Publicerat
Kategori: Novell

East Haven



Xander af Lyon och Kelly d’Angelo.


Juni 1528, East Haven, Connecticut

Kapitel 1

”Kelly!”
Kelly vände sig om mot sin väninna Allyson då hon hörde henne ropa. Irriterat strök hon undan de svarta lockarna som lossnat ur den hårda knuten i nacken, ur ansiktet. Allyson, en blond kvinna, med bruna ögon och alltid ett leende på läpparna, vinkade Kelly till sig och pekade ivrigt på ett tygstånd några meter bort.
Människor på vandrande fot, i vagnar och på hästryggen strövade upp och nedför gatorna. Det stora tornet Towernos klockor klingade högt, och dess sagolika skönhet tornade upp sig över staden. Samtidigt blandades vinden med havets bris och rop från sjömännen nere i hamnen. Dagligen kom det stora skeppslaster med olika sorters varor som föll överklassen i smaken.
Kvinnorna fnittrade, grep varandras armbågar och tågade beslutsamt genom folkmassan mot ståndet.
”Vilka färger. Titta!” Sade Allyson och sken som en sol.
”Fantastiskt,” instämde Kelly och fingrade på tygerna som exponerade sig i alla regnbågens färger. ”Så vackra!”
Allyson inhandlade flera meter tyg i olika färger, medan Kelly var alltför blygsam med pengarna och bara kostade på sig ett mossgrönt tyg som gick i samma färg som hennes ögon.
”Du skulle verkligen ha köpt det mörkblå också, Kelly! Det hade sannerligen framhävt din hy och ditt mörka hår,” envisades Allyson.
Kelly tittade på sin väninna ur ögonvrån och öppnade munnen för att svara, men blev abrupt avbruten av en armbåge i magen från en liten pojke som i all hast skyndade förbi. Med ett stönande slängde hon istället sin blick på pojkens ryggtavla då han försvann in folkmassan, som tycktes ha uppstått från ingenstans.
”Undrar vad som har hänt,” mumlade Allyson oroligt. ”Bara inte pappa har råkat ut för trubbel.”
”Sch, Allie, det har nog inte hänt honom något ont, och du vet att vi inte fick komma hit utan de där tråkigt övervakande vakterna, så vi får försöka hålla en låg profil. Förresten hur ska du göra med tygerna utan att lady Margaret får veta att du varit utanför murarna?”
”Äsch, det ordnar sig. Jag sticker in tygerna till Aida i köket så tar hon hand om dem. På så sätt märker inte mamma något. Men för din del är det väl ingen fara, lord Stephen struntar väl ett skvatt i vad du gör eller inte gör, inte sant?
”Jo, så länge jag inte befinner mig i vägen för honom.” Kellys röst innehåll en sorgsen ton och omedvetet tog hon sig för magen. Men Allyson, godheten själv naturligtvis, hade inget sinne för tankeläsning eller empati, så hon uppfattade inte Kellys belägenhet.
För tretton år sedan hade Kellys föräldrar omkommit i en olycka och den enda släkting som fanns var Kellys bror, lord Stephen d’Angelo, hertig av Castle Javéa. Lord Stephen var en charmör och ägde ett yttre som de flesta kvinnor föll för. Vad de inte visste var att han var spelberoende, och en ordentlig vinpimplare, med ett eldfängt humör, och som utan orsak misshandlade kvinnofolk. Kelly hade själv fallit offer för detta vid ett flertal gånger, men också sett hur han ondskefullt behandlade sina käraste.
Aldrig hade Kelly yttrat sig om sina familjeproblem inför någon, inte ens för Allie. På något vis skämdes hon för det, men hon visste inte varför.
En plötslig rörelse väckte Kelly ur hennes tankar och Allies hand grep tag om hennes arm och drog henne närmare uppståndelsen. Kelly kisade och en rynka uppstod mellan hennes fint välvda ögonbryn. Ängsligt kikade hon igenom den församlade massan efter en mörkbrun hatt, svarta hårstripor och kalla gröna ögon som granskade hennes gestalt, där hon stod i den silvergrå klänningen, och håret uppsatt i en vit hatt. När hon inte kunde finna sin plågoande, slappnade hon märkbart av.
”Ursäkta, sir. Vad händer här?” Allie petade samtidigt som hon talade, en man på axeln. En medelålders man, med markerad haka, stor näsa och blåa vänliga ögon, vände sig om mot de två kvinnorna.
En stor svart hatt prydde hans hjässa och han var klädd i svarta byxor och mörkbrun rock. Herrn lyfte artigt på hatten innan han förvånat höjde på ögonbrynen.
”Har Ni inte hört? De har fångat Lyon!”
Allie drog häftigt efter andan, spärrade ut sina ögon och satte den behandskade handen för sin gapande mun, men Kelly såg fortfarande oförstående ut.
”Har miss inte hört historierna om Lyon?”
Kelly skakade på huvudet till svar.
”Hans riktiga namn är Xander af Lyon. Han mördade kallblodigt sin far och mor, och brände sedan ner hela byn i ilska!” Mannens ögon såg ut att fara ut ur ögonhålorna vilket ögonblick som helst.
”I många år hade han och hans far varit ovänner dess för innan, och genomgått många slagsmål och strider,” sade någon bakom Kelly.
”Han mördade inte bara sin egen far och sin egen mor, utan även hela byn och alla invånare,” gapade en annan.
”Jag har hört att hans blick är av is och hans hjärta av sten. Människan har ingen själ!”
”Människa, ha,” ropade en annan. ”Snarare odjur!”
”Han ser ut som djävulen själv, och hans hår påminner om manen hos ett lejon!”
Allie grep på nytt tag i Kelly och drog henne genom folkmassan till andra sidan, så att de hade blick över hamnen. Där stannade Allie tvärt, och pekade ut mot havet och ett skepp som närmade sig hamn. Kvinnorna gick i riktning neråt mot hamnen och efter några meter hamnade de mitt emot platsen där det enorma skeppet skulle lägga till.
Skeppet närmade sig långsamt och dess master sköt högt upp i skyn. Metodvis började seglen att halas in.
Sorlet och spänningen steg i folkmassan, för att plötsligt, då landgången landade på bryggan med en kraftig smäll, övergå i en dödlig tystnad.
Soldater i brynjor med svärd hängandes i sidan marscherade i takt nedför landgången. En stank av död, strid och blod nådde den förväntansfulla publiken. Kelly mådde illa och undrade för sig själv hur folk kunde tycka att detta var spännande. Hon vände sig om för att gå, då en man längst upp på landgången, iförd handbojor fångade hennes uppmärksamhet. På varsin sida om honom vandrade två soldater, med höjda vapen, beredda på, vilket ögonblick som helst, ett våldsamt motstånd av deras fånge. Men mannen i mitten utstrålade tålamod, lugn och iskyla, som om han lätt kunde befria sig när som helst om han hade velat, men att han insåg att ögonblicket för den handlingen inte var ämnad att göras just nu.
Även om Kelly tyckte att soldaterna vid hans sida var muskulösa, var de ingenting mot mannen som gick i mitten av trion. Han var enorm. Svarta byxor som smet åt kring de muskulösa låren var instoppade i bruna höga stövlar. En skjorta, som Kelly misstänkte tidigare hade varit vit, omringade hans bringa och hade en öppning ända ner till den smärta midjan, och avslöjade små mörka lockar på bröstkorgen.
Runt midjan hade ett skärp fästs och knäppets motiv föreställde ett lejon. Kellys blick vandrade uppåt. Han var bredaxlad och gyllene lockar letade sig fram längs kragen. Kelly fascinerades av den muskulösa halsen och hakans befallande vinkel. Hela han utstrålade maskulinitet.
Kellys blick fortsatte att vandra uppåt, för att plötsligt låsas fast vid hans blick.
Isblå ögon kolliderade med Kellys skogsgröna.
Ett sug gick genom Kellys maggrop och hon tycktes ha slutat att andas.
Ett farligt leende lekte i hans ena mungipa och hans blick gjorde samma resa över hennes kropp, som hennes tidigare hade gjort över hans, för att slutligen fastna vid Kellys ögon återigen.
Leendet var borta och i hans ögon läste hon bara iskall kyla och dödligt allvarlig, därefter vände han blicken framåt igen, och fortsatte gå längs bryggan upp mot Towernos och den väntande fängelsehålan.
Kelly ögon däremot, följde hans ryggtavla. Mannen ser ut som en pirat, tänkte Kelly. För att vara så stor, han var huvudet längre än sina fångvaktare, gick han väldigt smidigt. Som en katt, tänkte Kelly.
Nej, ett lejon.







~ ~ ~ ~

Xander smög på tysta fötter genom skogen. Hans ögon blickade vant genom mörkret och han tog sig ljudlöst uppför stigen trots liggande kvistar och småsten.
Hans målmedvetna steg talade om att han hade vandrat stigen tidigare.
Att locka till sig vakten, slå ner denne och sno nycklarna hade gått felfritt.
Xander fortsatte att smyga ljudlöst längs stigen. Hans skugga och trädens smälte ihop i månens sken. När fasaden av ett skjul blev synligt hoade han lågt ut i den mörka natten. Till svar hördes två hoanden på följd.
Som på ett kommando smög Xander hukande mot skjulets trasiga öppning. Fortfarande ljudlöst. Fiender kunde ha gjort bakhåll.
Blixtsnabbt slank han in genom öppningen, blev ett med skuggorna och lyssnade intensivt.
Ljudet av en tändsticka fick honom att vrida på huvudet. Ett ljus spred sig i skjulet och han stirrade kallt på sin vän och vapenbroder. Luke smålog mot honom från andra sidan rummet.
Ljuset avslöjade att rummet var fattigt möblerat. I ena hörnet var ett bord på tre ben placerat och omringat av tre stolar. Strax bredvid ingången gick en trappa upp till andra våningen. I andra hörnet visade sig en tanig säng och bredvid den stod en halvrutten byrå. Rummet var kalt och en isig kyla släpptes in i det halvt igenspikade fönstret.
Mannens leende spred sig och han sträckte ut armen i en inbjudande rörelse mot en av de två lediga stolarna.
”Hej min vän, några nyheter,” sade Luke med sin mörka röst, och kikade upp på Xander med en nyfiken blick. Skäggstubb kantade mannens haka och hans mustasch rörde lustigt på sig då han talade.
”Kom du hit ensam,” frågade Xander sakta med sin mullrande röst, och ignorerade Lukes tidigare fråga.
”Ja, Alun, Owen och Ruben hade annat för sig, ser du. Hur var maten i Towernos fängelsehåla då, Lyon?”
Xander gav Luke en vass blick som varnade honom för att gå ännu längre, och ignorerade ännu en gång hans fråga. Han stod mitt i rummet, med händerna på höfterna, benen brett isär och gav Luke en genomträngande blick.
”Har du kollat igenom stället efter ovälkomna inkräktare?”
Luke försäkrade honom att det inte fanns en levande själ i närheten, och att han hade genomsökt stället noggrant. Men vad männen inte visste var att på övervåningen vilade en skönhet med midnattssvart hår, smärt gestalt, gröna ögon och ett modigt lynne.
Hade Xander lytt sin instinkt och kollat igenom stället själv hade han inte behövt handla så som han senare måste komma att göra. Istället gav han Luke en nick, placerade svärdet bredvid ingången och satte sig på en stol. Svärdet hade han plockat på sig av vakten.
”Du fick mitt brev?”
”Ja,” svarade Luke.
”Har du med dig sakerna?”
”Ja.”
Xanders överläpp kröktes i ett farligt leende och i sitt stilla sinne bad Luke för den man som Lyon sökte hämnd på.
”Ge mig dem. Nu.”
”Vem tror du att det kan vara?”
”Låt mig bara säga att Levich skall tala, på ett eller annat sätt. ”
Xander gav Luke en beräknad blick.
”Hur ska du hitta honom?”
”Jag hittar honom. Ingen kan gömma sig för mig. Jag hittar honom, och när jag gör det skall jag döda honom. Långsamt.” Xanders röst övergick i en ilsken morrning.
Luke lade märke till att Lyon sade när och inte om.
Sakta böjde han sig ner och drog fram sin sadelväska och ställde denne på bordet. Sedan plockade han långsamt ut innehållet. Flera dolkar, två svärdsklingor, en pistol och en pilbåge och ett flertal pilar smyckade bordet. Tillslut tog han fram en mörkbrun hatt och räckte den till sin vän.
Luke tittade upp på Xander som ingenting sade utan nickade bara godkännande till Lukes frågande blick.
”Finns du vid Arqes hopp?”
”Ja. Likaså Alun, Ruben och Owen.”
”Fint. Då möts vi där.”
Luke förstod att han hade blivit avfärdad men van som han var vid Xanders hårdhet höll han tand för tunga. Han reste sig upp, nickade farväl, vände sig om för att gå men hejdade sig vid dörröppningen.
”Jag lämnade Dragos vid brynet.” Sedan var han borta.
På övervåningen satt Kelly förlamad över det hon just hade hört. Xander, Lyon, hade rymt! Och han hade ett nytt offer. Någon vid namn Levich. Hon måste ta sig in till staden och varna sheriffen.
Men först, påminde hon sig, måste hon vänta tills hon kunde smyga ner. Att fly via taket väsnades alltför mycket insåg Kelly.
Hon andades ut mycket långsamt, omedveten om att hon hade hållit andan. Kelly låg på mage och kikade genom springorna ner på föremålet för sin vånda. Ännu mindes hon hans kyliga ögon, hans likgiltighet, men ändå var han den stiligaste man hon någonsin sett. Och största. Suget i maggropen som hon tidigare känt och inte kunnat förklara, kom tillbaka.
Kelly uppmanade sig själv att hålla tyst och förbli lugn, för hon fick till vilket pris som helst, inte bli upptäckt, inte efter det hon just hade fått höra.



~ ~ ~ ~

Efter en evighets väntan tyckte Kelly, lade sig Lyon ner för att sova. När hon hörde hans tunga andetag bestämde hon sig för att det var nu eller aldrig.
På tå tippade hon nerför trappan och ett plötsligt knakande fick Kelly att häftigt dra efter andan och blunda hårt. Försiktigt gläntade hon på ena ögat.
Lyon sov fortfarande.
Hon tog de sista trappstegen med den största försiktighet hon kunde uppmana, och smög tyst vidare mot skjulets öppning. När hon tog det sista klivet ut mot friheten kände hon hur tån slog emot ett föremål. Kelly kvävde en svordom, vände sig kvickt om och såg i slow motion hur Lyon svärd sakta föll för att sekunden därpå slamra i golvet med en smäll.
Kelly kvävde ett skrik och med en uppmaning att fly, sprang hon för sitt liv. Men hon hann inte långt.
En stor tyngd tvingade henne till marken och Kelly kämpade för att få luft. En hand fångade hennes handleder och hennes ben hölls fast av hårda lår och muskulösa knän. Hans andedräkt kittlade henne i nacken.
”Vem är du?”
Kelly tänkte inte röja sin verkliga identitet nu, istället förblev hon tyst.
”Vem är du,” upprepade den iskalla rösten.
Om Kelly hade tyckt att den andra mannens röst var fyllig och djup, var den ingenting mot mannen som just nu höll henne i ett skruvstäd. Skillnaden var bara att Lyons röst inte ägde någon värme alls. Den var både hård och djup, och innehöll en gnutta spår av heshet.
Kelly förblev tyst och greppet hårdnade.
”Nåväl, då får jag väl ta in dig i huset, så att jag kan se ditt ansikte. Att döma av dina långa kjolar, ditt långa hår och dina klor till naglar, är du en kvinna, och att leka med vackra kvinnor avstår jag inte ifrån då tillfälle bjuds.”
Kelly tyckte att hans ordval var av det grövsta laget och hon undrade hur han hade mage att dua henne, en sann lady, på detta oförskämda sätt. Men vid denna uppmaning försökte Kelly verkligen komma loss på allvar. Hon slingrade sig som en orm och lyckades få en arm lös. Armbågen drämde hon i mannens bröstkorg i hopp om att kunna välta honom. Men han satt stilla som berget, fångade hennes arm, förflyttade sin tyngd över henne och tvingade henne att vända sig på rygg. Han lade sig tungt över henne återigen och Kelly vred bort ansiktet och blundade hårt.
Hennes handleder hölls i Lyons ena hand och hans andra grep om hennes haka och tvingade upp hennes ansikte mot sitt. Varsamt öppnade hon sina ögon och tittade in i hans isblå. I hans ögon läste hon igenkännande. Det farliga leendet hon hade sett tidigare idag, lekte nu kring hans mungipa.
”Ville ni ta en närmare titt på lejonet, min sköna?” Ordvalet var det inget fel på, men hans röst var hård som stål.
Kelly stelnade märkbart till och stirrade upp på honom med envis och eldsint blick. Hennes haka höjdes trotsigt.
Han var väldigt nära.
”Släpp mig,” svarade Kelly i en lika kall ton.
Han gjorde ingen åtbörd som för att resa på sig. ”Vem är ni,” frågade Lyon på nytt och pressade samtidigt ner henne med sin tyngd. Kelly fick tårar i ögonen.
”Lady Kelly d’Angelo,” sade hon med kvävd röst.
”Och vad gör ni här, mylady?”
Återigen förblev Kelly tyst.
Efter att hon hade återvänt hem från händelserna ner i hamnen smög hon in i slottet, bara för att plötsligt kollidera med sin bror.
”Var i helvete har du varit,” sade Stephen med grötig röst. Kelly försökte att inte rygga undan från spritstanken men att försöka att inte göra en grimas var svårt.
”Våga inte göra den minen åt mig, slyna!” Örfilen sved.
”Jag frågade, var har du varit, svara mig,” röt Stephen. Han hade en galen blick och hans händer höjdes som i avsikt att strypa henne.
Hon backade två steg. ”På marknaden.”
”Inte den tonen mot mig, unga dam! Fick du lov att gå till marknaden?”
Kelly höll tand för tunga. Sanningen var den att även om hon hade fått tillåtelse av honom att åka till marknaden hade han förr eller senare funnit en ursäkt att slå henne fördärvad vid hennes ankomst.
Men en sak hade hon lärt sig. Sällan slog Stephen henne i ansiktet, och hon hade länge funderat på orsaken till varför han inte misshandlade den kroppsdelen också. Det måste ha att göra med att han inte vill att problemet skall bli upptäckt av allmänheten, insåg Kelly förskräckt.
Hon kröp ihop och väntade på att slagen skulle komma. Hon lovade sig själv att denna gång skulle hon vara tyst genom hela bestraffningen. Ju mer hon lät desto större ansträngning bakom slagen brukade Stephen göra, tills hon var medvetslös och då fullkomligt ljudlös.
Första slaget landade på axeln.
En knytnäve i magen fick henne att falla ner på knä. Kelly stönade och fasade att hon när som helst skulle förlora sin middag. Men en spark i ryggen föste bort alla tankar och hon välkomnade mörkret.
”Mår mylady bra?” Hushållerskan Janes oroliga ansikte blev synligt ur dimman då Kelly kom till sans. Hon låg kvar där hon hade svimmat.
”Jag mår bra Jane. Var är Stephen?”
Jane fick en olycklig blick i ögonen och hennes underläpp darrade lätt. En tår letade sig fram i ögonvrån.
”Åh, mylady!” Hon begravde huvudet i Kellys knä, och snyftade fram: ”Herrn sade att när mylady kom till medvetande igen, skulle hon packa sina saker och genast ge sig av! Jag är så ledsen, åh, mylady!”
”Det är ingen fara Jane.” Kelly gjorde en åtbörd som för att resa på sig men damp ner igen då smärtan i ryggen var för stor.
”Jag ska hjälpa er, mylady. Om jag får friheten att säga så, så är herrn en djävulsk man.”
Med hjälp av Jane reste sig Kelly upp på darriga ben.
”Jag ska packa myladys saker. Vi får mötas imorgon och så ska mylady få nybakat bröd, mat och dryck. Ni kan gömma er i skjulet i Tranquilobergen, mylady, det som ni tyckte så mycket om som barn.”
”En utmärkt idé Jane. Tack så mycket. Jag kan skatta mig lycklig som har en vän som du Jane.” Kelly fick tårar i ögonen.
”Åh, tack så mycket mylady, men hela hushållet är så fäst vid er och nu kommer vi att mista er!” Jane kunde inte förhindra sin snyftning. ”Men vi är lojala, och behöver ni vår hjälp så ska ni få den. För oss är ni, och kommer alltid att vara, vänliga lady Kelly d’Angelo, oavsett vad lord Stephen säger.”
Två timmar senare hade Kelly vandrat upp mot bergen och skjulet för att vila och tänka. Hennes bekymmer var så stora att hon utmattad hade fallit i sömn, men vaknat av mörka röster som pratade om hämnd. Kelly hade hamnat ur askan i elden.
Med trotsig blick stirrade hon in i dödens gap. Lyons ögon var kalla som fruset stål. Hans blick var genomträngande.
”Det angår inte er, sir.”
Stålet i de blå ögonen hårdnade och hans käke stelnade till.
”Jag frågar er inte igen, lady d’Angelo.”
Kelly var tyst i en halv minut, sedan drog hon skälvande efter andan.
”Om sir nu måste veta det, så har min lata suput till bror, just slängt ut mig.” De sista orden övergick i en viskning. Som om hon inte förrän nu insåg betydelsen av sina egna ord.
”Ogift och med barn?”
”Jag har aldrig legat med en man! Och jag är bär inget barn!” Stjärnor tändes i de gröna ögonen.
Precis då orden kom över hennes läppar undrade hon varför hon yttrat dem till denna kallblodiga mördare, överhuvudtaget. Men gjort är gjort, tänkte Kelly.
”Och hur länge har ni varit här?”
”Kom precis.”
Kelly hade alltid varit dålig på att ljuga och hon visste då hon tittade upp i hans genomträngande blick att han visste om det. Han tycktes kunna läsa igenom henne. Läsa hennes tankar.
Precis som han hade gjort tidigare idag.
”Ni ljuger dåligt, mylady.”
En rodnad spred sig på Kellys kinder.
I stundens hetta skrek Kelly obetänksamt till. ”Släpp mig genast, din mördare!”
”Åh, då vet ni alltså vem jag är?”
Tystnaden som följde blev svaret på hans egen fråga.
Han tycktes fundera en stund, sedan nickade han beslutsamt och sade: ”Nåväl, då kan jag alltså tyvärr inte släppa er, lady Kelly d’Angelo.”
Kelly spratt våldsamt till, skrek och slogs, men ingenting lyckades rubba jätten ovanför henne.
”Jag tycker det är lite kyligt här ute. Vi går in och pratar istället.” Det farliga leendet hade återvänt och innan Kelly hann blinka var hon uppslängd på hans axel och inne i huset.
Med honom.
Ensam.
Han sparkade igen den fallfärdiga dörren med ena foten och kilade sedan fast den med haken.
Kelly som hängde över hans rygg, klöste och slog honom med knytnävarna. Hon skrek, drog i hans hår och försökte sparka honom i magen, men han bara skrattade svalt.
”Försök du, lilla kissemiss.”
Lyon satte ner henne på fötter, höll i henne tills hon återfick balansen, stirrade sedan stint på henne och sade:
”Om ni försöker fly fångar jag bara in er igen. Ni kan inte gömma er för mig.”
”Det lyckades jag med förut!” Kelly ångrade genast sina impulsiva ord.
Lyons leende nådde aldrig ögonen.
Vad Kelly inte insåg var hur mycket hon nyss hade avslöjat, men ingenting undgick Lyon. I sin ilska hade skönheten försagt sig. Tidigare hade hon påstått att hon nyss kommit men hennes arga ord avslöjade faktiskt att hon hade gömt sig i skuggorna för honom.
”Det har miss rätt i, men då tittade jag aldrig igenom skjulet själv, men nu inser jag att jag skulle ha följt min instinkt.”
Xander tittade på den lilla kvinnan som stod uppretad som en katt framför honom. Svart hår, skogsgröna ögon som sköt oemotståndliga pilar, smärt figur i en åskgrå klänning och över det en svart kappa. Hyn var krämfärgad och hennes kinder rödrosiga av indignation. Hennes lilla haka var envist uppskjuten och hennes bröstkorg hävdes ansträngt upp och ner. Hon var sagolik.
Bryskt väckte Xander sig själv ur sina tankar. Hans akilleshäl hade alltid varit kvinnor och visade han nu början den minsta svaghet skulle hon garanterat dra nytta av det. Nej, det var bäst att visa vem det var som bestämde redan nu.
Varsamt tittade Kelly sig omkring efter en utväg, eller ett vapen. Hennes blick föll på svärdet som nyss hade fallit i marken.
”Det finns ingen väg ut, och ni skulle aldrig orka lyfta det där svärdet,” sade Lyon slugt.
”Hur vet ni det?”
Vilken kvinna hon var! Vacker, modig, ärlig, otroligt envis och trotsig. Otämjbar, tänkte Xander. Hon fick sannerligen världen i gungning. Och läpparna, magnifika! Som redo för en första kyss. Varifrån kom den tanken? Här gällde det att luska ut vad skönheten hade hört, inte hur han skulle kyssa henne och hur hon skulle komma att smaka. Xander blev förargad på sig själv.
”Låt mig bara säga att ni inte kommer att kunna undfly mig, eller skada mig.” Han gjorde en paus mellan mig och eller.
Kelly insåg att han hade rätt. Automatiskt drogs hennes blick mot hans muskulösa vader.
”Tycker du om vad du ser?”
Hon rodnade klädsamt och stelnade till över hans informella ordval, men avstod från att påpeka något. Istället höjde hon stolt hakan.
”Att du har tittat på mina ben är faktiskt det trevligaste som hänt mig idag.” Lyon log retsamt och hennes rodnad spred sig. Undermeningen att hon hade gjort det tidigare idag stod skrivet i hans ansikte. Kelly tyckte att hans ton var alltför intim.
”Låt mig bara gå, sir…..?”
”Det kan jag tyvärr inte tillåta,” sade Lyon och ignorerade hennes fråga.
Det tändes stjärnor i hennes ögon igen och hon stirrade ilsket på mannen som blockerade den enda utvägen. Han stod med benen brett isär och händerna på höfterna. Utan att blinka mötte han Kellys vredgade blick, och såg hur hon av frustration knöt nävarna.
”Sätt er.”
”Nej.”
Det syntes att Lyon inte alls var beredd på Kellys upproriskhet. Han höjde på ena ögonbrynet och en guldig lock föll ner i pannan. De isblå ögonen blev märkbart kyligare.
”Sätt er. Nu,” sade han långsamt.
”Och om jag vägrar? Hugger ni av mig huvudet då?” frågade Kelly för att få klart besked.
Lyons ena mungipa kröktes uppåt. ”Nejdå, men ni var inte särskilt tung och sätter ni er inte på er fina lilla bak självmant, har jag inget annat val än att tvinga er upp i mitt knä. Bollen är i er famn, lady.”
Med en uppgiven suck sjönk hon ner på en av stolarna. Kelly kände sig genast lättad då hon insåg att hon inte hade något val än att lyssna på vad han hade att säga. Om hon ville överleva, vill säga. Hon tvivlade inte på att han skulle döda henne om han visste vad hon hade fått höra. Här gällde det att vara smart och handla praktiskt, insåg hon. Långsamt öppnade hon sina ögonlock som hon hade hållit stängda och släppte ut ett plågat andetag. Sedan fäste hon blicken på sin plågoande.
”Jaha, vad händer nu, sir?”
















Kapitel 2

Dröjande gick han fram till den stol som stod närmast utvägen och slog sig ner. Under en minut tittade han tankfullt ner i golvet, sedan såg han genomträngande på Kelly. Hans ena hand slöts om hans haka och en utandning hördes innan han tog till orda.
”Jag kan inte släppa er, mylady. Jag vet inte vad ni har hört, men förmodligen är det tillräckligt mycket för att ert liv skall vara i fara. Jag kan inte släppa er. Jag är ledsen,” och för första gången tittade han på henne med medlidande i sin blick.
”Ni kan inte göra såhär, sir. Jag kom hit för att tänka och slippa ifrån min bror, inte för att bli fängslad till en ny kedja. Ni har ingen rättighet att hålla mig här mot min vilja!” Hon såg vädjande på honom.
”Kanske det, men ni har hört sådant som ni inte borde veta och nu är ni i fara. Som den sanna riddare jag är, måste jag ta er under mina vingars beskydd, och….” Mer hann han inte säga. Kelly grep honom om armbågen och utstötte skrämt: ”Nej sir, nej! Det är absolut inte nödvändigt. Ni behöver inte göra någonting. I verkligheten vill jag inte ha någonting med er att göra, sir!”
Hans blick blev kall och obönhörligt fortsatte han där han blivit avbruten. ”Och föra er i säkerhet, härifrån, med mig.”
En ensam tår trillade nerför Kellys ansikte.
Tvärt övergick hennes rädsla i ilska. Vem trodde han egentligen att han var? Ingen bråkade med Kelly d’Angelo såhär. Och ingen förde henne någonstans mot hennes vilja. Xander märkte förändringen direkt, och han såg vredens stjärnor tändas i hennes ögon.
Hon reste sig för att slå honom, men hennes örfil träffade aldrig sitt mål. Hennes hand var brutalt fasthållen i hans, och med iskall behärskning konstaterade han lugnt:
”Vare sig ni vill eller ej, lady, så kommer ni med mig. Men först ska vi sova fram tills det blir ljust. ”
Kelly spratt till och försökte instinktivt slita sig loss. Lika instinktivt hårdnade Xanders grepp och han ryckte i armen han höll i så att hon tappade balansen och damp ner i hans knä, och en hård omfamning.
”Jag vet inte hur jag skall få er att förstå, mylady. Men ni är i fara och detta är för ert eget bästa.”
”Ha, en sann riddare antastar aldrig unga damer, sir!”
”En sann dam springer aldrig, alldeles själv, runt på fallfärdiga ruckel heller, min sköna,” kontrade Xander.
Även om Kelly tappert kämpade emot i hans famn, så kunde hon inte röra sig. Inte heller var det av de rätta anledningarna som hon försökte komma loss. Suget i magen hade återvänt och hon fick svårt att andas. Hans närhet gjorde Kelly yr av okända känslor och tankar. Det var inte av rädsla för vad han skulle komma att göra, utan för sina egna känslor, som hon kämpade emot.
”Släpp mig!”
”Sanningen är den mylady, att jag inte kan släppa er nu, eftersom ni är i dödlig fara.” När Kelly fnös, fortsatte han ytterligare. ”Och denna fara är inte jag, mylady, vad ni än må tro.”
”Det var inte vad jag menade, sir, och det vet ni mycket väl!”
Hon kunde nästan höra hur han log. ”Inte det, mylady, jag som tycker att detta är riktigt angenämt.”
Men han släppte sitt grepp om henne och knuffade henne bort från sig. Sedan reste han sig upp på stadiga fötter och gick fram till sadelväskan vid dörren. Efter att han, med ryggen mot Kelly och väskan mellan knäna, vilket gjorde det omöjligt för henne att se vad han plockade fram, reste han sig smidigt upp och Kellys blick flög till hans muskulösa vader och lår. Långsamt vände han sig mot Kelly och åtrån i hans blick fick Kelly att darra.
I hans händer bar han en limpa och några bitar oxkött. ”Ni behöver lite mat i magen, mylady. ” Hans röst var tjock och hes. ”Jag är i alla fall utsvulten.”
Undermeningen gjorde Kelly rädd. Utsvulten på vadå? Mat, eller att döma av hans heta blickar, henne själv. Det var bäst att försöka uppträda kyligt och reserverat, tänkte Kelly, så att hans intresse skulle svara. Men även om tanken och förnuftet sa åt henne att detta var det enda sättet, fann hon det svårt. För hennes hjärta ville inte lyssna, och hennes egna känslor ville inte gå upp i rök, och det hade varit lika omöjligt att skilja ett svärd från sin ägare, som det hade varit att hindra Kellys blick från att vandra upp och ned längs honom.
Bleka, blonda hårtestar krönte hans huvud, och vissa lockar letade sig ner längs nacken och vilade på hans skuldror. Hans föregående vita skjorta hade bytts ut mot en längre mörkbrun, och hans skärp prydde hans midja. Maskulinitet och muskulöshet, det var hela han beskriven med två ord, tänkte Kelly.
Hon mindes hans kalla ögon. Men det var bara det att nu hade en värme ersatt kylan. Hans ögon glödde. ”Om du fortsätter titta på mig sådär, min flicka, så kommer vi att göra annat än sova i sängen,” viskade Xander.
Kelly rodnade och blinkade förtvivlat. Hon försökte hitta fattningen, och hon skällde på sig själv för att hon tappat den så lätt. Hon som aldrig tappade fattningen. Förrän nu, förrän hon mötte Lyon.
”Ni skulle bara våga!” Hur vågade han dua henne! Ilskan välde upp i henne.
”Åh,” sade han oskyldigt, ”det tror jag nog att jag skulle kunna.” Hans mun log och han visade upp en rad vita tänder. Två smilgropar prydde hans kinder.
Kelly tappade andan i halsen. Hela mannen tycktes utbytt mot någon annan då han visade upp det där bländande leendet och hela han utstrålade charm. Kelly kände hur hon blev knäsvag.
Men lika snabbt som leendet uppstod, försvann det.
”Ni behöver lite mat i magen, mylady, sedan får ni lägga er och vila för det blir en ansträngande dag imorgon. Ni kommer med mig, detta är slutdiskuterat,” sade han då han såg Kelly som hade för avsikt att protestera, och hans blick talade om för henne att han inte tolererade några motsägelser, och med en uppgiven suck, nickade hon bara trött.
Kelly låg i sängen med ansiktet mot väggen och hade svårt att finna sig till ro. Vilket ögonblick som helst förväntade hon sig att han skulle tvinga sig på henne, men när mannen lugnt satt vid bordet och polerade sina vapen, och tycktes ha glömt henne, välkomnade hon den annalkande sömnen.
Det hördes fågelkvitter och med en gäsp sträckte Kelly på sig, tills hon kände att hon inte låg ensam i sängen. Genast stelnade hon till och kikade skrämt på den stora mannen bredvid henne. Han låg på rygg och blockerade den enda räddningen från denna enormt genanta situation. För att hon skulle bli fri, och få möjligheten att fly från honom och hans absurda idéer, för hon kunde se utgången några meter bort, var hon tvungen att klättra över honom.
Han såg ut att sova djupt så Kelly bestämde sig för att göra ett försök. Händerna placerade hon vid sidorna av hans huvud och vigt förde hon upp sitt ben till andra sidan. Hon satt gränsle över honom, men hon var noga med att inte röra honom på något vis. Hon stirrade ner på hans ansikte. Han var verkligen stilig. Tunna hårslingor låg längs hans kinder och nacke, och Kelly kom att tänka på att han kunde liknas vid en grekisk Gud. Hans solbrända hy formligen glänste i solskenet och istället för det råbarkade och kyliga ansiktsuttrycket, såg nu hans anlete lugnt och fridfullt ut.
Men med ens brakade helvetet lös.

Skriven av: Linda Jacobsson

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren