EMINA

EMINA
Sevko Kadric

PÅ ett litet, handgjort bord blänkte en kopparkanna och från den kom lukten av varmt kaffe. Bredvid kannan stod två kaffekoppar och intill dem, lagda på faten, låg teskedarna och varsin sockerbit. Bredvid bordet stod det två fåtöljer och en soffa. I soffan i lägenheten i norra Sverige, satt de båda, Emina från Bosnien och Bengt från Sverige, ihopkurade och lutade mot varandra. De hade kommit över de femtio. Hur mycket över femtio hade för länge sedan slutat att vara viktigt för dem. Istället hade de blivit viktiga för varandra.
- Vill du ha socker i? frågade hon honom medan han strök henne över ryggen.
- Javisst, svarade han på svenska, men han hade redan lärt sig ganska mycket bosniska också.
- Om jag bara kunde få dem tryckta också, sade hon medan hon vände sina handskrivna poesiark som hon illustrerat med egna akvareller.
- Vi kommer att få dem tryckta på något sätt, uppmuntrade och förvissade henne Bengt medan han förde kaffekoppen med det varma innehållet till sina läppar.

Emina fann sig drabbad av kriget i sin hemstad i västra Bosnien. Hon kom att sluta tro på sina egna ögon. Det där spelet med religiösa symboler på flaggorna började, religiösa hälsningsfraser, hatiska ord började strömma genom hennes hem likt en offensiv. Hon slog bort allt som ett skämt. Senare trodde hon att allt skulle gå över, men till slut sade hon sig själv: ”Det som kommer att hända, får hända. Jag står på min familjs sida.” Och hon stod kvar, men familjen stod inte på hennes sida. Hennes man var aktiv bland de radikala. Till hemmet tog han med sig rädsla, ett smutskastande av andra, och sedan även vapen, sin uniform och därtill sina skäggiga vapenbröder. Barnen såg skräckslagna på. Han och hon hade två. Dottern var då femton år och sonen sexton. När skjutandet började sökte hennes släkt hjälp hos henne. Hon bistod dem så mycket hon kunde, men hon själv behövde också hjälp.
- Gud hjälpe mig, bara inget händer mina barn! Ta oss härifrån, bad hon den där mannen hennes och vars namn hon senare inte skulle uttala igen.
- Vart då? Det här är ett serbiskt land och här ska mina barn vara, sade han, som om han befann sig under attack i en offensiv. En kväll tog han med sig en hel stab hem. Barnen var i sitt rum. Hon passade upp de uniformsklädda och skäggiga männen. Hon passade upp och hörde med egna öron vad som sades: ”De från övre stadsdelen ska samlas på en traktor och grävas ner på samma plats bredvid floden som de andra från...” Hon visste vilka människorna var i den övre stadsdelen och vilka som hade blivit nedgrävda tidigare. Kvinnor, barn, gamla och tjugoåtta personer ur en och samma släkt under en natt. Hon visste att de från förra gången hade varit många, men hon kunde bara gissa sig till antalet.
- Mila, ge oss en flaska till! ropade hennes man befallande.
- Jag heter inte Mila och det här är inte ett högkvarter utan mitt hem ! skrek hon.
- Så håller hon på när hon har problem med nerverna, ursäktade han sig för gästerna, varpå han gav henne ett hårt knytnävsslag i ansiktet och drog in henne i barnens rum. Det knytnävsslaget och alla de övriga slagen med ord uthärdade Emina, för att de kom från en man som för länge sedan slutat att finnas i hennes hjärta. Men barnen, de egna barnen började vara rädda för henne och skämmas för henne.
- Du är den enda muslimen i vårt hem, i hela staden, sade hennes son henne rakt i ansiktet. Det naturliga ”mamma” bytte han ut mot ”du”. Orden som var riktade mot henne plågade inte henne utan blev snarare hans lidande, en värk och rädsla som förföljde honom på grund av hans egen mor.
- Kära barn, började hon mjukt, moderligt.
- Kalla mig inte kära barn, hördes det från någonstans utanför dörren när han flydde från huset.
- Det kommer att gå bra, allt kommer att gå över, barnen är inte de skyldiga utan vi, de vuxna, sade hon till sig själv medan hon gjorde i ordning maten, den som barnen tyckte mest om. Dottern tröstade henne. Hon sade ingenting utan de grät och led tillsammans. Och så en dag kom sonen tillbaka i uniform och med vapen. Hennes hjärta ville brista.
- Men kära barn, ska du döda dina egna?, sade hon och började räkna upp medlemmar ur den närmaste släkten, systerns och broderns barn.
- De är inte mina! Är de ? röt han till och tog geväret för att gå.

Emina hade redan tidigare haft självmordstankar, men hållit sig kvar i livet för dem, för sina barns skull. Nu beslöt hon sig för att erbjuda sonen att ta hennes liv.
- Först måste du skjuta mig, sade hon bestämt och grep tag i geväret och sonen.
- Flytta på dig! röt han och knuffade undan henne för att kunna tvinga sig fram mot ytterdörren. Hon klängde sig fast vid hans militärryggsäck och soldatgevär. Hon väntade att sonen skulle få något att gå av, en mors hjärta eller geväret.
- Släpp mig! var det sista hon hörde, innan hon kände en hård och trubbig stöt från trappan mot ryggen och huvudet. Bortknuffad, förkastad. På detta sätt, med snedvridet ansikte, blåslagen och med värk i ryggen, slängde de ut henne i riktning mot Kroatien. Dottern var med henne. Hur de kom till Sverige, vet bara de själva. I flyktingförläggningen började dottern på språkkurs, fick efter ett tag en pojkvän och började leva ihop med honom i hans rum på flyktingförläggningen. Emina blev ensam kvar, som en stubbe, utan rötter, utan blommor och utan löv, utan någon eller något omkring sig. En vinternatt lämnade hon sitt ensamma rum. Hon hade redan i förväg memorerat var bron var och platsen på den som hon skulle hoppa från.
- Så att allt går över, allt tar slut, tänkte hon och hade också skrivit ner detta i ett block.
- Mina barn, er mor älskar er, var det sista hon tänkte säga rakt ut i luften, som ett meddelande, som ett testamente.
- Aj, mitt ben! skrek hon till. Hon ropade på hjälp. Hon grät i den kalla natten och vek sig av smärta på isen. Frosten hade blivit till is, isen hade förlängt hennes liv.
- Förlängt mitt lidande, tänkte hon och sade det högt till sin dotter i sjukhussalen.

Där i sjukhussalen hade hon träffat honom, Bengt. Han hade frågat henne vem hon var, vad hon hade arbetat som och varför hon hade hoppat i vattnet. Under de fåtal dagar det tog för henne att bli opererad och få benet gipsat, började hon fantisera ihop ett nytt jag.
- Jag är en konstnär och poet som har förlorat allt och alla. Kriget i Bosnien har fryst mitt hjärta, förlamat mina händer, slitit min son ur min famn. Vad jag än stödjer mig mot bryts itu, rasar ihop, brinner och blir till aska. Vatten blir till is under mina fötter, sade hon sorgset och skrattade åt sig själv.
- Jag är inte konstnär, men hela mitt liv har jag knutit mig själv till bilder. Jag trodde att jag hade en fru för livet, men jag bedrog mig. Barnen har gått på sitt håll och jag blev ensam kvar, svarade Bengt i sin tur. Han var nyfiken på att få ta sig en titt på hennes bilder och på hennes frusna hjärta.
Och det var så det började. Hon släpptes ut från sjukhuset och Bengt uttryckte en önskan om att få komma på besök hos henne. Han ville tyda tecknen från hennes konstnärliga själ. Till en början kom hon med undanflykter, men sedan bad hon sin ogifte svärson köpa henne ett akvarellblock, tuschpennor och lim likt det OHO-lim som de båda kände till från Bosnien.
- Flytande bläck i små flaskor men också några pennor, sade hon lågt till honom som om hon berättade en hemlighet.
- Du ska bli Konstärinnan Emina eller inget alls, sade hon till sig själv, medan hon stapplade omkring på kryckor och tittade på pappren, tuschpennorna och limmet.
Först smorde hon in pappret med limmet och sedan förde hon på bläcket. På ena pappershalvan lade hon på en färg och en annan på den andra halvan och sedan lutade hon papperet för att färgerna skulle röra på sig, flyta ut och mötas någonstans på mitten, blandade. Hon lät papperet ligga för att bläcket skulle torka, rullade sedan runt papperet tills hon kunde urskilja figurer och tog då tuschpennorna till hjälp för att färdigställa dem till önskat utseende, former. Ur de där färgerna och formerna dök det upp fåglar, blommor, människor? De som hon tyckte inte liknade någonting slängde hon. Bengt kom på besök och hon bjöd honom på en god potatispaj, bosniskt kaffe och baklava. Blygt visade hon honom sin konstmapp. Hon var säker på sin matlagningsförmåga men inte lika säker i fråga om konst. Samtal om ensamheten, om krigets ondska, om förlorad livslust bytte hon mot samtal om kärleken, om universum, om livets förgänglighet och om universella budskap om odödlighet.
- Detta är himmel, detta är jord och mellan dem är en liten man, sade, förklarade, trodde Emina. Bengt tackade för hemtrevnaden som han vant sig att leva utan, för de varma orden som han hade saknat att höra från en kvinna. Han bad henne att välja ut två bilder för han hade en idè. Hon räckte honom två bilder men höll honom kvar genom att läsa en välkomstdikt som hon skrivit till honom. Det var den första dikt hon skrivit i sitt liv och Bengt var hennes första publik.

Himlen är tårögd, blå.
Blåa är ögonen på min dotter.
Min dotter är mitt kosmos.
Kosmos är kärlek.
Kärlek är också min son.
Sonen min, den blå himlen gråter.

Snart nog kom Bengt åter igen på besök och han hade de två bilderna med sig, inramade. En stor passepartout avskiljde dem från ramkanterna och färgerna uttryckte harmonin i de brokiga och fantasifulla formerna. I teckningen fanns det tillräckligt med former för att den önskade betraktaren skulle kunna finna sina egna liknelser. Tavlorna hängde Bengt upp på väggen, där de med sina färger och ramar kompletterade varandra och skapade en vacker helhetsbild som var behaglig för själen. Emina fann sig vara uppfylld av en skönhet som kommit ur henne själv.
- Minsann, Emina har blivit en riktig konstnär, sade hon beundrande om sig själv.
- Vad sade du? frågade Bengt som inte förstod orden.
- Jättebra, underbart, sade hon och slog armarna om Bengt och kysste honom istället för att med ord tacka honom. Senare förklarade han att han trodde att gesten var en sed, ett sätt på vilket bosnier uttrycker tacksamhet. Från och med den dagen började Bengt komma på besök allt oftare medan Emina allt oftare målade, skrev, sjöng och lagade allt godare mat. Bengt organiserade hennes första utställning hos en kvinnoförening. Han gjorde affischerna och en broschyr. Emina kom med i en tidning, hennes fotografi var på första sidan och tavlorna syntes på väggen bakom henne. Dikten om den gråtande himlen var översatt och fanns med som en illustration av själens känslighet, budskapets universella karaktär, den gråtande modern. Kriget i Bosnien hade slutat. Emina och Bengt var sedan länge ett par som uppmuntrade och behövde varandra. En kväll ringde telefonen. Emina lyfte luren, sade sitt namn och från andra sidan hördes en manlig röst:
- Mamma, det är jag...
- Kära barn, hur är det med dig, sonen min, svarade hon snyftande.
- Jag mår bra. Förlåt mig mamma... kom svaret från andra sidan.
- De vuxna är skyldiga, mitt barn, de vuxna, tröstade hon sonen och sig själv.
- Det är de vuxna som bär skulden, inte barnen, viskade hon, medan Bengt lade kalla omslag på hennes heta panna.
- Vi trycker inte boken än så länge, sade hon med doften av det bosniska kaffet i näsborrarna.
- Varför inte? frågade han överraskat.
- Jag måste lägga till en dikt till, en röst till, en blomma som växt fram ur en moders hjärta, förklarade hon för honom och i tankarna började hon redan forma dikten och tänka på färgerna som hon skulle hälla över pappret insmort med det färglösa limmet så likt det där OHO-limmet.

Författare:

Publicerat

Dela: