En anledning att hata mig

Jag tittade ner på det röda i snön. Tittade på blodet som sakta droppade ner och bildade en liten röd fläck alldeles nedanför mina fötter. Jag rätade sakta upp huvudet och kände blodet rinna ner mellan ögonbrynen och droppa nedför näsan. Sträckte ut tungan och fångade en av de tunga dropparna. Det var en underlig smak, liksom metallaktig.
- Sara!
En gäll röst ekade över skolgården. Min första impuls var att vända mig om för att se vem rösten tillhörde, men jag hindrade mig och stod kvar, helt stilla. Som om jag inte hört mitt namn ropas.
- Sara!
Rösten kom närmare. Den flöt ihop med de springande stegen och jag kunde efter några sekunders tänkande identifiera den.
- Hej Marie, mumlade jag dämpat när hon flåsande stannade bredvid mig.
Hon ryggade tillbaka när hon såg blodet som rann nerför mitt ansikte och droppade ner på den svarta jackan.
- Herregud, Sara! utbrast hon och lade en hand på min arm.
- Ville du något särskilt? frågade jag helt lugnt.
- Du blöder ju!
- Menar du? undrade jag med hundra procents ironi i rösten.
- Jag trodde inte det var så farligt. Jag menar…jag visste inte…
Hon var förvirrad, det märktes tydligt. Men hon fick faktiskt skylla sig själv. Någon hjälp från mig kunde hon i fortsättningen inte vänta sig.
- Vad var det du inte visste? frågade jag och kikade ilsket på henne ur ögonvrån.
- Jag visste inte…brukar de slå dig?
Jag skrattade hest. Vilken fråga! Som om hon inte visste. Jag valde att inte besvara frågan.
- Vad hände egentligen? frågade hon efter en stunds tystnad.
- Om du tar bort din hand från min arm och lugnar dig lite så kan jag berätta det ur min synvinkel, för jag antar att du redan fått höra deras version av det hela.
Hon lät handen glida ner från min jackärm och tittade skamset ner i marken. Jag torkade bort lite blod från överläppen och vände mig mot henne.
- Se på mig.
Hon tittade fortfarande ner.
- Se på mig! beordrade jag med hög röst.
Hon vände försiktigt upp blicken och jag pekade på såret i pannan.
- Det här lyckades de åstadkomma med enbart en nyckelknippa. Är de inte skickliga?
Ännu ett stycke ironi träffade henne rakt i ansiktet och jag knäppte upp jackan, rullade upp tröjan och det rödbruna brännmärket, stort som en handflata, blev synligt.
- Ylvas tändare, förklarade jag.
Marie stirrade med uppspärrade ögon på mig. Med en blodig drog jag upp tröjärmen och visade en arm full av avlånga brännmärken som med tiden hade blivit präktiga ärr.
- Detta är beviset på att Madde är duktigare på att sudda än Lisa, Tora, Klara och Sanna.
När jag började knäppa upp byxorna för att visa ärret efter Toras kniv och Sannas vassa naglar på det högra låret fick Marie nog och slog händerna för ögonen.
- Nej! Jag vill inte se mer! Sluta! skrek hon.
Jag granskade henne där hon stod med händerna hårt tryckta mot de mascaraprydda ögonen och med den beiga jackan halvt uppknäppt. Hon var en riktig liten fegis, det kunde jag inte neka till. Jag förstod inte att jag nånsin hade kunnat tycka om henne.
- Eftersom du inte vill se eller veta vad dina så kallade bästisar har gjort med mig de senaste åren innan du kom till vår klass så föreslår jag att du drar åt helvete och lämnar mig ifred.
Hon kikade fram mellan fingrarna och såg med ens väldigt osäker ut. Sakta lät hon händerna falla ner och försökte se mig rakt i ögonen.
- Varför gör de så?
Nyfikenhet. Ren nyfikenhet. Ska det uppmuntras? Kanske inte, men vad spelade det för roll? Ingenting spelade någon roll just nu. Lika bra att öppna dörren och visa sig. På riktigt.
- Jag dödade Ylvas hund.
- Va!?
Marie såg ut som om hon inte förstod vad jag sa, och det kanske hon inte gjorde heller. Eftersom jag inte hade någon bra anledning att inte berätta sa jag:
- När jag var nio hade jag en katt. Hon var bara ett halvår och ganska ynklig. Ylva bodde granne med mig då, och de hade en hund som var tre tror jag. Det var en kamphund, sådana som tuffa typer har för att skrämma folk som kaxar med dem, du vet.
Marie nickade sakta.
- Hunden var oerhört aggressiv. Det räckte med att man gick förbi deras hus för att han skulle börja skälla och föra ett fasligt liv. Jag kunde riktigt höra hur han skrek: ”håll dig härifrån, annars river jag ut pulsådern på dig och äter dina lungor till middag”. Aningen obehagligt faktiskt. Hursomhelst, vår lilla katt var egentligen en inomhuskatt, vi lät henne inte gå ut, men en morgon råkade hon smita ut tillsammans med mamma som skulle hämta posten. På eftermiddagen när jag kom hem efter skolan hittade jag henne död utanför Ylvas grind. Hunden hade bitit ihjäl den. Jag blev ursinnig, sprang in i köket efter en kniv och gömde mig sedan bakom den täta granen som stod bredvid trappan till Ylvas hus. När hunden kom utrusande grep jag tag i halsbandet på den, ryckte den till mig och skar av halsen på den.
Jag tittade skamsen ner i marken. Hade inte riktigt planerat att berätta det här för Marie, som trots allt hade svikit mig.
- Hon har hatat mig ända sen dess, vilket i och för sig är helt förståeligt.
- Dödade du den verkligen? På riktigt?
Marie darrade. Jag kunde inte låta bli att hånle. Det var sällan hon var såhär rädd. Men å andra sidan var det kanske inte helt mysigt att stå öga mot öga med en hundmördare.

Skriven av: Karin Larsson