En barndom

En trött grusväg i allén bredvid kyrkan, ett par slitna skor och en blå ryggsäck slappt hängandes längs ryggen på väg till skolan. Vinbärsbuskar, vinbärsbus-kar, hela vägen vinbärsbuskar. Raska steg på morgonstigen i ett litet bortglömt samhälle gömt mellan kust och skog. In genom grinden, slänger väskan på marken, in på fotbollsplanen, sparkar boll. Fröken ringer in och barnen ström-mar upp mot trapporna, ”bara lite till”, de flesta barnen går in. Fröken ringer igen, svettiga barn med tunga steg skyndar till slut in och ner i skolbänken. Sitter i bänken och funderar. Tittar ut genom fönstret och ser en blå ryggsäck liggandes ensam bredvid fotbollsplanen. ”Min väska”, tänker jag och springer ut för att hämta väskan i vanlig ordning med frökens blick nafsandes i nacken.

Skolan är gammal, över hundra år. Det känns i väggarna, i golven och i luften. En trappa som burit många steg, en matsal som luktar halvhjärtad husmans-kost men som fyllt många hungriga magar och ett klassrum med en fröken vars outtröttliga leende var lika stort som hennes hjärta. En idylliskt grön skol-gård med tusen möjligheter och skatter, en utnött fotbollsplan, en hissnande pulkabacke, en skogsbevuxen kulle med fler hemliga kojor än träd, en grus-plan där kulorna rullar än och en sandlåda där oräkneliga slott har rests för att så småningom jämnas med marken.

Det är maj, värmen har kommit. Solen smeker barnakinder, träden svajar stolt sin krona, sommarlovet väntar runt hörnet. Stenar som faller från axlar, lätta fötter springer hem från skolan. Myror klättrar i byxor, dofter från nyklippt gräs, utslagna träd och buskage hägrar i försommaren ackompanjerat av ljuv sång från koltrast och lärka. Hem till ett hus där man alltid fann något nytt, en osynlig vrå i även det största rum, där husets varje planka omfamnade kärlek.

Sen en skolavslutning lika pirrig som vacker, i en kyrka lika gammal som stämningsfull, kantad med Idas sommarvisa trots prästens missnöje. Det var nämligen inte Ida som skapat alla blommor, eller gjort hela kohagen grön. Inte heller hade hon gett barnen små smultron att knapra på, det var en cover på Gud. Fina kläder och försommarväder, kyrkklockornas toner som genomsyrar byn. En förväntansfull atmosfär och otåliga ben, en skolfröken som tackar och ler ikapp med barnen. Promenad hem från kyrkan genom en grön allé på en trött grusväg kantad med smörblommor och viol med en lustig känsla i ma-gen. Vinbärsbuskar, vinbärsbuskar, hela vägen vinbärsbuskar. Sommarlov, man räknade veckorna, man stannade tiden, man hann inte med att göra båda samtidigt. Äppelträd, barfota ben och ändlösa ängar i sommarkvällen ser jag när jag blundar, och någonstans där så blev jag den jag nu är.

Skriven av: Sigurd