En ängel födds

I den kalla januari dagen, året 1979, föddes en liten flicka. Det var inte vilken flicka som helst, o nej, hon var något alldeles speciellt, hon var en ängel.
Hela familjen samlades för att betrakta det lilla underverket som skulle bringa mycket glädje, hopp och kärlek i deras liv. Hon viftade med sina små och ömtåliga händer, som om hon ville få tag på något, något som vi vuxna inte såg, hennes läppar formades i ett stort leende, och då insåg jag att hon ville få tag på mig, att hon log åt mig, att hon tittade på mig! Vad jag älskade henne, min lilla flicka, min Natasha.
Åren gick och min lilla flicka var inte längre liten, utan nu var hon stor och vacker, vilken skönhet hon var. Hennes ögon skimrade som diamanter, hennes läppar var röda som en rosenknopp, hennes hår var svart som själva natten och hennes kropp var som en droppe regn som faller i den långa, slingrande floden. Alla älskade henne, alla, men ingen som jag. Vem är jag? Jag är Karlos, Natashas framtida stora kärlek.
Det betydde så mycket för mig när hon rörde min hand, när hon kysste min kind, eller när hon log mot mig. Utan mitt medvetande hade ”kärlekens eld” börjat få grepp om mig.
Det har ofta hänt att, medans jag betraktar himlen, molnen och solen, så ser jag hennes ansikte formas av de här underliga underverken.
Jag hade bara 4 år när jag för första gången träffade Natasha och redan då trodde jag att hon hade fallit från himlen, att hon hade fallit från himlen för min skull, för att bota min smärta, för att göra mitt liv och min värld hel igen. Så fort jag fick syn på henne började jag le, det kändes som om jag var på sjunde himlen och det enda jag kunde se framför mig var gröna fält fulla med olika sorters blommor med olika färger, vinden blåste i mjuka vågor och fick trädtopparna att falla i trans, man hörde fågel sånger eka och man kunde se solens strålar tränga sig igenom de snö liknande molnen. Jag och mitt hjärta visste vad kärlek var, hon visade mig vad och hur det var att känna kärlekens söta och ljuva smak.
Min far plågade mig. Han var arrogant, aggressiv, han ignorerade mig och det värsta av allt, han älskade inte mig. Varje kväll när han kom hem onykter, tog han fram sitt skärp och slog mig, slog och åter igen tills jag började blöda och tills det blev stora ärr i mitt hjärta. Jag hatade honom så mycket som jag hatade min mor som lämnade mig för att leva detta helvete, men livet tar sin vändning.
Dagarna, veckorna, månaderna och åren gick, de bara rann iväg, men inte en enda dag gick förbi utan att jag tänkte på min Natasha. Jag ställde frågor som jag inte visste svaret på:” Var är hon? Minns hon mig och om hon gör det, saknar hon mig?” Jag började bli galen, detta ovetande gjorde mig galen, tills en dag…
Solen lyste så starkt att man kunde se det spegla sig i det klarblåa vattnet, fiskarna simmade så fritt och man kunde se att de njöt av det sköna havsvattnet, av det sköna havslivet. Jag kommer ihåg att det ryste till i kroppen varje gång jag trampade med foten i den mjuka och lena sanden. Vinden började blåsa, den var så kraftlös, det var nästan som om den ville fånga min blick, nästan som om den ville att jag skulle följa dens riktning, jag lät den röra vid mig och då fick jag syn på henne, Natasha. Hon stod där och betraktade den vackra naturen. Mina ögon bedrog mig, jag ville inte, jag kunde inte tro att det var hon.
Jag hörde klockor ringa och det kändes som om jag lämnade jorden, som om jag började sväva, som om jag började flyga. Jag beslöt mig för att gå fram till henne, jag ville följa mitt hjärtas röst. Jag tog ett par steg, men då kände jag en stark smärta, det kändes som om någon stack en kniv rakt igenom mitt hjärta och jag kunde känna hur det brast i tusen bitar.
Jag såg honom hålla henne runt midjan, jag såg honom viska något i hennes öra, jag såg de skratta och jag såg honom kyssa hennes läppar. Jag såg honom, jag såg Rickard, jag såg min bror. Han som har så många gånger förnekat kärleken och dens stora kraft, han som inte visste vad lycka var, han som förde mig bakom ljuset nu.
Jag var medveten om vad lycka och kärlek är, den största saken i livet man lär sig är att älska och bli älskad tillbaka. Jag ville skrika ut det, men hur?
Veckorna passerade förbi, det var de längsta i mitt liv. Jag kunde inte koncentrera mig, jag kunde inte fokusera mig, jag fick ont om pengar, jag förlorade min bostad, allt gick så snett, men det gjorde inte en så större roll för att jag gick miste om det som höll mig i livet, något som min bror stal från mig, något som han bara tog ifrån mig, Natasha och med henne mitt hjärta av glas som kunde så lätt gå i kras.
Det slog mig som en blixt, orden som min gamla, söta, lilla mormor brukade säga:”Vi borde komma ihåg, att vi är inte de enda som tror oss vara i en hopplös återvändsgränd. Precis som en drake stiger i motvind, så kan även de största svårigheter stärka oss. Precis som tusentals före oss har mött samma öde och klarat sig igenom, så kan vi också.”
De här orden gav mig min styrka, mod och själförtroende tillbaka, jag visste att jag skulle resa mig efter fallet.
Jag beslöt mig för att träffa Natasha och berätta för henne hur jag känner, oavsett vad hon kommer att säga.
Jag visste att kärlek var en resa utan kompass i ett väglöst land, man vet inte vad man ska förvänta sig, men vart det finns kärlek finns det under.
Det räckte bara med tre knackningar för att hon skulle öppna dörren. Hon skrek mitt namn, jag kunde höra glädjen i hennes röst och jag kunde se lyckan i hennes ögon. Hon kramade om mig så hårt, men kysste mig milt. Det ryste i kroppen, jag kunde känna hur mycket hon hade saknat mig, och om hon bara visste hur mycket jag hade saknat och tänkt på henne.
Jag tog tag i hennes hand och förde bort henne ända till fönstret, bad henne sluta ögonen och sa:” Du kan få allt du önskar om du önskar det tillräckligt intensivt. Du måste verkligen vilja ha det, med en kraft som bryter fram från ditt innersta och förenar sig med den kraft som skapade världen.”
Hon förstod inte vad jag menade, men när hon öppnade ögonen och tittade ut genom fönstret begrep hon vad jag syftade på.
Jag kunde se tårarna rinna, de droppade, så som en vårregn gör, för att där ute bland den klarblåa himlen, fågelsången, den kraftlösa vinden och barnens ljuvliga skratt, stod det med stora bokstäver, gjorda av världens vackraste rosenknoppar, en fråga, en fråga som lyder:” Jag älskar dig, har alltid gjort det och kommer alltid att göra det. Idag beslöt jag mig för att för första gången lyssna till mitt hjärta och fråga dig om du vill bli min för evigt, om du vill bli min fru?”
Vi gifte oss, skaffade barn och levde lyckligt, men vår kärlek låste vi i våra hjärtan så att varje minut, varje timme, varje dag vi skulle bli påminda om hur mycket vi betyder för varandra.
Glöm bara inte att:” Varje sekund kan du födas på nytt. Varje sekund kan bli en ny början. Det är ditt val. Det är ditt val.” Clearwater


Slut

Skriven av: Nina