Ella

Skolan var slut för dagen, det var en timme kvar tills jag skulle möta Ella utanför Mc Donalds, Bra! Då kunde jag titta förbi Erik på vägen dit. Snart var det jullov, bara några dagar kvar. Det var fint väder ute och jag var på glatt humör. Snön låg vit och fin och det blåste knappt något alls. Jag minns dagen väl.
Jag gick hem till Erik, min pojkvän, tiden gick så fort och snart var jag tvungen att gå. Erik följde mej en bit på vägen.
Ella hade inte kommit än så jag satte mej ner på en bänk och väntade. Massor av människor var ute på stan, det var bara några dagar kvar till jul. Alla såg så glada ut, jag var också mycket glad, jag hade världens underbaraste pojkvän och världens bästa bästis…Ella…
Ella och jag hade bestämt att just den här dagen skulle vi ut och shoppa julklappar till våra nära och kära. Jag hade redan köpt min julklapp till Ella, en cd-skiva och en parfym, den doftade jättegott. Ella hade länge velat ha den så jag var nöjd med mitt julklappsköp. Jag kollade på klockan, Ella skulle ha kommit för 15 minuter sedan. Men säkert var hon bara sen, snart skulle hon komma springandes med ett leende på läpparna.. Snart..
Mitt glada humör försvann en aning, nu hade jag suttit där i 40 minuter. Jag reste mej och började gå mot Åhléns ensam. Jag köpte lite duschgrejer till syrran och gick tillbaka bort mot Mc Donalds för att se om Ella kanske var där nu. Ella kom aldrig.
Jag gick till busstationen, efter en stund kom bussen och av klev en av Ellas och mina barndomskompisar Sofia. Hon var helt rödgråten i ansiktet. Hon kom fram till mej och kramade om mej och började gråta igen. Jag försökte få ur henne vad som händ, till slut snyftade hon fram att något hade hänt med Ella. En lastbil hade halkat av vägen när Ella gick hem från skolan och kört på henne. Hon hade dött direkt. Nu stod vi båda två där på busstationen och grät. Vi pratade länge och våran buss hade redan åkt för längesen. Jag ringde efter min mamma som kom och hämtade och körde oss hem till Ellas föräldrar. Ellas mamma, pappa och lillasyster satt i vardagsrummet, dom hade också gråtit mycket det såg man. Sofia och jag ursäktade oss om vi störde men det gjorde absolut ingenting fick vi till svar. Ellas mamma Birgitta satt först bara och stirrade rakt ut i luften men när hon väl började prata så gick det nästan inte att få stopp på henne. Hon berättade om hur hon och Ella hade grälat den morgonen och hur snäll Ella alltid hade varit och allt hon skulle kunna gjort för att få tillbaka Ella igen. Åtta dagar efter olyckan, på juldagen var begravningen. Bara dom närmsta fick komma på själva ceremonin inne i kyrkan. Jag och Sofia var dom enda utanför släkten som fick komma. När det nästan var klart inne i kyrkan så sa prästen att dom som ville fick se när dom lyfte av locket på kistan, dom som inte ville fick gå ut och vänta tills vi andra också kom ut. Sofia gick ut. Jag var kvar inne, det är något jag ångrar än idag. Vi som var kvar inne i kyrkan ställde oss i en ring runt kistan. Dom lyfte av locket och där låg, någon.. Jag visste ju att det var Ella men det såg inte alls ut som hon. Hon var jätteblek i ansiktet och hade en massa skrapsår på kinden och i pannan. Jag gick ut, jag pallade inte att se mer. Sofia gjorde rätt som gick ut istället för att vara kvar inne och se Ella. Hon har ett vackert minne kvar av Ella och jag tänker bara på det vita ansiktet och dom röda såren.
Efter jullovet i skolan så bestämde jag, Sofia och två klasskompisar till mej att vi skulle göra en minnessida. En hemsida på Internet till minne av Ella. Det tog ett par veckor, sedan var den helt klar. Det fanns nu några kort på Ella och en lång text om hennes liv. En gästbok som alla besökare på hemsidan fick skriva i och en sida med dikter och andra texter som vi närmsta kompisar skrev.
Jag hade skrivit

Vem kan segla förutan vind?
Vem kan ro utan åror?
Vem kan skiljas från vännen sin utan att fälla tårar?

Jag kan segla förutan vind!
Jag kan ro utan åror!
Men ej skiljas från vännen min utan att fälla tårar.

Skriven av: Sarah G