Electric Stars part 3-4

Chloe Pedersson, 2015-07-26


Sängen är så bekväm, täcket så varmt och mysigt.
Jag skulle kunna ligga kvar resten av mitt liv, men min jävla telefon får plötsligt för sig att låta och vibrera högljutt.
Jag sträcker mig, något missnöjt, efter mobilen.
På skärmen står det ”Anya-babe”.
”Hallå?”, sluddrar jag fram, något bakfull, klockan är bara 10.
”Tjena bubben! Hur mår du? Bakis? Hur var festen igår?”
Jag funderar lite, hur vet hon 0m festen?
”Vad..hur?”
”Du har lagt upp bilder på Instagram och facebook, haha! Men oroa dig inte, du ser bra ut.”
Jag fylls av panik, vad är det hon säger?
”Va?”, får jag fram.
”Äsch. Jag är hos min mamma, ska jag komma upp?”
Hon har ju redan väckt mig och fått min hjärna att vakna upp så jag säger ja.
Anyas mamma bor inte långt från min lägenhet på skogslyckan och inom 20 minuter ringer det på dörren.
Jag har precis hunnit få på mig mina jeans och en Lars Winnerbäckt-shirt.
”Heeeeej!”, säger Anya glatt och slår armarna om mig.
Anya är en mullig, kramgo tjej, hur söt som helst, klädd i jeans, en svart urringad tröja, en sjal med dödskallar, som hon förövrigt är besatt av, och en lång svart rock.
För dagen är hennes hår typ ljusbrunt, men det var grönt sist gång jag såg henne, det är lite Anyas grej. Hennes hår ändrar färg lite närsomhelst.
”Hej hjärtat”, svarar jag och kramar tillbaka.
I Anyas vänsterhand hänger en påse av okänt ursprung.
Jag ser lite misstänksamt på min vän.
”Vad har du i påsen kvinna?”, frågar jag.
”Det vill du bra gärna veta va?”, svarar Anya lurigt.
Hon ler mot mig, påsen svingar fram och tillbaka framför mina ögon.
”Ah men seriöst.”, säger jag och skrattar lite.
Anya tar min hand och drar med mig in i vardagsrummet.
Väl där välter hon plastpåsen upp och ner på soffbordet och chips, cigaretter, godis, en flaska cola och en stor Captain Morgan ramlar ur.
”En återställare?”, säger hon med humor i rösten och jag fnissar.
”Klockan är halv elva på morgonen..”, protesterar jag lite.
Ur bakfickan på sina jeans plockar Anya fram lakritsgodis som hon tar en tugga av.
”Exakt.”, säger hon mellan tuggorna. ”Vi har tur, vi har massa tid på oss!”
Jag tvekar lite eftersom jag ska träffa Lily vid tre-tiden, men vafan, lite kan jag väl dricka innan, en återställare, som Anya sa.
Vi blandar varsin drink och sätter oss i min svarta skinnsoffa.
”Hur har du haft det sen sist, fru eremit?”, undrar Anya och tar tre stora klunkar ur sitt glas.
”Jodå, det funkar.”, svarar jag.
Anya tar fram sin mobil, går in på facebook och klickar sig in på min sida.
”Har du kollat på bilderna ännu?”
Jag skakar på huvudet och tar hennes telefon.
Den första bilden är på mig, den är faktiskt helt okej. Nästa bild är på mig och Angie, och det kunde vart värre. Vi står i köket med varsin öl och poserar med stora leenden framför kameran, jag vet inte vem som tagit bilden.
Den tredje bilden är på mig och..Lily?
Wow, hon är så vacker. Vi sitter tätt intill varandra i soffan, jag har huvudet lutat mot hennes axel, båda har ett mysigt smile på läpparna. Fjärde bilden är också på oss, men den har jag tagit själv tror jag. Jag börjar rodna lite, både i verkligheten och på kortet. På motivet placerar Lily en mjuk kyss på min kind och jag kan inte riktigt sätta ord på hur jag ser ut, typ lycklig.
Vänta lite, är Lily taggad i bilderna?
Jag ger tillbaka Anyas telefon och plockar fram min, går in på facebook på min egna profil och trycker på namntaggen.
Japp, tydligen är vi vänner på Facebook.
Jag går in på hennes bilder, hon har massa olika mappar.
Det finns Me, Myself and I, Djur <3, Foton Jag tagit, Tv-spel och andra geekiga grejer, Skisser och Målningar samt Familj och vänner.
I mappen djur gissar jag på att hon har bilder på Shinigami, fågeln hon hade som dog.
Jag vet inte vad jag ska kolla först..
Jag går in på ”Foton jag tagit” och tappar nästan andan, jag vet att Lily vill bli fotograf men jag visste inte att hur duktig hon är. Det är mest porträtt, men många av fotografierna har en tvist som jag personligen finner mycket intressant. Det visar sig att Lilys grej inom fotografi är att fota mycket skickligt utförda cosplays från spel, serier och filmer, gärna skräck, fantasy och sci-fi.
Det är en fröjd för ögat att gå igenom hennes bilder, och jag visar Anya några.
”Ey, kolla den här från Alice: Madness Returns.”, säger jag. ”Du älskar ju det spelet.”
”Oh shit coolt.”
Vi sveper våra drinkar och fyller på, sätter på lite musik i bakgrunden.
Jag älskar Lilys foton.
Det blir officiellt när hon seriöst fotat både Pyramid Head och Alessa Gillespie från Silent Hill.
Men hon fotar även vanliga porträtt, och dom är sjukt vackra.
Det finns några få naturfoton också, och några stadsfoton, jag gissar på att dom är tagna i Tokyo.
Jag kollar även in hennes skisser, som är i samma tema som fotona, och grymt skissade.
Den här kvinnan är läskigt begåvad, jag vet inte hur någon kan ha så mycket kreativitet och talang samtidigt.
”Det är knäppt.”, säger jag. ”Hur kan hon ha gjort allt det här?”
Jag låser mobilen och lägger den på bordet för Anya har hämtat en kortlek.
”Jag vet inte. Orättvis talangfördelning.”
Vi skrattar lite och kör ölspelet på två, inte riktigt lika mycket action som om vi vore en grupp men det är effektivt för att få mig att känna av alkoholen.
”Hur går det med ditt kärleksliv?”, frågar jag nyfiket.
”Jag träffade en kille i Göteborg men han var så dålig på att svara och höra av sig så jag sket i det.”
”Ah okej. Det kan jag förstå.”
Tiden flyter på, jag och Anya dricker och skrattar.
Eftersom jag dricker alkohol och blir lite virrig av det satte mitt nyktra jag tre och en halv timme tidigare ett alarm klockan två för att hinna göra mig i ordning innan Lily kommer.
Ändå hoppar jag till och brister ut i ett nervöst skratt när mobilen högljutt tjuter och vibrerar när alarmet går igång.
”Fuck, vad rädd jag blev.”, fnissar jag. ”Jag måste duscha och göra mig klar och Lily kommer om typ en timme men jag kan väl ringa dig ikväll?”
Anya ler och nickar, ger mig en varm kram.
”Jag lämnar kaptenen här.”, säger hon och ställer romen på soffbordet. ”Drick med måtta, bubben!”
När hon gått tar jag en dusch, blåser håret, borstar tänderna, sminkar mig; svart kajal, mascara och röd ögonskugga.
Sedan står jag framför garderoben och stirrar på mina kläder.
Vad fan ska jag ha på mig?
Mobilen på sängen vibrerar, sms från okänt nummer.
”Är hos dig om 25 minuter ungefär. Det var 1B eller hur? /Lily”
Jag lägger till hennes nummer och bekräftar att hon har rätt adress.
”jasd det är rätt adresd J”
När jag skickat smset får jag panik och inser att jag fortfarande är full.
”*adress”, rättar jag mig själv, haha, fan.
Till slut väljer jag ett par svarta leggings som är gjorda av fejkläder och ett vinrött långt linne som går mig till knäna, med Silent Hills Halo of The Sun-symbol som jag tryckt själv.
I badrummet tar jag på mig deodorant och en skvätt parfym.
Fem minuter kvar, och jag är så nervös, jag kan inte stå still.
När det ringer på dörren blir jag först paralyserad.
Det här är så annorlunda från att vara på en stor fest!
När det ekar av ringklockan en andra gång släpper paralysen och jag öppnar dörren, öppnar mitt liv, öppnar mitt hjärta.

Lily Yen, 2015-07-26

När jag vaknar nästa dag är klockan kvart över tolv och jag är hungrig som en varg.
Jag drar på mig ett par blåa, tighta jeans och en vit skjorta.
Går in i badrummet, sminkar mig, mycket svart eyeliner och ögonskugga.
”Seså, Lily, du ser bra ut.”, säger jag till mig själv.”
När jag är klar med mitt yttre är det dags för frukostlunch!
Jag proppar i mig två toast och ett äpple.
Jag sitter med ryggen vänd mot öppningen till köket och någon kommer in.
Jag vänder mig om och står öga mot öga med min mamma, Shiori Yen, och hon ser inte glad ut.
Hon lutar sig mot diskbänken med armarna i kors.
”Hej mamma.”
”Lily, klockan var över tre när du kom hem igår. Det är oacceptabelt.”
”Jag är 23 år gammal mamma, jag tror jag är gammal nog att bestämma själv hur länge jag är ute. Jag är inget barn.”
”Du sover under vårt tak. Du kommer hem full, väcker mig, din far, Misaki och Ayaka. Du är inte precis tyst när du klampar in mitt i natten, full som en kastrull.”
”Förlåt mamma, jag ska inte göra om det. Dessutom får jag tillbaka lägenheten snart, dom är klara med köket vilken dag som helst, och då slipper du mig.”
Mamma grimaserar lite samtidigt som mina 4 år yngre systrar, tvillingarna Misaki och Ayaka, ramlar in i köket, knuffandes på varandra.
”Ah men lägg av!”, utbrister Ayaka irriterat när Misaki snor stolen hon precis skulle sätta sig på.
”Måste ni alltid bråka?”, undrar jag.
”Bara när ni ser på.”, svarar Ayaka och ser på mig, jag kan inte tolka hennes blick riktigt, det finns något lurigt i hennes ögon.
”Så allt vi behöver göra är att titta bort. Mamma, blunda så slipper vi lyssna på tvillingarnas irriterande gnabbande.”
Mamma suckar och mumlar något på japanska.
”Ni är jobbiga allihop. Jag tror inte det hjälper att blunda.”
Jag börjar ofrivilligt att skratta, och mamma ger mig först en sur blick, men verkar själv inte kunna hålla minen.
Hon skrattar inte, men hon ler lite.
”Vad är det som är så kul?”, undrar Misaki och slänger sig lite över köksbordet, gjort i bastant ek.
”Ditt ansikte.”, svarar jag.
”Ayakas ansikte menar du?”
Jag fnissar och suckar på samma gång, för det är väldigt svårt att hålla ordning på vem som är vem av tvillingarna.
Båda har väldigt smalt ansikte, mörka ögon och svart, rakt hår.
Det enda som skiljer dom åt är att Ayaka har ett litet födelsemärke på nyckelbenet som man bara tänker på om man vet om det, som jag, som använder det för att identifiera henne.
Det är lite pinsamt men dom är kusligt lika.
”Ska du någonstans idag?”, undrar mamma plötsligt.
”Ja, jag ska till en kompis, jag vet inte om jag kommer hem idag.”
”Okej, men om du gör det, gå tyst är du snäll.”
”Ja mamma, jag lovar.”
Jag lämnar min mamma och mina systrar i köket och går upp i vad som förut var mitt sovrum med bandaffischer på väggarna och kläder överallt men som nu är gästrum, målat i vitt med ljusblåa gardiner och lika blått överkast på sängen, som dock ligger i en enda röra vid fotändan.
Jag sätter mig på sängen och andas sakta in, tänker lite.
Om bara två timmar kommer jag vara hemma hos Chloe och jag är nervös.
Visst, jag var jättefull och en aning hög igår och inatt men jag har inte glömt kyssarna vi delade.
Har hon?
Mammas arbetsdator ligger på sängbordet och jag lånar den, söker på dreamfilm och letar upp Sweeney Todd. Två timmar flyger förbi och när klockan är kvart i tre frågar jag mamma snällt om hon kan köra mig till skogslyckan.
”…”, mumlar hon men plockar fram bilnycklarna.
Jag vet inte om resan dit går fort eller oerhört sakta, kanske är det båda två.
Jag ska precis ringa på porttelefonen när dörren öppnas och en kvinna med två hundar kommer ut genom den.
Hon nickar mot mig och släpper in mig.
Chloe bor på fjärde våningen så jag tar hissen upp och sen står jag till slut utanför hennes dörr och hjälp vad mitt hjärta slår fort.
med darrande händer ringer jag på dörren.
Inte ett ljud hörs innanför dörren och jag blir ännu mer nervös, ringer på igen.
Nu hör jag något, låset vrids om och dörren flyger upp.
Ingen av oss säger något, vi bara ser på varandra.
Chloe gör en gest med armen och jag går in i hallen, sparkar av mig mina gula kängor.
Det är hon som bryter tystnaden.
”Heeej, kul att se dig.”
”Ja, det var ett tag sedan nu!”
Hon skrattar till lite, hon får små smilgropar i kinderna när hon ler.
Vi går in i vardagsrummet och jag ser mig omkring, tar in omgivningen.
Hon har tapetserat väggarna mörkt röda, och hon har affischer med massa olika teman.
Det finns Pyramid Head från Silent Hill, Bellatrix Lestrange från Harry Potter, Bob Dylan, en Prideflagga, en filmaffisch på Alessa Gillespie från Silent Hill och sist, men inte minst, en filmaffisch från Resident Evil Retribution.
I fönstret hänger en drömfångare, hon har svartgrårandiga gardiner och överallt står det värmeljushållare och buddhastatyetter.
”Vill du ha rom?”, frågar Chloe. ”Min vän kom förbi med en flaska och jag har lite kvar.”
”Visst.”
Jag slår mig ner i hennes skinnsoffa medan hon hämtar rena glas i köket.
Jag kastar en blick i min väska, hittar min mobil, mina nycklar, ett ciggpaket där jag lagt några färdigrullade spliffar, ett ciggpaket med vanliga cigg, en tändare och min sminkväska.
Bra, jag har fått med mig allt.
Jag lägger mobilen, ciggpaketen och tändaren på bordet precis när Chloe kommer tillbaka.
”Sorry att det tog tid, jag var tvungen att diska glasen.”
”Ingen fara.”
Hon blandar oss varsin drink och gör en ansats att sätta sig ner.
Hon verkar inte veta riktigt var hon ska sätta sig dock, hennes blick flackar fram och tillbaka.
Jag klappar lite på platsen bredvid mig.
”Kom, sätt dig här.”
Hon ser lite lättad ut och slår sig ner.
Jag kan känna doften av hennes balsam och parfym, och hon luktar gudomligt.
En del av mig vill luta sig den lilla biten det är mellan oss och kyssa henne igen men den blyga delen av mig är i majoritet och skriker att jag inte kan göra något så galet.
Istället tar jag några klunkar av min Captain Morgan och nöjer mig med att sitta nära och andas in doften av henne.
Vi sitter där en stund och pratar, skrattar och dricker.
Efter en stund föreslår jag att vi ska ta oss en spliff.
”Visst, ska bara öppna ett fönster.”
Chloe slår upp fönstret på vid gavel, slår sig ned bredvid mig igen och vi tänder spliffen.
Ett antal djupa bloss senare lutar jag mig bekvämt bakåt i skinnsoffan och jag tror jag ler.
”Fan, luften känns som bomull”, fnissar Chloe.
Jag skrattar till, för hon har rätt.
Det känns som om jag sitter på en båt, flytandes fram på en lugn ström av mjuk, fluffig bomull.
Chloe tar sin telefon och skriver något.
”Vad gör du?”, undrar jag.
Hon ger mig mobilen.
Till ”Anya-babe” har hon skickat;
”Bomull bubben…bomull precnks överallt hagaha pyss”
”Varför skickade du detta?”, skrattar jag. ”Det är helt oförståeligt för utomstående.”
Jag har fortfarande mobilen i handen när svaret ramlar in.
"Vi säger så ;) Sikta mot stjärnorna J Du vet vad du vill ha, tvivla inte på att ge det ett försök, okej? J Puss på dig kärring J”
Jag ger Chloe hennes telefon, smått förvirrad.
Hon läser smset och hennes kinder får plötsligt en ljust röd färg.
”Jag vet inte vad hon menar, eh..”
Jag puttar till henne lite och ler.
”Lugnt!”
Vi ser på varandra, det verkar som om ingen av oss är kapabel till att vända bort blicken.
Hennes ögon är så vackra och hennes blick så intensiv.
Som två magneter dras vi till varandra och våra läppar möts.

Författare:

Publicerat

Dela: