En ängels beröring

Morgon efter morgon hoppades jag på någon att tro på, någon som kan ta dessa trasiga vingar så jag kan flyga iväg, fram till utgången av tiden. Natt efter natt låg jag besviken och hoppades på ett möte med döden, den ende som kunde få min själ att äntligen förgyllas.

Det enda jag kunde göra var att vänta på bättre dagar, sådana som jag inte hade upplevt sedan min barndom. Hur länge skulle mitt hjärta söka efter friden, hur länge skulle mitt öga efter ljus förgäves spana på livets dunkla bana, dessa frågor cirkulerade ständigt runt i min skrumpna hjärna. Ibland slog det mig att någon gång under min barndom måste mitt hjärta ha dött och mina ögon måste ha förblindats. Alla förhoppningar om bättre dagar måste ha vart en drivkraft, den enda drivkraften som mitt liv hängde löst på.

Jag minns det som igår, då jag sakta gick mot skolan. Vinden blåste och min jacka bredde ut sig som ett par vingar. Mitt ovårdade hår skymde mina ögon, vilket var bra. Det var bra för att mina tårar rann nedför mina redan blöta kinder. Tårar som ingen annan fick veta om, än så länge. Vägen kändes längre än vanligt, alla tankar och minnen slog mig som en blixt. Mitt liv hade endast gått ut på att alltid vara medioker, tystlåten och osynlig för de flesta. Sedan slog den mig, min slutgiltiga tanke. Vad spelar det för roll egentligen, ingen märker av mig nu, ingen kommer märka av att jag är borta då heller.

När jag var framme gick jag upp för skolans trappa. Jag behövde inte oroa mig för någon ögonkontakt, det var som att jag inte existerade. Skolans trappa ledde mig raka vägen till mitt skåp. Medans jag rensade skåpet slog mitt hjärta hastigt och tårarna forsade. Ingen märkte av mig medans jag rensade skåpet och jag grät tills min mun fylldes av en saltsmak från tårarna. Äntligen, tänkte jag, äntligen ska lidandet få ett slut.
Jag rusade ned för trapporna och allt blev plötsligt svart, men när jag sedan öppnade mina ögon fick min själ äntligen en gnutta ljus, min själ började lysa upp. Hennes beröring kändes som en ängels, hennes mjuka röst var den vackraste jag hört. Är jag död, tänkte jag, för något sådant kunde endast ske i ett paradis. Hon klappade lite löst på min kind med hennes lena händer och frågade om jag mådde bra. Jag skakade lite lätt på huvudet och sade ja med en svag röst och ställde mig upp.

När jag äntligen fick fötterna på jorden blev min syn klar, det var Amelia, den vackraste tjejen på skolan. Anledningen till att jag kunde hennes namn var för att vi gick i samma klass som barn. Jag iakttog henne i början, men insåg sedan att en kille som jag aldrig skulle få en sådan tjej.

Amelia log och förstod genast att jag tyckte situationen var genant, då jag stod helt tyst och kände blodet flöda in i huvudet. Jag kunde nästan se mig själv stå där dyngblöt och röd om kinderna, men av någon anledning kände jag en aning lycka. Hade denna ängel återupplivat mitt hjärta? Hade denna ängel öppnat mina ögon och förgyllt min själ? Alla dessa tankar fick min hjärna att ta form igen, min skrumpna hjärna hade nu fått främmande besök, de positiva tankarna.
Hon stod där och log medans jag var helt stum, men hon livade upp den konstiga stämningen med att fråga om jag fortfarande bodde på samma gata. Givetvis gjorde jag det, ingenting i mitt liv hade förändrats under alla dessa år. När jag sedan hade besvarat hennes fråga hjälpte hon mig med att ta upp alla mina böcker. Hon frågade om jag ville promenera hem med henne, då hon ändå hade slutat. Jag nickade endast.
När vi väl kom ut från skolan kunde jag äntligen uttrycka mig lite och inte endast skaka på huvudet. Amelia fick mig att skratta den dagen. Jag hade inte skrattat på flera år, inte sedan mina föräldrar hade dött. Det sägs att själen dansar när man skrattar, det måste vara sant, jag kände nästan av det.
När vi väl var framme vid hennes hus kramade hon mig och gick in i huset. Jag stod kvar i chocktillstånd, utan någon aning om hur en människas beröring kunde skapa en sådan obeskrivlig känsla. Den strömmade igenom hela min kropp. Jag var vettskrämd, men ändå nyfiken på vad det var för känsla jag hade. Helt plötsligt befann jag mig i mina tankars egen värld. Jag försvann från den verklighet jag egentligen befann mig i, bort från kylan, bort från den salta smaken jag kände, bort från doften av regn. I stället hamnade jag på en plats, en platå för de bra minnen jag haft. Minnen som jag aldrig hade tänkt på under min väntan på bättre dagar.

Detta fortsatte genom åren och ju mer jag lärde känna dig, desto bättre blev mitt liv. Alla bättre dagar jag hade väntat på var äntligen komna. Du var den jag kunde lära mig att virvla med så snabbt att världen skulle bli suddig och vi skulle snurra tills våra balanssinnen inte längre kunde kontrollera oss. Vi kunde falla, men fånga varandra och landa mjukt på det gröna gräset. Vi skulle kunna ligga där och bara se på varandra, på den klarblåa himlen, på solen, på stjärnorna och in i varandras ögon.

Nu när vi tar studenten vill jag vara ärlig mot dig. Den dagen då jag föll ned för trappan hade jag tänkt rensa mitt skåp så att ingen skulle behöva rensa det åt mig. Jag ville förbli omärkvärd, jag ville dö omärkvärt. Jag existerade inte hos folk, det enda jag kunde göra var att ta självmord så jag åtminstone slutade lida. Om det inte vore för dig hade jag tagit självmord den dagen, men du, du gav mig någon att tro på. Det var någon som kunde ta mina trasiga vingar och just nu flyger jag, jag flyger fram till utgången av tiden med ett leende. Än idag är jag tacksam över att min önskan om ett möte med döden inte slog in. Allt är tack vare dig Amelia. Jag förstår att det här kommer som en chock för dig, men du är en ängel, du är min ängel.

Du är den ende på jorden
som skänker harmoni.
Därför älskar jag dig.
Du är det finaste som hänt.
Allt blir som stjärnorna bestämt.
Ibland så är du en främling,
ibland en del av mig.
Därför älskar jag dig.

Författare:

Publicerat

Dela: