Elamir och Isera

Året var nr 3150 av de ljusa åren. Elamir spanade över slätterna av landet Awik. Elamir var en man som vandrade, och var inte rädd för skuggorna i väster. Han hade kommit tillbaka till det land där han föddes, efter en lång vandring i landet Deti. Det gick rykten om en ondska i norr, som hade samlat ihop sina krigare. Elamir var på väg hem, till sin hemstad. Men han skulle bara stanna ett tag, han skulle snart vandra iväg igen.

Efter 2 månader i Awik hade ryktena kommit dit. Märkliga människor hade bosatt sig där Elamir nu bodde. De visade aldrig sina ansikten, utan gick gömda, och gick helst inte ut alls. Elamir kände sin oro varje kväll, och bestämde sig för att lämna Awik nästa dag. Han tog farväl av sin stad, men inte för någon berättade han att inte skulle komma tillbaka. Dagen han lämnade Awik var 26 december, några dagar innan nyårsafton. Elamir visste att det snart var en början på en ny tidsålder, vilken visste han inte.


Elamir var en människa, med en kraft, som alvdrottningen en gång givit honom. Om han tänkte tillbaks till den tiden kunde han bara komma ihåg små bitar av fragment, det var flera 1000 år sedan. Alvdrottningen hade givit honom kraften att leva för alltid, om han nu så ville. Han hade bestämt sig för att vara, en hjälpande människa, eller en som bara vandrade runt, kalla det vad ni vill. Han hade levt sen den gamla tidsåldern av Anadriewens kungarike. Anadriewens hade varit en ond kung, som ville ha makten över människorna. Med 10000 andra män hade Elamir krigat mot Anadriewens ryttare, Huragarna. Efter år av strid hade Huragarnas krafter tagit slut, och Elamirs män hade vunnit. Anadriewens hade dragit sig tillbaka, och dött av sin egen girighet.

Det hade gått 5 dagar sen Elamir lämnat landet Awik. Han var nu på väg att korsa floden Yanta. Där bakom bodde Elamirs vän, alven Isundil. Han var en mäktig alv, som visste allt om den nya tidsåldern. Han var född innan Elamir, och hade visat stora krafter och kunskap om magi i tidigare strider. Elamir blev välkomnad av en av Isundils många söner, Isinduil. Isinduil berättade att hans far var ute och vandrade, men att han skulle komma hem innan det nya året. Elamir lade sig ner för att vänta. Timmarna gick, men Isundil kom inte. Klockan började närma sig 12 när Isinduil kom in i rummet där Elamir vilade. ”Min far har kommit” sa han.

Elamir och Isundil pratade bara flyktigt innan klockan var 12. 10 minuter innan 12 gick Isundil iväg för att kontakta de högre, för att få reda på den nya tidsåldern. Han kom tillbaka med ett dystert uttryck i ansiktet.

”Här utnämner jag att detta är början på år nr 1. Av den mörka tidsåldern!”
Alla i salen tystnade. Elamir gick därifrån. Han tog sin häst ur Isundils stall och red därifrån. Han visste inte varför han red, men han skulle ta reda på om ryktena var sanna. Han skulle rida norrut, där ondskan levde.
Han hann inte långt förrän en av Isundils döttrar, Isera, han ikapp honom.
”Vänd tillbaka!” var hans ord.
”Du kan inte be mig om något jag inte skulle klara av” var hennes svar.
”Varför?”
”Det är det bara jag som vet. Det finns farliga varelser där ute, som jag inte vill att du ska möta ensam. Jag kommer att följa med dig. Vare sig du vill eller inte.”
Elamir fortsatte att rida, nu med Isera bredvid sig.
”Var är vi på väg?” Frågade hon efter ett tag.
”Vi är på väg norrut. Där lever ondskan nu, det går rykten om att han lever igen.”
”De ryktena hörde jag för mer än 10 år sedan. Varför skulle nu vara en tid att kriga?”
”Den mörka tidsåldern har börjat nu, Isera. Du ska inte följa mig egentligen, det är inte meningen. Detta är mitt uppdrag, jag kan klara det utan din hjälp.”
”Det vet jag, jag vet att du skulle klara det själv. Jag är inte här för att hjälpa dig, jag är här för att skydda dig. Mina krafter är lika starka som min fars, och du behöver mig.”
”Isera, visst vet jag att du har krafter som är mycket starkare än mina. Men dom krafterna som finns i norr kan inte ens alvdrottning Meraeniver mäta sig med.”
”Vem finns i norr?”
”Det är inte frågan om vem som finns i norr, det är vad som finns i norr som vi nu bryr oss om. Vad har du hört, Isera?”
”Jag har bara hört det min far har berättat för mig. Det han berättade för några dagar sen skrämde mig, men nu är jag inte längre rädd.”
”Ryktet jag har hört säger att Aetherraent av Elrir-Galas lever. Han har samlat ihop Anadriewens ryttare Huragarna, han har också sina egna krigare, Glaralads.”
”Aetherraent? Sagorna min far brukade berätta för mig handlade om honom. Men då var jag ung, det var för väldigt länge sen. Min far sa att Aetherraent hade blivit dödad i striden om landet Belémbor. Och Huragarna? Alla Huragarnas blev dödade i kriget med Anadriewens. Du var med då, du skulle veta!”
”Jag vet vad jag såg. Jag vet att dom flesta Huragarnas dog, men Aetherraent var smart. Han samlade ihop dom överlevande och fick fram nya. Nu har han en arme stark nog att ta över hela världen.”
”Men..”
Elamir hoppade av sin häst. Isera gjorde likadant, och satte sig ner. Elamir gick runt för att hitta något att äta, och när han kom tillbaka stog Isera vid Elamirs häst.
”Vad heter hon?” sa Isera tyst.
”Egladil.”
”Vad betyder det?”
”Ängel.”
”Som mitt namn?”
”Jag döpte henne efter den vackraste varelse jag någonsin sett.”
Isera sa inget mer. Hennes känslor för Elamir behövde han inte veta. Isera somnade strax efter det, men Elamir kunde inte sova. Han var uppe i två timmar, och bara tittade på henne. Det var som om hon var den enda som fanns, fast Elamir visste om farorna som lurade i mörkret. Tillslut klarade han inte det längre. Han ropade tyst på Egladil. Han ville rida iväg, han vill inte vara kvar där Isera var. Hans känslor för henne var allt för starka. Samtidigt som han satt upp på hästen hörde han en röst i sitt huvud.

”Du vet vilka faror som finns här. Vill du lämna henne alldeles ensam? Hon som sover så fridfullt? Vet du vad som kommer hända om du lämnar henne? Glaralads finns här, överallt. Dom håller er under uppsikt. Hela tiden, deras blick har inte släppt dig sedan ni red under bron i Celil-Galith. Lämna inte henne, du vet vad Glaralads gör mot dem med information? Du vet vad Aetherraent är ute efter, för du har varit där. Lämna henne inte. Le Nor Laume Lamya Re Lesta.” (Du kan inte låta henne vara ensam)

Elamir blev så överraskad att han var tvungen att sätta sig ner. Bredvid honom låg Isera, vacker och fridfull som rösten hade sagt. Elamir hade känt igen rösten, men kunde inte placera det någonstans. Han lade sig ner bredvid henne och viskade i hennes öra: Ne Melan Lin. (jag älskar dig)
Isera öppnade sina ögon och svarade: Elamir, Yonde Ho Erandil, Ne Melan Lin Com. (Elamir, son av Erandil, jag älskar dig med)

”Vi måste rida. Glaralads är överallt nu. Deras blick har inte släppt oss.” Sa Elamir.
”Jag vet. Jag drömde om det, samtidigt som du oroade dig för faror som du inte ska bry dig om. Dom är rädda för mig.”
”Hur vet du det? Det finns Glaralads som inte är rädda för någon. Dom tar sig igenom skog, berg, och människor. Och alver för den delen.”
”Jag vet det bara. Jag är inte rädd för dem. Du är, men inte jag”

Elamir satt upp på Egladil igen och Isera hoppade upp på sin häst Elen. Elen betydde stjärna, och hon hade döpt den efter vad hon tänkte på när hon tänkte på Elamir.

Dom red och red, och efter 3 dagar mötte dom det mest konstiga av varelser, några Beloldurar. Beloldurar sågs nästan aldrig, vissa hävdade att dom till och med var utdöda. Beloldurar hade kraften att se in i andras ögon, djupt in i deras själar. Beloldurar var vackra varelser, och dom enda som någonsin visade sig var kvinnliga. Dom manliga höll sig utom synhåll, det fanns nu bara tre människor vid livet som hade haft kontakt med en manlig Beloldurar. De kvinnor som Elamir och Isera träffade var på väg till Glil-Gandels gröna ängar. Det var samma väg som Elamir och Isera skulle.
Dom gick tillsammans sen, och Elamir tyckte om Belodurarnas sällskap. Ända problemet var att Elamir inte kunde lika mycket Threbrilas, språket alverna talade, som Isera. Belodurar var utbildade med Threbrilas när dom föddes. Elamir förstod inte mycket när dom pratade. En kväll satt sällskapet ner i en glänta, i skogen av Eladrieling. Här hade en gång Elamirs förfäder vandrat, och bosatt sig här. Elamir kände sig trygg här, även fast han bara vandrat igenom de här skogarna 2 gånger innan.

Beloldurars sångröst var inte av denna värld och lite senare på kvällen började en av dom, Friado, att sjunga.
”Man Vanima Lirë.” (vilken vacker melodi) sa Isera.
”Se Na Minë Enwina Lirë, Ello Minë Enwina Randa.” (Det är en gammal melodi, från en gammal tidsålder.) sa Merim, en annan Beloldurar.
”Vanimat.” (vackert)

Elamir tyckte inte om när han inte förstod. Han gick iväg, bort ett litet tag. När han kom tillbaka låg Beloldurarna och sov, men Isera satt uppe.
”Jag har väntat på dig.” sa hon
”Jag vet.”
Elamir gick närmare Isera. Till slut stog dom bara några centimeter ifrån varandra.
”Le Na Nyerë.” (du är sorgsen) sa Isera.
”Nirën Liptar Ello Len Anta” (tårar droppar ner från ditt ansikte)
Elamir vände sig bort. Han ville bort därifrån.
”Det bästa är nog om vi rider nu. Vi kan inte vänta på Beloldurarna.” sa Elamir.
”Jag tycker som du.” sa Isera.

Dom fortsatte att rida, och dom red i 5 dagar till, innan dom nådde berget Anymir. På toppen kunde man se över det första härskarriket Galebrinduil. Där bodde dom onda härskarna, och den som nu härskade var Aetherraent, och bakom bergskedjan Nembor såg Elamir röken från Aetherraents slott.
”Vem vaktar portarna till Galebrinduil?” frågade Isera
”Vem? Det är nog frågan om vad. Portarna är vaktade av Huragarnas och Glaralads. Dom är inte mänskliga. Dom lever inte.”
”Hur kommer vi in där?”
”Vi kommer inte in där. Vi får vänta tills dom kommer ut. Jag har varit där 4 gånger förut, och jag vill inte gärna uppleva det igen.”
”Vad hände där?”
”Ingenting. Nu ska vi vila.”
Elamir ville inte tänka tillbaka på tiderna i Galebrinduil. En av härskarna för länge sedan, en av Vragducherna, hade lurat in Elamir i ondskans skuggor. Till slut hade Elamir brutit sig loss, men hade återvänt för att besöka sina vänner. Dom hade inte varit starka, dom hade inte tagit sig ur ondskan. Dom lever för alltid i skuggorna av Galebrinduil. Men även om Elamir hade träffat dom nu, hade han inte längre känt igen dom, dom har blivit Glaralads. Elamir fick tårar i ögonen bara han tänkte på det. Han viskade för sig själv.
”Det är mitt fel, allt detta är mitt fel..”
Isera tittade på honom, hon hade långt svart hår, och isblåa ögon.
”Du har inte gjort något, men du verkar inte förstå att jag älskar dig.”
”Jag vet att det jag gjorde var fel, och du vet inte ens vad jag tänker på.”
”Jag vet visst vad du tänker på. Jag kan läsa dina tankar. Men du förstår inte.”
Isera stängde sina ögon igen. Elamir klappade på sin häst och viskade att han alltid skulle komma ihåg henne. Sen gick han.

Isera vaknade av vinden. Den ven runt hennes axlar, och hon öppnade sakta ögonen. Hon visste redan att Elamir var borta, hon hade drömt om det, fast inte kunnat vakna. Det var som om någon hade gjort så hon inte kunde vakna. Som en förtrollning. Isera ställde sig upp och tittade upp över bergskedjan Nembor. Där, på den högsta toppen såg hon Elamir, utan häst. Hennes syn var så bra att hon såg tårarna på hans ögon. Hon tog sin häst, och red söderut. Hon red snabbt, stannade nästan aldrig. Efter 10 dagar var hon hemma hos sin far Isundil.

”Så du har kommit hem nu?” sa Isundil
”Ja, far.” svarade Isera
”Han lämnade dig ensam, trots att jag bad Meraeniver prata med honom.”
”Han hörde hennes röst, men det var för många dagar sedan. Då lät han mig följa med. Men han berättade för mig att jag inte kunde komma in i Galebrinduil.”
”Lögn! Du skulle komma in där hur lätt som helst, bara du använt dina krafter.”
”Men far, jag kan inte rida dit igen. Elen är trött, hon har sprungit i 10 dagar.”
”Jag kallar på Meraeniver. Hon tar dig dit snabbt.”

Meraeniver skickade en fågel, med 7 meter mellan vingarna. Den flög så snabbt, att Isera var över Elamir huvud bara 7 timmar efter hon lämnat sitt hem i landet Legil-Gamil. Isera beordrade fågeln att landa tio meter bakom Elamir utan ett ljud. Det gjorde fågeln och Isera steg av. Hon gick bakom Elamir i några kilometer, han verkade inte se eller höra henne. Men när det började bli mörkt satte sig Elamir ner. Han tittade sig runt omkring och såg Isera.
”Isera!” skrek han.
”Livs levande.”
”Hur kom du in i Galebrinduil? Det är alldeles för farligt för dig här!”
”Bry dig inte om det du.. ”
Isera lutade sig fram och kysste Elamir.
”Varför?” Frågade han.
”Det vet du.”
Isera och Elamir la sig ner för att vila, nu tätt intill varandra. Isera sov den natten med öppna ögon, hon kände ondskan som lurade, bara några mil därifrån. Elamir däremot sov bättre än han hade gjort någon annan natt när han hade varit utan Isera. Han vaknade först på morgonen, och fann hela hans läger och hans saker genomsökta. Isera var också borta. Han sökte runt sitt läger för att hitta något som kunde visa honom vem det var som gjort detta. 20 meter bort från lägret hittade han en amulett, den var svart med röda blodsdroppar på. Han satte sig ner och tänkte efter, vems var detta? Det kunde inte vara en Glaralads, inte heller en Huragarna, dom var bara utrustade med svärd och sköldar. Elamir tänkte länge, men till slut bestämde han sig för att följa dessa varelsers spår, och hitta dem. Han samlade ihop de av hans vapen som var kvar, och följde fotspåren. Han gick i nästan en hel dag, och plötsligt kom han på vem amuletten tillhörde. Det fanns ett släkte, Elanduils, som levde i de farligaste och mörkaste länder. De var goda, hjälpte de som behövde hjälp. De var starkare än alverna, mycket starkare än någon av de kända släktena. De Äldre brukade kalla Elanduils de mäktigaste varelserna efter dem själva. Elanduils pratade de mest konstiga av språk, bland annat fornspråket, som Glaralads och Huragarna pratade, Threbrilas, språket alverna talade, det vanliga språket och många andra. Elanduils var kända i många böcker, och på bilderna av Elanduils bar dom alltid svara amuletter, med små röda blodsdroppar.

Elamir hade också hittat ringar, med tecken av språket Threbriviel, ett språk som talades av förfäder till alverna, men Elamir antog att ringarna var Iseras. Men om han tänkte tillbaka på bilderna i böckerna han läst, så hade alltid Elanduielerna små ringar, med text på. När Elamir läst dom böckerna var han ung, han visste inte vilket språk det var då. Nu visste han. Han fortsatte att gå, han gick i flera timmar, tills han såg en eld. Vid elden satt några varelser, dom liknade människor, och varenda en av dom hade små amuletter runt halsen. De stog runt elden, med varsitt snöre, med varsin ring knuten i snören, och höll snöret över elden, samtidigt som de sa någonting, på ett språk Elamir inte kände igen. Han lyssnade noga, och han hörde deras ord. Sakta pratade dom, men med hög röst.
Latho Eijola Lighathan, Latho Eijola Lighathan”
Elmair förstod inte vad dom sa, och han undrade vad dom menade. Plötsligt kände Elamir en hand på sin axel. Han vände sig snabbt om. Där stog en varelse, han aldrig sett förut.
”Vem är du?” frågade han.
Varelsen tittade på Elamir med stora blåa ögon. Ögonen lyste i natten, och Elamir var rädd att någon skulle se dem.
”Jag? Jag är bara en liten varelse vid namn Tinylas.”
”Tinylas? Du menar att du, lilla varelse, skulle vara den mäktiga Tinylas?”
”Ja.”
Elamir bugade sig för den lilla varelsen framför sig. Tinylas var nämn i varenda bok Elamir någonsin läst. Det var en varelse, som hade så stor makt att han bestämde över De Äldre. Tinylas var beskriven som en stor varelse, med stora röda ögon, och som en elak varelse, som krossade allt i hans väg.

Elamir tittade förvånat på Tinylas.
”Varför är du här?”
”Gissa.”
”Jag förstår inte.”
Elamir vände sig bort för en sekund, för att se vad Elanduils gjorde. Elamir upptäckte Isera, hon låg ner på marken, och skakade, fast Elamir kunde inte se varför.
”Jag måste gå, men du ska veta att om du vill något är det bara att kalla på mig.” sa Tinylas
Sen försvann han. Elamir smög sig sakta fram mot Elanduils och Isera. En Elanduil upptäckte Elamir och skrek något på Threbriviel, som inte Elamir förstod. Elamir förklarade vem han var, och vad han ville. 3 Elanduils kom fram till honom och tittade på honom med konstig blick. De 2 andra diskuterade i bakgrunden. Efter några minuter kom en av Elanduils fram till Elamir. Han såg större ut än dom andra, Elamir gissade att han var ledaren.

”Är du Aetherraents vän?” frågade den stora Elanduil.
”Nej, jag är hans fiende. Det vet han ej, jag arbetade för honom för många år sen.” sa Elamir och bugade sig för varelsen framför honom.
”Mitt namn är Astilisean. Jag bara undrar, om du nu arbetade för honom för många år sedan, så borde du vara ond.”
”Jag bröt mig loss, jag tog mig ur skuggorna.”
Astilisean ryckte till och kallade till sig en av dom andra Elanduils. Dom pratade på ett språk som Elamir inte kände igen. Det var inte Threbriviel, heller inte Threbrilas. Elamir tittade bort åt det håll där Isera låg. Hon hade slutat skaka, men låg med skräckslagna öppna ögon. Det ända Elamir ville var att fråga Astilisean eller någon annan av Elanduielerna vad dom hade gjort mot Isera, men han visste att det inte var en bra idé.
”Du menar att du, du.. Är den legendariska Elamir, som slogs mot skuggorna, och bröt sig loss?” Frågade Astilisean.
”Ja, det är jag. Jag är Elamir, men jag är inte historisk. Det enda jag vill är att mitt folk och Aetherraents fiender ska hjälpa mig att besegra honom.”
”Det är näst intill omöjligt att besegra Aetherraent. Han har både Huragarnas och Glaralads.”
”Det vet jag, men jag vill ändå försöka. Är ni med mig?”
”Vi skulle också vilja besegra Aetherraent, men vi är alldeles för få.”
”Jag är ensam. Eller, med Isera är jag och hon två.”
”Isera, det låter som en vacker flicka.”
”Det är hon. Hon är alv, dotter till Isundil, son av Ipheglir, av Legil-Gamil.”
”Var är hon någonstans nu?”
”Hon ligger borta vid er eld. Jag förstår att ni också var dem som sökte igenom mitt läger. Ni lämnade detta.” sa Elamir och höll upp den svart amuletten och ringarna.
”Vi lämnade sakerna där för att vi upptäckte att du var god. För att du skulle hitta oss.”
”Vad har ni gjort med Isera?”
Astilisean nickade bort dit Isera låg. Elamir sprang dit. När han kom fram hade Isera stäng ögonen. Han viskade tyst att hon skulle vakna.
”Jag är redan vaken.” sa hon tyst.
Elamir la sig ner på marken och höll om henne. Efter en dryg halvtimme somnade Isera, och strax därefter somnade Elamir också.

Elamir vaknade till mitt i natten. Isera sov, med armen över Elamir. Han tog sakta bort armen, och gick runt Elanduils läger. Han såg att tre av Elanduils hade lämnat lägret. Kanske för att samla ihop Elanduils underordnande, Pragdisherna. De var små varelser, som föddes väldigt goda, och det ända de ville var att hjälpa. Så de tjänade Elanduils. De fick sluta arbeta när de ville, det var bara det att det ville de inte.
Elamir smög runt och letade i Elanduils läger, och han hittade massor med skrifter, på ett alfabet han inte kunde läsa. Elamir gick runt i någon timme, tyst, fast ändå med ivrighet, och letade och letade. Varför visste han inte, kanske för att hitta ett tecken för att de skulle kunna klara av att kriga mot Aetherraent. Tillslut gick Elamir och la sig bredvid Isera igen, och tänkte, hur han någonsin skulle klara att vara utan henne igen. Han la armarna om henne och somnade sakta.

Isera vaknade, hon var rädd att det bara var en dröm, att hon hade fått se Elamir igen. Men hon kände hans armar runt henne, och blev lugn igen. Hon la sig helt på rygg och tittade upp mot himlen. Solen höll precis på att gå upp, och det höll på att bli ljust. Plötsligt stod en Elanduil över henne. Det var Astilisean.

”Jag ser att ni kommer bra överens?” sa han
”Ja, det gör vi. Jag vet vad du är ute efter. Du vill att jag ska åka hem. Jag ser det i dina ögon. Jag har följt Elamir sen Legil-Gamil, och jag tänker inte lämna honom nu.” sa Isera.
”Detta land är ingen plats för dig. Du är en alvflicka, inte äldre än trädet du ligger under.”
”Jag har lika stora krafter som min far! Jag vet vad du tycker om mig, men du kommer inte att kunna få mig att åka hem! Jag kanske är ung, men jag vet hur världen fungerar. Jag har sett farorna, jag vet vad som finns där ute!”
”Och hur vet jag att du talar sanning?”
”Jag har gett bort mitt liv för att följa Elamir på hans resa. Han kom hem till oss för att fira nyår. Nu är det år 1 av den mörka åldern. Jag följde honom, jag gav mitt liv till honom, är inte det bevis tillräckligt.”
”Nan Mar, Lissë Le.” (Åk hem, söta du)
”Varför skulle jag? Jag bestämmer över mig själv. Det enda sättet du skulle få mig att åka hem är om Elamir ber mig. Och det kommer han inte göra.”

Elamir öppnade sakta ögonen. Isera satt bredvid honom och tittade ut över berget. Hennes svarta hår fladdrade i vinden när hon vände sig om.

”Det är tid att lämna berget nu. De tre Elanduils har kommit, och tagit med sig Pragdisher.”
”Hur många?”
”Över 10000. De har redan börjat vandra, men jag ville vara kvar och vänta på dig.”
”Ne Vandan Le Voronvë.” (Jag lovar dig trohet) Viskade Isera tyst.
Elamir och Isera började vandra. Dom vandrade tyst, sa nästan inget till varandra. Isera försökte prata med Elamir ibland, men han verkade hela tiden upptagen i sina egna tankar. Efter flera timmars vandring över slätter, torra efter Aetherraents framtåg, såg Elamir ett dammoln i horisonten. Han tänkte, att må det vara Elanduils med Pragdisherna. Elamir började gå snabbare, och han tittade bakåt allt oftare. Isera visste vad han tänkte på, med vågade inte fråga varför.
Efter en timmes vandring kom Isera och Elamir fram till en plats där ett slag precis hade tagit plats. Runt omkring låg ungefär 15 dräpta Pragdisher. På en sten satt en Elanduil, men det var inte Astilisean. Isera gick fram till honom, och de pratade i några minuter på Threbriviel. Elamir tittade runt, och där var fler varelse än Pragdisher. Både Huragarnas och Glaralads låg utspridda, de var fler än de dräpta Pragdisher. Kriget hade redan börjat.
Utan ett ord fortsatte Elamir att vandra. Han vandrade och vandrade, men Isera 80 meter bakom sig själv. Han hoppades att hon skulle klara sig, när han snabbt sprang till sidan av stigen, där han, som han hade trott, hittade en av sina gamla genvägar. Det mesta av Elamirs minne från tiden i Galebrinduil var utplånat, men genvägarna kom han fortfarande ihåg. Han hade tjänat Aetherraent som en spejare, men också som krigare. Han var stark, och listig, och jobbet hade passat honom perfekt. Genvägen han nu tog kallades ”Tëan Ana Hróte” vilket på vanligt språk betyder ”Vägen till Grottan”.

Elamir smög, tyst, tyst, för att inte någon skulle höra honom. Genvägen var utbyggd av honom själv, för många, många år sedan, och han kunde den utan och innan, trots alla falska vägar. Efter någon timmes vandring satte sig Elamir ner för att vila. Han åt lite av brödet han hade i sin väska. Elamir var utmattad. Han började tänka på varför han gjorde detta, och varför han egentligen valde att leva för alltid. Svaret kom han på efter ett tag, Isera. Fast Elamir inte visste det, hade Isera sagt att hon nu levde för honom, och nu satt han och tänkte att han levde för henne. Elamir stängde sakta sina ögon, fast han inte ville. Han ville inte somna, han ville inte börja drömma om Isera. Men till slut somnade han.

När Elamir vaknade visste han inte hur länge han hade sovit. Han samlade ihop sina saker och började gå. Efter en lång vandring genom den smala tunneln kom han ut i dagsljuset igen. Framför honom såg han det berget, där han plågats av skuggorna i flera år. Tårar rann ner för Elamirs ögon. Han tittade sig runt omkring, och såg Pragdisherna stå väntande i buskarna. Elamir tittade efter Astilisean, men såg honom inte. Elamir kallade till sig en av Pragdisherna, och frågade var Astilisean var, och Pragdishen pekade mot berget. Elamir sprang fram till det stora berget framför honom, och sa lösenordet. Elamir hoppades innerligt att lösenordet skulle vara detsamma.
”Belil-Galind!” Sa Elamir.
Porten till berget öppnades. Där inne såg han Astilisean, mitt uppe i en strid, med bara Aetherraent. Mot väggarna stog flera Elanduils, med ögonen stängda. Mitt på golvet stod Isera, med kedjor runt kroppen. Elamir sprang fram till henne och försökte befria henne, men hon bara stirrade på honom med en tom blick.

”Jaså? Du kommer för att rädda den du tror att du älskar?” sa plötsligt Aetherraent men sin höga röst.
Han höll Astilisean i ett strypgrepp, med sina händer av stål.
”Ge upp!” Skrek Elamir. Han höll om Isera med sina armar, beredd att aldrig släppa henne.
”Vi har över 10000 Pragdisher där ute!”
”Jag tror dig, kära du. Det är bara det att du aldrig kommer få att veta hur många krigare jag har. För först, ska jag ta och strypa din lilla vän här, och sen är det din tur.” sa Aetherraent.
Elamir tittade på Isera, tittade in i hennes blåa ögon och viskade: ”glöm aldrig att jag älskar dig.”
Elamir tog upp sitt svärd och gick emot Aetherraent. Aetherraent släppte Astilisean och gick fram till Elamir.
”Du kanske hellre vill träffa dina gamla vänner?” Sa Aetherraent och öppnade en dörr. Ut kom fem Glaralads och sprang emot Elamir.
”Stopp!” Skrek Elamir. ”Ni är mina vänner, kommer ni inte ihåg det? Skonar ni mig hjälper jag er bryta er loss.”
Glaraladerna fortsatte att springa, de lyssnade inte på Elamir, men Elamir var stark, och slog tillbaka, och dödade alla Glaralads.
”Jag är stark, och listig, det vet du.” sa Elamir med en ond blick på Aetherraent.
”Det vet jag. Men jag är starkare, och listigare.

Plötsligt fixerade Isera blicken på Astilisean. Han låg på golvet, utslagen. Hon tittade på honom i några sekunder, och drog sig loss från de krafter som höll fast henne. Hon smög sakta ut, och gav klartecken till Pragdisherna att springa in i Aetherraents grotta.

Elamir och Aetherraent stod och tittade på varandra. Elamir undrade hur han någonsin kunde ha tjänat denna hemska människa. Plötsligt såg de hur tusentals Pragdisher sprang in genom dörrarna. Aetherraent reagerade snabbt, och släppte in sina Glaralads. Elamir tog upp sitt svärd och sprang fram till Isera. Hon mumlade något på Threbrilas, som inte Elamir förstod. Elamir såg att Astilisean hade vaknat och gick mot full attack med sina Elanduils. Elamir tittade sig runt omkring, och tänkte, var det såhär det skulle vara? Han gick fram till en Glaralads, som var fullt upptagen med att slåss mot en Pragdisher och högg huvudet av honom. Aetherraent stod bara och skrattade.
”Försök ni, tappra kämpare. Jag vet att jag vinner ändå.”
Elamir sprang, och gömde sig snabbt bakom en pelare. Han tittade åt Isera som rörde på munnen och formade orden Ne Melan Lin.
Elamir smög sakta fram till platsen där Aetherraent stod och skrattade. Elamir tog sakta upp sitt svärd, för att det inte skulle höras och stack det i ryggen på Aetherraent. Precis samtidigt träffades Elamir av en pil i magen. Han rykte till, men stog fortfarande upp, till skillnad från Aetherraent, som hade ramlat, i ett hav av blod.

Isera tittade upp för att se om Aetherraent hade något att säga. Hon såg hur Elamir höll sig för magen, och hon sprang snabbt upp till honom, medan Astilisean och de andra Elanduils fortsatte att kriga. Isera satte sig ner och kramade om Elamir, och började sakta gråta.
”Jag krigade för dig, Isera. Och jag vann. Han är död nu.” sa Elamir tyst.
”Det bryr jag mig inte om, det är dig jag bryr mig om.”
”Det är slut nu. Livet är slut.”
”Säg inte så. Du kommer klara dig, jag lovar.”¨
”Lova inte något du inte kan hålla.”
Elamir tittade in i Iseras ögon, fulla med gråt.
”Gråt inte för mig, Isera. Du vet att jag alltid kommer vara med dig.”
”Lämna mig inte ensam!”
Elamir stängde sina ögon, men öppnade dem sakta igen. Isera satt och mumlade något på Threbriviel samtidigt som hon grät. Isera kallade på sin far, vars kropp sakta uppenbarade sig för Elamir. Isundil kände på Elamirs sår, och viskade någonting till Isera, som gjorde att hon började gråta ännu mer. Elamir kände hur smärtan i hans mage blev allt starkare, och samtidigt som Isundil höll sin hand över Elamir, slöt han sakta ögonen.


Det var en sorgsen dag, träden höll på att tappa sina löv. Isera vandrade sakta över en slätt kallad Elerion-Elamor. Den var uppkallad efter den tappraste krigare som någonsin levt i dessa marker. Elamir. Isera vände sig om och ropade på sina döttrar, Iphire och Iteria. De hade långt svart hår, och sprang lätt över slätterna. Isera och barnen var på väg hem, till deras egna säkra land i söder. De hade vandrat länge, i över ett år, men nu var de äntligen på väg hem.

Isundil gick fram och tillbaka i sitt hem. Han var mycket gammal, och hade nu bara funderat och funderat i flera års tid. Han visste nu att han dotter, Isera var på väg hem från sin vandring. Landet där de bodde var nu en säker plats, för den tappra kämparen Elamir hade kämpat, och vunnit över Aetherraent. Isundil visste att Isera hade tänkt mycket på sina vandringar. Men idag skulle hon komma hem, och Isundil visste vad som mer skulle hända.

Efter kriget mot Aetherraent hade Elamir blivit skadad. Isera kunde inte själv reparera skadan, utan ropade på sin far. Elamir var mycket svag då, han hade vandrat och utsatts för saker man inte ska utsättas för. Elamir skadades så svårt att han slutade andas den dagen. Nio månader efter att Elamir dött, födde Isera sina tvillingdöttrar, som hon älskade från första stund. Isera lät uppkalla flera ställen, berg, och slätter efter den hon älskade, och fortfarande älskar.

Elamir begravdes under ett träd i staden han föddes. Isera åkte dit väldigt ofta, och pratade, fast hon inte får något svar. Isera vet att Elamir nu lever, fast i en annan värld. En värld dit Isera längtar.


När Iseras döttrar hade fyllt femton år, la Isera sig i en båt, och åkte över ett vattenfall. Hon dog, och kom till landet, där Elamir väntat på henne i så många år. Där levde de lyckliga, och nu kunde inget komma emellan dem igen.

Skriven av: emma 14 år