En annan värld

Solen hade knappt hunnit gå upp när jag stängde dörren bakom mig. Jag smög tyst som en mus över det daggvåta gräset, och ut på den halvljusa asfalterade gatan. Jag såg ut över havet och kastade med mitt korta ljusbruna hår. Jag hade tyckt mer om det när det var långt men långt hår var inte så praktiskt när man gjorde det jag älskade. Solen kastade sina första strålar över stranden och havet. Det var så gränslöst vackert att jag blev alldeles knäsvag. Den ljusa sommarmorgonen var varm och jag frös inte trots att jag bara bar linne och shorts. Jag gick längs den långa gatan och sneddade ner mot bryggkrönet. Jag huttrade till då en kall vind drog över bryggan när jag stegade ut på den. Havet var stillt och klart. Vågorna var mjuka. Det absolut bästa vädret. Solens strålar hade inte ännu nått ner under vattenytan det kunde jag se redan nu. Jag drog av mig shortsen och linnet och trosorna och sedan tog jag ett djupt andetag och hoppade rakt ner i vattnet. Det var naturligtvis kallt men jag kände inte av det för direkt när jag träffade vattenytan kände jag mig så lycklig. Jag simmade in under bryggan och trevade efter min extralånga snorkel och mina simglasögon som jag hade gömt där under. Mamma skulle bara tycka att jag var ännu konstigare än vad hon redan tyckte om hon fick se att jag kom hem med en extralång snorkel. Jag fick upp dem och skyndade upp mot ytan igen. Jag visste att jag kunde vara under vatten längre än vad de flesta kunde men ändå - jag behövde luft. Jag andades in och tömde snorkeln (som var ett snorkelmunstycke fastsatt på en avklippt till hälften vattenslang som i sin tur var penslad med ett slags stelningsmedel så att det stod rakt upp. Men jag hade inte nöjt mig med det utan jag hade också satt fast en metallvajer som ringlade sig uppför vattenslangen eller snorkeln.)på vatten, satte på mig simglasögonen och satte snorkeln i munnen och dök igen. Nu kunde jag både andas och se klart. Jag simmade snabbt fram. Jag rörde mig väldigt snabbt under vatten. Min simlärare i tvåan hade varit helt förundrad då jag hade hunnit en längd (25 meter) på mindre än 10 sekunder. Men det fanns en nackdel. Jag kunde inte simma så snabbt om det var andra barn i bassängen eftersom att jag simmade så snabbt. Det slutade med att jag började simma 6 gånger i veckan och fick en egen längd resten av simundervisningen i tvåan. Nu kunde jag tro det eller ej, simma nästan två längder på 10 sekunder och kunde också konstdyka.
Jag hade nu kanske simmat ett eller tvåhundra meter på 10 minuter och började känna hur strömmarna tog vid. De var starka men för mig, inte särskilt svåra att stå emot. Jag simmade och simmade och glömde allt omkring mig tills jag äntligen kunde se det. Det var ett korallrev, som det låg kanske 2 meter ner och det var ganska svårt att se från ovanför ytan. Det var så vackert och jag önskade verkligen att jag skulle kunna få vara här för alltid. Jag simmade omkring ett tag och betraktade de olika färgerna. Det glänste av rött och gult och kanske till och med blått. Plötsligt greps jag av en tokig ide. Om jag skulle ta och andas djupt i snorkeln ett tag och sedan simma ner till korallrevet och röra det? Jag andades in och ut kanske 10 gånger och sedan dök jag. Ljudet blev dovare ju längre ner jag kom och jag förstod snart att snorkeln var så lång att jag kunde simma hela vägen ner till revet och undersöka det och jag skulle fortfarande kunna andas. Jag vidrörde revet och kände dess sträva yta och kände att nu är jag i en helt ny värld. Då bestämde jag mig. Kanske var det när jag märkte hur varm jag var här nere hur glad jag var och hur mycket jag älskade detta enorma korallrev. Jag simmade upp och bröt ytan. Jag såg ut. Det kanske var hundra eller kanske tvåhundra meter till stranden. Jag dök igen och simmade snabbt som ögat. Jag var framme på kanske 5 minuter som verkligen var ett rekord och så klättrade jag upp och tog med mig snorkeln och simglasögonen. Jag sprang hem (naken) och rev ner vår (dock nyköpta eftersom att jag förstörde den andra också) vattenslang och började skära till en kanske 10 meter lång bit. Sedan sprang jag in i pappas verkstad och letade upp några av hans över hundra flöten. Sedan fäste jag flötena vid vattenslangen (som ni nu förstår skulle bli min nya snorkel). Jag sprang in igen och skrev en lapp:

Mamma & Pappa!
Jag är inte
lycklig här.
Jag har åkt
någonstans där
jag kan bli det.
Jag älskar er.
Maria.

Sedan sprang jag ner till stranden igen. Jag kastade mig i och provade min snorkel. Sedan simmade jag långt ut. Och kom aldrig tillbaka.

Författare:

Publicerat

Dela: