Eiwa och Jhonny

- Nej, jag lovar. Det här är fel! skrek Eiwa surt
- Ner med dig! röt soldaten. Soldaten stampade henne på fingrarna. Eiwa släppte taget och med ett skrik föll hon ner i hålet. Hon fann sej själv i en underjordisk håla under borgen. Eiwa skrek ursinnigt och sprang runt.
– Gå ner och kedja pojkspolingen! sa soldaten
ä- Han tror fortfarande att jag är en pojke, tänkte hon. Dom öppnade gallret och en man firades ner. Han satte bojor runt handlederna, fötterna och halsen på Eiwa och fäste sedan kedjorna i väggen. Sen firades han upp ur hålet. Gallret slog igen men ljuset var inte tillräckligt starkt för att nå fram till henne. Hon sänkte huvet och sjönk ihop mot väggen.

Jhonny stod och tittade på dom finklädda gästerna i balsalen. Finast var förstås Klanhövdingen. Plötsligt kände Jhonny en stark arm ta tag i honom.
– Hur understår du dej att tjuvtitta på balen. Detta är inte första gången. Vi börjar bli trötta på dej! sa soldaten som tagit honom .Soldaten släpade iväg med Jhonny längre ner i borgen. flera flickor fnittrade när dom såg Jhonny släpas iväg. Soldaten öppnade en dörr och puttade in pojken.
– En liten pojke... Ta honom! sa en röst. Flera starka män grep tag i Jhonny. Hans hjärta for upp i halsgropen när han sågatt dom sköt honom mot ett svart hål i golvet! Jhonny föll nästan två meter innan han slog i golvet.
– Njut av tiden du är där nere! sa soldaten med ett hånfullt skratt.
- Kom igen nu gubbar, nu käkar vi, fortsatte han. Dörren slog igen och Jhonny suckade djupt.
– Du kommer nog att få vara här länge, hördes en röst inifrån mörkret. Jhonny darrade av skräck.
– V… vem där? stammade han
- Åh, bara en vanlig fånge vad trodde du? Svarade personen.
– Hur många finns det här nere? frågade Jhonny.
- Tja... jag, du och ett par råttor såvitt jag vet. hördes till svar.
– Skulle du kunna stiga fram i ljuset? frågade Jhonny
- Tyvärr, jag är rädd att jag inte kan det och det finns en logisk förklaring. suckade personen. Jhonny svalde och tog mod till sej och gick in i skuggorna därifrån rösten kom.

Klanhövdingen satt upp på sin häst och red ut med sitt lilla tåg. Klanhövdingen Drew tänkte möta honom på en närliggande kulle. McCinly (som vi följer här) hade varit bitter fiende med Drew i flera år. Klanhövdingarna såg på varandra. En klädd i siden och sammet till häst och en klädd i kilt. Man kunde se vem som var från England och vem som var från Skottland . runt omkring dom guppade det gräs så långt ögat nådde. McCinly var skadeglad när han red fram för att framföra sitt ärende
– Drew! Om du nånsin vill se din son igen får du ge din mark i utbyte! ropade han högt.
- Min son säjer du. Roland, Ewak. Kom hit! skrek Drew. Två unga män klev fram.
– Här är mina söner. Den du har är min eländiga dotter. Jag har förvisat henne av personliga själ. Gör vad du vill med henne! Skrek Drew. McCinly var ursinnig när han red tillbaka.

När Jhonny vant sej vid mörkret såg han konturerna av en man. Mannen vred lite på sej. Genast rasslade det.
– Är du kedjad? Frågade Jhonny
- Duktigt uträknat! Men jösses! Vi har ju inte presenterat oss. Vad heter du? frågade mannen nyfiket.
- Jag heter John men jag kallas för Jhonny, svarade han. OK. Jag heter Eiwa men mina vänner säjer Eiwos, svarade Eiwa.
- M… .men Eiwa är ju ett...
– ... flicknamn. Jag vet. Jag är en flicka! avslutade Eiwa.
Då gick det upp för Jhonny. Eiwa var Drews fängslade pojkflicka som alla talade om!
- Då är du Drews pojkflicka. Eller hur? Utbrast Jhonny.
– Jag fattar inte varför alla ska envisas med att kalla mej det. Men a ja, jag farväl Drews 'pojkflicka'. svarade Eiwa.
- Jag trodde du var en man, sa Jhonny.
- Där tog du fel! Du kan ha den sidan av rummet. Bakom väggen mej här finns ettavloppshål. Det kan du använda. Sa Eiwa. Jhonny gick till sin sida. Han önskade att han slapp det eviga mörkret, kylan, det...

Eiwa som var van vid mörkret satt och iakttog Jhonny. Hon såg inga tydliga färger men hon misstänkte att han hade ljust hår. I samma stund öppnades gallret och någon hissade ner en kanna vatten och en bit bröd.
-Ät medan ni kan, sa en spydig röst. Mannen lät tydligen en fackla stå kvar för det blev mycket ljusare nu. Eiwa reste sej upp för att hämta maten, men just som hon steg ut i ljuset tog kedjorna stopp.
- Nämen är det inte underbart?! sa Eiwa ironiskt. Jhonny satt som paralyserad när han såg Eiwa i ljuset. Hon var ganska söt. Hon såg ut att vara runt 15, precis som han.
– Skulle du kunna...?sa Eiwa
-Åh, visst självfallet, sa Jhonny
- Lukta på det först! Dom har försökt förgifta mej förr. sa Eiwa
– Det luktar som vanligt. sa han när han hade luktat. Han åt och drack lite och gav resten till Eiwa. Innan Eiwa gick in mörkret gav Jhonny henne en sista svepande blick. Hennes kläder var fulla med hål och smuts. Hon var väldigt lik en pojke, men man såg flera kvinnliga drag också. Dessutom satt skjortan hårt tajt om bröstet på henne. Hon hade klargröna ögon och mellanbrunt hår. När hon satt tyckte han sig höra ett litet gnällande och Eiwa som hyschade. Men han tänkte inte på det såmycket mer. Jhonny var rädd att hans pappa skulle vara sur och orolig. Hans pappa var visserligen inte elak men han var inte att leka med när han blev arg. Jhonnys pappa var nämligen smed. Jhonny intog en bekvämare ställning innan han frågade:
-Hur länge har du varit här nere?
– Pratar du med mig? sa Eiwa
– Ja! Vem annars? undrade han.
- Jag trodde att du kanske pratade med råttan bredvid dej, sa Eiwa. Jhonny for upp med ett skrik.
– Ta’t lugnt! Jag skojade bara, sa Eiwa roat. Jhonny pustade ut och satte sej. Han ställde sin fråga igen.
-Få se... 1..2..3, 3 månader snart.
-Det går många rykten om 'den fängslade pojkflickan' däruppe.
-Gud vad jag e trött på det namnet! utbrast hon.
-Ja men du måste ju ändå hålla med om att du inte är den mest kvinnliga personen här? Jag har mött män som är kvinnligare än du. sa Jhonny
- Jo det kan jag väl hålla med om. Och Eiwos är ju inte direkt feminint. Men jagbörjar bli trött. Och då brukar det för det mesta vara mörkt ute. God natt, godmorgon eller vad det nu är! sa Eiwa.

Nästa morgon väcktes Jhonny av ett högt rasslande. Det var Eiwa. Hon gick runt och slet i kedjorna.
- Trött på dem? frågade Jhonny
- Jag har gjort så här sen första dan för att försvaga länkarna. förklarade hon.
- Förresten, varför har du kedjor egentligen? undrade Jhonny
– Första kvällen så var jag väl lite för sur för deras smak. Och dom är inte direkt förtjusta i mej, svarade hon. Plötsligt skramlade det i gallret.
- Kom fram i ljuset förbannade pojkjänta! Röt en mansröst. Eiwa hasade sej så långt hon kunde.
- Nu då?! skrek hon åt honom. Mannen firade ner en kompanjon som låste upp kedjorna. Båda hissades upp och Jhonny var ensam. Dom släpade bort henne, men det lät som om hon gjorde stortmotstånd. Jhonny tyckte att det var en evighet sen Eiwa dragits upp. Det var så fruktansvärt ensamt Och Eiwa som varit där i 3 månader. I samma stund var det något som kittlade honom på benet. Han kastade sej bort mot Eiwas sida. I mörkret såg han två lysande ögon.
-Förbannade råttor! svor han högt. Ögonen kom närmare ljuset då såg Jhonny vad det var. Det var en ganska liten snövit, hundvalp med blåa ögon som satt där. Den lilla valpen satt och tittade nyfiket på Jhonny med sina kristallklara ögon. Svansen började vifta över golvet.
-Det var som... började Jhonny men just då slog dörren upp. Eiwa slungades ner i hålet och efter kom en av soldaterna och kedjade henne igen. Jhonny gick till sin sida. när soldaterna försvann sa Jhonny:
-Vad var det som hände? Vänta, innan du svarar...är det din valp? Den lilla hunden vinglade fram till ljuset.
-Nej, det är inte min valp. Det är min varg! svarade hon. Precis som förra gången verkade dom ha lämnat kvar en fackla däruppe. Eiwa gick fram för att lyfta upp den lilla vargen. När hon vände sej om för att gå tillbaka såg Jhonny sår efter piskrapp på hennes rygg. vissa var öppna sår, andra var bara svidandemärken. Jhonny bara gapade.
-Okej. För det första: hur fick du tag i en varg? För det andra: Vad i hellskotta har dom gjort med dej?!? sa han. Eiwa satte sej långsamt på knä innan hon satte sej vanligt för att inte förvärra smärtorna.
-Dåså. Svar 1: Jag är väldigt van vid hundar och andra djur. Den här lillakrabaten var övergiven i skogen. Det var för ett par veckor sen då soldaterna drog ut mig i skogen. Jag undrar varför… Svar 2: dom piskade mej för att få information, svarade hon
-Det måste ha gjort ont, sa Jhonny.
-Ja. Även om min far förvisade mej så kan jag inte avslöja saker. Han må hata mig men han är min far. Det kan ingen ändra på. Eiwa satt och lekte med vargungen när hon plötsligt sa:
-Du Jhonny! Du vet varför jag är här. Varför är du här?
-Jag tittade på när allt finfolk dansade. svarade han.
-Det gillade dom inte ser jag, sa Eiwa
- Det är inte allt. Ifjol anklagade dom mej för att ha stulit en silver sked. fortsatte han.
Dom fortsatte sin konversation resten av den dagen. Dom gick igenom hela sina liv för varran. Jhonny berättade om sin uppväxt vid den stora sjön Loch Lomond. Eiwa lyssnade uppmärksamt tills att han var färdig.
-Tja.. vad finns det att säja om mitt liv. Jag föddes är ju en bra, logiskbörjan. Jag växte upp med mina två bröder några fjärdingsväg härifrån. På somrarna rymde jag bort till massa olika platser. Pappa var väldigt upprörd övermitt uppförande. faktum är att han aldrig gillat mej. Om han vetat att jaglyckats lära mej spela säckpipa under dom somrarna så skulle han ha gått i taket.
-Vänta lite här nu. Spelar du säckpipa?! utbrast Jhonny.
-Ja, jag levde ett vanligt på sommaren. Sen var jag tillbaka i det där hemska rikemansstället. Jag avskyr det! Jag hatar det här! Det är en mardröm!! skrek Eiwa. Jhonny märkte knappt att maten hissades ner. Han försökte föreställa sej Eiwa stå ute i det fria, glad som en lärka. Men nu var hon en vingklippt fågel i bur. Jhonny såg upp mot sten raden närmast taket. Han visste att den biten låg ovanjord.
-Så nära men ändå så långt bort! tänkte han. Jhonny tog små tuggor av brödet. Han var inte säker på om det fanns vargar i Skottland men det fanns inget att ifrågasätta. Det var en varg!
-Vad kallar du den? frågade han.
-Jag vet inte än riktigt. Det är en liten flicka, så ett flicknamn måste det definitivt vara. Men jag funderar på Sara. Min mor heter så, svarade Eiwa.
-Jag tror att Sara är ett jättebra namn, sa Jhonny och log.
-Jhonny! jag skulle vilja framföra et tack för att du finns, Sa Eiwa bestämt.
-Va?! utbrast Jhonny oförstående
-Det skulle varit hemskt utan sällskap här nere, sa Eiwa med en illmarig ton i rösten. Jhonny skrattade.
-Du har åtminstone klarat dej ett tag utan mej. Jag hoppas att vi lyckas ta oss ut. sa han. Den natten hade Jhonny svårt att sova. Han hade hemska drömmar om hur soldaterna misshandlade Eiwa. Han vaknade alldeles kallsvettig. Då kände han en kall nos på sin rygg. Han satte sej kapprak upp.
-Sara, din lilla rackare! sa han och lyfte upp den ludna ungen.
-Hon är en riktig fluffboll, hörde han Eiwa säja inne i mörkret. Och med Sara vid bröstet somnade Jhonny. Och resten av natten sov han lugnt. Jhonny vaknade av samma rasslande ljud.
-Jag tror inte det kommer gå! sa han högt men i samma stund knäcktes en avlänkarna och Eiwa föll baklänges.
-Sa du nåt? sa Eiwa retsamt.
- Kom och hjälp till! fortsatte hon. Och med gemensam styrka drog dom låss alla kedjor.
- Om en av stenarna var lösa däruppe så skulle vi kunna rymma! sa Jhonny glatt.
- Det måste vi titta närmare på. hoppa upp och ställ dej på mina axlar här, sa Eiwa
-Men du kan aldrig bära mej! sa Jhonny och rodnade.
-Säj aldrig, aldrig. Kom igen nu! skrek Eiwa. Jhonny tog stöd mot väggen. Sen hävde han sej upp och snart stod han och knackade i väggen. Eiwa tycktes inte ha några problem med att lyfta honom.
-Här är nåt! sa han. Jhonny tog tag i stenen och drog allt vad han kunde. Stenen kom tillslut ut ur sin plats och Jhonny, stenen Och Eiwa föll i golvet. Eiwa såg upp. Stenen låg nån centimeter från henne.
-Det var nära ögat! sa hon. Eiwa lyfte upp Jhonny igen. Han såg ut ur hålet. Kusten var klar. Jhonny kravlade sej igenom hålet. Han vände sej om och tog emot Sara. sen stack han in armen och hjälpte Eiwa upp. När Eiwa var ute, slog hon händerna för ögonen. Men snart vande hon sej vid ljuset. Dom såg på varandra. Dom var fria!


Eiwa andades in den rena luften.
-Så här luktar frihet! sa hon glatt.
-Vet du om vi kan få tag på hästar nånstans här? fortsatte hon.
-Det finns ett värdshus längre in i skogen där. Vi skulle kunna försöka ta två, sa Jhonny och pekade inåt skogen.
-Vi har väl inget annat val. snart kommer vi vara jagade som kaniner. suckade Eiwa. Dom smög snabbt in i skogen och dom höll sej till mindre stigar för att inte väcka uppmärksamhet.
-Där är värdshuset! sa Jhonny. Värdshuset var ganska stort. Glada skratt och sånger hördes inifrån. Jhonny skulle just gå fram då Eiwa grep honom i armen och sa:
-Vänta. Vi skulle kanske kunna tjäna pengar här! Jhonny tyckte att förslaget var riskabelt men han tog risken. Dom gick in genomdörren och fram till disken. Ingen la märke till dom. En äldre, rund man klev fram till dom.
-Får det lov att vara nåt? frågade han
-Vi ville fråga om det fanns möjlighet att tjäna lite pengar? frågade Eiwa artigt.
-Ja vars. Om nån av er kan spela flöjt så skulle det räcka. Folk vill gärna ha underhållning. den förra flöjtaren stack sin kos, svarade mannen.
-Jag kan spela! Har ni nån flöjt här? sa Eiwa.
-Ja visst. Vänta här. sa mannen. Efter en stund kom han tillbaka. Eiwa sattes på en pall. Hon såg väldigt nervös ut. Första kvällen i frihet och då sitter hon i en stor folkmassa. Pratet avtog en aning när hon började. Folk lyssnade gillande till musiken. När hon spelat färdigt ropade folk efter mer. Eiwa satt och njöt av att få spela. Hon hade längtat nåt fruktansvärt. När folk äntligen tycktes vara nöjda var det nästan mitt i natten. När flöjtspelandet var över var det flera som stack till Eiwa några mynt. Värdshusvärden gav henne en liten läderpåse med hennes lön. När Jhonny och Eiwa kom ut från värdshuset tog dom tyst två hästar och red där ifrån.
-Å, vad jag känner mej skyldig. Stygg Eiwa. Dumt gjort! sa Eiwa ironiskt. Jhonny skrattade. Eiwa satte hälarna i hästen och hon red iväg i gallopp. Eiwa älskade när vinden ven i hennes hår. Jhonny hade svårt att hinna ikapp henne. Men när han väl kommit ikapp red dom jämsides en bit. Snart kom dom fram till enskogsdunge.
-Vi övernattar här! sa Eiwa. Dom hade fått äta lite på värdshuset så dom var inte hungriga. Sara var väldigträdd för hästarna. Hon våga knappt vara i närheten av dom.
- Det är ingen fara Sara. Dom äter inte fluffbollar, bara fluffbollar! skrattade Eiwa. Jhonny och Eiwa somnade på direkten utan kvällsmat. Dom hade fått mat på värdshuset.

Nästa morgon red dom vidare tidigt. dagen förflöt snabbt och vid kvällningen nådde dom en liten gård. Jhonny knackade på och efter en stund öppnades den och i öppningen stod en kraftig karl.
- Ursäkta mig, men vi letar en plats där vi kan sova inatt! sa Eiwa artigt. Mannens ansikte sprack ut i ett brett leende.
- Ni kan få sova uppe i höet i ladan där borta! sa han och pekade mot ett gammalt hus längre bort. Innan dom gick fick dom med sig bröd och lite skinka. Dom tackade hjärtligt och gick mot ladan.
Jhonny klättrade upp för stegen och kastade sej i höet.
-Det här är livet! sa Eiwa. Nästa morgon gick dom upp tidigt för att komma så långt bort därifrån som möjligt. Dom red i flera veckor och vilade så lite som möjligt. Men snart var dom långt inåt land och här var dom förmodligen säkra. Sara hade vuxit rejält. Fast hon var fortfarande valpig och lekfull. Nu gillade hon att springa bredvid hästarna i det höga gräset. Eiwa satt och petade i elden. Sara gick fram och började slicka henne på öronen och i ansiktet. Sen satte hon tassarna på Eiwas axlar och puffade ner henne på marken. Jhonny flinade åt det lilla skådespelet.
-Din lilla busa! skrattade Eiwa och sköt undan vargen.
-Jag föreslår att vi försöker ta oss in på ett värdshus imorn, sa hon till Jhonny
-Vi får väl ta risken, suckade Jhonny. Dagen därpå red dom in i en närliggande by. Vagnar skramlade förbi och hönor sprang runt och kacklade som idioter. Husen var stora och det skulle nästan kunnat räknas som en stad. Dom lyckades få ett billigt rum på ett gammaltvärdshus. När dom väl var ute på gatan hörde dom en röst som fick det att ila sej i ryggraden på dom.
-Jaså där har vi våra rymlingar. På dom pojkar! Eiwa och Jhonny väntade sej presentationer från kallt stål så dom satte av i ilfart därifrån.
-Kom hit era fega råttor! röt soldaterna och satte efter.
-Det kan inte fortsätta såhär, tänkte Eiwa. Hon stannade tvärt, sen såg hon sej omkring efter nåt lämpligt att försvara sej med. Hon hittade tillslut en lagom lång trästav.
-Låt oss be för att mina fäktningsträningar inte har varit förgäves, sa hon till Jhonny som kommit till henne. Soldaterna närmade sej allt mer.
-Undan! Ur vägen era eländiga fähundar!! skrek dom och puttade folk åt sidan. Eiwa och Jhonny var instängda i en återvändsgränd. Jhonny backade mot väggen bakom sej men Eiwa stod kvar. Soldaterna nådde fram till henne. Hon lyckades slå några medvetslösa. Tillslut var det bara tre stycken kvar. Eiwa var heltupptagen med en av dom, hon upptäckte inte att en av dom andra smög upp bakom henne!
-Eiwa, akta dej! skrek Jhonny. Men i samma stund kastade sej Sara över soldaten och slog honom till marken. Eiwa vann över soldaten, hon vände sej om och fick med detsamma ett hugg i axeln. Eiwa skrek och föll till marken.
-Nej! Eiwa! skrek Jhonny och rusade fram. Det sista Eiwa såg var Jhonny som slog ner den återstående soldaten innan honsvimmade av smärta.
-Eiwa, Eiwa! Kan du höra mej? Eiwa slog upp ögonen. Hon låg i en säng uppe på ett litet, gammalt rum.
-Var är jag? frågade hon.
-Du är inne på värdshuset. Minns du? sa Jhonny som satt bredvid henne. Eiwa försökte sätta sej upp men bleknade av smärta och ansträngning.
-Nä,nä. Du får allt ta och vila dej lite först. Du kommer klara dej. det är inget livshotande sår. hörde hon värdshusvärden säja. Han gick ut ur rummet och lämnade dom ensamma.
- Å Eiwa. Jag var så orolig, sa Jhonny med tårar i ögonen.
-Jag mår bra! sa hon och gav honom en liten kram men sjönk sen tillbaka motkudden förblindad av smärta.
-Vila nu! sa Jhonny och la sej i den andra sängen. Eiwa hade en orolig nattsömn. Hugget kom tillbaka om och om igen. Hon vaknade av att nåt vått strök hennes kind. Sara satt och tittade på henne med sorgsna ögon.
-Du kan känna att jag mår dåligt. Eller hur? sa Eiwa häpet. Vargen la huvet på sne och såg henne i ögonen. Nästa dag bestämde dom sej för att stanna några dar så att Eiwa fick vila. Efter en vecka var hon pigg nog att rida vidare. Hon tog det ganska lugnt i början. Men dom försökte ändå komma snabbt därifrån eftersom att dom var ännu förföljda. Efter ytterligare en vecka nådde dom en gammal, mystisk skog. Jhonny satt och såg sej oroligt omkring. Träden stod tätt och skymde hans sikt och hela tiden hördes konstiga ljud. Sara reste ideligen ragg och hon morrade hotfullt in mellan träden. Eiwas sår hade börjat värka och hon satt lutad mot ett träd och försökte kontrollera andningen.
-Eiwa. Jag är inte säker på att vi bör stanna kvar. sa Jhonny skrämt. Eiwa klappade honom lugnande på kinden. Hennes blick såg nästan drogad ut.
-Jhonny, du vet likaväl som jag att jag omöjligt att jag kan fortsätta rida. Svarade hon honom. Jhonny kände sej bättre vid hennes beröring. Han såg in i hennes djupgröna ögon. Hon var så vacker. Inte bara vanligt söt utan onaturligt skön. Just då hörde sett fruktansvärt knakande.
-Det kom därifrån, sa Eiwa och pekade åt höger
-Nej, därifrån. sa Jhonny och pekade åt vänster. Knakandet kom snabbt närmare. Jhonny tog Eiwas hand och kramade den hårt. Eiwas andhämtning blev ojämn och ryckig. Dom satt och lyssnade till ljudet. Snart hördes ett konstigt grymtande. Jhonny var likblek av skräck. Sara gnydde och rusade in i en buske. En storvuxen man steg ut ur buskarna. Hansåg på ungdomarna med att brett flin. Han var klädd i primitivt tillverkade skinnkläder. Han var alldeles smutsgrå och han skelade nåt förskräckligt.
-Ha, ha, ha!! Detta var mej en trevlig överraskning. mullrade han högt. Han tog Eiwa och Jhonny i kragen och nästan bar i väg med dom. Han band dom vidhänder och fötter. Mannen slängde upp dom på en kärra som han med mycket möda fick ut på vägen. Sen lämnade han dom där för att hämta deras hästar. Eiwa låg med näsan nere i en mjölsäck, Mannen strax tillbaka. Han band hästarna vid vagnen och fick med stor möda ut vagnen på en någorlunda användbar väg. Han satte sej sen på kuskbocken och smackade åt sin stora arbetshäst. det skumpade nåt förfärligt därbak. Eiwa hade hämtat nya krafter.
-Skulle möjligen kunna få reda på vad denne noble rövare heter? frågade Eiwa.
-Ha! Jag heter Rallendo om du nu så tvunget skall veta det. svarade deras kidnappare just som han höll in hästen framför en stuga och klev av.
-Ni två kan få ligga kvar där. Natti natt! sa han med ett flin innan han gick in. Jhonny låg väldigt obekvämt fastklämd mellan två mögliga säckar. hur han än vred och vände sej flyttade inte säckarna på sej. Och till på köpet var säckarna såkalla att han höll på att få en förkylning. plötsligt hördes ett glatt gläfsande och Sara hoppade upp i kärran.
-Sara. Hej gumman. Ser du repen? sa Eiwa och visade händerna för vargen. Saragläfste och började gnaga av repen.
-Aj! Ta det lugnt. det där var min handled, tjöt Eiwa dovt. Efter en del smärtor var slutligen repen av och Eiwa knöt upp Jhonnys. Dom väntade inte en sekund. Jhonny lösgjorde hästarna och dom störtade iväg så snabbt dom kunde. Jhonny nös ett antal gånger under ritten.
-Är du förkyld? frågade Eiwa. -Det där var inte direkt en brasa jag låg i, svarade han tätt följd av en ny nysning .Dom hann inte rida så långt förrän solen gick upp. Vid lunchtiden nådde dom enljusare del av skogen. Träden var inte lika hotfulla. Ännu en stuga hade dyktupp. Ingen syntes till utanför. Jhonny kände den där oroliga känslan igen. Men Eiwa steg av hästen och gick fram till dörren. Innan Jhonny hann invända hade hon knackat på. Ett släpande ljud hördes inifrån. Dörren öppnades på glänt och en gammal skrovlig röst hördes säja:
-Vem där?
- Vi är två flyktingar som sökt skydd i dessa märkliga skogar, svarade Eiwa ochbugade.-Jaså det är ni! sa rösten och dörren öppnades helt. Nu såg dom en gammal kvinna stå i dörren och le ett tandlöst leende mot dom.
-Ja men seså. Stig in! sa kvinnan och lyckades få in båda 'vännerna' och Sara i huset.
-Ursäkta, känner vi er? frågade Jhonny när kvinnan stängt dörren.
-Nej men det lär ni nog göra snart, sa hon. Kvinnan presenterade sej som Loretta. Hon förklarade för dom om hur hon sett dem i sina drömmar. Jhonny såg oförstående ut men Eiwa fattade tydligen för honnickade då och då.
-Så nu är ni äntligen här. Vargflickan och Ekorrepojken, avslutade kvinnan. Eiwa såg plötsligt förvånad ut hon med.
-Jag kan förstå det med Vargflickan, men Ekorrepojken..? sa hon
-I sinom tid kommer unge herr Jhonny ha sällskap av en liten ekorre, svarade kvinnan lugnt. Det verkade som om hon sagt sitt för hon reste sej och började dona bland kittlar och skålar.
-Var det allt? frågade Jhonny. Kvinnan vände sej mot honom och sa:
-Allt? Allt är för mycket att säjas på en dag. Ni får höra 'mer' imorgon. Ta och vila nu. Rallendo kan inte ta er här. Jhonny var inte så säker på om han förstod men han nickade åt henne. Eiwa la sej på en av dom utlagda fällarna på golvet. Jhonny gav ett par tittar runt rummet. Stugan hade bara två rum. Dom befann sej i det största av dom. Kopparkannor stod eller hängde på olika platser i rummet och torkade växter låg utspridda. Han la sej ner bredvid Eiwa och Sara.
-Jag fattar inte. Hur kan hon veta vilka vi är? väste Jhonny till Eiwa. Eiwa utbrast lågt:
-Va?! Har du inte räknat ut det än? Jhonny, Loretta är en häxa! Jhonny kunde inte få en blund i ögonen. En häxa! Sov han i ett hus där en häxa befann sej?! Han kände sej väldigt konstig. Allt han fått reda på snurrade runt i huvudet. Ekorrepojke, sanndrömmar. Han kände sej så snurrig. Nästa dag gick Jhonny och Eiwa ut för att sträcka på benen. Dom höll sej närahuset för att inte tappa bort sej.
-Eiwa, jag fattar inte hur du kan ta det så lugnt! Inser du inte vad vi befinner oss hos?! utbrast Jhonny irriterat. Eiwa såg argt på honom.
-'Vem' vi är hos, menar du. Jo det gör jag! Flera kvinnor i min släkt är/varhäxor. Det innebär att även jag är lite häxa. Jag är inte en sämre människa för det. tidigare visste du inte att jag var det så du borde inte vara det nu! sa hon och sprang ursinnig därifrån. -Eiwa vänta! började han men Sara hindrade honom att gå ikapp. Jhonny suckade. Just som han vände sej om fick han nåt hårt i huvet.
-Aooo!! Vad i... sa han. En liten ekorre skuttade ner från trädet och plockade upp den lilla nöten. Jhonny skulle inte reagerat så i vanliga fall om inte han fått höra det där från gårdagen. Den lilla ekorren såg upp på honom.
-Se så. Gå nu. sa han och viftade mot den. Djuret la sitt lilla huvet på sned. Sen började den tjattra och smet upp längs hans byxor. Eiwa stod bakom ett träd och såg på. Det var nästan omöjligt att hålla sej för skratt. Jhonny hoppade runt som om han blivit spritt språngande galen. Den lillakrabaten mot den jätten. Eiwa kunde inte hålla sej.
-Akta dej! Han har fruktansvärda huggtänder och den äter pojkar till frukost, sa hon när hon klev fram. Sen brast hon ut i ett ringande gapskratt.
-Ok, nu räcker det! Ta bort den jobbiga fluffsvansen. sa Jhonny surt. Eiwa sträckte ut handen och den ekorren hoppade lydigt till henne. När Jhonny rättat till kläderna hoppade den tillbaka till hans axel. Jhonny såg oroligt på den. Ekorren tittade nyfiket tillbaka.
-Du kan få drass av honom länge. Han är nog väldigt trogen, sa Eiwa glatt. Jhonny såg lite skamsen ut.
-Förlåt att jag sa så förut, sa han lågt. Eiwa tog hans hand i sin och såg honom i ögonen. Sakta men säkert kom deras läppar närmare varandra och möttes i en tveksam kyss. Och hand i hand gick dom tillbaka mot huset följda av två sällskapliga djur.
-Om ni turturduvor inte har nåt annat för er kan ni väl ta och hämta vatten?! sa Loretta. Jhonny och Eiwa log fåraktigt åt henne.
- Sjön ligger ditåt! fortsatte hon. Dom tog varsin hink och gick i den riktningen den gamla damen pekade. Jhonnys nya lilla följeslagare, ekorren, satt uppflugen på hans axel. Sara skuttade glatt kring benen på dem och hittade allt möjligt att undersöka. Efter drygt en halvtimme nådde dom sjön.
-Nån annan som känner för att bada? frågade Jhonny.
-Det kan du lita på! svarade Eiwa. Utan nåt mer att säja kastade dom sej båda i vattnet (med kläder på!!) Sara stod vid kanten och kastade sej av och an.
-Hon gillar inte vatten, skrattade Eiwa. Jhonny älskade att höra henne skratta. Det var som fågelkvitter i hans öron. Domsåg blygt på varandra. Långsamt simmade Eiwa närmare. Jhonny kände att hjärtat slog fortare när Eiwa sakta sträckte ut sin hand och smekte honom. Han drog henne tätt intill sej och gav henne en kärleksfull, lång kyss. Men sen släppt dom varran och såg lite frånvarande på den andre. Eiwa harklade sej.
-Vi kanske... borde.... Vi kanske borde ta det där vattnet nu! sa hon
-Det kanske vi borde! sa Jhonny och började gå mot stranden. Men när han vände sej om såg han att Eiwa stod kvar ute i vattnet och stirrade skräckslaget framför sej.
-Eiwa! Hur är det fatt? frågade han
-Rör dej inte!! Det kan bli det sista du gör, sa hon skrämt.
-Vad pratar du om?! frågade han. Nu kände han rädslan sluka honom igen.
-Om du så gärna vill veta så kan du titta ner, långsamt! svarade hon. Jhonny kastade en blick i sjön där hans fötter fortfarande befann sej. Ett blått sken simmade runt honom och Eiwa. Han flämtade till och höll på att falla baklänges.
-Vad är det för nåt?! frågade han skärrat.
-'Det' är en magisk vattenvarelse. Den dränker de personer som stör dess rörelse. Jag kan inte förbannelsen för att knäcka dess kraft, svarade hon paralyserad av skräck.
-Det var ju en glad nyhet! sa Jhonny nästan ohörbart. I samma stund hördes ettskrik från Eiwa. Han skrek och utan att tänka sej för tog han ett stort kliv uti vattnet och kände hur han sögs neråt! Eiwa drabbades av panik när hon kom under ytan. Hon ville ha luft! Hon hörde småmärkliga skratt. Hon tyckte sej skymta ett ansikte i det blåa ljuset. Eiwa skrek men det resulterade bara till att hon svalde en massa vatten. Jhonny såg Eiwa bara ett par meter ifrån sej. Han sparkade mot det blåa ljuset men inget hände. Då tyckte han sej höra en dämpad röst ovanifrån. Han såg upp mot vattenytan där han tyckte sej se nån. Jhonny kände hur mörkret sänkte sej över honom.
-Jhonny, kom igen nu. Du är inte död. Jag vet det. Jhonny hörde ett konstigt mummel nånstans. Han kunde inte upptäcka varifrån ljudet kom. Sen såg han ett klart ljus. Han sträckte ut handen för att nå det.
-Jhonny. Svara mej! det var Eiwa han hörde.
-Jag, jag, vad hände? sa han och slog upp ögonen. Eiwa suckade av lättnad.
-Loretta kom i sista stund! Vi drog upp dej på stranden. Vi trodde först du vardöd men sen såg vi att du andades, svarade Eiwa med darrig röst.
-Nu behöver du vila! sa Loretta bestämt.
-Den där vattengubben är inte att leka med.
-Vi avbyter visst varandra. Först du med din axel och sen jag med drunkning, sa Jhonny innan han slöt ögonen och somnade! Jhonny satte sej upp. Det var mörkt i rummet.
-Hur mår du? sa Eiwa
-Sover inte du? sa Jhonny förvånat.
-Nej. Jag var alldeles för orolig! Du missade det som Loretta berättade. Hon vill att vi ger oss av imorgon, svarade hon
-Varför? Har vi varit för jobbiga? frågade Jhonny skämtsamt.
-Nej! Inte alls. Hon dillar om nåt konstigt krig. Det är i en annan värld! suckade hon. Jhonny satte sej förfärat upp.
-En annan värld?!! Vad pratar du för smörja?! utbrast han. Eiwa svarade lugnt:
-Det är ingen fara. Jag har varit i många andra världar. Jag har till och med varit i framtiden! Jhonny såg ut som om han just fått ett hårt slag i huvudet.
-I..i..i framtiden? upprepade han tyst
-Ja! Där är det jättehäftigt! Och vilka böcker sen. Det är annat än dom logik böcker vi drass med idag. där finns ologiska böcker som: Sagan om Ringen, Aurian... massor!
-Jaså, var dom så bra. Sagan om Ringen låter ganska tråkigt.
-Tro mej, du borde vara ledsen att du är född i denna tiden. Sov nu, om du ska orka med morgondagen! svarade hon. Jhonny fann det omöjligt att somna. Skulle han, Jhonny Wester, åka till en annan värld?! Han fann det högst otroligt. Men med dom tankarna lyckades han ändå somna.
- Nu får ni små sömntutor allt ta och stiga upp! sa Loretta .Jhonny satte sej sömnigt upp. Eiwa sov som en stock.
- Eiwa! Kom igen nu. Vi ska ju ge oss iväg idag, sa han ruskade om henne. Eiwa gäspade stort. Innan hon ens satt sej upp störtade Sara över henne och började slicka henne.
- Nej Sara! Det kittlas sluta, jag dör. Nej! skrek hon och försökte putta bort den vita vargen. Jhonny skrattade åt dom samtidigt som han fick syn på den lillaekorren han hittat. Den tog ett vigt språng och landade på hans axel.
- Hej lille vän! Sovit gott? sa Jhonny glatt åt sin nya kompis. Ekorren tittade på honom med sina små pärlögon. Den verkade försöka förstå vad det var han sa.
- Vad hade du tänkt kalla honom? frågade Eiwa som äntligen hade lyckats att fåbort Sara. Jhonny såg fundersamt på ekorren. Den tittade nyfiket tillbaka.
- Jag vet inte& Vad tycker du? frågade han Eiwa frånvarande
- Vad sägs om: Luden-svans, Frodo, Merry? Jag vet inte! svarade hon.
- Vad är Frodo och Merry för namn? Jag har aldrig hört talas om dom, sa Jhonny förvånat. Eiwa log mot honom och sa:
- Om du det visste. Det är två personer ur den där boken Sagan om Ringen jagpratade om igår. Minns du?
- Tja, Frodo är ju inget dumt namn. Finns det nåt annat bra från den där boken? sa han gillande. Eiwa funderade en stund.
- Pippin, Sam, Legolas, Éomer& välj ett! sa hon.
- Det där namnet Éomer lät ganska spännande. Det kan han väl heta, sa Jhonny, glad över att ha hittat ett bra namn.
- Om ni vill ha något att äta så får ni komma nu! sa Loretta. Dom gick ut ur det lilla rummet. Till frukost fick dom några äpplen och nötter. Jhonny smuttade försiktigt på vattnet. Han hade gårdagen i gott minne. Eiwa verkade också ta det lite försiktigt. Under måltiden reste sej Loretta och gick in i huset. Efter en stund kom hon ut igen kånkades på nåt tungt inlindat i tyg. Hon la med stor möda ner det på marken.
- Det här kan ni nog ha användning av! sa hon och lindade upp tyget. Till deras glädje var det två blanka stridsvärd! Eiwa tog upp en och synade det noga.
- Den är underbar! Vi kunde inte fått nåt bättre! sa hon lyckligt. Jhonny tog försiktigt upp det andra svärdet. Han hade aldrig haft någonting så fint.
- Ni får dom på ett villkor. Att ni tar er levande ut i skogen! sa Loretta. Det lovade dom båda två att dom skulle göra. Innan dom gick fick dom också varsin dolk. Eiwa fick också ett koger pilar och en båge. men Jhonny av stod eftersom att han ännu inte kunde hantera det.
- Det där lät ju lovande. Ta er levande ut ur skogen Jo jag tackar jag. muttrade Jhonny.
- Äsch! Ta inte allt så allvarligt. Vi fick tydliga instruktioner vart vi skulle gå för att hitta porten till den där världen. Om vi följer det går det nog bra, sa Eiwa bekymmerlöst. Jhonny muttrade nåt ohörbart. Resten av dagen red dom igenom skogen. På vissa ställen var det så tätt mellan träden att men knappt såg solen. Framåt kvällen slog dom läger vid en annan sjö. Båda vred oroligt på sej när dom såg vattnet.
- Det är din tur att hämta vatten, sa Jhonny bestämt till Eiwa. Hon reste långsamt på sej och gick mot sjön.
- Jag får be för att jag kommer ihåg förbannelsen som Loretta lärde mej igår. sa hon tyst. Jhonny följde henne med blicken när hon långsamt närmade sej vattnet. Eiwa fyllde den tomma fårmagsäcken med vatten (det var vanligt att man använde sej av det förr)- Det finns ingen magi i sjön. Jag känner det! sa hon och dök i. Jhonny litade på hennes omdöme och gick i vattnet. Han passade på att tvättabort den värsta smutsen. När dom var rena gick dom upp och satte sej vid brasan. - Jhonny, hör du vad jag hör?!! sa Eiwa skrämt. Ett dovt morrande hördes mellan buskarna. Och det var inte Sara för hon låg och tryckte sej mot marken.
- En sak är säker. Det är inte Rallendo den här gången, sa Eiwa och drog sittsvärd. Jhonny följde Eiwas exempel och drog svärdet. Sara gnydde oroligtsamtidigt som morrandet blev högre. Men det som morrade visade sej aldrig. ibland var den tillhöger och ibland till vänster om dom. men den höll sej aldrig bakom dom eftersom att där var det en öppen yta ner mot stranden.
- Vad är det för något?! väste Jhonny.
- Jag vet inte. Men kan aldrig vara nog försiktig, svarade hon och höjde svärdet. Dom skymtade något stort, mörkt röra sej mellan träden. Utan förvarning hoppade Sara mot den mörka varelsen.
- Sara. Nej! Vad tar det åt dej?! skrek Eiwa men vargen var redan över varelsen. Och efter en stund hoppade även ekorren in i slagsmålet. Dom båda ungdomarna stod och såg förvånat på tumultet där innanför.
- Kan du se vad det är för nåt? frågade Jhonny Eiwa. Eiwa skakade på huvudet. Plötsligt slungades Sara ut framför fötterna på dom. Hon gjorde en kraftansträngning men hon orkade inte resa sej. Eiwa tyckte att det kändes som om allt liv rann ur henne.
- Sara, min lilla vita gose-varg. Nej, du får inte dö! viskade Eiwa och strök den lena pälsen. Sara lyfte huvudet och såg på henne. Eiwa hörde att litet skrämt tjattrande och den lilla ekorren hoppade ut ur skogen och satte sej på Jhonnys axel. Eiwa kastade en blick åt Sara och kände hur raseriet började bubbla i henne.
- Kom an då, din fega usling! Vad har du att dölja?!! röt hon ilsket. Med ett vrål störtade varelsen över Eiwa. Men hon och Jhonny var beredda. Båda stötte sina svärd i varelsen och den skrek till av smärta. Varelsen reste sej i sin fulla längd. Den var björnliknande men med en lång svans som en varg. Den var också mycket större och smidigare i formen än en vanlig björn, och öronen var spetsiga.
- Det är en Bjuss-björn! skrek Eiwa för att överrösta oljudet.
- En vad för nåt?! utbrast Jhonny. Bjuss-björnen slog mot honom med sin stora ram men Jhonny lyckades hoppa undan i sista sekund. Nu ska du dö! skrek Eiwa. Hon höjde bågen och sköt iväg flera pilar. Björnen vrålade en sista gång innan den slog i marken med en hård duns. Jhonny stod och tittade förvånat på det döda djuret.
- Du måste lära mej det där någon gång! sa han och nickade åt Eiwas båge. Eiwa gick fram mot björnen och synade den noga.
- Den är död. Ingen tvekan om saken. Varför kunde inte Loretta ha varnat oss för att det fanns Bjuss-björnar här i skogen?! sa hon irriterat. Sen vände hon sej om och rusade fram mot Sara. Hon låg halvt medvetslös och blinkade långsamt mot himmelen. Eiwa torkade bort en tår.
- Var inte orolig Sara. Du kommer att klara dej. sa hon darrigt och kysste vargen mellan ögonen. Sen drog hon fram en liten flaska ur klädnaden.(Jag glömde nämna förut att dom fått nya kläder eftersom att dom kunde bli igenkända i dom gamla. Dom hade fått varsin mörkbrun, lång kappa med luva) Honbörjade att droppa i en del av innehållet i Saras mun.
- Svälj! Var förnuftig. uppmanade hon vargen. Sara svalde den konstiga vätskan utan krumbukter. Den lilla ekorren hoppade fram mot Sara och la huvet på sne. Sara slickade honom försiktigt på magen. Han hoppade förskräckt undan. Jhonny skrattade åt dom små vännerna. Under kvällen blev Sara bättre.
- Imorgon hinner vi nog fram till porten som leder till den andra världen, sa Eiwa innan hon somnade. Eiwa väckte Jhonny tidigt nästa morgon. Sara var helt återställd så domfortsatte att vandra. Dom passerade flera underligare platser på vägen. Jhonny följde Eiwas häst tätt i spåren. Han satt och funderade över den där världen domskulle till.
- Du Eiwa. Tänk om det är så att nästa värld bara är en dröm! Eller att jag just nu ligger och drömmer därhemma! Då är båda världarna drömmar eller verklighet. Kommer jag att kunna ta mej tillbaka från en dröm till verklighet ellerverklighet till dröm??! Eller måste jag ta mej från dröm till dröm? frågade han.
- Jag fattar inte ett skit, men a ja. Vi kommer ta det försiktigt! svarade Eiwa. Jhonny såg lite stött på henne.
- Nämen just det. Det där fattar inte ett skit är ett framtida uttryck. Det var inget personligt!! sa hon när hon såg Jhonnys min. Jhonny nickade men han tyckte att det var ett väldigt konstigt uttryck. Efter några timmar hade dom äntligen kommit ut ur skogen. Dom satte genast igång att leta efter nåt som kunde leda till porten.
- Hur borde det se ut? frågade Jhonny medan han rotade bland grenar och gräs.
- Det brukar vara nåt från den världen man ska till. Så vi letar efter nåt annorlunda som ligger och skräpar.
- Aj! Vad är det här? utbrast Jhonny och höll upp något som liknade en liten flaska men den gnistrade som stjärnor.
- Du trampade på den. Men du har hittat den! Fast på nåt sätt verkar den där flaskan bekant. sa Eiwa glatt. Hon tog flaskan och började hälla ut lite av innehållet på handen. Hon uppmanade Jhonny att göra likadant. Slutligen varderas högerhänder alldeles silverskinande.
- Vi måste ta det på djuren också! sa Eiwa och hällde lite på Saras tass och på sin hästs ena framhov. Jhonny hade ett väldigt besvär med att lugna Frodo såpass mycket så att han kunde stryka på vätskan på hans lilla tass. När det äntligen var klart sträckte Eiwa ut handen och tryckte ner nåt i tomma luften. Men något fanns där för en dörr öppnades. Det var som om hon tryckt ner ett osynligt dörrhandtag!
- Ta det lugnt nu. Man kan bara komma igenom porten om man har ena handen ikontakt med världsföremålet, sa hon och ledde in hästen samtidigt som honputtade in Sara. Jhonny tog ett hårt tag om hästens rem och ledde in den genomporten. Han såg också till att Frodo satt stilla på hans axel. När han kommit igenom möttes han av en syn som fick honom att tappa andan. Det var ettunderbart litet kullerlandskap han stod i.- Jhonny! Jag kan inte tro det. Vi är i det landet där Sagan om Ringen utspelas. I Midgård!! Det var därför jag kände igen flaskan. den finns med i boken!!! utbrast Eiwa överlyckligt. Jhonny såg sej omkring. Han kunde inte se nåt annat än kullar och enstaka träd men så helt plötsligt såg han några rökslingor komma upp ur kullarna.
- Eiwa, är du säker på det här. Kan vi inte vara på nåt ställe som liknar Midgård eller vad du nu kallade det, sa Jhonny tveksamt.
- Jag är fullkomligt säker. Vi är på ett ställe dom kallar Fylke och här lever ett folkslag som bor i kullarna. Titta bara! Vi rider ner till dom. Men ta det försiktigt, dom är lite rädda för främlingar. Speciellt för dom som är längre än dom själva. sa Eiwa och satte upp på hästen. Jhonny tyckte att allt var som en dröm. Eiwa lät honom rida ikapp innan honfortsatte. Dom kom ner på en smal liten landsväg. Där möttes dom av blickar frånsmå barn. Jhonny tittade lika förvånat tillbaka. Barnen var knappt upp tillknäna på hans häst men dom såg ändå ut att vara i6-årsåldern.- Eiwa vad är det här för nåt slags ställe? frågade Jhonny .- Som jag sagt men säjer igen. Jhonny, välkommen till Fylke!



- Vad? Röt Drew ilsket. Han blev tomat-röd i hela ansiktet. Alla krigarna runtborden tystnade.
- Som jag sa hövding. Eiwa har lyckats rymma från McCinlys hålor, sa den unge budbäraren. Drew såg på honom med en mörk blick.
- Tja, min dotter var kanske inte så dum i alla fall. Om hon lyckas rymma från ett par hålor som någon annan aldrig lyckats komma ut ifrån så är hon väl gjord av ett bra virke. Vart är hon nu då? Sa Drew eftertänksamt.
– Det är det som är så märkligt. Hon sågs till i en by flera fjärdingsmil från McCinlys. Efter det förföljde vi henne och hennes nya vän. Men dom smet in i engammal skog som vi inte vågade ta oss in i. Sen när dom kom ut på andra sidan försvann dom. Vi sökte igenom hela området men dom var som uppslukade av marken, fortsatte mannen. Drews fru Sara log ett stilla leende. Hon har klarat sej. Hon måste mött Loretta tänkte hon. Sara vinkade till sej budbäraren och dom gick upp till Saras tornrum.
– Tror ni att hon kan ha hittat porten? Sa mannen och såg Sara i ögonen.– Det måste vara så! Det finns ingen annan möjlighet. Inatt flyger jag till Loretta. Min make får inte veta nåt, sa Sara och såg bedjande på mannen.
- Men flyga! Är det verkligen säkert att ni kan förvandla er nu. Tänk om någon ser er? Sa mannen oroligt. Det går nog bra. Förresten, är min dotter frisk och välmående Jacob? Frågade Sara honom. Jacob, som mannen hette, suckade:
– Jag är lessen att säja att jag befarar att hon är illa skadad. Eiwa blev illasårad i sidan av en soldat. Även om hon beter sej och verkar helt frisk så harmycket svåra smärtor. Sara blev alldeles blek.
– Jag reser fortast möjligt. Ingen får veta något. Jag vet inte när jag kommer tillbaka, sa hon. Och samma natt flög en grå duva ut genom Saras fönster och motöster, inåt land.


– Kunde du inte ha nämnt tidigare att hober är så små? Sa Jhonny och tittade nervöst på dom små personerna.
- Äsch! Vad spelar det för roll? Det är väl inte så hemskt? Sa Eiwa till svar. Dom hade kommit ganska långt in i det lilla samhället. Dom äldre verkade inte ta någon notis för dom. Men dom andra tycktes däremot vara väldigt vaksamma. Jhonny hade aldrig sett nåt liknande. Han vred och vände på sej för att hinna se såmycket som möjligt. Några av barnen tog mod till sej och gick i sakta mak bakom eller bredvid vännerna. Jhonnys häst satte nervöst ner hovarna och ruskade oroligt på huvet när dom små hoberna kom tätt inpå.
- Ta det lugnt, dom är inte farliga! Sa Jhonny lugnande till hästen och strök den över halsen. Sara hade för en gångs skull låtit sej lyftas upp på Eiwas häst och rida. Barnen såg med stora ögon på vargen. Eiwa log mot dom. I nästan hela sitt liv, ända sedan hennes mor hade tagit med henne till framtiden, hade hon önskat att en dag få komma hit. Hon var alldeles överväldigad av allt och hon var fast besluten om att försöka hjälpa till med det som var nödvändigt. Och hon ville gärna försöka göra sej bekant med de som var i brödraskapet. Eiwas tankar bröts av ett knarrande ljud. Hon såg upp och fick syn på en hob som ledde en ponny med kärra, han försökte tydligen vända kärran åt motsatta hållet. Det syntes att han hade stort besvär. Kärran lutade oroligt över vägkanten pågrund av den tunga lasten som bestod av stora säckar. Hoben såg vänligt på Jhonny och Eiwa. Ett väldigt
- Låt mej hjälpa er! Sa Eiwa vänligt och klev av hästen.
- Hjälp till Jhonny! Fortsatte hon och gick fram mot kärran. Jhonny band loss ponnyn som fick stå och vänta. Båda högg tag undertill kärran och tog i för allt vad dom var värda, och tillslut lyckades dom lyfta den. Sen vände dom sej långsamt runt och satte ner den.
- Tusen tack, ni storvuxna. Hur ska jag kunna gottgöra er? Sa hoben vänligt. – Det var inget och tacka för. Men skulle ni kunna säja vart jag kan finna Frodo Bagger? Undrade Eiwa. Hoben såg lite snett på henne.
- Det kunde man ju tänka sej. Baggerhus ligger bakom den kullen där borta, sa hoben och pekade. Eiwa tackade honom och satte av igen. Jhonny försökte få Éomer att lugna sej men den lilla ekorren var sjövild. Han smet runt på Jhonny som en galning. I ena stunden satt han på sadeln och i andra satt han uppe på Jhonnys huvud. Hob barnen skrattade åt det lilla skådespelet och fortsatte följa efter dem. Eiwa var den första som nådde grinden till det lilla huset. Jhonny kom strax efter. Barnen hade blivit trötta på att följa efter så dom satte av över kullen och började leka ta-fatt.
- Det ser precis ut som i filmen! sa Eiwa med en belåten min.
– Vad är en film? sa Jhonny och såg frågande på henne. Det är ännu en sak från framtiden. Det är lite svårt att förklara. Man kan välsäja att det är som ett skådespel. Du vet, när man låtsas vara en annan person. Fast ”film” är ett skådespel man har på en liten sak som kallas DVD eller VHS. Man kan se skådespelet på en sak man kallar TV. Dom gjorde en film av Sagan om Ringen. Förstår du då? förklarade Eiwa. Jhonny såg oförstående ut men han sa:
- Jag förstod inte allt men det mesta, men han hann inte avsluta meningen hade Eiwa hoppat av sin häst och gick fram mot dörren. Jhonny hann fram just som Eiwa knackade på. Jhonny tittade förundrat på dörren. Den var liten och rund och ledde rakt in i kullen. Ett slamrandehördes inifrån. Ett ögonblick! Hördes en röst säja. Några sekunder senare öppnades dörren och en mörkhårig hob klev ut. Han såg förvånat på dom båda. Eiwa drog häftigt efterandan.
- Han är en identisk kopia av den som spelar Frodo i filmen! viskade Eiwa till Jhonny utan att hoben hörde. Jhonny bockade sej artigt och sa:
- Ursäkta att vi stör bäste herr hob. Men är ni Frodo Bagger? Hoben nickade och såg lite frånvarande på dem.
- Det är jag. Har vi träffats förr? Frågade han tyst.
- Nämen jösses, vi har ju inte presenterat oss än Jhonny. Mitt namn är Eiwa och detta är Jhonny. Vi vet mycket om dej. Skulle vi möjligen kunna få komma in? sa Eiwa och bockade. Frodo nickade igen och han lät dörren glida upp helt.
- Akta huvet nu bara! Uppmanade han och slank in i huset. Jhonny duckade och gick. Han fann sej själv i ett litet cirkelformat hus. Det var ganska lågt i tak men han kunde stå upprätt. Eiwa hukade sej och så fort hon kommit in ställde honsej rak för att gå fram mot Jhonny men hon såg sej inte för och gick rakt in i en takbjälke och föll till golvet.– Men kära nån! Hur gick det? Utbrast Frodo och gick fram mot sin gäst.
– Det gick bra, det är ingen fara. svarade Eiwa och gned sej i pannan. Jhonny hjälpte Eiwa på fötter och sen tittade han intresserat på hoben. Eiwa hade hunnit berätta bokens handling under färden in igenom Hobsala och nu stod han framför självaste ringbäraren! Frodo bjöd dom att sätta sej i ett litet rum som fungerade som matsal.
- Nå, låt höra. Vad gör två långskankar här hos mej? sa Frodo och gav dom varsitt äpple.
- Det är väldigt komplicerat och jag kommer nog, minst sagt, skrämma livet ur dej. Jag och Jhonny kommer från en totalt annan plats och tidsålder. Vi hargenom magi färdats genom en portal till denna världen. I en fjärran framtidkommer det att finnas en bok som handlar om dej och resten av Midgård. Jaghoppades du skulle förstå eftersom att du är en vän till Gandalf. Han harberättat för dej om din ring. Vi vill inte skrämma dej när jag säjer det här men det är nödvändigt om vi ska kunna lära känna varran, förklarade hon Frodo såg ut som om han blivit slagen av blixten. Han tittade skräckslaget på Eiwa och Jhonny och stammade sen fram:
- J..j..ag f..förstår mej på magin och det andra. Jag måste bara smälta det hela.
- Det förstår jag väl. Skulle du ha något emot att ta en tur till värdshuset? Jag och Jhonny är väldigt nyfikna på stället! undrade Eiwa och såg bedjande på Frodo. Han såg ut att bli på mycket bättre humör.
- Jag tänkte faktiskt ta en tur dit senare. Ni är välkomna att stanna här så länge,
- Det var vänligt. Man tackar, sa Jhonny och såg tacksamt på Frodo. Jag kan väl inte köra ut två unga män som har rest så långt för att komma hit, sa Frodo och log Jhonny skrattade och sa:
- Eiwa är en ung kvinna !!Både Frodo och Eiwa rodnade kraftigt men det behövde inte nämnas mer. Vännerna som suttit och svettats i sina varma kappor passade på att ta av dem. Frodo gav dem en snabb blick och noterade deras vapen.
- Är ni krigare? frågade han.
- Tja, vårt uppdrag är att hjälpa till i kommande krig i denna världen. svarade Jhonny och drog upp bältet som tyngdes av svärdet. Eftermiddagen gick ganska fort tyckte dom och nu stod dom i hallen och gjorde sej i ordning för kvällen. Eiwa och Jhonny lät kapporna vara kvar i Baggerhus men dom satte på sej sina svärdsbälten för säkerhetens skull. Helt plötsligtfrågade Eiwa:
- Du Frodo. Har du lagt märke till om Jhonny och jag pratar ungefär som Pippin? Frodo tittade lite förvånat på henne.
- Jo faktiskt så gör ni det. Det är inte så vanligt här. Men han bor ju en bra bit härifrån. Hur visste du det? Jag menar, du sa ju att det var en bok du läst. sa han och såg undrande ut. Eiwa gick snabbt igenom det där med filmen.
- Och det konstiga är att du ser precis ut som skådespelaren. Och Pippin talar med skotsk dialekt precis som Pippins skådespelare, och som vi! avslutade Eiwa. Just som Frodo skulle öppna dörren krafsade det på dörren. Han stelnade till och såg skrämd ut.
- Nämen herregud! Jag glömde bort Sara och Éomer! utbrast hon och ryckte upp dörrn. Sara kastade sej över henne och hade ingen lust att sluta slicka henne. Och Éomer var inte sen han heller. Han tog ett stort språng kilade innanför Jhonnys skjorta. Jhonny trodde att han skulle dö av skratt. Ekorrens svans svep förbi över hela kroppen på honom och det kittlades nåt otroligt. Jhonny föll till golvet han med och gjorde några misslyckade försök att få bort Éomer. Frodo tittade på dom en stund innan han också bröt ut i gapskratt. Närdom äntligen lyckats ta bort dom ivriga djuren gick dom ut i trädgården. Dom beslutade sej för att ta med djuren eftersom att det fanns ingenstans att göra av dom. På vägen ner mot värdshuset mötte dom Sam. Han var ganska orolig när han såg på Jhonny och Eiwa och han höll sej tätt intill Frodo, vilket man kan förstå. Jhonny synade hoberna uppifrån och ner. Han hade aldrig sett något underligare trodde han. Men då mindes han Brumbjörnen och det konstiga vattenljuset. Eiwa var inte långt ifrån att slå i huvet igen. Fast väl därinne var det högre i tak. Folket som satt därinne tittade misstänksamt på dom båda människorna.
- Detta är Eiwa och Jhonny. Dom är helt ofarliga. Och vargen är from som ettlamm. Ni behöver inte vara rädda, sa Frodo och satte sej lugnt ner. En ung, vacker hobkvinna kom fram till deras bord. Hon neg åt Jhonny, sen blinkade honhjärtligt åt Sam som genast rodnade. Dom beställde varsin öl (när man var 16kunde man sågs man ju nästan som vuxen på den tiden, och det var inget starktöl) Eiwa satt och tittade intresserat på hoberna som stod och dansade vid ett av borden. Hon fick nästan själv lust att ta några steg men då skulle musiken vara mer hektisk eftersom att hon bäst kunde dans som liknade River-dance. Hon la knappt märke till att yttreligare två hober kom fram till dom. När hon fick syn på dom ställde hon sej upp, som Jhonny just gjorde, och bockade. Sen när honbockat såg hon till sin glädje att det var Merry och Pippin! Pippin tittade upp på henne och vred nästan nacken ur led på kuppen. Han gav till en låg vissling innan han satte sej. Kvällen blev glad och härlig. Jhonny satt långt borta i sina egna tankar när han Eiwa föreslog:
- Skulle inte vi kunna få dansa lite? Jhonny vaknade ur sin drömvärld och såg förvånat upp.
- Ja, gör det! Det skulle vara roligt att se! sa Merry glatt och tog en rejälklunk ur ölstopet. Eiwa tog tag i Jhonny och drog ut honom på golvet.
- Du kan väl dansa? frågade hon efter att hon bett om en snabbare låt.
- Javars, det kan jag väl. svarade Jhonny och såg nervös ut. Såfort som låten startade började dom dansa. Jhonny tänkte panikslaget på varje steg han tog. Eiwa skrattade och släppte honom en stund som dansen brukade gå till. Så stod dom och dansade en stund. Hoberna började klappa takten och tillslut var det nästan som en tävling om vem som hade snabbast fotarbete. Det blev oavgjort och dom satte sej igen under applåder, och busvisslingar från Merry och Pippin. Sara låg och gnällde oroligt på golvet. Eiwa tittade ner på henne och strök henne över ryggen.
- Vad är det gumman? frågade hon och la huvet på sne och såg på vargen. Sara såg upp på Eiwa och slickade hennes hand. Sen grep vargen tag i Eiwas skjortärm och ledde henne ut ur värdshuset. Jhonny och hoberna följde strax efter. Ute var det fortfarande ganska ljust. Solen var påväg ner men det var ju i mitten av sommarn så den skulle vara uppe att tag till. Sara släppte taget om Eiwas skjorta, sen började hon gå fram och tillbaka.
- Vad är det med dej Sara? undrade Eiwa och var nästan skrämd över vargensbeteende. I samma ögonblick satte Sara iväg mot skogen som syntes som en randvid kullen.
- Åh nej! Inte dit till den skogen! skrek Merry och slog sej för pannan.
- Menar du att det är skogskanten vid Bockrike? sa Eiwa och tittade oroligt på hoben. Merry nickade. Eiwa satte snabbt efter Sara. Jhonny skrek till och följde efter.
- Nej Jhonny! Den skogen är farlig, utbrast Sam och tog tag i hans ärm.
- Men Eiwa då? Vi kan inte låta henne ränna omkring där ensam! skrek han. Hoberna tvekade men dom följde ändå med honom mot skogen. När dom kom närmare kunde dom se Eiwa mellan träden.
- Eiwa vänta! Kom tillbaka! uppmanade Jhonny. Eiwa vinkade glatt åt honom men hon försvann längre inåt skogen.
- Är hon alltid sån där? frågade Frodo medan han kämpade sej emellan grenarna. Jhonny svarade inte. Han kunde nu se nåt vitt som rörde sej längre fram.
- Det är Sara. Jag kan se henne! utbrast han och började gå fortare.
- Vänta på oss. Du har lite längre ben än va vi om man säjer så! sa Merry irriterat. Jhonny nådde äntligen fram till Sara. Han sprang fram mot honom och gnydde.
- Vad är det Sara? Vart är Eiwa? frågade han. Vargen gläfste och sprang inåtskogen igen. Jhonny muttrade och satte av efter. Hoberna kom fram just som hansatte av igen.
- Kan vi inte ta en andningspaos? sa Pippin andfått men han fick inte vila länge innan dom var igång igen. Jhonny sprang så snabbt han kunde för att inte tappa Sara ur sikte. Efter några minuter tog vargen av åt ett annat håll. Och efter ytterligare ett par minuter stannade hon. När Jhonny kom fram till henne såg hon att hon ställt sej vid ettlitet hus.
- Jag börjar bli trött på alla dom här husen som tycks dyka upp från ingenstans. sa han för sejsjälv .Efter nästan fem minuter hann hoberna andfått dit. Dom ställde sej framför huset och synade det.
- Att nån vågar bosätta sej härute! konstaterade Sam.
- Hörni, vart har ni gjort av Pippin? frågade Jhonny och såg sej omkring.
Merry tittade förtvivlat åt alla håll.
-Pippin! Pippin!!! skrek han och började titta bakom grenar och buskar.
- Vad har hänt? sa en välkänd röst bakom dem. Jhonny snurrade runt och fick syn på Eiwa.
- Där är du ju! Vi följde efter men Pippin har tydligen försvunnit, förklarade Jhonny.
- Han kan väl inte upphört existera? sa en röst som var främmande.
- Gandalf! utbrast Frodo lättat och sprang fram till trollkarlen.
- Och Tom Bombadill ser jag. Så det var därför Sara rusade i skogen, hon kände på sej att ni var här, sa Eiwa och bockade åt en storvuxen man som klivit fram mellan träden. Jhonny tittade från den ena till den andre. han var alldeles förvirrad. Helt plötsligt hade han omgetts av folk i olika de slag.
- Trevligt att råkas Gandalf och herr Bombadill eller vad det nu var. Men Pippin är fortfarande borta! sa Merry och såg bedjande på Gandalf.
- Seså, ta det lilla lugna. Var han med er hela tiden? frågade trollkarlen och såg på dem. Ingen av dom visste hur länge sen det var han försvunnit men dom hade senast sett honom när han bad om paos.
- Hå hå, jag tror jag vet vart er lilla vän kan ha tagit vägen, sa Tom och började leta sej fram mellan träden. Dom andra i det lilla sällskapet följde sakta efter honom. Tom stannade framför ett stort högt träd. Eiwa hade aldrig sett ett sånt träd förr. Dess trådliknande grenar gungade över marken men där fanns ingen vind. Då upptäckte Eiwa att flera av dom andra träden också rörde sej. Hon minns att hon hade läst det i boken om träden vill säja. Men just detta trädet var speciellt. Tom gick fram till stammen och tittade upp mot toppen av den. Dom andra såg också upp och fick syn på en liten figur som hängde nästan som bunden i en av grenarna. Tom skrek med hög stämma:
- Släpp ner honom! Han kan du inte få. Han är inte din! Det lät som om trädet drog en djup suck. Sen sänktes grenen som höll Pippin bunden och den la ner honom på marken. Tom fortsatte att tala till trädet:
- Duktigt! du vet att du inte kan ta vem som helst bara så där. Jag vet att du är hungrig men du kan inte göra så. Jhonny gapade av förvåning. Han hade aldrig sett nåt liknande i hela sitt liv. Och det förstår man ju för det är inte varje dag man ser en man tvinga ett trädatt släppa ner en hob :)

När dom väl fått ner Pippin (som var avsvimmad) visade Tom dem in i huset.
- Om ni kommit en stund tidigare hade ni hunnit träffa Hjortrongull. Men för tillfället är mitt lilla gull och samlar in blommor, sa Tom Bombadill. Han baddom att sätta sej ner. Eiwa gillade huset. Det var så naturligt men ändå så annorlunda från dom hus hon var van vid (minns inte just nu hur det såg ut i boken).Medan Tom såg till Pippin och lagade en sen kvällsmat satt Gandalf och pratade med hoberna och deras nya vänner.
- Så, ni säjer alltså att ni är från en annan värld?! frågade Gandalf efter att dom berättat om allt som hänt.
- Det stämmer. Eller man kan nästan säja att detta är våran världs förflutna, fast det är en sagovärld! förklarade Eiwa. Jhonny lämnade över talandet åt Eiwa eftersom att det var hon som kunde mest om dom där världarna . Istället passade han på att ta en närmare titt på hoberna som var helt upptagna med att försöka förstå vad det var Eiwa snackade om. Jhonny såg nåt han inte hade lagt märke till tidigare. Dom tre hoberna som satt där var alla barfota! Och dessutom varfötterna täckta med krulligt hår! När han sen vände blicken mot Eiwa såg han att även hon tagit av skorna. Fast hennes hade ju inget hår. Efter att Eiwa gjort sin redogörelse bad Gandalf om att få tala med henne i enrum utanför. Jhonny satt tyst kvar och kände sej ytterst generad där han satt bredvid varelser som nästan bara var hälften så långa som han själv!
- Hur kommer det sej att du har en liten ekorre med dej? frågade Merry nyfiket. Jhonnys nervositet släppte en aning.
- Jag stötte på honom i en skog hemma i Skottland, förklarade han. Det tycktes som om Éomer märkte att dom talade om honom för han kilade snabbt upp på bordet och satt sen där och nosade sej försiktigt omkring. Sam såg nyfiket på djuret.
- Bits han? frågade han lite oroligt.
- Öhh.. jag vet faktiskt inte. Han har aldrig gjort det mot mej i alla fall! svarade han tveksamt. Sam sträckte försiktigt ut handen mot ekorren. Éomer hoppade glatt upp och kilade till hans axel. Sam såg glad ut och han klappade honom försiktigt på ryggen. I samma stund kom Pippin in i rummet.
- Hej! Har jag missat nåt intressant? frågade han och satte sej bredvid Merry vid bordet.
- Vad var det som hände egentligen? frågade Frodo och såg på sin syssling.
- Jag vet faktiskt inte riktigt. Det sista jag kommer ihåg är att jag kände hur något ringlade sej runt min fot och lyfte upp mej! Sen såg jag en massa rep eller nåt som alla stack ut ifrån ett träd som tycktes skratta! Håller jag på att bli galen? sa Pippin och såg oförstående ut. Merry skrattade och förklarade för honom om trädet.
- Kvällsvarden är serverad! sa Bombadill och kom in med en rad olika rätter. Sara fick ett stort köttben att gnaga på och Éomer fick ett par nötter. Efter en stund kom även Gandalf och Eiwa tillbaka från sin lilla pratstund. Gandalf hade ett bistert uttryck när han satte sej.
- Hemskt vad du ser deppad ut! Har nån dött? frågade Merry som började ta för sej av maten.
- Inte än min käre Vinbock. Men flera kommer att dö. Om vår Eiwa talar sant! sa han dämpat. Det var en tryckande tystnad vid bordet under måltiden. Ingen kom sej för att säja något. Eiwa satt och viftade förstrött med benen (eftersom att Tom är såpass stor nådde hon inte ner med fötterna till golvet!) när hon plötsligt slog foten i bords benet.
- Aj som in helvete!! svor hon och reste sej upp och började hoppa på ett ben medan hon gned den andra foten.
- Krigsdans på gång ser jag! sa Gandalf skämtsamt.
- Äh! Håll tyst! sa hon buttert och satte sej ner igen. Frodo kunde inte sluta fnittra och Pippin kiknade av skratt.
- Lägg av, allvarligt talat. Så roligt var det inte! sa hon och fortsatte gnida foten.
- Jo det var det! sa Pippin och fortsatte skratta. Ungefär en halvtimme senare var dom klara. Tom insisterade på att dom skulle stanna över natten. Det kunde dom inte tacka nej till så han visade dom in i ettstort rum där dom fick ligga på filtar på golvet.
- Jag skulle kunna sova som en stock! sa Merry och rullade över på rygg.
- Gör du det så slipper vi höra ditt eviga babbel! sa Sam och drog täcket överhuvet. Jhonny såg avundsjukt på dom andra som låg och sov. Han själv var alldeles för uppspelt för att kunna göra det.
- Lägg dej ner och sov! sa Eiwa bestämt. Jhonny hoppade till.
- Åh Eiwa! Jag visste inte att du var vaken, sa han lättat.
- Men det är jag, sov nu! Jag kan inte få en blund med ditt eviga suckande som hörs ideligen, sa hon surt. Jhonny log och la sej ner. När han äntligen höll på att somna hörde dom hur en dörr öppnades. Eiwa och Jhonny satte sej kappraktupp. Hoberna vaknade inte, dom låg tysta och sov. Nu hördes ett knarrande steg utanför dörren, Eiwa anade vad som kunde finnas på andra sidan av den bastanta ekdörren. Handtaget trycktes sakta ner och en kvinna med en blå sidendräkt klev in. Hennes klänning böljade som vatten kring benen på henne. I håret hade honflätat in blåa, klara blommor. Blommorna gnistrade och tycktes skina med etteget lyster. Jhonny satt och såg gapande på den unga kvinnan. Eiwa reste sej upp och bugade inför kvinnan och sa:
- Jag hälsar er med djup vördnad Hjortrongull! Kvinnan log mot dem och sa:
- Jag kände er närvaro. Välkomna ni ovanliga människor! Jhonny såg storögt på henne. Han hade aldrig sett en så fager kvinna. När hon tittade på honom tycktes alla hans bekymmer sköljas ur honom som en våg.
- Vem är ni? frågade han helt paralyserad av Hjortrongull. Hon såg på honom ännu en gång och svarade:
- Jag är Hjortrongull, flodens dotter! Sov nu, ni kommer vara helt uttröttade i gryningen, sa hon. Sen gick hon långsamt därifrån och stängde dörren efter sej. Eiwa vaknade av ett fruktansvärt fågelkvitter. Först då upptäckte hon att det var en massa fåglar i rummet. Stora och små. Dom tycktes inte verka rädda för henne. Hon såg förvånat på en stor, vit svan. Den såg på henne med sina becksvarta ögon, den böjde halsen inför henne som i vördnad och vaggade sen utur rummet.
- Eiwa! Vart är hoberna? frågade Jhonny och såg sej omkring. Eiwa såg på filten där Frodo tidigare legat men den var tom. Hon satte sej upp och tittade runt i rummet. Sen gick hon ut i rummet där dom ätit dagen innan. Vid bordet satt Hjortrongull och Tom, dom sorterade blommor i högar men stannade upp i sittarbete när hon klev in.
- Ursäkta att jag frågar men vet ni var hoberna har gått? frågade hon artigt. Tom log varmt mot henne.
- Dom gick upp tidigt för att packa sina saker. Du förstår väl att ni måste ge er av?! svarade han vänligt. Jhonny klampade sömnigt in i rummet och orkade knappt öppna ögonen.
- Jag tror vi borde gå nu. Tack så hemskt mycket för att vi fick stanna, sa Eiwa. Hon och Jhonny tog farväl av dem och skyndade sej tillbaka mot Fylke. När dom väl kommit tillbaka till Fylke hastade dom sej mot Baggerhus. (Éomer och Sara var förstås med.) Vid dörrn fann dom båda sina hästar fint bundna och matade.
- Dom kan åtminstone ta hand om djur, konstaterade Jhonny glatt.
- Det är mycket dom kan göra som du inte vet, sa Eiwa och började gå upp mot dörren.
- Äh, bara för att d

Skriven av: Ann-Charlotte 89