Publicerat
Kategori: Novell

Eko

Ett eko av det förflutna hörs i Journalisten Peter Lorins medvetande när han möter den vackra kompositören Soltana.
Är allt bara ett eko av det som en gång var, och återstår bara ekot i framtiden?
















– Är det Peter Lorin?
– Ja.
– Hej, jag heter Soltana och har gjort en symfoni som speglar hela musikhistorien…
– Ja, men jag är inte på kulturredaktionen, du får vända dig till någon…
– Jag vet, men det är något märkligt som inträffat med det här projektet.
*
Som allmänreporter säger man inte nej, även om gebitet inte var mitt. Soltana verkande allvarligt bekymrad över något och jag var nyfiken.
I en fashionabel vindsvåning tog skönheten och kompositören Soltana emot mig.
Hon visade mig snabbt runt i våningen vilken mest var en musikstudio belamrad med diverse instrument och blippande datorer som verkade ständigt stå på. En modern kompositörs arbetsrum, tänkte jag samtidigt som jag bedövades av hennes skönhet. Hon var otroligt vacker och rörde sig elegant vilket antagligen förklarar varför vi män är så dåliga lyssnare.
– Jaha, fick jag fram. Vad var det du ville visa mig?
– Jag måste först förklara mitt projekt, Eko, svarade Soltana.
– Eko? sa jag som är så omusikalisk att jag knappt kan vissla på en hund.
– Eko, är namnet på den teknosymfoni jag håller på med. En symfoni som ska spegla hela musikhistorien från första början och fram till idag och fortsättningen in i framtiden.
Hon gick fram till en dator och tryckte ner några tangenter; ut strömmade läten som från en vildes rop.
Under tiden berättade hon om projektet att sammanfatta musikhistorien i en symfoni i teknoversion.
– Ett gigantiskt projekt, sa jag och försökte verka intresserad under tiden som jag förtrollades av hennes charm.
– Ja, fast musiken varar bara sextio minuter, sa hon medan musiken ljöd i bakgrunden.
Soltana påminde om min ungdoms kärlek, ett eko från förr gjorde sig påmind.
– Tänk dig en urmänniska som kommer fram till en dalgång, förklarade hon och fortsatte. Han, eller hon utstöter läten och hör dem komma tillbaka, eka. Först tror den givetvis att det är en annan människa, sedan gör den upptäckten som är den största av dem alla.
– Vilken då?
– Urmänniskan som utstöter läten hör dem komma tillbaka, bankar på trädstammar och hör ljuden eka. Den börjar leka med takten och en rytm uppstår, fortsatte hon under tiden som musiken exemplifierade hennes utläggning.
I fonden hördes urmänniskans ”rappande” och trummande utvecklas sig till en fast rytm, ett eko som studsade behagligt fram och tillbaka.
– Min teori är att ekot är upphovet till musiken, påstod Soltana och började en utläggning. När människan förstod att ljudet kom från henne själv, kunde hon styra ljuden och började leka med dem. Hon bildade rytmer, skrek och hörde sin egen stämma återkomma. Hon sjöng med sin egen stämma och detta var fröet till stämmorna och melodin.
Musiken hade nu blivit mer avancerad i bakgrunden. Den entoniga slingan som upprepade sig hela tiden i olika versioner i en galopperande rytm verkade hypnotiskt på mig.
Kanske var jag hypnotiserad av hennes skönhet, kanske var det musiken eller var det mest troliga en kombination av nostalgi, eller ekot från det förflutna? Tiden och rummet hade förvrängts i min hjärna och jag hade nästan glömt bort vad jag var här för.
I bakgrunden ekade ljudet av den nu pulserande musiken samtidigt som Soltana mässade om sin teori med sin ljuva stämma att jag nästan föll i trans.
Minnena från förr ekade i min hjärna när musiken malde på med det smittande temat som upprepade sig.
– Men du hade upptäckt något? sa jag.
– Jag kommer till det. Varför fascineras vi så av ekot? Varför tycker vi musik blir bättre med eko? Varför hörs vår röst bättre med eko på?
Jag hade som musikalisk analfabet inget svar då Soltana själv gav besked:
– Därför det är det grundläggande inom musiken. Det som är kärnan i musiken. Om du inte märkt det, så är hela min komposition uppbyggt på eko.
Hon berättade, att egentligen kan ingen människa skapa denna musik. Att hennes komposition var så matematiskt komplicerad att hon tagit hjälp av datorer och att den byggde på en matematisk algoritm för att sy ihop alla ekande stämmor.
– Det är bara en ton som ekar i olika hastigheter, sa Soltana.
Soltana sammanfattade texten som återkom i musiken emellanåt ungefär så här:
– Plötsligt en dag hörs ett ljud, ett muller, en ton och alla blev rädda. Ingen visste varifrån det kom eller vad som åstadkom det. De försökte lokalisera det, men fick ge upp. Efter en tid vande man sig och accepterade ljudet och omsider hörde man inte längre ljudet, ungefär som en gammal klocka som tickar och vänjer örat. Men så en dag försvann ljudet och då blev man rädd och undrade vad det var. Man saknade något, men man visste inte vad det var man saknade.
Jag hade försjunkit in i musiken och Soltanas lena röst som nu kommit fram till den tidiga kyrkomusiken med ymnigt eko till det taktfasta kompet.
– Vet du hur många människor det funnits på jorden? frågade Soltana plötsligt.
Av naturliga skäl hade jag inget svar, inte ens en aning.
– Man har kommit fram till att det funnits ungefär lika många som idag lever på jorden. Vi är kanske bara ett eko av de som en gång varit? tillade hon och fortsatte:
– Det var då människan blev medveten om sig själv. Ekot är upphovet till medvetandet!
Jag studsade till av påståendet och vaknade till klassiska toner i hennes komposition.
– Menar du verkligen att något så simpelt som ekot är upphovet till vårt medvetande? sa jag.
– Ja, skrattade hon till och jag drunknade i hennes ögon. Visst är det simpelt, men vi är simpla.
– Allt måste ha börjat enkelt eller simpelt och vi är bara eko av det. Tror du inte att denna urmänniska till sist förstod att det var den själv som gav upphov till ljuden den åstadkom? När den väl förstod det, började den laborera med dem och det gav upphov till en medvetenhet om sin existens. Hjärnan arbetar med återkopplingsslingor – ekon.
Hennes röst var inte bara sensuell, ett eko av min första kärlek, utan också övertygande.
– Jag har läst, sa jag, att det var när hon såg sin spegelbild som hon upptäckte medvetandet?
– Tänk efter nu, sa Soltana milt. Vad är en spegelbild annat än ett eko? Ett ljuseko. Ljuset studsar tillbaka som ett eko och allt vi ser är eko av vad det som en gång var. När vi ser oss själva i en spegel är det ett eko, när vi hör vår egen röst eka, kan vi se och höra oss utanför oss själva. Vi blir medvetna om vår egen existens. Ekot är allt!
Ekot, tänkte jag. Är allt vi ser och hör bara ekot från ursmällen Big bang?
– Precis som materiens eko är antimaterien, fortsatte Soltana. Vem utstötte den första tonen som sedan studsade tillbaka? Den som satte igång hela symfonin?
– Kanske har det alltid ekat? svarade jag.
Musiken skvalade på och ackompanjerade hennes teser om tillvaron. Nu hade den kommit fram till kontrapunktiken, där två eller flera melodier går parallellt och nästlar sig in i varandra. Nu började det eka i mitt huvud också.
– Det fungerar som interferensvågor, sa Soltana. Vågtoppar möter vågdalar och utsläcker varandra, eller om två toppar möts så förstärker de varandra. Kanske är det samma med allt annat, materien är kanske bara ett komplicerat interferensmönster?
– Hur uppstod melodin? frågade jag när musiken övergick i jazztoner.
– Melodier är bara rytmer som är utdragna. Hela min symfoni är ett litet tema som upprepar sig hela tiden i olika hastighet och den långsammaste hastigheten utgör melodin. Den snabbaste, är sextondelar av rytmen.
Jag begrep inte mycket av hennes facktermer, men var uppslukad av henne och hennes musik som nu kommit in i svingrytmer efter att ha passerat den klassiska eran.
– Men vad var det för upptäckt du ville visa? frågade jag åter.
Hon uppmärksammade mig på musiken som nu övergått till mer storbandsaktig då hon sa:
– I arbetet med symfonin Eko kopplade jag upp min dator till kvantdatorn på IBM, eftersom algoritmerna är så komplicerade att det skulle vara omöjliga att räkna ut annars. Numera finns inga tekniska gränser när det gäller att göra musik. Och det var då jag gjorde min upptäckt.
– Vad? frågade jag ivrigt.
– Kvantdatorn gjorde beräkningar in i framtiden!
Jag häpnade över hennes svar och frågade hur hon menade.
– Den räknade ut hur framtidens musik kommer låta, och det skrämde mig.
– Man kan väl inte se in i framtiden? protesterade jag och såg lika dum ut som jag är.
– Jo, tyvärr, sa Soltana. Tyvärr.
– Hur kan du veta att resultatet från kvantdatorn är riktigt? frågade jag.
– All musik uppstår i konfrontation, möten med andra musikformer, förklarade hon. Det är därför ingen slump att dagens populära musik huvudsakligen kommer från USA – smältdegeln för alla raser, religioner och kulturer. All den musik vi lyssnat till de senaste hundra åren har kommit från denna smältdegel: blues, jazz, soul, gospel, rytmblues, country och rock.
Jag krävde en förklaring av hur hon kunde veta att kvantdatorn verkligen gjort en riktig analys av framtiden. Men hon vecklade ut sig i en förklaring hur musikstilarna påverkat varandra genom historien medan hennes symfoni nu sammanfattade 1950-talets rock n roll med bara basgångarna do do do do, do…
– Musiken utvecklas som språken och som biologiska organismer, sa Soltana. De följer samma darwinistiska lagar, och gör ibland språng, mutationer – som rocken!
– Men då måste det ju vara omöjligt att förutse framtidens musik?
– Nej, man inberäknar även en slumpvariabel.
– Påverkas inte musiken också av samhället i övrigt? sa jag när nu hennes symfoni hamrade ut elektroniska maskinella rytmer.
– Jo, som du hör. Industrisamhällets maskiner inspirerade musiken.
Min förtrollning av Soltana hade börjat släppa och jag undrade alltmer om hon var riktigt klok. Åtminstone blev jag inte klok på henne.
Antagligen var hon så överintelligent att det slagit över i något annat.
– Jag har testat kvantdatorn, Sa Soltana, om den kan förutse framtiden – och det kunde den.
– Hur kan man göra det? undrade jag.
– Jag lät den börja förutsättningslöst 1685. Bach födelseår fram till 1907 – Edvard Griegs död och den förutsade musikens utveckling rätt!
Jag, som varken begrep mig på musik eller kvantdatorer kunde inte invända, men blev inte övertygad då hennes symfoni hamrade ut trumrytmer som slutligen utmynnar i rapp.
– Hör du? sa hon när rappen övergick i de grymtanden som vilden inledde symfonin med. Musiken börjar på samma sätt som den slutar. Påsen har knutits ihop och historien är slut.
– Jaha? var vad jag fick fram. Men vad ville du säga, mer än att spela upp din symfoni Eko?
– Lyssna här, sa hon och spelade upp något i datorn. Så här låter framtidens musik.
– Det låter ju precis som nu? sa jag förvånat.
– Precis. Gränserna är väck och fantasin kräver gränser. Musiken är död. Återstår gör ekot.


http://boksidan.just.nu

Skriven av: Bill Persson

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren