Elene



Jag minns ditt skratt. Det ekar i mina öron, silverklingande. Jag kan höra det i natten när jag ligger under den bara himlen och tystnaden är tung runt omkring mig. Jag kan höra det om dagen när gevären knattrar sin entoniga visa och männen skriker av skräck och smärta. Det finns där alltid hos mig, minnet av ditt skratt, minnet av dig.

Hösten var tidigt vinterkall det året. Frosten bet i det ännu prunkande blomstret, fick oskördade sädesfält att ruttnande böja sig mot marken. Han huttrade till där han gick. Kylan trängde igenom den tunna kappan, skar genom hans kropp likt knivar.
Jag börjar bli gammal, tänkte han. Alldeles för gammal.
”Hej, gamle man!”
Småpojkarna sprang förbi honom, leende, skrattande. För dem var livet ännu fyllt av upptäckter, av äventyr. Han avundades dem deras livsglädje.
Med valna fingrar knackade han på den slitna trädörren.
”Vem är det?”
Rösten trängde ut genom det skamfilade trät.
”Ameren,” sade han.
Med ett knarrande gled dörren upp, motvilligt.
”In fort.”
Han slank in genom dörröppningen, in i värmen.
”Det är kallt ute i dag, Mienka,” sade han.
Kvinnan stirrade oseende på honom. Som alltid gjorde hennes blinda ögon honom obehaglig till mods. Han hade en känsla av att de borrade sig in i hans själ och såg vad ingen annan kunde se. Valhänt virade han av sig halsduken.
”Hur är det med din far idag?”
”Som vanligt.”
Han tog av sig kappan och hängde den på kroken på väggen. Sedan satte han sig på den skrangliga pallen för att dra av sig stövlarna. De klämde mer än vanligt över tårna, och han drog en suck av lättnad när han äntligen fick dem av sig.
”Det är inte lätt att bli gammal,” skrockade han.
Hon sade inget och han suckade åter.
”Är han inne på sitt rum?”
”Ja.”
Han öppnade dörren in till det lilla köket. I samma ögonblick sträckte hon ut handen och rörde vid honom. Han stelnade till.
”Sedan…när du har varit hos honom, vill du då sitta en stund med mig i köket?”
”Om du vill det…?”
”Ja, jag vill det.”
Dröjande gick han genom köket in i stugans andra rum. Den gamle låg i sin säng, som alltid. Hans tandlösa mun drogs till ett leende när han såg vem det var som kom.
”Ser du, Mienka. Nu är han här. Min vän är här.”
Ameren satte sig vid sängkanten och tog den gamles darrande hand i sin.
”Dadjan. Du ser frisk ut, min vän.”
”Åjo, nog är jag frisk. Mienka sköter om mig.”
”Det är bra,” sade Ameren. ”Det är bra, Dadjan.”
”Jag är ute i köket,” sade Mienka stelt och försvann ut ur rummet.
”Mienka är så snäll mot mig,” sade den gamle. ”Hon är så snäll.”
”Ja, Dadjan. Hon är snäll.”
Den gamle skrockade förtjust.
”Är det fint ute idag, Ameren? Är det fint?”
”Ja, det är fint. Hösten har kommit.”
”Och alla löven är gula och röda. Då är det fint.”
”Ja, det är fint. Men det är kallt.”
”Du måste ha ordentligt med kläder på dig, Ameren. Du har väl ordentligt med kläder på dig?”
”Det går ingen nöd på mig, Dadjan. Oroa dig inte.”
”Jag ska be Mienka skicka med dig lite kläder. Det är inte bra att frysa. Jag ska ropa på henne…”
”Det behövs inte, min vän. Jag kan tala med henne när jag går.”
”Inte ska du väl gå redan? Inte redan.”
”Nej, jag ska stanna hos dig en stund, min vän.”
”Min vän. Ja, jag är din vän. Jag är din vän, Ameren. Jag är din vän.”
”Vill du att jag ska spela för dig?”
Den gamle lyfte ivrigt på huvudet som för att sätta sig upp.
”Ja, spela för mig, Ameren. Spela för mig. Det var så länge sedan. Mienka vill inte längre.”
Ameren reste sig upp och tog ner fiolen från väggen. Dröjande smekte han det nötta träet, lät stråken vila i handen. Det var ett vackert instrument. Det hade en egen själ, en egen klang. Han kunde känna den i sina fingrar när han förde stråken till strängarna.
”Vad vill du att jag ska spela, Dadjan?”
”’Elenes visa’. Spela ’Elenes visa’, Ameren.”
Och han spelade. Tonerna flög genom rummet likt duvor, fladdrade upp mot taket, rörde vid den gamles ansikte, fjäderlätt. Hans ögon följde dem, hans händer sträckte sig mot dem för att fånga dem. De spruckna läpparna log lycksaligt.
”Se så vackert, Ameren! Se!”
Och duvorna slog med vingarna ända tills musiken tystnade. Då föll de döda ner till golvet och den gamle grät. Tårarna rann över hans rynkiga kinder, fläckade det vita lakanet under honom.
”Jag vill inte höra mer, Ameren. Spela inte mer.”
Han hängde tillbaka fiolen på väggen och sedan satt han med den gamles hand i sin och berättade för honom om världen utanför. Och den gamle lyssnade andäktigt och tårarna på hans kinder torkade. Till slut föll han i sömn och Ameren böjde sig fram över honom och tryckte läpparna mot hans fårade panna.
”God sömn, Dadjan.”
Mienka satt på en stol vid fönstret när han klev in i köket. Hennes oseende ögon stirrade på honom och obehaget vällde åter upp inom honom.
”Han sover nu.”
”Du spelade för honom.”
”Ja.”
”Det borde du inte ha gjort.”
”Han tyckte om det.”
”Du borde inte ha spelat den melodin.”
”Han ville det.”
Hon sade inget mer och han satte sig ner vid köksbordet.
”Vad ville du prata med mig om, Mienka?”
Nervöst fingrade hon på kedjan som hon bar runt halsen, tvinnade den mellan fingrarna.
”Jag…Far…Far är gammal.”
”Ja?”
”Han kan inte leva länge till. Det vet du.”
”Det vet jag.”
”Jag…jag undrar…Jag skulle vilja be dig om en tjänst.”
”Säg bara vad du vill att jag ska göra.”
Hon rodnade plötsligt och såg med ens yngre ut.
”Det finns en plats…en plats som jag vill resa till.”
Hon tystnade och han väntade på att hon skulle fortsätta.
”Du vet ju vad som hände min bror.”
”Ja,” svarade han. ”Jag vet.”
”Far vill inte tala om honom. Så snart jag nämner hans namn blir han orolig. Men jag har alltid…jag vill resa till platsen där han är begravd.”
Hon vände ansiktet mot honom och hennes blinda ögon borrade sig åter in i hans själ. Han skruvade lite på sig.
”Kan du föra mig dit? Vill du ta mig dit när far…när far är död?”
”Varför måste du vänta till dess? Jag kan ta dig dit när som helst…”
”Jag kan inte lämna far. Han märker genast när jag inte är här, även om han sover, och då blir han orolig.”
”Jag ska ta dig dit.”
”Lovar du?”
”Jag lovar.”
Hon satt tyst och skuggan av ett leende låg över hennes läppar. Det fick henne att se yngre ut, inte lika förgrämd.
”Du spelade vackert idag.”
”Tack. Men jag spelar inte lika bra som du. Det är dig han vill höra.”
Leendet försvann.
”Jag spelar inte längre.”
”Det är synd. Du har talang.”
”Jag spelar inte längre.”
Hon reste sig upp.
”Vill du ha en kopp te innan du går?”
”Tack, men jag måste ge mig av hemåt. Det är redan mörkt.”
”Ja, naturligtvis.”
Ansiktet var åter bittert, förgrämt. Hennes ögon borrade sig in i hans själ när han reste sig.
”Jag kommer tillbaka nästa vecka. Säg det till honom.”
Hon nickade och följde honom ut i den trånga hallen. Mödosamt tog han på sig stövlarna och den alltför tunna kappan.
”Den där inte varm,” sade hon oväntat och han ryckte till och såg på henne.
”Den är bättre än ingenting.”
Hennes stirrande ögon irriterade honom.
”Far har rockar som han inte har någon användning för längre. Han har säkert inget emot att du tar en av dem.”
”Det behövs verkligen inte,” protesterade han.
Hon framhärdade inte. Ryckte bara på axlarna.
”Adjö då, ” sade han.
”Adjö,” sade hon.
Dörren stängdes försiktigt bakom honom och han var ensam i kylan och det begynnande mörkret. Huttrande skyndade han hemåt. Småpojkarna var ännu ute. De ropade igenkännande till honom, och han log mot dem, värmd av deras glada skratt. Det tog emot att gå in, att lämna skrattet utanför för att stiga in i tystnaden inomhus. Hans lilla stuga var mörk och kall och han blåste liv i glöden i eldstaden. Utifrån kunde han ännu höra barnens skratt. Han lyssnade till dem tills de försvann in i natten.

I smärtan finns ditt ansikte där. Leende. Du ler mot mig och smärtan är med ens inte lika plågsam, inte lika närvarande. Jag kan känna livet strömma från dina läppar när du böjer dig fram och trycker dem mot min panna. Och fast det bara är en dröm kan jag känna din närvaro som om du verkligen var här. Vet du hur mycket jag älskar dig? Ja, du vet. Du vet. Jag kan se det i ditt leende.

Den gamle dog. Hans läppar öppnades för ett sista andetag och sedan var han inte längre där. Hon grät inte när hon slöt hans ögon. Hon grät inte när hon kysste hans ansikte för sista gången. Hon grät inte.
”Varför ska jag gråta när han ler?”
Och det var sant. Han log. Hans läppar log. Hon kunde känna det när hon strök med handen över hans ansikte.
Ameren grät inte heller. Hon ville se hans ansikte, röra vid det som hon hade rört vid den gamles ansikte. Men hon vågade inte. Inte heller vågade hon påminna honom om det löfte som han gett henne tre månader tidigare. Inte ens när han frågade om det fanns något han kunde göra för henne påminde hon honom det, och han gick strax och hon blev ensam kvar med den döde. Han var redan så långt borta, som om han aldrig hade funnits där. Så långt borta.
När mörkret föll tog hon ner fiolen från väggen och satte den under hakan. Träet var mjukt mot hennes hud, välbekant. Men när hon höjde stråken för att föra den över strängarna ville den inte. Den vägrade att lyda henne, vägrade att foga sig. Då slängde hon fiolen ifrån sig, hörde hur träet sprack när den slog i golvet. Strängarna gnällde till som av smärta. Först då grät hon. Grät med kinden mot den gamles ansikte och hans kalla stela händer i sina.

Huttrande stod han vid den öppna graven, lutade sig mot den tunga spaden.
”Det här är ett straff, vet du,” sade mannen nere i graven och kastade sin spade på marken.
”Ett straff för vad, Gaman?”
”För våra synder naturligtvis.” Han flinade. ”Fast jag betvivlar att du har begått några synder, Ameren.”
”Å, jag har nog syndat jag som alla andra.”
”Och nu får du ditt straff. Gräva en grav mitt i vintern. Det är ett straff det.”
”När man gör det för en vän är det inget straff.”
”Påminn mig om det när jag gräver din grav, farbror.”
”Dadjan var min vän. Han var en god man.”
”Jag kände honom inte. De säger att han blev konstig mot slutet.”
”Ålderdomen är aldrig vänlig mot oss människor. En del förlorar sina minnen, andra förlorar sitt förstånd. Somliga förlorar sina vänner.”
”Och vilken kategori tillhörde, Dadjan?”
”Alla. Jag var nog den enda, förutom Mienka, som besökte honom. Han kom inte ihåg något även om han visste vem jag var. Han var som ett barn.”
”Jag förlorar nog hellre mina minnen än mitt förstånd när den tiden kommer.”
Ameren log mot honom, men sade inget.
”Titta inte på mig på det där sättet,” utbrast Gaman.
”Vilket sätt?”
”Det där ’tids-nog-vet-du-bättre’-sättet. Jag vet att jag är ung och dum. Du behöver inte skriva mig det på näsan.”
Han skrattade.
”Var du glad för att du är ung och dum,” sade Ameren. ”Ålderdomen är inget att längta efter.”
”Du har väl ingen erfarenhet av ålderdomen. Inte för att du är purung, men gammal är du inte.”
”Säg det till min kropp. Den värker som vore jag en gammal orkeslös gubbe.”
”Skaffa dig en hustru som kan ta hand om dig. Det finns nog alltid någon gammal nucka som vill ha dig.”
”Jag har klarat mig bra i fyrtio år utan en hustru, och jag tror nog att jag klarar mig utan en de sista åren också.”
”Ha!” sade Gaman och spottade i nävarna. ”Ska vi gräva färdigt den här graven nu. Jag vill in i värmen.”

De gråter. Deras tårar droppar ner på golvet som blod. En del skriker. Skriker av smärta, eller i fruktan. Döden tar dem en efter en, för dem ut genom dörren. Under ett vitt skynke tar de farväl av livet. Det är hemskt. Hemskt. Det är bara tanken på dig som håller mig uppe. Tanken på dig.

Det första han såg när han steg in i rummet var den tomma fläcken på väggen där fiolen hade hängt. Han kommenterade det inte, men han visste att hon visste att han hade sett det. Orörlig satt hon i stolen vid fönstret.
”Mår du bra?”
”Ja, jag mår bra.”
Han ställde sig bredvid henne. Tittade ner på hennes hjässa. Det bruna håret låg stramt bakåtkammat i en hård knut. Han kunde riktigt känna hur den spände i hennes hud. När han stått så en stund kunde hon inte längre vara tyst.
”Jag försökte,” sade hon och tårarna rann över hennes ansikte. ”Jag försökte, men jag kunde inte.”
”Var är den nu?”
”Jag kastade den i golvet.”
”Åh.”
”Jag vet att det var dumt gjort.”
”Det var ett fint instrument.”
”Jag vet det.”
”Det hade en egen själ.”
”Det var hennes själ. Jag kände det. Det var därför jag inte kunde spela. Jag såg hela tiden hennes bild framför mig.”
”Elene.”
”Vill du ta mig till graven? Min brors grav.”
”Nu?!”
”Nej, inte nu. Till våren. När blommorna börjar knoppas och fåglarna sjunger i träden.”
”Jag ska ta dig dit.”
Ha sträckte ut handen som för att röra vid henne, men drog den åter till sig.
”Jag ska ta dig dit,” upprepade han.

Elene.

Våren kom, tvekande. Motvilligt släppte vintern sitt kalla grepp om världen, men värmen dröjde ännu. Kalla vindar svepte fram och åter över marken, drog i de vinterkala trädgrenarna. Flyttfåglarna kom söderifrån, tjattrade i trädens toppar, skrek åt kylan att försvinna. Hon ville också skrika åt den. Vill gripa tag i den och kasta den ifrån sig. Det var som om den hade slagit sig till ro i hennes kropp den vintern. Trängt ner i det allra innersta av det som var hon och tvingat värmen ut därifrån för alltid. Hon kunde inte göra sig av med den hur mycket hon än försökte. Hon frös när hon var ute och hon frös när hon var inne. Om nätterna låg hon huttrande i sin säng utan att kunna sova. Krafterna svek henne. Hon kände sig sjuk och svag, gammal och orkeslös. Långsamt, långsamt flydde livet från henne, och hur hon än grep efter det kunde hon inte få fatt det.
Snart ligger du där också, tänkte hon när hon stod vid faderns grav. Djupt ner i jorden, ovetande.
Men den tanken skrämde henne. Livet hade blivit något värdefullt. Smärtan inombords var inte längre lika stor. Hon ville leva. Ville leva.
Men kylan fanns kvar inom henne, sög krafterna ur henne, gjorde rum för döden i hennes kropp. Och vårvärmen dröjde.

Månljuset sipprar in genom fönstret. Silkeslent, med silverglans breder det ut sig över golvet. Som ditt hår. Det är konstigt, men allt vackert här får mig att tänka på dig. Eller det kanske inte är så konstigt när allt kommer omkring. Du är i mina tankar hela tiden. Bortom smärtan, bortom döden. Jag längtar efter dig. Elene.

Hon såg så gammal ut. Gammal och orkeslös. Kroppen var utmärglad och händerna darrade. Ansiktet var blekt och de blinda ögonen än mer framträdande än vanligt. Den gamla obehagskänslan vaknade åter inom honom när han såg på henne.
”När ger vi oss iväg?”
Rösten var otålig sträv. Ansiktet bittert och förgrämt. Håret, som alltid uppsatt i en stram knut, glanslöst. Plötsligt tyckte han synd om henne. Livet hade farit hårt fram med henne.
”Är du säker på att du orkar?”
”Jag orkar. Varför skulle jag inte orka?”
De magra händerna darrade.
”Vi kan ge oss av redan imorgon om du vill. Jag får låna slaktarens häst och vagn.”
”Bra.”
Hon försökte sig på ett leende, men det förvred bara hennes ansikte.
”Vi ger oss av tidigt. Innan gryningen. Annars hinner vi inte tillbaka innan det blir mörkt.”
”Bra,” sade hon igen. ”Bra.”
Tårarna rann ljudlöst ner över hennes kinder.

De säger att det är slut, att allt är över. Jag kan inte tro det. Vågar inte tro det. Ingen annan här vågar heller tro det. Inte ännu. Vi ligger i våra sängar och tystnaden utanför är bedövande. Inget mer gevärsknatter, inga mer granatexplosioner. Kanske är det ändå sant. Kanske är det över. Om det är så är jag snart hos dig, min älskade. Då är jag snart hos dig.

”Vad kommer du ihåg av kriget?”
”Inte mycket. Jag var så liten. Jag förstod inte vad det handlade om.”
Kylan hade äntligen börjat släppa. Den sipprade ut ur henne, lämnade rum för värmen som strömmade från hans kropp bredvid henne. Kuskbocken var liten och de måste sitta tätt intill varandra. Hans kropp var varm, så varm.
”Jag var i samma bataljon som din bror.”
”Jag vet det.”
Hans värme gjorde henne gott. Den kröp in genom hennes skinn och spred sig till varje del av hennes kropp.
”Han var min bäste vän. Alejo. Kommer du ihåg honom?”
”Han var min bäste vän också,” sade hon. ”Han var min bror. Det är klart att jag kommer ihåg honom.”
”Fryser du?”
”Nej,” sade hon, och det var sant. Hon frös inte längre.
”Jag grät när jag fick veta att han hade dött. Det var som om en bit av mig själv hade försvunnit. Jag förstod inte hur jag skulle kunna leva utan honom, utan hans vänskap. Ibland kunde jag tänka att det där eller det där måste jag berätta för Alejo, innan jag kom ihåg att han inte längre fanns.”
”Det fanns ingen som han.”
”Nej. Han var…speciell. Fantastisk.”
”Kände du Elene?”
”Jag träffade henne en gång. Hon var en vacker kvinna. Mycket vacker. Hon var också en speciell person.”
Hon sade inget.
”Hon var speciell. Verkligen. Alla tyckte om henne. Alla.”
De satt tysta medan solen gick upp vid horisonten och strödde guldljus över landskapet runt omkring dem.
”Det blir en fin dag,” sade han. ”En speciell dag.”
Hon log.

Det är verkligen över. Jag kan ännu inte fatta det. Det är över. Jag upprepar det för mig själv, högt. ”Det är över, Alejo.” Det känns som om det har varit en evighet. Kriget. Det ordet ska jag stryka ur min vokabulär och aldrig mer använda. Men det finns ett annat ord på K som jag ska använda, ofta. Kärlek. Jag älskar dig, Elene, älskar dig så.

Våren hade kommit till slut ändå. Han hade tvivlat ett tag, men nu var den verkligen här. Fåglarna kvittrade i trädtopparna och solen spred sin livgivande värme över världen. Han hjälpte Mienka ner ur vagnen.
”Är det här?”
”Ja, det är här. Vi ska gå en bit till.”
Han räckte henne sin arm och hon grep tag i den.
”Det luktar skog, lövskog.”
”Det finns en dunge lite längre fram.”
Hon drog djupt efter andan.
”Alejo skulle ha älskat den här platsen,”
”Ja, det skulle han ha gjort.”
De knoppande träden reste sig över dem likt vakter i givakt. Fast Alejo skulle inte ha tyckt om den liknelsen, tänkte Ameren.
”Här är det.”
En gräsbevuxen kulle. Inget mer. Ännu var det bara fjolårets gula, glesa gräs som täckte marken, men vårens första gröna strån hade börjat titta fram.
”Om någon månad är hela kullen full av liljekonvaljer. Det doftar underbart.”
”Jag skulle vilja komma hit då.”
”Jag kan ta dig hit.”
Hon vände sitt ansikte mot honom. Kinderna glödde som i feber.
”Nej,” sade hon. ”Nej, det behövs inte.”
Han ställde sig bredvid henne.
”Jag har något till dig.”
Hennes händer slöt sig om det han räckte henne.
”Den är inte helt som den var förut, men den går i alla fall att använda. Gaman gjorde sitt bästa.”
Hon drog med handen över det nötta trät. Höll stråken avvaktande i handen.
”Spela för honom, Mienka. Spela för Alejo.”
Och hon spelade. Händerna var fumliga, ovana till en början. Sedan mindes de, fick tillbaka sin gamla skicklighet. Likt duvor steg musiken upp mot himlen. Likt vita duvor. De sökte sig upp mot solen, sökte sig mot ljuset och värmen. När hon slutade spela var de långt borta. Långt borta. Då sjönk hon ner i gräset och grät.

Jag har skrivit en melodi till dig. En visa. När jag kommer hem ska jag spela den för dig. Jag ska ta ner fiolen från väggen och ta stråken i handen precis som förr. Och du ska vara där, och far, och Mienka. Och Ameren. Jag hörde att han hade klarat sig han också. Det gör mig så glad. Utan honom skulle det inte vara detsamma.

Smärtan i hennes ansikte hade försvunnit. En antydan till ett leende vilade på hennes läppar. I den stunden var hon vacker. Vacker.
”Jag ska dig tillbaka hit i vår, när konvaljerna blommar,” sade han.
”Ja.”
Han tog hennes hand och tryckte den. Fiolen höll hon ännu i den andra handen. Hand i hand gick de tillbaka till vagnen. Lämnade de vita duvorna bakom sig.

Jag spelade din visa idag. Tog fiolen med mig ut. Tonerna flög upp mot himlen som vita duvor. Jag kunde se dem. Far säger att han såg dem också. Nu finns din själ i fiolen, så att varje gång någon spelar på den kommer du att finnas där.
Sommaren är slut nu. Löven har börjat falla från träden. Likt tårar faller de till marken.
De gråter som jag grät den natten när jag fick veta att du var död. Mina tårar föll som blod till marken, som döda höstlöv.
Elene, jag saknar dig. Jag saknar dig så. Jag kan inte längre leva utan dig. Smärtan är så stor. Den är en klump i mitt bröst som tär på mig. Jag orkar inte längre. Orkar inte. Inatt när jag hör ditt skratt ska jag följa med dig. Jag ska ta din hand och följa dig. Jag ska gå i dina fotspår och ingen ska kunna se vilka spår som är dina och vilka som är mina för våra spår är ett och detsamma. Du är jag, och jag är du. För alltid.
Elene…

De vita duvorna sökte sig upp mot solen. De flög uppåt, uppåt till dess deras vingar fattade eld och de likt fallande stjärnor störtade till marken.


















Författare:

Publicerat

Dela: