Emelie

Tjugo år, tjugo år och sju månader. Känner jag överhuvudtaget någon som är tjugo år och sju månader som har barn? Nej. Det finns ingen. När man är tjugo så har ju livet precis börjat. Mina vänner är utomlands och jobbar som au pair eller pluggar något spännande på universitet över hela Sverige. De lever säkert enormt spännande liv. Jag satt på jobbet och tankarna vandrade fram och tillbaka. Något hade hänt med mig. Illamående, bröst stora som basketbollar och framförallt en känsla av att något hade förändrats i mig och min kropp. Kunde det vara så att jag var med barn? Imorgon var det lördag och med det fest, en fest jag gärna vill gå på. Mycket alkohol och mycket skratt. Med ett barn i magen blir det varken alkohol eller skratt. Jag måste reda ut det här, tänkte jag och tittade ut genom fönstret på den trista innergården där några gamla kvarglömda sommarmöbler i grön plast låg slängda.
Molnen hängde tunga och regnet vill bara inte sluta. Jag mådde så dåligt. Undrar om illamåendet bara beror på pizzan med antagligen gammal köttfärssås jag åt igår kväll eller om jag verkligen är med barn. Jag kan inte vara med barn. P-piller äter jag och jag har inte varit sjuk eller slarvat med mina tabletter. Visserligen har vi ett väldigt aktivt sexliv tänker jag och ler mjukt. Mattias är en underbar kille, så varm, så trygg och så rolig. Jag blir lugn vid tanken på den fantastiske kille jag träffat bara ett år tidigare på den datautbildning jag gått genom arbetsförmedlingen. Han hade under en fest med kurskamraterna hoppat upp i mitt knä och kysst mig och sedan den dagen var jag älskad och älskande. Så kär hade jag aldrig anat att man kunde bli. Fanns bara en man för mig och det var han. Min kropp och mitt sinne svarade på alla hans signaler. Han behövde bara visa sig för att jag skulle öppna mig. Vi låg hela nätterna den första tiden och bara pratade. Han hade ett djup som var så likt mitt och tankar som följde mina. Mattias hade också en humor som fick mig att jubla. Livet har aldrig varit bättre sedan jag träffade honom. Jag kom hem. Bara han kunde få ett jobb så han slapp gå hemma hela dagarna. Det är inte bra för honom, jag känner ingen som mår så dåligt av att inte ha någonstans att gå varje dag, att inte ha någon gemenskap att tillhöra. Han sitter hemma i vår slitna tygsoffa som är alldeles för blå för att passa in och ser på gamla finska krigsfilmer fast solen strålar. Ett arbete är vad han behöver. Jag ler åter vid tanken på Mattias, det finns ingen som kan få mig så glad och harmonisk som han. Men oron och krutet i bröstet återvänder. Jag måste få veta. Snabbt bestämmer jag mig. Jag drar på mig min mörkgröna jacka som jag så nöjd inhandlat på Stadium-rean för halva priset och ropar till min arbetskompis att jag måste till apoteket. -Mår du dåligt, hör jag Helena ropa oroligt. Jag låtsas inte höra. Måste ha klarhet. Måste få känna sanningen.

Det kan inte vara sant, det kan bara inte vara rätt. Två blå streck betyder positivt, jag läser bruksanvisningen gång på gång medan det känns som den lilla toaletten på jobbet ska sluka mig, kväva mig och aldrig mer släppa ut mig. Plötsligt känner jag någon slags glädje mitt i all förtvivlan. Trots allt så har jag, eller vi lyckats, vi har gjort ett barn. Mattias och jag, vi har gjort ett barn. Tårar tränger fram och jag sjunker ner på golvet. Herregud, jag hann inte ens göra som det stod i bruksanvisningen. Kissa längst ut på kanten och lägg den sedan några minuter åt sidan för att invänta resultatet. Resultatet var synligt i samma sekund som jag började kissa på testet. När jag tog upp den och tittade så var det redan två streck. Jag har ett barn i mig, i min mage, i min livmoder. Vad ska Mattias säga? Han ligger hemma och sover. Vårt liv kommer aldrig att bli detsamma igen. Vad vi än beslutar oss för att göra med detta barn så kommer våra liv för alltid att vara förändrade och sammansvetsade. Vi har gjort ett barn, ett barn som finns, som lever i min mage. Undrar hur stort det är? Vad gör jag? Jag börjar redan tänka på barnet, vad vill Mattias? Måste härifrån nu, måste till Mattias, bara han kan hjälpa mig.

Mattias tittar på testet gång på gång. -Är du helt säker på att du gjorde rätt? Kan det verkligen stämma? Han tittar på förpackningen och vänder på testet. -Tänk på vad jag har gjort på den, säger jag och skrattar. -Men, vad fan, skriker han och släpper den på golvet. Vi skrattar båda, men skrattet tystnar. Kökstapeternas blommor känns som ögon som dömande ser ner på mig. Väntar på bödelns beslut. Vi tittar på varandra. –Vad har vi ställt till med, säger Mattias och ser på mig med sin varma blick. Vilken man jag har tänker jag. I panik ringde jag till honom efter det ångestfyllda toalettbesöket på jobbet som för alltid förändrat mitt liv. Han svarade sömndrucket och i någon slags dimma slängde jag ur mig att han var tvungen att komma och hämta mig för att jag var med barn. Nog för att han är van vid mig och mina infall men en sån sak kan nog få den största tall att falla. Han svarade lugnt att han måste klä sig men att han var där om tio minuter. Jag grät hela vägen hem och var inte kapabel att tala. Han körde lugnt hem smekandes min rygg. Vilken man va, finare kan inte finnas. –Vad ska vi göra, säger Mattias och väcker mig ur mina tankar. Jag tittar på honom och skakar på huvudet. –Jag vet inte, vad tycker du? En stor klump av ångest biter sig fast i min mage. Mattias tittar på mig och säger –Vi har ett människoliv i våra händer, hur skulle vi kunna ta död på det? Det ligger en liten människa i din mage som innehåller det bästa från både dig och mig. Kan du tänka dig vilken liten person det skulle bli? En sån kan man inte välja bort. Jag tittar och lyssnar till hans ord. Visst det är helt sant, hur väljer man bort ett människoliv. –Men Mattias, säger jag, vi kan inte bara skaffa barn hur som helst, väljer vi att behålla barnet så måste vi vara säkra på varandra. Jag träffade dig långt före barnet och väljer också dig först. Jag måste få veta att du är med på det här till hundra procent. Vill inte du ha barn så tar vi bort det. Jag vill inte bli ensam. Klumpen av ångest sprider sig sakta, det känns som om jag inte längre har kontroll över min kropp. Den ägs av någon annan som behöver mig och min livskraft. Mattias tittar länge på mig och säger sakta. –Maria, sen den dagen jag träffade dig så har jag aldrig tvekat på vem jag vill dela mitt liv med. Jag är visserligen bara 23 år men som det känns nu så kommer jag för evigt att behöva dig, din humor och dina impulser. Vi ska väl ändå skaffa barn någon gång, varför inte göra det redan nu? Natten blir lång och vi diskuterar, gråter och skrattar tillsammans. Aldrig har vi varit varandra närmre och åtta och en halv månad efter denna natt föds en underbar liten tjej som fått det bästa av oss båda och vi gav henne namnet Emelie.

Skriven av: Erika