En annorlunda dag.

Råkall sepbembermorgon

Satan vad det är kallt här. Alltid! Anna tar huttrande en filt och lägger över benen. Att det ska vara så kallt härinne jämt. De borde flytta till en nyare lägenhet, till en bättre hyresvärd som har råd att värma upp lägenheterna. Den här morgonen har varit hemsk. Plötsligt säger Patrik:
”Det är inte kul längre. Det här funkar inte.”
Vadå, vad är det nu som inte funkar. Vad gnäller han om?
Patrik tittar upp från tidningen. Han som varit så förskjunken i sportsidorna nyss.
”Vadå funkar inte? Vi har det väl bra?” säger hon och hör hur ängslig hon låter. Man ska aldrig visa sig svag mot sin sambo. ”Vi två. Vi passar inte längre ihop. Jag har tänkt på det länge.”
Hjälp1 Något måste ha hänt. Hon kan bara inte fatta vad. De har bott här i trettio år och allt har hittills fungerat jättebra. Har hon trott i alla fall. Hon går ut i köket för att göra frukost. Dottern Sofie kommer ut i köket. Hon ser blek och trött ut. Men hon försöker se tuff ut, som en riktig tonårsdam. Hon är sminkad som om hon skulle på fest.
Vart har min gulliga lilla dotter tagit vägen? Du med änglahåret. Nu är du en grönhårig, förvirrad emo-skräcködla. tänker Anna.
”Mamma, kan det aldrig vara lite tyst här! Ni har alltid tv-n på så jävla högt. Jag försöker faktiskt tänka.”
Ojdå. Det är säkert något jätteviktigt i den där förvirrade tonårshjärnan. Allt kretsar bara kring henne hela tiden. Hon tror knappt att världen har existerat innan hon fanns.
Anna ser hur sofie börjar hälla juice på sin havregrynsgröt. Vad gör hon? Herregud! Hon måste vara trött. ”Har du sovit gott nu gumman?”
”Jadå. Helt okej.” svarar hon.
”Gillade du receptet på scones förresten? Provade ni det i skolan?” undrar Anna.
”visst. Menar du det med potatismos till?”
Hon är verkligen borta idag. Tänker Anna.
”Vet ni vad det är som har hänt? Det är nåt konstigt i vattnet. Kom och titta mamma! Skitmysko.”
”Vadå konstigt?”
Hon har aldrig hört sin dotter såhär ängslig förut. Tänk att den där lilla skräcködlan kunde bli rädd också! Det trodde man inte. Hon är väl odödlig. Nej, nu är jag elak. Vet inte var jag får alla elaka tankar ifrån.
”Det är liksom gröna prickar i vattnet, fortsätter hon. ”Och så luktar det skitäckligt. Som rutten fisk.”
Hur vet mitt lilla barn hur rutten fisk luktar. Nu fantiserar hon igen. Anna suckar tungt och följer efter dottern in i det nykaklade badrummet.
”Jag ser inget konstigt.” säger Anna.
”Det är nåt mysko där. Weird. Men ser du inte?!” Sofie skriker nästan, hon är rädd nu.
”Kom hit och titta pappa!” ropar Sofie.
Patrik tänker lite elakt att det är minsann inte ofta man når innanför det där hårda skalet.
Anna sätter på kranen. Men allt är som vanligt. Efter en stund ser de gröna prickar i vattnet. Sen börjar det lukta konstigt, som något gammalt och ruttet. Hon börjar må illa. Det luktar ruttet om vattnet.
”Shit, vad är det där? Helt sjukt.” säger Anna förtvivlat.
Du är för gammal för att säga helt sjukt, skulle dottern ha sat under normala omständigheter. Men nu kändes inget normalt. Vattnet som kommer ur kranen är nu alldeles svart och luktar nästan som jord. Hon stänger förskräckt av kranen. Vad ska man göra åt det här? tänker hon förvirrat.
”Jag ska kolla vad det är. Gå ni.” säger Patrik bestämt.
Då ser de en stor röd orm borta vid badkaret. Anna och Sofie rusar ut i hallen. Där ligger ännu en orm på golvet.
Plötsligt dunsar något ner på golvet framför deas fötter. De tror inte sina ögon! För det som ligger där går inte att ta till sig. Det är helt ofattbart. Det är en stor grön larv med stora antenner på huvudet. ”Satan vad läskigt.” kvider dottern.
Ja det kan man verkligen säga, tänker Anna. Det här var inte precis någon vanlig dag.
Kände hon efter riktigt noga så kände hon faktiskt ett litet horn uppe på sitt eget huvud. Näe, nu räcker det! tänkte hon. Jag drömmer bara det här. Jag vaknar snart.
Det hörs ett surrande ljud från badrummet, som av massor med bin. Men nu törs de inte titta dit. Att det kan hända nåt sådant i ett badrum! Den här dagen börjar minst sagt annorlunda. Vad ska hända härnäst? Ja, bara gud vet. Klockan är bara halv nio så mycket kan hända ännu.
De står som förlamade båda två. Har ingen aning om vad de ska göra. Och var är Patrik nu då? Han var ju i köket nyss. Eller har han åkt till jobbet redan? Det spelar ingen roll. De måste själva klara av det här.
När hon försöker springa ut genom ytterdörren hörs surrandet vid dörren också. Det blir bara för mycket. Nu får den här mardrömmen gärna ta slut! Det är inte kul längre. Precis som Patrik sa i morse: Det är inte kul längre. Hon lägger sig på badrumsgolvet och skriker som en liten unge, förlamad av skräck. Hur ska det här sluta? Dör jag nu? tänker hon. Uppäten av ett monster! Ett ganska ovanligt sätt att dö på. Ett flummigt sätt att dö på, skulle nog Sofie säga.
Plötsligt skrattar hon till. Jag håller på att bli galen. Jag måste vara tyst, tänker hon. Det finns inget att skratta åt. Allt är slut nu. Nej, det får inte vara slut! Inte än. Så hörs ett skrik från Sofie.
”Jag blöder!” skriker hon. ”Någon bet mig!”
När Anna tittar på henne ser hon att dottern har ett horn på huvudet. En orm ligger bredvid henne.
Det här är sju års olycka. tänker hon. Vad ska hända härnäst?
De hör att Patrik ropar på dem från hallen. Ingen av dem kan svara. Vi ligger så bra här. tänker Anna slött.
”Vad fan gör ni? Vad händer?” hör Anna Patriks röst långt borta. Han måste vara väldigt långt borta. Hon känner att hon börjar förlora medvetandet. Hjälp oss! försöker hon säga, men får inte fram ett ljud. När hon hör en orm väsa bredvid sig och hör ett högt surrande ljud överallt blir det för mycket. Hon skriker. Men det hjälper inte. Ljuden tystnar inte alls. Tvärtom. De blir nästa högre istället. Ormen börjar gnaga på hennes hals. Nu är det slut, hinner hon tänka innan hon dör.
”Mamma”! Ropar Sofie. Inget svar. Hon hör ormen glufsa i sig mamma. ”Snart är det min tur. säger hon högt. ”Snart ligger jag i ormens mage”. Att det skulle sluta såhär. Var kommer den där ormen ifrån? Den måste ha kommit från vattnet. tänker hon. Hon vet inte var hon får krafterna ifrån, men plötsligt är hon ute på gatan. Måste bort därifrån! Det går inte att stanna kvar där. Synen av ormen som började äta på hennes mamma var outhärdlig. Hon börjar snyftande gå ut i den mörka skogen. Man borde gå här oftare, tänker hon. Jag borde ha gått här i somras.
Det är en råkall dag. Så börjar det duggregna. Som om det inte redan var jobbigt ändå. Hon börjar följa en stig som hon inte gått förut. Vad som helst kan hända idag känner hon. Så det är bara att gå. Plötsligt snubblar hon på en rot. Fan vad allt går dåligt idag, muttrar hon. Men hon tar sig upp igen och börjar springa på den hala stigen. När hon hör ett väsande som av en orm bakom sig skriker hon till. Pappa, hjälp mig!” Det sista hon tänker är: Det här orkar jag bara inte med.

Författare:

Publicerat

Dela: