Eidin

Han var inte som andra, tänkte han när han såg den späda stjälken sakta titta fram ur den solvarma jorden.
Nej, han var inte riktigt som andra.
Stjälken reste sig sakta ur jorden och vecklade ut sina skrynkliga blad.
Eidin vred huvudet och tittade nyfiket på grodden. Den reste sig och sträckte upp sina blad mot solen.
Den var så liten, tänkte Eidin och rörde försiktigt vid den med sitt pekfinger.
Han blåste luggen ur pannan och fortsatte betrakta det nya livet som sakta vände sig uppåt.
Stjälken var inte längre blekgrön utan hade antagit en ganska frisk färg, och två alldeles för stora blad solade sig i ljuset.
Eidin log och vred huvudet åt andra hållet.
Då sköt det upp ett ljusgrönt skott mellan de två bladen. Skottet trevade uppåt och fällde ut blad efter blad att sola sig.
Nu skrattade Eidin ett varmt och lyckligt skratt. Solen speglades i hans mörka ögon när han försiktigt blåste på den lilla plantan.
En tung knopp växte sig större på en liten stjälk. Den svällde och svällde tills den var nära bristningsgränsen, då satte Eidin upp fingret och plantan slutade växa.
Eidin suckade. Han var verkligen inte som andra.

Världen badade i ljus, åtminstone Eidins värld.
Han var lycklig, som han så ofta var. Vart han än gick sken solen och gräset växte. Bonden på granntomten hade de bästa skördarna i samhället och Eidins blommor var vackrare än allt på jorden.
Men det var inte det som gjorde Eidin lycklig. Han gick på den gamla landsvägen, och det var den som gjorde honom lycklig. Han såg allt ogräs som fyllde dikena och han såg alla fåglar som ivrigt smaskade i sig frön från träden.
Han såg rådjuren som långt inne i skogen åt av det saftiga gräset, och när han såg på sina händer blev leendet ännu bredare.
Solen glänste i hans ljusa hår och dammet yrde om fötterna på honom.
Det var varmt och vackert. Eidin började springa, han ropade något högt och underligt mer till sig själv än till någon annan, och genast började det växa och gro i hans steg.
Vägen översållades med blommor i alla tänkbara färger och ogräset i dikena gav plats åt underbara rosenbuskar.
Eidin ropade en gång till och genast fördunklades himlen.
Han stannade och vände huvudet mot det mjuka sommarregn som föll.
Han lyfte händerna och fångade vattendroppar till ett stort klot som han släppte rakt ovanför sig och lät det forsa ner för hans ryggrad.
-Nej, viskade han och regnet upphörde.
Nej, tänkte han, och det slutade växa runt honom.
Nu var solen tillbaka och han fortsatte på landsvägen.

En stor och doftande växt stod i en jättestor kruka.
Eidin satt på en fällstol mittemot den med händerna i knät.
Utan att säga ett ord höjde han handen och strök över ett luddigt blad.
Han tog sig fundersamt över hakan och grubblade en liten stund, det var en ståtligt tomatplanta, men han hade inte lyckats få den att bära frukt.
Den hade blommat, men det fanns inte ett spår av grön tomat på den.
Han satt en stund och tittade fundersamt på tomatväxten.
Det var väl underligt, tänkte han och ändrade ställning så att han kom närmare växten.
Han körde in huvudet bland bladen och drog in doften.
Det fanns en syrlighet i den annars så varma aromen. Jaså, tänkte Eidin och smålog.
Han gick bort till sitt fröförråd och tog fram en påse tomatfrön.
Försiktigt, försiktigt stoppade han ner två frön i en kruka och ställde den bredvid den stora växten.
Han blåste på jorden och två skott tittade upp. Snart stod tre stora plantor bredvid varandra och den första satte genast igång att tillverka tomater.
Eidin log och gick därifrån. Ensamhet var något han förstod sig på, det drabbade honom för jämnan. Och det var just ensamheten som hade drabbat hans tomatplanta.
Eidin blundade och drog in en doft av jord blandat med liv.
Ett småleende lekte på hans läppar när han öppnade ögonen igen.
Framför honom stod en liten kruka med en Pelargon.
Eidin tänkte att han skulle ta itu med den senare, den var på tok för liten.
Han gick ut och satte sig i en hängmatta som hängde mellan två stora och kraftiga träd.
Vinden gungade honom, och skogen brusade.
Han log ännu en gång.





Hanna 14 år 5/3 2oo6

Skriven av: Hanna T