En annan dimension.

En annan dimension


Mauritz Lantz kände sig mycket belåten med sin dag. När han lämnade bokförlaget med ett honorar i förskott (inte så fett för allt i världen) så värmde checken i plånboken, strålade genom kavajens innerficka och omslöt hans hjärta men framgångens behagliga värmefilt. Tillvaron var ljus. Mauritz promenerade mot Stockholms Central. Förlagsredaktören hade erbjudit bilskjuts men han hade tackat nej, ville vara ensam med sin upprymda känsla av kommande succé. Han gick med harmoniska steg, lättjefull vaggande, nynnande på låten Sunny Weather av Salvadore Poe. Vädret var emellertid allt annat än soligt, snarare mulet och gråkallt septemberväder, men det vilade ett förnöjt leende på hans läppar och han speglade sig käckt i skyltfönstren. Dessutom var han övertygad om att tågresan hem till Göteborg skulle ske i rofylld betraktelse av kommande tider.
Mauritz Lantz, kulturjournalist, var trettiotvå år gammal, närsynt, slank och lite över medellängd, en aning hjulbent, ansiktet var smalt med skarpskurna drag och karaktäristiskt var hans stadiga, intensiva blick. Inför mötet med förlaget hade han trots klen skäggväxt odlat ett tunt, rödbrunt pipskägg, anlagt i hopp om att se mer intellektuell ut, författarlik, som hans mor uttryckt saken. Tidigare hade Mauritz fått publicerat två kortromaner på annat förlag. Den första hade av omvärlden snabbt blivit begraven i glömskans urtidshav, den andra hade fått (som han själv uttryckte det) ett blandat mottagande. Egentligen enbart en pliktskyldig anmälan att publikationen stod att finna hos bokhandlarna – med en ballast av kortfattade, ganska intetsägande recensioner. Men nu skulle det litterära etablissemanget bli omskakad. Boken hade precis blivit tryckt, förlaget haft vänligheten ge honom ett förskottshonorar, och det hade de fanimej inte gjort (sa han sig sporrande) om de inte trott på hyggliga försäljningssiffror. Romanen hade titeln – Människan och Sanningen – och var en serie ovetenskapliga betraktelser över den moderna människans behov av Statens Grundvalar och Vetenskapens Sanningar. Allt skrivet som en politisk spänningsroman, nästan en politisk Science Fiction, där författarens alter ego, Benjamin Hejll, utförde en heroisk kamp för att rättfärdiga och beskydda det Bevarande samhället. Jo, Jo! Mauritz Lantz gick in i värmen på centralstationen, log brett, ett leende riktat till alla och ingen, och ansiktet var rödblommigt och såg småfruset ut. Eftersom det fanns tid innan tågets avgång gick han till serveringen. Med ölsejdeln i handen befann han sig i en förträfflig sinnesstämning och försjunk i tanker om sin framtid på parnassen som fristående filosof med en kioskvältare till alster.
Tvärt emot hans antagande var kupén tom då han steg på tåget med sin platsbiljett i handen. Skönt! Här skulle han kunna njuta i djup begrundan, samla tankarna och sortera dagens händelser. Men redan vid nästa station åkte dörren upp på sina glidskenor med
1
en osympatisk smäll, och in kom hon, nickade lätt, kastade upp sin ryggsäck på bagagehyllan, hängde av jackan och slog sig ner på motsatta soffan, snett emot honom. Nåväl, ett så ungt och vackert ressällskap är inte alla förunnat. Den positiva tanken hade knappt blivit tänkt förrän en genomträngande parfymdoft slog emot honom och fyllde kupén. Besvärad av lukten reste han sig aningen fördröjt och drog ner rutan och låtsades titta på tågpersonalen som stod på perrongen utanför tåget. Den friska, kyliga luften strömmade in med en angenäm, välgörande atmosfär. Varför måste unga kvinnor fullkomligt dränka sig i bodylotion eller eau de toilett? Han kände sig irriterad. Omvärlden märker dem ju ändå genom deras ungdom. Medan Mauritz Lantz funderade på varför unga kvinnor inte nöjde sig med röda, putande läppar och affektion för svart eller blå ögonskugga, började tåget sakta rulla. Luftdraget ökade och rörde om i hans glesa hakskägg.
”Vill ni vara vänlig och stänga fönstret!” sa hon. ”Det börjar bli kallt här!”
”Javisst! Självklart”, mumlade han, stängde fönstret och satte sig.
Hon lutade huvudet bakåt mot ryggstödet och blundade. Han tittade förstulet på henne. I det här fallet kunde ingen beskylla den unga kvinnan för prålig makeup. Hon såg bra ut, ung och fräsch. Nu blundade hon tillfälligt, men han drog sig till minnes stora, klara ögon, med pupiller lite åt grönt, nja, kanske blågrönt. Hon hade mörkt, kortklippt hår, en hy som av naturen var slät och fin, väl skött genom sund livsföring. Hon var klädd i svarta långbyxor, kofta och med en sjal hängande runt halsen. Liten späd kropp, nästan med pojkhöfter, och små uppkäftiga bröst som pekade ut under koftan. Hur gammal kunde hon vara? Cirka tjugotre år, på sin höjd tjugofem? Ett trevligt ressällskap att vila ögonen på under resan. Han satt förströdd och tittade på henne tio minuter. Sov hon?
Nej, hon öppnade ögonen, gäspade med handen för munnen, och fixerade honom ett ögonblick med granskande blick, innan hon öppnade sin svarta axelväska och plockade fram läsglasögon, en kexchoklad och en bok – hans senaste bok! Utgiven i dagarna men ännu inte recenserad. Mauritz trodde inte sina ögon. Vilket angenämt sammanträffande! Han blev klarvaken, dåsigheten försvann på ett ögonblick. Kände hon inte igen honom? På omslagets flik fanns ju en bild av honom. Visserligen liten, men nog var han sig lik. Kanske skägget nu var en aning längre. Hon knaprade på kexet och öppnade boken, ungefär en tredjedel från slutet, där hon markerat sidan med en gul Post-it notes. Han visste nästan vilket kapitel det var och log brett. Vilken tillfredsställelse! En bekräftelse på att här satt han just nu, och en ung, snygg tjej satt där också och hade hans nyss utkomna roman mellan sina små söta händer. Han kände sig modern. Hon lyfte blicken och sneglade på honom. Just då var Mauritz i tankarna och inte medveten om att han i den stunden såg otillåtet självbelåten ut. En lysande framtid väntade honom.
”Är den bra?” frågade han och kunde inte bärga sig längre. Just som hon lyfte blicken rättade Mauritz Lantz till glasögonen. Faktum var han intog exakt samma pose som han hade på bilden på omslaget längst bak. Detta genom att fatta med tummen och pekfing-
2
ret runt det högra glasögat, lite poserande, synd att han inte hade baskern som på bilden, men det vore väl själva fan om hon inte skulle haja till: Åh! Är det ni? Fantastiskt!
”Är boken läsvärd?” upprepade han och log familjärt.
”Nej”, svarade hon och betraktade honom storögt.
” Så? Jaså, ett misslyckat köp?”
”Jag har inte köpt den. Den ingår som del i mitt examensarbete. Har fått den.”
”Vad handlar den om?” Han la armarna i kors över bröstet och lutade sig fram. Var det verkligen hans roman hon hade i sitt knä? Hade han misstagit sig?
”Ja, vad skall man säga?” svarade hon eftertänksam. ”Det är en knepig allegorisk satir, en sorts politisk, filosofisk science fiktion, varken särskilt underhållande eller samhällskritisk drabbande. Inget att rekommendera.” Hon höll upp boken.
Nu visste han, det var hans bok. Han lutade sig bakåt i sätet. Häpen, lätt irriterad, tittade han på henne. Vilken snärta! Vad begriper hon om politik och filosofi?
”Och ni anser er förstå budskapet i handlingen?” Intonationen var kylig.
”Naturligtvis!” sade hon i förnärmad ton och rynkade pannan. ”Jag blir fil.kand. i litteraturhistoria om knappt ett år. Föresten, jag heter Margareta Ekdal!” Hon sträckte fram handen mot honom. Han tog den i ett lamt grepp, presenterade sig inte.
”Alltså.., ingen tvekan om bokens kvalitet?” sa han och tittade skarpt på henne.
”Nej! Tro mig, inte ens om jag var illa piskad hade jag förordat ett sådant här manus till utgivning. Texten brister i koncentration och konkretion. Ett hafsverk.”
Ett hafsverk! Vilket dråpslag! Han kände det som han redan fått nog av den här sparven indränkt i parfym. Kämpade mot en lust att resa sig, byta kupé, eller leta upp en restaurangvagn, om det nu fanns någon, vad som helst, bara bort från den här dumdryga Amazonen som varken var intelligent, bildad eller allvarlig nog för att begripa poetiska bilder, sinnrika aforismer, skarpa iakttagelser.., en stor vision av den politiska människans tillvaro, gestaltad med en tvingande och allt genomträngande kraft. Borde han vara smart nog att dra in tentaklerna nu? Inga ytterligare frågor eller påståenden som förmodligen enbart skulle provocera henne? Mauritz Lantz var inte smart. Han kände att både nyfikenhet och revanschlusta höll honom kvar i ett tillstånd av frustration.
Några minuter förflöt under tystnad då hon tittade upp och sade mjukt, vänligt:
”Har du själv läst den här boken? Föresten, kan vi säga du?”
”Visst! Ja, jag har faktiskt läst den.”
”Vilket sammanträffande! Och du tycker..?”
”Jag tycker handlingen.., i den form den är skriven, väl speglar maktrelationer, både konsekvent och med subtilt raffinemang. Författaren, genom Benjamin Hejll, hans alter ego, avser ju inte framstå som lågmäld, utan pang på rödbetan.., om uttrycket tillåts. Bokan är faktisk en modern stridsskrift mot dagens fördummande samhällsutveckling."
3
”Du kan inte mena allvar?” sa hon, skrattade till helt kort och log sedan sorgset.
”Jo, det kräver intellektuell skärpa för att förstå romanen på rätt sätt. Dess syfte är att tjäna som varnande exempel hur det kan sluta för fritänkare och revoltörer, försänkte i etisk och moralisk mörker i sitt uppror mot det etablerade samhället.., ja, mot, Statens sanningar, Nationens grundvalar. Inom dess ramar måste vi tänka och tro och praktisk fungera, annars kaputt. Huvudpersonen slåss mot tidens kitschiga idévärld.”
”Men hallå! Detta är inte tidsenligt! Det märks med löjeväckande tydlighet genom Benjamin Hejll agerande att författaren är konservativ, verkligen omodern.” Hon skrattade och ruskade road på huvudet. ”Författarens alter ego försvarar en samling borgarbrackor, materialister och dogmatiker. Byråkrater som ägnar sig åt inbördes käbbel. Formalister som blir hänryckta och smågrälar om skillnaden mellan den ena eller andra ålderstigna filosofiska eller politiska teorin. Nej, boken är snudd på löjlig, ett pekoral.”
”Men Gudars skymning! Försök stiga ut från din fakultet och dess dammiga skrymslen. Snälla du.., författaren bekämpar ju den kulturskymning som sprider sig över landet som en farsot. Ytliga romaner med tantsnusk, usla TV såpor och…”
”Tyvärr!” avbröt hon. ”Den kampen för man inte framgångsrikt genom att försvara trångsynt kulturpolitik som uppträder i olika gestalter, inbördes ivrigt bekämpande varandra. Progressiva krafter i det här landet borde bilda ett nytt kulturparti.”
”Som skulle heta vad?” Mauritz slog ut med händerna och himlade med ögonen.
”Tja.., till exempel.., vad sägs om: Andligt Liv?”
”Som skulle stå för vad?”
”Den moderna kulturmänniskans utveckling i en högre raffinerad och frisinnad verklighet, till gagn för viljans okuvliga omskapande.”
”Åh! Intressant! Hur skulle en sådan människa se ut efter terapin i Andligt Liv?”
”Raka motsatsen till den här författaren.” Hon lyfte boken demonstrativt. ”En framsynt person som inte går i ledband med politiskt förmynderi, som inte slickar röven.., förlåt uttrycket.., på fackföreningar, kooperation och statligt masstvång.”
”Vad skall man inte tvingas höra! Hur kommer man till din lycksalighet?”
”På tanken och känslans vingar”, svarade hon högtidlig, och menade allvar.
En lång stund var de tysta. Hon rättade till läsglasögonen, bläddrade lite fram och tillbaka i boken, och han stirrade ihållande på hennes rödlackerade nagel som for fram över hans mästerverk som en bödelsklinga. Mauritz Lantz grubblade intensivt på hur han skulle vrida om näsan på den här kavata tjejen som försökte lemlästa honom.
”Författaren avser att förverkliga det Högsta och Bästa hos människan.”
Han mumlade fram sin sentens, som han pratade för sig själv. Hon lyfte blicken.
”Då kommer han drabbas av förtvivlan över sin oförmåga att förverkliga sin levnadsregel. Nu går han i flock med obegåvade kultursnobbar, vetenskaparna, som i idéer och tankar alltid har färdiga lösningar på förbryllande motsägelser.”
4
”Vetenskaparna? Du är ju själv en produkt av fakulteten, en blivande vetenskapare”.
”Nja.., men jag är kritisk och ifrågasätter dogmatiska avgudar som egentligen sprider mörker i kulturförklädnad. Först och främst är jag fritänkare.”
”Eller kanske kommunist? En blodröd stödstrumpa!” Han hörde att tonen var otrevlig.
Här skrattade Margareta Ekdal gott och tog inte illa upp. Hon sjunk ner i boken med ett
inåtvänt leende. Mauritz Lantz sjunk ner i ett olycksbådande mentalt vakuum. Han var villrådig. Kände starkt behov att hitta en utväg, en dräpande klok slutledning, något som kunde bli annat än ständig tillkämpad pennfäktning. Han var nu arg, nästan rasande.
Visserligen var han i vanliga fall en lågmäld och försiktig person, vänsäll och lite timid, men hade sedan besöket på förlaget rätat på ryggen och ansett sig briljant och djärv i tanken. Den unga förlagsredaktören hade ju gett intryck av samtycke. Här hade han skrivit en politisk, filosofisk roman, tagit ett helhetsgrepp på den svenska samhällsutvecklingen. Och här satt en uppkäftig, presumtiv kandidat och framställde honom som okritisk och trångsynt. Var inte detta hans verk fyllt av patos, solidaritet med ett kultursystem i förvandling, men också granskande av systemets för och nackdelar? Fan också! Han kunde inte bara avfärda henne som inskränkt och självgod. Hon var för knipslug. Hur rätta hennes ”feltänk?” Eller drev hon med honom? Helvete, återupprättelse!
”Hör nu här unga dam! Den där författaren försvarar Staten och dess hörnsten, den representativa demokratin!” sa han stridslysten och pekade menande på boken i hennes knä. ”Alltså, Statens verk för medborgarnas trygghet i alla förekommande riktningar.”
Hon satte ett finger mellan bladen och höjde blicken. Tittade rättfram på honom och log ett leende som egentligen sade: ´Vill du verkligen ha mer stryk`.
”Författaren borde funderat på om inte varje ingripande från Statens sida i den enskildes liv är djupt orättfärdigt, något oetiskt som sker i hägn av kollektivet.” sa hon.
”I så fall får vi vänja oss vid Statens kränkningar. Åtminstone i en demokrati.”
”De är inte mindra omoraliska för det.”
”Romanens Benjamin Hejll står upp för sociala och kulturella reformer.”
”Inget annat än bevis för social vidskepelse och missriktad klåfingrighet.”
”Du hugger, hårt och skoningslöst.” Han skakade på huvudet.
Margareta Ekdal log milt och förklarade att hon till sin läggning var en uppriktig människa. Det fick han gärna lägga henne till last. I vilket fall som helst ansåg hon att författaren hyllade sociala reformer som en modern avgud. Ett fatalt misstag av honom att tro att den enskilda människan omskapades till det bättre genom samhällets hejdlösa jagande efter kollektiva förbättringar. Hon såg road ut av hans bistra uppsyn. Rent av lycklig. Mauritz Lantz satt tyst några minuter. Ilskan hade snurrat i skallen på honom som en svart virvelstorm, samtidigt fylldes hans själ av en obestämd och oförklarlig
5
ångest. Han hade röda fläckar i ansiktet, fuktig panna, håret var i oordning, det glesa, rödbruna skägget spretade efter allt förargat fingrande. Men att hålla tyst var att kapitulera. Han log affekterat och frågade i spydig ton om hon inte trots sin enögdhet funnit någonting i berättelsen som trots hennes revolutionära läggning sammanföll och harmonierade med författarens uppfattning om hur sund samhällsutveckling borde utformas och bevaras. Nej! Hon skrattade korthugget (som en hyena tyckte Mauritz) och såg inget sammanfallande och förmildrande i boken. Författaren var ju ingen lustig Cervantes precis men han lät sin Don Quijote i Benjamin Hejlls skepnad vara konsekvent i sitt inskränkta synsätt. Det fick man säga till hans heder. Visserligen försökte han i kontexten av och till gömma sin hjälte bakom metaforer och allegorier för att i någon mån mildra sitt konservativa synsätt, men det kunde inte dölja att han i stort sett hyllade offentlig sektor i alla led – skola, sjukvård, äldreomsorg – med administration som vanligt folk inte kunde överblicka. Tröga, ineffektiva, kommunala system som hämmade enskilda initiativ och satsningar och kostade ofantliga skattebelopp. Det var inte framåtriktat. Det var traditionellt, högersinnat samhällsbevarande. För att inte tala om den olyckssalige Benjamin Hejlls oförbehållsamma hyllning till kyrkans roll i samhällets inre byggnad. Här kände sig Margareta Ekdal verkligen hemma i rollen som exekutorn då det var uppenbart att författaren pompöst sådde sina frön i jordmånen för oförstånd i sublimerad form. Han ville inte kännas vid, i den mån han nu såg det, att fåfänga och hyckleri utgjorde drivkraften till alltför många prästerliga gärningar, listigt draperade i grandios förklädnad. Dessutom var hon rädd att kapitlet om medias roll i samhället var lika andefattigt och avogt mot demokratiseringen inom television, radio, film och videoproduktion. Sådant skulle ske inom statsmaktens försorg – ett förföriskt vrövel utan insikt, förmodade hon. Men kapitlet om masskultur hade hon bara skummat än så länge så härvidlag ville hon inte vara allt för kategorisk. Hon slog igen boken, nog talat om den.
Mauritz Lantz blundade. Han visste inte om han skulle skratta eller gråta. Nu blek, med tung andhämtning, kände han en modfälld ängslan av att inte räcka till som författare. Han kände sig angripen av en slags mani att kväsa Margareta Ekdal. Men hur? Hon var honom verbalt överlägsen kände han. Den här unga vampyren översteg hans krafter. Dessutom – ve och fasa – hon kanske hade en poäng här, kanske rentav rätt. Men varför bry sig? Efter en lång, begriplig tvekan kände han modet återvända och sa behärskat:
”Du är reaktionär! Uppenbart reformfientlig. Vad tror du på egentligen?”
”Jag tror på en annan dimension – den enskilda människan.” svarade hon och log förmildrande. ”Det gör inte författaren till den här boken. Om han gjort det hade han kunnat berika sina idéer och visioner, höjt sig över en snäv horisont av stereotypt tänkande” ”En annan dimension?”
6
”Just det! Sund skepticism. Värst tycker jag det är med författarens uppfattning av begreppet Filosofi, vetenskapen om tillvarons yttersta grunder, om vår kunskaps gränser om de allmängiltiga värdena. Han låter inte Benjamin Hejll syna den officiella vetenskapen i sömmarna utan accepterar auktoriteter som anser sig ha ensamrätt på kunskaper rörande tillvaron, bjuder inte på några subjektiva funderingar, utan jamsar med professorer och dosenttölpar i praktisk och teoretisk filosofi; dessa snustorra kälkborgare och omsvärmade hyenor som vållar så mycket skada genom sitt falsarium att alltid hålla på Vetenskapen. En sådan här bok hjälper till att hålla människor nere i dumhet, okunnighet och bekväm liknöjdhet. Om nu någon enkel och okonstlad människa till äventyrs skulle läsa den. Och varför? Jo, författaren vågar inte opponera mot fackmän och lärda som alltid söker livets mening i fenomenvärldens absolut värdelösa växlingar. Den här boken, Människan och Sanningen, är bedräglig. Författaren söker aldrig den enskilda människan. Därför blir hans romanfigur en viljelös varelse, en själlös stackare och slutligen.., ja…” Mauritz Lantz väntade på den sista stöten ”dödsstöten” om någon sådan ytterligare stod henne till buds. Men den kom inte. Margareta Ekdal suckade, som hon blivit trött på både honom och sig själv, stoppade boken i axelväskan, tog upp ett äpple och började äta, medan hon tittade ut i mörkret genom tågfönstret. Han funderade på om han skulle tala om för henne vem han var. Nej, det var onödigt. Den här kaxiga tjejen skulle inte ta tillbaka något av vad hon sagt, så varför utsätta sig för ytterligare sarkasmer. Hon hade redan strimlat honom själsligt. Han hade i sitt övermod gett sig i kast med en omstörtare, en subversiv person. En ung orosstiftare som smugit sig in i den akademiska världen, som oblyg och skamlig ville upplösa det etablerade samhällets trossatser. En palatsrevolutionär.., nej, en överspänd fundamentalist av värsta sorten. Han visste att han nu tänkte i överdrifter, att tankarna befann sig insnärjda i ett mentalt spindelnät. Men – hade något gått hans näsa förbi? Tiden? Nuet? Å andra sidan, erinrade han sig, levde han i den nya tiden. Var den gamla tiden helt passé? I den nya tiden, så här i början av 2000-talet, fanns väl ingen illröd, eller mörkblå, fanatism? Hade hon varit äldre kunde han trott sig ha sammanträffat med en övervintrad kvarleva från 60-talets radikalsocialister. En marxistisk dinosaurie. Ett sista svärdshugg..!
”Du försöker verkligen inte dölja din snobbighet, din elitism”, sa han och suckade.
”Hellre det än representera urvattnad populism”, svarade hon och vände sig om.
”Jag är faktiskt upprörd!” mumlade han och blängde.
”Det har varit skoj att kivas med dig”, sa hon leende. ”Resan gick fort, eller hur?”
Tåget var på väg in mot Göteborgs Central. Han bet ihop käkarna, skakade på huvudet, tog sin portfölj, nickade åt henne utan att se henne i ögonen och gick ut i korridoren. Tack och lov, snart skulle han slippa henne! Margareta Ekdal, kvinnan som infiltre-
7
rat det akademiska systemet, som hotade förståndighetens filosofi med sitt hemmagjorda bombbälte. Som kallblodigt, likt en spottkobra, drypt sitt verbala gift på honom. Men jag får skylla mig själv, tänkte han i ett ögonblick av klarsyn. Ingen hade ju tvingat honom att ge sig i kast med henne. Kanske han inledningsvis verkat storvulen och självgod och provocerat henne? I vilket fall som helst, hon var, tack och lov, ingen officiell recensent av hans verk. Men vad kunde han vänta sig – något ännu värre?
Mauritz Lantz ställde sig på matta ben i taxikön. Skallen kändes tung av huvudvärk. Vilken satans resa! Vilken jävla avslutning det blev, trots att allt börjat så positivt. Han kände sig helt förstörd. Överraskad såg han henne komma på väg mot honom. Han vände bort huvudet och hoppades att hon inte märkt honom. I höjd med honom lät hon höra en hög busvissling. Både han och övriga i taxikön vände sig instinktivt mot henne. Hon lyfte hans bok i ögonhöjd och pekade på bilden av honom på omslagsfliken.
”Du ser trevligare ut i verkligheten!” ropade hon och log. ”Ge inte upp! Lycka till!”
Mauritz Lantz hörde henne småskratta när hon gick mot lokaltåget till Alingsås.

8














Författare:

Publicerat

Dela: