E.T kap.4

4. Långa Vägen

Emma vaknade med ett ryck nästa morgon. Hon tittade på klockan och blev förvånad över varför hon hade vaknat så tidigt, men då kom hon på det .... Hon skulle till Långa Vägen idag, det mest kända stället för såna som dom att handla på. Det var bara Emma och Jessica som inte visste hur det såg ut där, men när dom andra berättade, lät det helt fantastiskt. Emma gick upp och drog undan gardinerna. Det var en stor sol utanför, och himmlen var utan moln, men Cornwells trädgård var inte utan människor. Vad det såg ut som kunde man tro att de bjudit in hela villaområdet i deras lilla trädgård, för den var nämnligen proppfull av människor med kameror på hjul och stora skåpbilar utanför med sladdar som kom ut ur den. Några var till och med på väg över gatan och uppe på uppfarten till Tingles hus. Emma, som tyckte det såg misstänktsamt ut, sprang ner för trappen och rusade in till Jamies och Carries sovrum.

”Mamma! Pappa! Det kommer några Fragglare hit!”

Carrie satte sig snabbt upp och tände lampan med ett skräckslaget ansikte.

”Vad sa du att dom gjorde? Vilka är det?”

”Jag vet inte vilka, men dom kommer ifrån Cornwell och de har några konstiga saker på hjul med sig!”

”Sa någon på hjul ....?” frågade Jamie som nyss vaknat.

”Jamie! Fragglare på väg. Vi får hoppas att de inte kommer in.”

Just då ringde det på dörren.

”Vad ska vi göra? Om de kommer från Cornwell så kan man aldrig vara säker ....”, sade Carrie och gick fram till fönstret. ”Herregud! Det är en hel flock där utanför!”

”Det är en vadå? Hur många är de?” frågade Jamie och gick ut till köket med trollstaven i handen.

”Hallå där inne!” ropade en röst utanför dörren som någon våldsamt bankade på. ”Öppna dörren! Vi är från teve och radio, om ni vet vad det är, och vi vill att ni öppnar. NU!”

”Emma, gå upp och hämta de andra. Vi måste härifrån. Jag slår vad om att mr och mrs Cornwell har berättat ....” Varför alla häxor och trollkarlar är så rädda för Fragglare är lätt att gissa. Det är ungefär som om att Fragglare är rädda för poliser och bankrånare. Hade de fått reda på vad Tingle var, skulle de ligga illa till och i framtiden ha Fragglare som svansar efter sig.

Emma sprang upp för trappen och genom korridoren till Katies och Charlies rum och när hon öppnade dörren såg hon att Jessica satt där inne bredvid Charlie. Alla var redan vakna, och Jessica såg helt skräckslagen ut.

”Vad gör dom där nere Emma?” frågade Katie som stod vid fönstret.

”Dom är från teve och radion”, flämtade Emma fram. ”Vi måste härifrån sa mamma. Fort!”

Jessica och Charlie hoppade ner från sängen och gick före Katie ner till köket. ”Alex!” ropade Emma. ”Du måste komma nu!”

”Vad är det för oväsen här ute?” ropade Alex till svar.

”Det spelar ingen roll, din fuskare! Kom ner nu!” sade Katie.

Senare när alla var samlade i köket och tänkte börja ta flyktvägen genom bakdörren hände ännu en onödig sak:

”Vi har hört historien av mr Cornwell!” ropade rösten utanför dörren igen. ”Om ni inte öppnar nu tar vi till med drastiska åtgärder och sparkar in dörren!”

Och precis när Carrie var på väg att låsa dörren med Alguar formeln hördes ett dundrande ljud på andra sidan huset. Väl inne i skjulet skulle dom vara säkra eftersom de kastat en förtrollning på det som gjorde att den inte syndes.

”Mamma, vad ska vi göra nu?” frågade Jessica tyst.

”Jag vet inte. Men ....”

”Men vi måste härifrån. Eller hur? Och det enda stället vi kan åka till är Långa Vägen”, avbröt Jessica.

”Nej vet du vad Jessica. Vad som än händer så får du inte följa med förrän nästa år.”

”Men vi har ingen annanstans att ta vägen, mamma”, sade Alex.

”Då får vi väl stanna i det här trånga utrymmet tills de har försvunnit. Vi ska hur som helst inte bryta mot reglerna som säger att elever under elva år inte får komma till Långa Vägen. Så enkelt är det. Du får faktiskt vänta tills du är lika gammal som Emma och dom andra.”

”Men dom kommer ju alltid vara minst ett år äldre ....”

”Jag tycker vi gör så här .... Om vi åker till Långa Vägen, Emma, så får vi se hur det ser ut när vi kommer hem igen.”

”Men klockan är ju bara halv åtta, och vi har inte ätit någonting än”, sade Emma.

”Det finns ställen där borta att äta på. Vi kan gå dit om det behövs. Ta en sten nu.”

Emma tog tag i en blå sten och sa ”Långa Vägen” snabbt. Hon åkte igenom en snurrande tunnel igen och tanken på att hon var på väg till Långa Vägen fick henne att inte tänka så mycket på hur lång tid det tog att komma dit.

En sjundedels snart (en minut) senare stod hon i en återvändsgränd som hade en väg ut till en affärsgata i London. Strax efter kom Carrie och Emma märkte att dom inte längre hade nattlinnena på sig, utan sina vanliga kläder.

”Du mamma. Det här kan ju inte vara Långa Vägen. Det finns inga affärer här”, sade Emma då hon såg en massa människor som rusade förbi borta vid vägen som ledde in till återvändsgränden.

”Det är inte här det ligger, Emma. Långa Vägen ligger bakom den här väggen”, sade Carrie och pekade på den mörka stenväggen.

”Hur ska vi komma in dit då?”

”Du ska bara gå genom väggen och du är på andra sidan. Om du är rädd kan du blunda, för det gjorde jag första gången. Sätt igång.”

Emma ställde sig framför väggen och tänkte att det skulle se jättedumt ut när hon stod med näsan intryckt mot den. Hon blundade, och började sakta gå mot väggen i väntan på smällen, som aldrig kom. När hon öppnade ögonen såg hon en lång stenig väg som gick rakt fram, fullt med affärer på sidorna och fullt med stora och små människor som sprang fram och tillbaka mellan affärerna. Lite längre fram stod det en stor stolpe med nästan hundra skyltar som pekade åt höger och vänster eller rakt fram.

”Wow ....”, tänkte Emma då hon såg hur det såg ut (vilket inte liknade dom andras beskrivning).

Bakom sig kom Carrie som inte sa någonting utan började gå fram med Emma efter.

Det var säkert flera hundra affärer av trä eller sten som stod tätt intill varandra så långt ögat kunde nå. Utanför stod det olika hattar i olika färger, kvastar, kittlar, bokaffärer och massor med annat. Den närmsta affären till vänster sålde olika böcker för elever som gick sista året i skolan, och den till höger sålde självskrivande fjäderpennor.

”Vet du vad Emma?” frågade Carrie efter en stund.

”Nej vadå?”

”Vi måste först till banken och hämta lite pengar. Jag vet inte hur mycket vi har, men vi kan alltid kolla.”

”Mm .... Vart ligger banken då?”

”Det stora slottet där borta”, sade Carrie och pekade på ett stort vitt slott som stod upp bakom skogen, det största slottet Emma någonsin sett.

”Är det långt dit?”

”Nej. Vi tar bara raka vägen fram.”

Carrie började gå, och Emma följde efter igen. Under tiden när de gick fram bland människorna kunde Emma se alla affärer hon skulle behöva gå in i för att få sina saker.

”På banken jobbar det människo liknande djur, Emma. Och dom får du passa dig för. Det finns ingen människa som sett dom vara glada någon gång, och dom föräter sig på räkningar med ränta och avgifter.”

”Okej”, sade Emma utan att tänka något mer på det när dom gick förbi en kvastaffär.

Efter ungefär en snart (fem minuter) hade stenvägen slutat och en sandstig gick in i skogen och folkmassan hade börjat glesna. Och efter en sjundedels snart (en minut) senare stod dom utanför en stor, vit marmortrappa upp till en av världens största port som ledde in i banken.

En stor sal av sten och pelare var det första man kom in i. Och bakom diskarna satt små djur liknande varelser vid massa papper och duvor. Det var massor av människor i långa köer vid diskarna, men en disk framför en stor dörr var tom och dit gick Carrie.

”Hej. Vi ska hämta ut pengar ....”, började Carrie säga, men blev avbruten.

”Namn?”

”Carrie Tingle. Vi har lite bråttom ....”

”Banknummer?”

”Ja .... Vad var det nu igen .... 275.V”

”Okej. Ni komma med hit”, sade bankkassörskan surmulet och gick ut bakom disken till dörren. Carrie gjorde en grimas och följde efter med Emma.

De gick ner i en stor stentrappa som gick i spiral och som bara lystes upp av några facklor. Några våningar längre ner fanns en lång korridor med massor av dörrar. Kassörskan började räkna dörrarna och gick in i den näst längst bort till höger, och där inne fanns fem andra dörrar. Hon fortsatte räkna, och de gick in i tre dörrar till och kom fram till en stentrappa igen. Där nere tog det slut. Och tre stora siffror (200) stod över en port med gamla guldskyltar. Kassörskan tog tag i en fackla och gick in.

En stor mörk korridor var överfull med pyttesmå dörrar längs väggarna. När de kommit fram till nummer 275 på vänster sida, öppnade kassörskan valvet med en kod och satte dit facklan på väggen. Emma tittade in i valvet och såg en stor hög full med små guld plattor som kallades galleoner.

”Jösses”, sade Carrie och tittade närmre. ”Inte visste jag att vi hade så här mycket pengar.”

”Är det mycket?” frågade Emma och tog upp en galleon. Den hade en bild av en person på framsidan och siffror under.

”Om det är. Men vi tar så mycket vi behöver. Det måste räcka till Jessica nästa år, och sen till er alla när ni växer ur kläderna och behöver en ny kvast och nya böcker. Femhundra galleoner borde räcka ....”

~*~

Väl tillbaka på Långa Vägen gick Carrie fram till en skylt närmast skogen. Det fanns en i var ände av stenvägen.

”Hm .... Få se vad det står först ....”, sade Carrie och drog upp pergamentet. ”Ja. Trollspö .... Det tar vi först. Få se vart det ligger ....” Hon tittade på stolpen med hundra skyltar, men Emma tittade hellre på allt annat som fanns där.

”Mamma hur lång är den här vägen?” frågade Emma.

”Huvudvägen är en kilometer tror jag. Jag vet inte riktigt, men det borde stå i någon bok .... Här står det kvastar. Åt höger .... Det kan vi väl ta först annars”, sade Carrie och svängde åt höger, och då såg Emma att det fanns en liten korsning bakom allt folk som var i vägen. Carrie och Emma kämpade sig fram genom trängseln och kom fram till en liten affär som nästan ramlat ihop. Det var fullt med barn som stod runt det stora fönstret och pratade om olika super kvastar det kommit och hur gärna de skulle vilja ha en sån.

Det stod flera kvastar uppställda i affären. Stora och små, gamla och nya och super kvastar eller racer kvastar. Andra hade inbyggt larm och lås. Bakom kassan stod det en liten gubbe med en pinne i handen som räckte ner till golvet.

”Nämen hej på dig Carrie. Det är inte varje år man får se dig. Är det ännu en ny elev?” frågade gubben.

”Ja, mr Redford. Det här är Emma”, sade Carrie. ”Det är första året, och vi ....”

”Ja, ni ska väl ha en lite äldre modell? Det har redan kommit flera stycken idag med nya elever. Samma som dom andra i familjen?”

”Ja, just det. Har du någon idé på vilken som skulle vara bra?”

”Ja, vi ska se. Jag har haft några i samma längd som dig Emma, tror jag. Vi ska bara mäta så ....” Mr Redford tog upp ett rött måttband och rulla ut det, och så började den mäta av sig själv.

”Längd upp till axeln .... cirka 150 centimeter .... Längd på armarna .... cirka 69 centimeter ....”

Måttbandet flög fram och tillbaka runt Emma, och när det var klart sa mr Redford ”Då blir det några i storleken femtio. De står här borta vid hörnet. Kom med så ska du få se.”

Emma följde efter mr Redford till ett hörn med olika kvastar i en äldre modell.

”Här .... Den här är bra. Snabb och smidig, men väldigt gammal. Den är från början av nittio talet. Det här är en kvast med garanti. Inte så snabb, men väldigt bra för nybörjare. Har du flugit någon annan gång?”

”Nej ....”, sade Emma och tittade på en kvast med tre stjärnor inhuggna längst fram.

”Den där kvasten är en av de bästa. SkyRide Femtusen .... Den används ofta av De-croix spelare. Årets nyaste modell, men den första kvasten började tillverkas på 1400-talet. Snabb som en blixt och säker vid storm. Lätt att svänga och ....”

”Vad tycker du om den här då?” avbröt Carrie.

”Jo, den är också bra för nybörjare. Lätt att svänga och tar inte så stor plats, men är stor ändå. Tre års modell. Den skulle nog passa dig. Tror du den är bra?”

”Jo, den ser rätt så bra ut ....”, sade Emma och tog tag i kvasten för att titta på den.

”Bra. Då kan vi väl ta den. Du får en ny nästa år skulle jag tro, och sen har skolan kvastar att låna”, sade Carrie och gick fram till kassan.

Mr Redford la kvasten på ett papper och slog in den.

En annan familj, en mamma, en pappa och ett barn, kom in i affären precis när Emma och Carrie var på väg ut. Deras barn såg inte så glad ut när hon bar på flera små kartonger i brunt papper, och hennes föräldrar såg inte så roade ut. Flickan tittade på Emma med rätt så sorgsna ögon och suckade bakom hennes grälande föräldrar innan dom försvann in i affären.

”Ja Emma. Vad ska vi ta nu? Jag tror att vi kan köpa mantlar där borta på andra sidan”, sade Carrie och började gå. Hon stannade utanför en stor och trasig glasdörr med en stor grön skylt ovanför där det stod Madam Massarets klädbutik. Det fanns redan några mäniskor i affären, och barn som stod på pallar längs väggen med svart eller rött tyg över sig och flygande saxar och måttband runt sig.

”Jaha .... Vem har vi här då?” frågade en röst bakom alla barn som stod på pallar mitt i rummet. ”Är det en förstaklassare?”

”Ja, det är det”, sade Carrie.

”Ja, vilken skola? I Irland eller här i Storbritannien?”

”Bexhills.”

”Okej. Vad heter du då?”

”Emma”, sade Emma tyst eftersom alla andra på pallarna tittade.

”Jaså. Du kan kalla mig madam Massaret. Och jag jobbar som sjuksköterska på Bexhills också. Du kan ställa dig här på en ledig pall så ska jag gå och hämta tyg.”

Emma ställde sig på en ledig pall längst bort i hörnet.

När madam Massaret kom tillbaka med ett stycke svart tyg klappade hon händerna och ut ur en låda kom det flygande saxar, måttband och nålar i blixtsnabb fart mot Emma att man nästan kunde tro att dom tänkte börja attackera en.

Medans Emma stod på pallen som en staty, hade flera stycken av dom andra redan blivit klara. När sista tråden var klippt gick Emma ner från pallen och madam Massaret tog manteln.

”Ja, den ser bra ut. Vet ni vilken elevgrupp du ska tillhöra?”

”Nej .... Vadå?” frågade Emma och tittade på Carrie.

”Ja .... Om det blir samma som hela familjen så blir det väl den gula”, sade Carrie.

”Jaså den gula. Då syr jag dit det och sen är den klar.”

”Mamma vad menar du med den gula?” frågade Emma när madam Massaret gått till fönstret där det fanns en liten bänk.

”Det får du veta sen när du kommit till Bexhills.”

De gick vidare till kittelaffären, där det såldes kittlar i alla möjliga storlekar och inbyggda nyheter. Ihopfällbara, svävande, självkokande, med inbyggd värme eller sällskapskittlar. Det fanns också djupa och avlånga, stora och små, grunda och fyrkantiga för att bara nämna några. Butiken var ett trångt och litet rum som bara lystes upp av dom mycket små fönstrerna vid dörren.

”Hej”, sade Carrie. ”Vi behöver en kopparkittel ....”

”Jaså, i koppar. Koppar i lera, eller kopparmetall?”

”Ja just det”, sade Carrie irriterat. ”Kopparmetall så klart. Har ni några utan inbyggda saker?”

”Ja, det har vi. Ska det vara en liten eller stor?”

”Till en elva åring.”

”Ja, då blir det den näst minsta modellen. Ni kan titta där borta på övre hyllan.”

Carrie och Emma gick bort till hyllan där det stod helt normala kittlar i storleken för en elva åring. Carrie tog ner en brunaktig kittel och visade Emma.

”Tycker du den här är bra?”

”Ja. Är det koppar?”

”Det borde vara det”, viskade Carrie. ”Den står i alla fall under skylten ”koppar”, men man kan aldrig vara säker. Kittel försäljare brukar skämta väldigt mycket.”

”Hörrni”, skrattade butiksägaren. ”Ska ni inte ha en sån här?” Han höll upp en svart kittel.

”Om ni häller vatten i den kan ni använda den som teve. Någon Fragglarpryl. Den visar bilder på ytan. Kanske framtiden ...., jag vet inte. Eller den här. Lägg i tre blad och det hoppar ut tio katter.”

”Nej. Den här bli bra”, sade Carrie och la irriterat upp kopparkitteln.

”Okej. Tjugo galleoner”, sade han och la kitteln i en kartong. ”Men är ni helt säkra på att ni inte vill ha den här då? Den kan användas som väckarklocka”, sade han och höll upp en annan svart kittel då Emma gick ut.

”Är ni helt säker på att det inte är samma kittel som visar framtiden?” frågade Carrie och stängde dörren. ”Kom nu så går vi och äter Emma.”

Emma följde efter Carrie till ett café på andra sidan stenvägen. Det var den största och rökigaste salen hittills som Emma var inne i. Folk satt kring runda bord och pratade, och andra satt vid diskar som bildade en cirkel mitt i salen, där det också var en lång kö som Carrie ställde sig vid.

”Emma, kan du gå och ta en plats någonstans? Förresten .... Vad vill du ha?”

”Det spelar ingen roll”, sade Emma och gick till ett bord vid fönstret, och så fort hon satt sig kom det in en familj. Samma familj med de grälande föräldrarna och deras barn som bar på ännu mer kartonger och som hade ett ännu lessnare ansikte. De satte sig vid bordet framför Emma. Strax efter kom Carrie med en bricka och två tallrikar.

”Det här var det ända dom hade”, förklarade Carrie snabbt. ”Jag vet inte vad det är .... Men vi får väl se hur det smakar.”

Flickan i den andra familjen hade satt sig så hon kunde se Emma, och när Emma tittade upp såg hon att flickan log när de såg varann i ögonen. Emma log tillbaka för att vara snäll eftersom hon inte såg så road ut och kanske inte varit glad på flera dagar. Sen pekade hon på halsen, och Emma fick för sig att flickan antingen var stum, eller att hon menade Emmas halsband, vilket inte var så konstig om Emma fick för sig det. Alla hade ju pratat om det där halsbandet de senaste dagarna och var svårt att glömma.

”Vad tittar du på?” frågade Carrie sen.

”Ingenting”, sade Emma. Det skulle vara väldigt onödigt att berättade om familjen bakom, för Carrie kunde gå fram och presenterat sig i så fall.

Emma började äta och tänkte att hon smakat det där förut. Om det var i skolan eller inte kunde hon inte komma ihåg. Föräldrarna slutade helt plötsligt bråka och Emma kunde höra vad dom sa.

”Snälla du”, sade mamman till flickan. ”Ville du ha något eller? Och vad är det här för ställe? Vad sitter du och tittar på?” Mamman vände sig om och Emma tittade snabbt ut genom fönstret.

”Är det någon du känner som sitter därborta? Fast det skulle väl knappast stämma. Du känner väl ingen som är så här konstig.” Hon lät väldigt irriterad på rösten och Carrie tittade på Emma med ett sånt där ansiktsuttryck som sa att hon var väldigt bekymrad.

”Emma, vilka är det som sitter där bakom egentligen? De sitter väl inte och skriker åt ett barn?” frågade hon tyst.

”Mamma de skriker inte, och så har dom väl bara blivit osams. Precis som du och Jessica blir ibland.”

Pappan reste sig upp.

”Ska du inte ha något kan vi väl åka hem. Jag orkar inte vara här längre.”

Mamman reste sig också och började gå, med flickan efter sig.

”Vad tycker du Emma?” frågade Carrie.

”Tycker vadå?” frågade Emma och släppte blicken från familjen.

”Om maten. Jag tror jag smakat den någon gång förut.”

”Jag med. Jag tror det var i skolan .... Men de skulle väl inte servera Fragglarmat här?”

”Jag vet inte. De verkar ju lite vrängda på det här stället. Sitta och skrika åt ett barn så där ....”

”Mamma, jag är säker på att de inte bråkade. Jag såg det på henne”, ljög Emma.

”Okej ....”, sade hon och tog upp pergamentet igen. ”Nu behöver vi bara ett trollspö, en hatt och några böcker. Sen får vi se hur det gått för dom där hemma.”

Klockan var halv ett då de gick in i den sista affären som sålde trollstavar och trollspön i alla storlekar och tjocklekar. En affär med små avlånga kartonger i hyllorna.

”Hej Carrie. Är det du igen? Vem har du med dig den här gången?” frågade en liten gumma bakom några avlånga lådor.

”Det är Emma den här gången madam Conselly”, sade Carrie och tog upp en låda.

”Jaså Emma. Du är väl en ny elev? Är det samma skola som dina syskon går på?”

”Ja”, sade Emma.

”Jaja. Samma elevgrupp också då?”

”Nja ....”, sade hon osäkert eftersom Carrie inte berättat vad det var.

”Har Alex hittat på något mer bus på sistonde? Sist kommer jag ihåg när han rev ner hela hyllan med en trollstav för femte klassare. Det är väl en sån han har nu?”

”Nej. Det är en sån vi ska köpa nu.”

”Okej. Samma sort som vanligt .... Vet du, märket i väggen finns fortfarande kvar sen den gången han försökte hitta hemliga gångar här.”

”Åh, jag är verkligen ledsen för det ....”

”Äh, det gör inget. Förresten har det nya lagret med trollstavar kommit in, så dom täcker det mesta av märket. Då ska vi se .... Är du höger eller vänsterhänt, Emma?”

”Jo, jag är vänsterhänt ....”

”Få se hur långt det är från fingertopparna till armbågen ....”

Madam Conselly tog fram en linjal och mätte.

”Ja, det ska väl passa bra med någon av dom här”, sade hon och tog fram en stor kartong med blåa, avlånga lådor i.

”Jag tror den här skulle passa dig.”

Hon öppnade lådan och tog upp ett trollspö med ett litet handtags liknande grepp. ”Ta den här och prova.”

Emma tog tag i spöet, men ingenting hände.

”Vifta lite med den”, föreslog madam Conselly.

Emma viftade lite med den och genast flög den ur handen på henne.

”Nej .... Prova med den här istället.”

Hon fick ett nytt spö och provade.

En stor storm i rummet utbröt från taket som blåste och spräckte alla tre glasfönster och människor utanför stannade för att se vad som hände.

”Nej, nej!” utbrast madam Conselly förtvivlat och tog spöet ur handen på Emma som bara stod och gapade efter det som hände.

Madam Conselly tog sitt eget trollspö och viftade lite med den mot fönstret och alla glasbitar på det dammiga golvet flög upp och sattes dit på sin plats igen. ”Ta den här istället.”

När Emma viftade med det nya trollspöet fattade den vissna blomman vid fönsterväggen eld, och madam Conselly skyndade sig att springa till en stol där det låg en gammal filt som hon slängde på den övertända blomman.

”Hm .... Det var svårare än jag trodde. Den här borde ge lite bättre ifrån sig. Testa.”

Men det tredje trollspöet gav inte ifrån sig mycket bättre, förutom att filten lyftes och flera gröna blad började växa upp där under. Madam Conselly klappade händerna men sa: ”Bra, men inte helt rätt. Om den här sorten inte funkar vet jag inte vilket trollspö du ska ha .... Det finns visst ingen som verkar gilla dig, men den här ....”

Den här gången tog hon upp en vit, avlång låda som fanns bakom hennes disk. ”Det här är ett väldigt speciellt trollspö som bara trivs hos vissa personer. Spöet är gjort av ett trä som kommer från Quimicoträdet. Den måste fungera ....”

Emma tog spöet med skakiga händer på tanken på vad som kunde hända. Hon kanske skulle lyckas spränga butiken den här gången, men genast, utan att behöva vifta någonting, började Emmas halsband skimmra en stark grön färg och trollspöet flög genast ur händerna och började snurra runt i luften samtidigt som den sköt ut ett guldaktig ljus ur båda ändarna.

”Ja, så ska det se ut!” hojtade madam Conselly och började hoppa upp och ner av glädje.

”Jag visste att någon elev skulle få det där trollspöet någon gång! Och jag visste precis vem som skulle få den. Emma du har tur som har en sten, av det enda exemplaret i hela världen.”

”Menar du att det var stenen som bestämde det?” frågade Emma förvirrat då trollspöet flugit tillbaka i handen på henne.

”Det är mycket du inte vet. Den som bär stenen sägs ha större krafter än någon annan på den goda sidan. Vill ni ha kartongen inslagen?”

~*~

På vägen upp mot vägg entrén som gick ut till Londons affärsgator tänkte Emma att madam Conselly inte kunde ha gjort något annat än att svamla. Hur skulle en sten kunna bestämma vilket sorts trollspö hon skulle ha, och just då den alldeles speciella. Hon hade ju aldrig använt ett trollspö i hela sitt liv och nu skulle hon behöva ha den värsta modellen av dom alla. Men nu låg den där i den vita lådan inslagen i ett brunt papper och packad med alla andra saker dom nyss köpt.

Väl hemma i det osynliga skjulet var det tomt och helt öde.

”Jag tror Fragglarna gått sin väg”, sade Carrie och öppnade skjulsdörren med ett knak. ”Jag hör dom inte i huset. Kom så går vi och tittar.”

Emma och Carrie kämpade ut med lådorna upp för kullen och in i huset genom bakdörren.

”Hallå?” ropade Carrie, men ingen svarade.

”Tror du att Fragglarna har tagit med dom?” frågade Emma och la lådorna på köksbordet.

”Nej, jag hoppas inte det .... Jamie!”

Inget svar. ”Jag går upp och letar på övervåningen, så tar du tredje våningen, Emma.”

Carrie gick bort till fönstret och flämtade till.

”Emma passa dig. Det finns kvar av Fragglare där ute. Skynda dig.”

Emma sprang upp till tredje våningen och började leta i den mörka korridoren. Det var tomt i Jessicas och Alex rum. Likaså i garderoben närmast trappen, men ett litet dunkande hördes från garderoben längst bort. Emmas sten lystes svagt upp igen då hon sakta gick till dörren för att öppna den ...., men dörren var låst.

”Vem är det?” hördes Jamies röst innanför.

”Det är jag. Vad gör ni där inne?” frågade Emma och ryckte i garderobs dörren.

”Emma, hämta mamma, för hon är väl där?”

”Ja, men kan ni inte öppna innifrån? Har du inte din trollstav med dig?”

”Nej. Vi förklarar när vi kommer ut .... Aj, vem var det där? Hämta Carrie.”

Emma sprang ner till andra våningen och fann Carrie i Katies och Charlies rum.

”Mamma, de är i garderoben. Du mås ....”

”Vart? Där uppe?”

”Ja ....” Carrie sprang upp för trappan och Emma följde efter. När Carrie stannade utanför garderobsdörren tog hon fram sitt trollspö och sa ”Alguar!”

Med ett klick öppnades dörren och där i en hög på golvet satt Jamie, Alex, Katie, Charlie och Jessica.

”Mamma!” utbrast Jessica och hoppade ut.

”Vad i hela friden gör ni här inne?” frågade Carrie.

”Det var Fragglarna. Dom är snart tillbaka. Vi måste härifrån genom bakvägen. De finns på framsidan också.”

”Vad gör ni härinne då? Borde ni i så fall inte vara på ....”

”Nej, det var vi som gömde oss här, och på något konstigt sätt fick Fragglarna tag på nyckeln och låste. Cornwell har berättat. De vet, alla vet, vad vi är för något.”

”Vi vet Jamie ....”, sade Carrie tyst. ” .... och nu måste vi härifrån. Det är tur att dom andra ska till Bexhills, men vart Jessica ska ....”

”Jag kan följa med till Bexhills”, sade Jessica.

”Nej, det kan du inte. Synd att flyttstenar bara funkar inom landet, annars kunde du åka till Rebecca. Jag får skicka en duva och fråga om du kan vara där tills det här ordnat upp sig ....”

”Och vart ska vi ta vägen nu?” frågade Katie.

”Jag och pappa måste försöka få bort Fragglarna härifrån, och ni är kanske tvugna att åka till er farmor Annie. Det vore farligt om Fragglarna fick tag på er, men om ....”

”Tänk om det händer er något då?” frågade Jessica.

”Det är inget att oroa sig för. Vi kan det här, och det ska gå snabbt. Upp och packa era saker nu, och glöm inte det ni behöver till Bexhills.”

Emma gick upp till sitt rum och började gå igenom byrån. Hon la kläderna i en liten väska, eftersom de använde en sorts skoluniform på skolan och sakerna dom köpt kunde ligga kvar i lådorna tills hon behövde dom.

En stund senare hörde hon en bil åka utanför på vägen. Det var en stor, svart lång bil och flera av Fragglarna med kamerorna samlades runt den. Människor med någon sorts trollstav i järn och andra med röda band i handen.

”Emma! Skynda dig nu! De kommer!” ropade Carrie nerifrån köket.

Hon tog tag i väskan och Skibbs bur och sprang ner för trappen till köket där dom andra stod.

”Har alla med sig sina saker?” frågade Carrie.

”Ja”, sade Katie. ”Men hur kan vi vara här nere? Ser dom inte oss där utanför?”

”Nej, jag har gjort er osynliga för säkerhets skull, men dom kommer snart in och dom kommer säkert bomba hela huset om dom vill. Nu kommer dom .... Och de ser inte så glada ut. Till bakdörren!”

Och hela familjen Tingle kutade ut genom bakdörren med packning och allt till det trasiga gamla skjulet, och just som dom hade tänkt åka till Annie, hördes ett stort brak ifrån huset med mr och mrs Cornwell som stod och hoppade av glädje bredvid.

”Ingen fara. Vi fixar det snart med lite trolleri, men Jessica, jag har skickat en duva till Rebecca och jag tror att hon vill att du ska komma.”

”Men mamma, jag vill inte åka ända till Frankrike i ett år. Jag kan inte ens franska!”

”Nej, men det kan inte Rebecca heller. Hursomhelst så är det ända sättet att lösa det här problemet på.”

Jessica suckade.

”Men än är sommarlovet inte slut, så du kan nöja dig med att tänka på att du ska vara hos farmor den senaste veckan. Vem vill börja?”

”Jag kan åka först”, sade Charlie och tog tag i väskorna och en sten och ropade ”Farmor Annie!” innan hon försvann i en blå rök.

Och för första gången fick Emma åka som ”andra resenär”. Kanske för att hon skulle bli ny elev på Bexhills, eller om det bara var för att alla ville slippa vara hos Annie så mycket som möjligt, vad nu det skulle vara bra för, men en gång för länge sen när hon gick på Bexhills hade hon råkat gjort en trolldryck som tog kol på trolldrycksläraren. Det var kanske därför dom andra var lite arga på henne, men även hon slapp avstängning från skolan.

Efter en tunnelssnurrande resa landade Emma i en röd telefonkiosk utanför deras farmors hus. Det låg, precis som hos mr och mrs Weather, på ett ödsligt ställe nära skogen och bara ett få antal grannar. Inte mer än hälften av de var hemma. Telefonkiosken hade Annie fått av Trolldomsrådet i London, eftersom det var ett ställe för trollkarlar att landa vid.

Efter Emma kom den sura Jessica och sen Katie, som hade mest packning när det var hennes sista år på Bexhills. En halv sekund efter det att den sista kom farande öppnades dörren med en smäll, och en tjock liten tant stod i dörröppningen.

”Här är ni ju!” ropade hon glatt och kämpade sig ner för trappen med sin gamla träkäpp.

”Hej farmor!” ropade Jessica och sprang fram till Annie, som otroligt nog orkade lyfta Jessica.

”Vad synd att ni bara ska vara här i en vecka .... Det är inte så ofta ni kommer hit.”

”Nej, och oftast kommer vi bara hit när det är katastrof hemma”, sade Charlie.

”Mamma, jag vill inte åka till Rebecca i Frankrike”, sade Jessica. ”Jag vill vara här hos farmor istället.”

”Men Jessica, jag har redan skickat en duva till Rebecca”, sade Carrie. ”Och farmor ska till farfar sen på Trollstavs Tillverkarna i Indien.”

”Hela släkten utspridd”, suckade Katie tyst och gick in.

Annie bodde i ett litet hus med två våningar på ett litet vandaliserat, dött ställe. Det fanns en liten hall som gick ihop med ett litet kök, och på övervåningen fanns ett litet vardagsrum och två små sovrum. När Emma och dom andra kom och skulle sova över, fick en sova i soffan, tre stycken i ett av dom små sovrummen och en uppe på vinden där det fanns ett litet rum med en öppen spis. Det var alltid det rummet som Emma fick.

Under hela kvällen efter det att Jamie och Carrie åkt hem, satt alla fem och spelade trollkarlskort i det trånga gamla köket. Alex fuskade inte någonting bara för att Annie levt längre och därför kunde allt om dom äldsta kända häxorna och trollkarlarna. Kvällsmaten var densamma som alltid hos Annie. Drakäggs paj, och till efterätt hade Annie köpt ett paket med glass. Något som Fragglare brukade äta. Jessica vägrade smaka det när Alex sa att det smakade bränt ormskin, något som Jessica av misstag råkat äta en gång förut.

~*~

Det hände inte det minsta hos Annie den senaste veckan. Alex och Charlie var för det mesta ute i skogen bakom huset för att samla ihop några växter till ett experiment de höll på med tillsammans med deras kompis Dean Baity, som inte var där just nu men som Emma hade hört dom pratat om. I alla fall Charlie.

Katie satt bara och läste Magins Historia och Fragglar Historia, två tjocka läderinbundna böcker om allt möjligt i magins och Fragglarens värld, och Jessica lärde sig ett nytt spel där man använde sig av en sorts spelplan och små gubbar att flytta. Emma var därför tvungen att läsa instruktionerna för Jessica samtidigt som hon tvingade gubbarna att flytta på sig som dom brukar göra i ett riktigt trollkarlsspel. Det var sånt Fragglare inte förstod sig på: Flyttande föremål. Hände det att dom flyttade på sig, skyllde dom alltid på poltergister och deras ansikten blev helt kritvita.

Under kvällarna satt Emma uppe på vinden med en liten brasa i spisen och skrev brev. Antingen till Kim eller Carrie och Jamie. Hon hade fortfarande inte fått något svar om hur det gått med grannarna, men det gjorde detsamma. Själv hade hon inte någon säng, utan sov på en madrass och hade en filt som täcke. En gång fick hon ett brev som svar från Kim, som innehöll en kort text: Kan tyvärr inte skriva något mer det senaste året. PS. Du kan inte skicka något mer till mig heller! DS.

Det brände Emma upp på en gång. Den gjorde större nytta i elden än i hennes huvud.

Men även om dagarna var helt dötråkiga så gick dom ändå jättefort, för sen kom den där dagen alla längtat till: Den första augusti.

Emma vaknade tidigt på onsdags morgonen. Klockan var bara halv sex då hon tog på sig och gick ner för den vingliga trappan till hallen på andra våningen. Dom flesta var redan uppe.

”Vad bra att du vaknade Emma”, sade Annie som sprang med en väska i handen. ”Jag tänkte precis komma upp och väcka dig.”

”Okej”, sade Emma till svar och fortsatte ner till köket där Charlie, Alex, Jessica och Katie satt. Katie hade den stora boken Fragglarhistoria framför sig lutad mot en tekanna.

”Visste ni att det finns två spöken kvar på Bexhills som sammarbetar för att förstöra saker?” frågade Katie då Emma satte sig.

Jessica hoppade till. ”Tror ni att dom är borta nästa år?”

”Bry dig inte om några idioter som dom. Vad dom än försöker göra, så lyckas dom aldrig. En gång försökte dom vilseleda mig och Alex, och det slutade med att dom knappt visste vilka dom själva var.”

Annie kom ut till köket och viftade med fyra stycken papperslappar.

”Det här är tågbiljetterna till Bexhills”, sade hon och delade ut biljetterna.

”Synd att det bara finns fem stycken”, sade Jessica.

Katie släppte skeden i tallriken med en smäll. ”Du har aldrig tjatat så här mycket. Lägg ner, det spelar ingen roll, du får ändå inte följa med i år.”

”Tror du att det är roligt att vara ensam hos Rebecca eller? Förut var ju Emma också hemma, men nu försvinner hon också till det där stället ....”

”Den här biljetten är trasig nere i hörnet”, avbröt Charlie och tog biljetten som Emma höll i för att byta.

”Vad gör du?!” sade Emma och försökte få tag i sin biljett.

”Glöm det, lillsyrran! Jag har gått där ....”

”Nej, vet ni vad!” sade Annie argt. ”Nu är det ni som skyndar er, annars har ingen av er någon som helst användning av någon biljett!”

En stund senare (08.00) stod det fyra stora, svart bruna koffertar, flera små lådor i brunt papper och fyra burar med duvor i ute på uppfarten.

Annie hade en liten bil. Något som Fragglare använde istället för kvastar. Det blev väldigt trångt och Jessica fick sitta i Katies knä och alla burar och flera lådor fick vara i baksätet bredvid Emma, Charlie, Katie, och Jessica. Resten fick vara i bagageluckan och på taket. Det tog ungefär två bra stundar (fyra timmar) att åka till Heatrows flygplats i London där tåget gick.

”Var glad att du kan åka till Rebecca, Jessica”, sade Alex från framsätet.

”Varför ska jag vara glad över det?” frågade Jessica irriterat.

”Hon bor ju i Frankrike. Ni kan ju alltid åka och titta på eiffelbollen om ni inte har något annat att göra.”

”Den ligger i Paris, och jag tror inte att Rebecca vill åka dit ända från Brest, bara för att titta på en boll .... Nej, ett torn, som hon redan sett hundra gånger. Förresten kommer hon bara jobba hela tiden och jag är tvungen att vara hemma i hennes lilla lägenhet själv hela dagarna.”

”Hon jobbar inte hela tiden. Inte på helgerna.”

”Nej, men då har hon väl något annat för sig.”

”Rebecca var och hälsa på mig förra veckan”, sade Annie och tittade i backspegeln. ”Hon sa att hon jättegärna ville träffa er, så hon blir säkert glad över att du kommer Jessica.”

”Där ser du”, sade Katie, och Jessica blev så arg att hon sparkade till Katie på benet.

Skriven av: Hermione