En anonym gruvarbetare



Många minnen väcktes till liv när jag bläddrade i det gamla fotoalbumet från sextio/sjuttiotalet. Min blick fastnade på kortet med den gamla mannen och min dotter som satt tryggt i hans famn.
När jag flyttade hemifrån fick jag förmånen att på ett nytt sätt lära känna denna man. Vi fick några fina år tillsammans. En pensionerad gruvarbetare sedan flera år och som hela sitt yrkesverksamma liv hade lastat malm för hand i gruvan. Hans rygg var krökt av många års hårt arbete som bidrog till smärtor i kroppen. Han var magerlagd, senig, muskulös och hade ofrivilliga skakningar (tremor) i händer och huvud. Dessa skakningar var ärftlig och hade funnits i generationer i släkten och fortfarande. Om ryggen inte hade varit krokig och om man bortsåg från hans darriga händer och huvud hade alla trott att det var en före detta elitidrottsman. Han hade en fjäder i hatten, lojaliteten till gruvan med sex arbetsdagar i veckan. Hans stolthet var guldklockan från svenska staten.
Jag hade bildat familj och var föräldraledig. Mannen brukade komma och hälsa på mig ett par gånger i veckan. Han var gift men levde särboliv. De bodde i varsin lägenhet med gångavstånd till varandra.
Ibland lånade han pengar. Jag visste att han skulle gå till affären och köpa pilsner. Allt för att döva kroppsmärtan. Andra som hade ledvärk tog magnecyl med kodein. Han sköljde ner en pilsner genom halsen för att lindra de onda. Pengarna betalade han alltid tillbaka när pensionen kom och gav också min dotter en liten slant. Fast jag sa ifrån att spara pengarna till kommande behov.
Han tyckte om att åka till stugan i Vuolosjärvi. Den hade han en gång i tiden byggt med sina egna händer. Nu var den i mina ägor. Han blev alltid lika glad när jag frågade om han ville följa med.
Jag stod klar för att åka och hämta upp honom med bil när telefonen ringde:
”Jag har bakat bröd och varit till konsum och köpt amerikafläsk (torrsaltat fläsk) som ni måste komma och hämta innan ni åker till stugan”, sa hans fru i telefonluren. Hur de än levde så var hon omtänksam.
Färden gick med bil till Kurravaara. Därefter med båt över älven. Sedan gick vi en bit. Packningen drogs på en cykelkärra. När vi kom fram till Vuolosjärvistranden blev det båtfärd igen några kilometer upp efter sjön. Stugan var enkel. Belägen nära vattnet som var kallt, klart och rik på fisk.
En tidig sommarmorgon hörde jag smällar och brak utanför stugan. Flög upp ur sängen och ut på farstubron. Där stod han med ryggen böjd och yxan i högsta hugg.
”Vad gör du”, frågade jag.
”Ved så det finns till den kalla vintern.”
”Snälla, din rygg är nog krökt av ditt hårda slit i gruvan.”
Han fortsatte klyva ved som om han inte hade hört något.
En höstmorgon vaknade jag av att han grävde utanför stugan, gick ut och frågade vad han höll på med.
”Jag ska göra en matkällare så du kan förvara specerierna på ett bättre sätt till nästa sommar, har du något kaffe klart.”
”Jag ska koka kaffe. Du måste vara rädd om din rygg.”
Han lyssnade inte. Jag gick in och fixade kaffe, skar av amerikafläsket som han ville ha på brödskivan. Vi skulle ut på en fisketur längre fram på morgonen när dimman hade lättat.

Några år senare låg han ihopkrupen i fosterställning i sängen och skakade. På köksbordet stod en orörd matbricka. Jag böjde mig ner och gav en kram. Han mumlade något och tog tag, för ett ögonblick min hand. Jag vände mig om tårarna rann sakta ner för kinderna, gick mot dörren för att aldrig mer återse honom.
Han var en av alla män som bidrog till gruvdriften i LKAB vars främsta verktyg var händer och kroppar. För de flesta blev han ihågkommen som en gammal pilsnergubbe. För mig, min farfar från Tärendö som på nittonhundratjugotalet kom till Kiruna för att skapa en framtid. En av många anonyma ”gruvisar” som utsatte sig för stora risker och med hårt kroppsarbete medverkat till gruvan och stadens utveckling.

Yvonne Malmgren

Författare:

Publicerat

Dela: