma in hit. Ut ur vårat hus!” sade mr Weather lika argt och pekade på dörren. Alla reste sig upp och gick till ytterdörren. Katie gick först och Jamie sist. När alla var ute på gården sa mr Weather till Jamie:

”Och jag som trodde att du var precis som alla andra när vi sågs första gången på det där stället. Du jobbar inte som chef där, eller hur?” Sen smällde han igen dörren.

Jamie vände sig om med ett besviket ansiktsuttryck och gick ner för trappen. Ingen sa något när de gick ner för uppfarten, och då öppnade mrs Weather fönstret bakom dom och vrålade med hög röst: ”Jag har ringt en taxi!” Sen stängde hon det igen med en sådan våldsam smäll att fönsterutorna skakade till.

”Taxi? Vad är det?” frågade Carrie förvånat.

”Det är en sån där sak”, sade Katie och pekade på en bil.

”Jaha. Är det den? Eller kommer det en .... Nä .... Vilken är det?”

”Nej. Det är en sån där med en lysande skylt på taket.”

”Jaså en sån. När tror ni den kommer?”

”Få fråga varför vi inte tar flyttstenarna”, sade Jessica irriterat.

”Då ser dom ju när vi försvinner.”

”Men vi brukar klara det när det vimmlar av människor utanför.”

”Problemet Jessica ....”, sade Alex. ”Är att mrs Weather och mr Weather vet vad vi är och märker det snabbare.”

”Då får vi väl försöka ändå.”

Då kom Emma ihåg brevet från Bexhills och sa snabbt: ”Mamma vi måste skynda oss, jag fick ett brev från Bexhills igår!”

”Du fick vadå?” frågade Jessica. ”Jag vill också få ett.”

”Jessica nästa år. Fick du upp brevet?” frågade Carrie.

”Nej. Den vägrade öppna sig. Är det ....”

”Tänka sig”, avbröt Carrie precis när Emma tänkte fråga om det var onormalt att breven uppförde sig så. ”Alla andra har fått ett liknande brev. Jag fattar inte varför de ska sitta ihop som sten.”

”Så dom ska alltså vara så?”

”Emma du oroar dig för mycket. Om du ska börja på Bexhills får du försöka släppa oron. Allt är inte så farligt.”

Och så var det kanske. Att Emma oroade sig för väldigt mycket var inte så konstigt och det kunde hon väl släppa genom att inte bli orolig för små saker nu längre, men att oroa sig för varför taxin aldrig kom var något helt annat.

~*~

”Mamma, jag vill läsa det där brevet!” ropade Jessica ivrigt när Carrie granskade det efter att dom kommit hem. ”Mamma, får jag ett likadant?”

”Jessica du får ett likadant sen, kan du vara lite lugn nu?” frågade Carrie och tog fram trollspöet som hon sedan slog på brevet och sa ”Alguar!” Ett ljust sken kom upp och ett ljud, som lät som ett papper någon rev itu, hördes. När ljuset var borta låg det ett ihoprullat pergament på bordet. Carrie tog tag i det och rullade upp det. ”Ja .... Samma sak som alltid och lätt att fixa då”, sade hon och sträckte över det till Emma som började läsa:


Käre miss Tingle!

Vi skickar det här brevet som påminelse om att skolstarten för Bexhills Skola I Häxeri och Trollkonster snart börjar för ytterligare ett år. Du som ny elev får här en lista över vad som måste köpas inför det kommande året. Om förändringar uppstått vill vi gärna att ni meddelar oss med en duva innan första augusti (Vi rekomenderar 27 juli)

Här är en lista på vad ni behöver köpa till dom två kommande terminerna:

Trollspö

3 Mantlar

Kvast (för nya elever vill vi gärna börja träna med en lite äldre modell)

Kopparkittel

Häxhatt

En stjärnkikare

En uppsättning av kristallflaskor

En våg

Fjäderpennor

Pergamentrullar

Bläckflaskor

Basföråd av trolldrycksingredienser

Dessa böcker:

Fakta om magiska växter och djur

Hur man behandlar en kvast

Fragglar Historia

Magins Historia

Magikernas ordlista över djur

Ordlista i olika örter

Våran stjärnhimmel

Kvasttips för nybörjare

Hundra sätt att spå i en kristallkula från A-Z

Den Gudomliga kraften

Mvh: C. Armidala, rektor på Bexhills Skola I Häxeri och Trollkonster

Om det är svårt att läsa

kan du gå till skolans

forskningsbas för

orydliga brev.


Jessica, som ivrigt hoppade upp och ner och ständigt försökte få en blick över pergamentet, tyckte som alla år att det var hur kul som helst att läsa vad dom andra behövde.

”När ska vi åka och köpa det här?” frågade Emma efter att ha läst igenom brevet två gånger. ”Ska vi åka till Långa Vägen då?”

”Snälla mamma, då måste jag få följa med”, sade Jessica och försökte greppa tag i pergamentet ännu en gång men inte lyckades särskilt bra. ”Jag har alltid velat följa med dit. Varför får jag aldrig följa med?”

”Därför att det är Emma som behöver saker nu. Nästa år får du följa med, för då ska du ha samma saker. Jag tycker att vi kan åka imorgon, för vi måste köpa nya grejer till de andra också. ”

”Måste de följa med då?” frågade Emma som inte hoppades på det.

”Nej. De brukar vara hemma, så det blir bara vi två som åker.”

Jessica blev så rasande efter den meningen att hon sprang upp till sitt rum.

”Jag tror det är bäst att jag pratar med henne om det här. Det är samma sak varje år. Och sen ska jag nog ha en liten pratstund med Charlie och Alex med deras så kallade ”nya uppfinning”, sade Carrie och gick upp för trappan. Emma som inte hade någon aning om vad hon skulle hitta på, kom och tänka på Kim. Hon hade kanske fått ett brev från Duncans, och att fråga skadade väl aldrig. Emma gick upp till sitt trånga rum och satte sig vid skrivbordet bredvid en snarkande Skibb. Hon tog upp ett pergament och en fjäderpenna och började skriva ....


Hej Kim!

Igår fick jag ett brev från Bexhills (den satt som sten). Har du fått ett från Duncans? I så fall kanske du också ska till Långa Vägen. Jag och mamma ska dit imorgon. Vill du veta en sak? Jag har fått en sten, och det är inte vilken sten som helst, utan den det bara finns ett exemplar av. Ja, just det .... Och om nu alla vet vem som har den, så borde du väl också veta det.

Vi var hos pappas kompisar idag, och vi blev utkörda en stund (en timme) efter tror jag, för dom hade sett Charlies och Alex ”nya uppfinning”: en ihopfällbar trollstav .... En annan sak är att jag fått ett par svarta, rund-ovala (fula) glasögon, tack vare den där stenen. Varifrån kommer den egentligen? De blindas grotta? Mamma sa att jag hade tur som inte blev blind. Om någon vecka börjar jag på Bexhills. Om det ändå hade varit imorgon ....

Med vänliga hälsningar Emma.


Emma öppnade gallerdörren till Skibbs bur och petade på henne. Hon gav ifrån sig ett lågt hoande och såg ner på brevet som Emma hade börjat knyta fast runt benet på Skibb.

”Flyg med det här till Kim”, sade Emma, och Skibb flög ut från rummet genom fönstret.

Då knackade det på dörren och Emma öppnade. Utanför stod Charlie.

”Har du lust att vara med och spela trollkarlskort?” frågade hon och höll upp en kortleks liknande hög.

Emma tänkte, och eftersom hon inte hade något annat och göra så följde hon med Charlie ner till köket där Alex satt med en sur Jessica bredvid sig.

Att spela trollkarlskort är svårt att förklara, men lätt att spela. Själva korten är rätt så stora och har en ljusgrön färg på baksidan som är självlysande ifall man fick för sig att spela i mörker. På framsidan av korten finns det bilder på kända häxor och trollkarlar som pratar. Från början har alla spelare fem kort på handen och tre stycken på bordet framför sig med framsidan upp. På dom korten var det ingen häxa eller trollkarl, utan olika siffror. Det bästa är om man får låga tal. När kortet som man valde att la fram frågade en fråga om personen på framsidan, och man svarade rätt försvann kortet med ett plopp ur handen, och har man otur kan den komma tillbaka till högen som ligger mitt på bordet. När korten är slut i sin hand, tar man upp en av de tre framför sig och pang så kommer det ut fler kort ur sifferkortet. Står det en femma, kommer det ut fem kort. Så småningom när de är slut tar man upp nästa kort av de två kvarstående. När ens egna kort är slut börjar man ta ur högen, och till slut så tar alla spelare från högen. Den som får bort sitt sista kort (om högen är slut) har vunnit. Svårt att förklara, men lätt att spela.

Efter tre omgångar började Jessica klaga över Alex fuskande, om varför han alltid fick de lägsta korten och alltid hade rätt på frågorna, men Alex skyllde bara på Jessicas okunnighet bara för att hon aldrig varit på Bexhills och inte visste något om sånt. Och det gällde Emma också, fast hon inte börjat på Bexhills. Det kunde därför bara ha varit Alex som fuskade och då vart det fyra mot en.

Senare på kvällen hade Emma svårt att sova, eftersom hon skulle få sitt livs första trollspö, kittel och kvast .... Och böckerna skulle vara hennes egna, för innan hade hon fått låna gamla böcker av Charles, Rebecca och Steve. Och sen var det bara någon vecka kvar tills hon skulle få åka expressplanet till Bexhills.

Skriven av: Hermie