Elefantens flykt i skymningen

(Även denna berättelse om Georg Brynolf är löst baserad på en verklig händelse.)


När Georg Brynolf Lundin fick höra ryktet om elefanten som sades ha förirrat sig ut i de Vikboländska skogarna, blev han som alldeles galen. Här var ju den bibliska besten Behemoth självt stadd på vandring genom markerna kring Alby Möja och han, som var uppfinnare och upplyst forskare, verkade vara den ende som förstod graden av allvar och förunderlighet i detta. Han rusade till kyrkan och ville få prästen att ringa i klockorna trots att det bara var torsdag, men när denne vägrade begärde han istället att bli insläppt i klocktornet så att han därifrån kunde avspana nejden med sin gamla tubkikare. Väl däruppe kunde man höra honom - trots kyrkorummets helgd - svära över optikens undermåliga kvalitet och förbanna alla dessa träd som lät till och med en varelse av elefantens ohyggliga mått gömma sig för hans blick. Han lusläste första sidan i Norrköpings Tidningar som slagit upp händelsen med en stor rubrik och han försökte nå polisen via lantvaruhandelns nyinköpta telefon av svart bakelit och körsbärsträ - hur stor var egentligen 'lefanten, borde inte dess gråa jätterygg synas över granarnas toppar? Men kvinnan som svarade i polisens växel sade sig inte veta något om detta, däremot sade hon att två bilar med beväpnade gendarmer begett sig ut på landsbygden för att söka efter djuret, tillsammans med ägaren som låtit frakta elefanten på båt från Tyskland. Om han var klok, sade damen i växeln, så höll han sig hemma och lät polisen sköta sitt jobb. Åt detta snäste Georg Brynolf upprört och förklarade att han i vetenskapens namn tänkte följa elefantens färd till det bittra slutet. Han rusade upp till Björkängsbackens Herrgård där han övertalade drängen Andersson att köra honom i lastbilen till Olofstomta där 'lefanten senast skulle ha setts. På vägen dit, i lastbilen som skumpade fram på den dammande landsvägen, konsulterade Georg Brynolf sina detaljerade kartor över Vikbolandet och lade ihop två och två. Med hög och entusiastisk röst förklarade han sina slutsatser för Andersson över motordånet: att elefanten, som var en klok och känslig varelse naturligtvis noggrant valde sin väg över landet. Vid Stavlund, där 'lefanten först siktades efter att den rymt från sina fångvaktare i hamnen fanns en berömd samling hällristningar och varje vår brukade Vendels Vänner, ett sällskap med förgreningar och rötter bland både Rosenkorsarna, Frimurarna och Östgöta Kooperativa Mejeriförbund, samlas där för att blåsa solen välkommen i stora kopparlurar. Det var naturligtvis ingen slump att ristningarna fanns där de fanns, för stora metallådror antogs leda upp mäktiga energier från jordens inre. När det stod klart att Georg Brynolfs och hans hustrus äktenskap verkade bli barnlöst hade han velat att de skulle resa till Stavlund och där idka älskog på den ristning som allmänt tolkades som en fruktbarhetsgud. Men Vera, hans hustru, hade vägrat. Då hade Georg Brynolf själv åkt dit och skrapat skärvor från urberget som han sedan smusslat ned i hustruns portvin, vilket ännu inte lett till några resultat.
När Georg Brynolf slöt ögonen kunde han se framför sig hur den stolta 'lefanten, djungelns och savannens konung, travade längs ley-linjerna genom landskapet, hur den tornade upp sig över hällristningar och gravhögar och där trumpetade ut sin salut med tordönsstämma. Några timmar efter Stavlund sade sig en bonde i Möllby ha sett elefanten korsa Rosenholms breda gravdike med ett jättekliv och det stämde också in i Georg Brynolfs antaganden, dels för att det var på väg mot stensättningen vid Brytveden och dels för symboliken var alltför uppenbar: Behemoth 'korsade' diket som bar 'rosens' namn. Utan att ha vetat det i förväg kunde Georg Brynolf ha förutsagt att elefanten sedan skulle dyka upp först vid Brytveden och sedan vid Olofstomta, där de gamla ekarna var ättlingar till vårdträd som kantat hednatempel och sedan länge övergivna ödekyrkor.
Men när Andersson och Georg Brynolf nådde Olofstomta var spåret sedan länge kallt och folket där betedde sig som om förrymda elefanter var vardagsmat för dem, de muttrade ointresserat till svar när Georg Brynolf försökte fråga ut dem om vidundret: Nej, 'lefanten hade inte kastat något sken i skymningsmörkret, inte heller hade den stannat för att läsa inskriptionerna i den stora flata sten som en gång suttit i grunden till Olofstomta Kapell men som nu låg alldeles vid infarten till gården. Georg Brynolf själv hade med kalkerpapper och pannlampa lyckats tolka de otydliga tecknen - dels fanns där ett budskap som talade om en Brödulf eller Brotulf som låtit kristna sig och sedan förgåtts i österled efter att ha ätit skämt kött, men vid sidan av och under dessa runor skymtade också en äldre skrift, ett chiffer vars mening hela tiden ville bli alltmer dolsk och mystisk - 'detta land och alla dess söner och döttrar tillhör i evinnerlig tid Nid', eller 'allt detta land tillhör för alltid söner och döttrar till Nid'. Alltsedan denna tid gick Georg Brynolf mer och mer upp i sökandet efter denne Nid, som förutom detta omnämnande också figurerade på den stora stenen i Rök, samt på en annan sten ännu inte återfunnits men som han hört ryktas om länge. Andersson kunde minnas, långt efter Georg Brynolfs mystiska försvinnande vid tiden för andra världskriget, hur forskaren och uppfinnaren var upprörd och ilsken när han återvände till lastbilen efter att ha korsat ord med Birgit Olofsson, som efter att ha avfärdat hans frågor om 'lefanten hade mage att propsa på 20 öre i ersättning för lastbilens slitage på infartsvägen. Georg Brynolf kallade henne för en mängd saker tillbaka i lastbilshyttens säkerhet, men han övergick snart till att fundera över var 'lefanten borde dyka upp nästa gång. Där fanns, enligt hans åsikt, bara två platser som var värdiga bestens intresse - antingen den stora ringborgen från järnåldern som tornade upp sig öster om Björkängsbackens mangårdsbyggnad, eller också offerkällan nere vid kusten där berget reste sig tvärbrant över Lisas Äng, överblickat av Stege Fästnings förfallande torn på ön ute i sundet. Efter några minuters tandagnisslan förkastade han tanken på Björkängsbacken och sade till Andersson att styra direkt mot kusten.
Vid Bränna By nådde de fram till ett vägskäl där en av polisbilarna som sänts ut för att leta efter 'lefanten stod parkerad. Där stod även den svensk-belgiske elefantimportörens diskret gråa automobil med mörka rutor och höga hjul. Det var vid middagstid och i vägrenen bakom bilarna hade man ställt upp ett litet bord där de fyra poliserna intog sina luncher med de svarta uniformernas blanka mässingsknappar uppknäppta i försommarvärmen. Georg Brynolf ropade åt Andersson att stanna lastbilen, och han var ur hytten redan innan de stora däcken slutat rulla helt i gruset.
'Vafalls?!' muttrade överkonstapeln med de stora polisongerna och munnen full av prickigkorvsmörgås när Georg Brynolf förklarade att han kunde räkna ut vart 'lefanten skulle bege sig. Konstapeln bad en av sina kollegor att hämta elefantens ägare, som intog sin lunch i automobilens rymliga inre för att inte behöva utsätta sig för vägdammet. Disponent Mecklenburg, som på sin ålders höst hade förälskat sig i 'lefanternas överdådiga kroppshyddor och ögon fyllda av orientens visdom, hade under en affärsresa i Tyskland stött på en kringresande cirkus - deras 'lefant var gammal och trött och man ville ge den ett tryggt och lugn hem att framleva sin ålderdom på. Disponenten kontaktade cirkusens manager och fick reda på att det enda alternativet var att avliva djuret. Då lovade han att vårda 'lefanten som om den varit hans egen avkomma, att ge den ett hem på det stora godset utanför Uppsala med de lummiga lövdungarna och stallarna som en gång i tiden inhyst själve kungens prisbelönta dressyrhäst Baskia IV af Pommern. En av de lyckligaste morgnarna i disponent Mecklenburgs ensamma liv, då han själv tidigt blivit änkling och hans enda dotter framlevde sina dagar i Amsterdam som krokimodell och kabarétartist, var då han själv övervakade 'lefantens ombordlastning på fraktfartyget SMS Uthålligheten. Under resan över södra Östersjön kräktes 'lefanten ymnigt och täckte sina skötare och en matros som vågat sig ned i lastrummet för att beskåda spektaklet med ett svidande slem. Disponenten svor och förbannade den långsamma dyningen som plågade både honom och hans skyddsling, men slutligen hade de nått fram till Norrköpings Hamn, där 'lefanten skulle lastas om till ett tåg för vidare frakt till lands. Vid något tillfälle brast dock skötarnas uppmärksamhet, och 'lefanten kunde med sin känsliga snabel lirka upp den stora burens alltför enkla lås för att sedan obemärkt ge sig av ut i natten, ut på den östgötska landsbygden med alla dess gravkummel och sockenkyrkor som lyste vita i månljuset.
'Menar ni allvar, människa?' sade överkonstapeln förbluffat och förberedde sig på att avlägsna den uppeldade vetenskapsmannen och alkemisten från platsen, men en tillrättavisande rörelse från disponenten hindrade honom.
'Nej, konstapeln... jag tror faktiskt att herr Lundin här kan ha rätt i sina antaganden.' sade Mecklenburg med sin välmodulerade röst. 'Jag vet inte hur han kan ha kommit fram till det på egen hand, men jag hörde av Topsys tidigare ägare, cirkusmanagern, att Topsy faktiskt är en mycket upplyst och, om man får säga det, 'invigd' elefant.'
Georg Brynolf nickade ivrigt och fyllde i:
'Jag har läst alla de stora visdomsmästarnas verk! De återkommer ofta till 'lefanternas hunger efter - och kunskap om - tecken och symboler! Många säger att det är elefanterna som åsyftas i bibelns ord om Behemoth, andra att 'lefanterna finns här på jorden för att visa oss den sanna vägen!' Han drog efter andan medan poliserna lite avmätt skrapade med fötterna i gruset och Andersson stannade lastbilens motor för att spara bränsle. 'Draco Belgrad, den mångkunniga despoten från 300-talet, säger att Hannibals elefanter inte fanns med i hären som krigsmaskiner och riddjur, utan i själva verket var de väl betrodda rådgivare till härföraren själv. Pelarhelgonet och den gudomlige asketen Andropater som bodde på toppen av en romersk kolonn med bara en enbent hund och en stor ost som sällskap till sin död nyårsdagen 982 uttalade under sin första månad som eremit: 'Hör, syndare och ogudaktiga dårar som försöker kasta löje över mig för mitt ensamhetslöftes skull, hör mina ord! Jag säger er, endast om Gud skickar mig sitt sändebud som rör sig likt åska över landet, skall jag lämna min plats som vaktpost och kliva direkt över till hans gråa rygg för att därefter rida som en av österns konungar genom detta syndens och förfallets rike, och ni skall med tandagnisslan och gråt beskåda era barn och era husdjur, såväl får som åsnor och dansande björnar, trampas till döds under Hans fötter!' Och till och med Paulus nämner 'lefanternas närhet till det mystiskt gudomliga, självaste Hamlets tecken var en 'lefant och Karl den Store lät sända efter 'lefanter och giraffer till sitt slott i Aachen! Listan kan göras ändlös!'
'Så, så, ' insköt disponenten, 'ni har nog övertygat oss alla, och i högsta grad mig! Men låt oss inte förspilla mer tid här, låt oss fortsätta till kusten för att stämma träff med Topsy där. Jag hoppas verkligen att ni gör mig den äran att färdas tillsammans med mig i min automobil, herr uppfinnare och vetenskapare?'
Georg Brynolf tog plats i Packardens rymliga och svala kupé och i ett dammoln fortsatte de tre fordonen mot Slätbaken, den långa vik som skär in i fastlandet söder om Vikbolandet, 'Landet Mellan Vikarna'. Vid det här laget hade stora folkmassor börjat söka sig ut på landsbygden för att få en skymt av den tyska snabelprydda besten Topsy, och alla de stora tidningarna hade journalister och fotografer ute med uppdraget att stilla läsarnas törst på information om händelsen. Östergötlands store son, löparen och atleten Börje Brygga som en gång börjat sin karriär som brottare i BK Borgia, hade i ett svagt ögonblick sagt att han både skulle kunna springa i fatt 'lefanten och brotta den till foglighet med ren mannakraft, och nu befann han sig ute i skogen med ett stort följe av supporters och journalister som förväntade sig att få se idolen infria sitt löfte. I Alby Möjas diversehandel gjorde man stora affärer med flyhändigt tillverkade Topsy-souvernirer och man sålde telefonsamtal för fem öre stycket till ivriga människor som ville ringa hem och berätta om hur de tyckte sig känna marken darra av den avlägsna 'lefantens steg. Ryktet spred sig fort, och när poliserna, disponenten och Georg Brynolf till slut anlände till Lisas Äng var där redan ett liv och ett kiv, men ingen hade ännu sett en skymt av Topsy.
Georg Brynolf, som varken ätit eller druckit sedan tidigt på morgonen då han hastigt brutit upp från frukostbordet när ryktet om 'lefanten nådde honom, svepte begärligt en pilsner som erbjöds honom och fann att han njöt av att vara i händelsernas centrum för en gångs skull. Han förklarade återigen för en journalist varför han trodde att Topsy skulle dyka upp igen just här, och en stor samling människor följde honom och disponenten när de begav sig upp längs bergssidan på den smala vindlande stigen för att beskåda den uttorkade springbrunn som en gång i tiden haft läkande och magiska krafter. Gamla lövträd skuggade den lilla öppna platsen runt brunnen och i dunklet tog det en liten stund innan alla blivit medvetna om Börje Bryggas ankomst, men snart hade alla samlats runt den ståtlige idrottsmannen för att höra honom berätta om hur han hjältemodigt ställde sina nästan övermänskliga krafter i samhällets tjänst för att fånga in besten. Så tog en lång väntan sin början.
Det finns, så här långt efteråt, naturligtvis en mängd olika versioner av vad som egentligen hände vid Lisas Äng den kvällen, men faktum är att redan dagarna efter historiens upplösning var många oeniga om vad som skett. Fotografierna som togs ger inte många ledtrådar eftersom försommarkvällens ljus redan hade blivit näst intill otillräckligt för kamerorna. I bästa fall kan man se Topsy som ett väldig grå suddig skepnad bortom skrämda ansikten och folk som tar skydd. Vissa talar om ett väldigt dån som kändes 'mer i bröstkorgen än i öronen', medan andra vidhåller att besten smög sig på dem under kompakt tystnad. För även om många under eftermiddagens gång började tvivla på Georg Brynolfs förutsägelser så skulle han få rätt - 'lefanten drogs till platsen av en närmast oemotståndlig kraft, och när många redan börjat besluta sig för att bryta upp och resa tillbaka till Norrköping så uppenbarade sig 'lefanten Topsy i all sin härlighet, trädens skuggor spelade över hennes grå hud så att hon nästan doldes av dunklet och trots hennes massiva kroppshydda lämnade hennes omfångsrika fötter knappt några spår i den torra hårda marken. En dristig fotograf fyrade av en blixt mot djuret, men Topsy grep i en enda rörelse kameran med snabeln och krossade den mot bergväggen som om hon förargats av det bländande fosforskenet. Börje Brygga anmodades av sina supporters att träda fram för att lägga en grov repögla runt Topsys ben så att hon inte skulle kunna fly igen, men han blev stående som förstenad, slagen av 'lefantens plötsliga framträdande. Georg Brynolf, som vid det här laget hade förfriskat sig med både flera pilsner och några nubbar Gammeldansk från en flaska som disponenten medfört i sin automobil, försökte hålla huvudet klart när han närmade sig Topsy snett framifrån, under det att han ansträngde sig för att på telepatisk väg översända det hälsningsmeddelande han tyst övat på hela eftermiddagen.
'O stora, visa och förunderliga varelse!' försökte han tänka så högt som möjligt. 'Se till mig som liten är! Trampa mig inte under dina fötter och kasta mig inte i luften med din snabel! Förlåt mig om jag skulle misshaga dig, men jag är blott som ett barn, vilse i världen. Om jag felar, lär mig då den rätta vägen i stället för att förkasta mig!'
Men till hans stora besvikelse verkade 'lefanten inte ta någon notis om honom, istället blev han tvungen att kasta sig åt sidan när besten, som faktiskt var mindre än han föreställt sig, brakade vidare nerför den branta sluttningen. Folkmassan, som dittills hållit sig ur vägen, kom nu på fötter för att följa 'lefanten.
'Vart går du, Topsy?' skrek en ung kvinna som rusade efter henne genom buskagen och snåren där hon banat väg. 'Låt mig följa dig vart du än går!' Journalister och fotografer och privatpersoner föll om varandra i ivern att komma först i jakten på Topsy.
Disponenten och poliserna sprang iväg med de andra, och på ett ögonblick var bara Georg Brynolf och Börje Brygga kvar vid källan där de mellan träden hade utsikt över Lisas Äng och det breda bältet av vass där 'lefanten nu dundrade fram mot vattnet med en stor skara väsnande människor efter sig.
'Jag vill gärna tro att Topsy inte alls drunknade och sjönk till botten den kvällen i juni.' skriver Georg Brynolf i sina anteckningar som dykt upp först på senare tid. 'Då min blick inte skymdes av den höga vassen, tyckte jag mig se att hon i språnget förvandlades till någonting annat. Kanske en strömlinjeformad valfisk som obemärkt kunde fly djupt under den spegelblanka vattenytan, på det att hon inte behövde komma upp för att få luft förrän hon var i säkerhet långt ute på östersjön utom synhåll för land. Hennes motvilja mot havet under överresan från Tyskland talar kanske mot den teorin. Men det finns andra möjligheter också. Fiskare i Västervik, några mil söderut, berättade samma sommar om en jättelik gråtrut som korsade himlen från norr mot söder, en mås så stor att den mest liknade ett av de aeroplan som började gå i linjetrafik till Gotland året efter. Behagfullt seglade den på kvällsvindarna. Måhända var det Topsy. Längtan efter djungeln och savannen blev kanske så stor att hon endast behövde tänka tanken för att skifta hamn och bli till en av Guds stora fåglar vars vingar spänner över himlavalvet. Men ändå, många dagar då jag vistats vid kusten, har jag spanat efter gråhudade, skrovliga sjöodjur som gått till ytan för att blåsa luft vid horisonten, utanför de yttersta skären. Jag har lyssnat efter dolda budskap i måsflockarnas härjande och skrikande, och kanske kommer jag en dag att förunnas höra fragment av urgammal österländsk visdom i vinden.'


c - Lars Carlberg, april 2001


Författare:

Publicerat

Dela: