En berättelse från Landet Uir

En berättelse från Landet Uir

Det var en solig sommardag i landet Uir. På de stora åkrarna och i den mäktiga borgen pågick arbetet som vanligt. Danyel och hans vän Arion hade tagit en liten vilopaus när de plötsligt såg grön rök bolma från samlingsplatsen i skogen. Allt arbete upphörde och folk tittade förvånat på varandra. De började röra sig mot skogen, grön rök var en uppmaning till omedelbar samling.
- Vad kan ha hänt? undrade Arion. Kan det vara en Vandrare?
- Antagligen, svarade Danyel och tittade ner på sina smala fötter.
De började gå in i skogen. Danyel var tystare än vanligt och Arion visste varför. För nitton år sedan hade Danyels far, Vandraren lämnat honom hos en bonde i byn med uppmaningen
”Ta hand om min son tills jag kommer tillbaka!” Trots att bonden Samon alltid tagit väl hand om honom hade Danyel alltid drömt om att återse sin far.

När de kom fram till samlingsplatsen stod trollgumman Vilna i mitten och manade till tystnad. Hon harklade sig och började prata:
- Vår by har fått besök av Vandraren Mela från Landet i Norr. Vi ska snart få höra vad hon har att säga.
En ung kvinna i trasiga kläder trädde fram till elden. Tystnaden var total. Så började hon berätta:
- Mela är mitt namn och från Landet i Norr har jag märkliga ting att förtälja. Det sägs att trollkarlarna Azem och Volon utkämpat en strid som tog dem båda till dödsgudens rike. Azem och Volon hade nästan lyckats bli odödliga och därför tror man att en tredje makt spelat in för att återupprätta den Eviga Världsbalansen.
Hon började berätta legenden om den Eviga Världsbalansen, men de flesta kände redan till den.
Samon hade berättat för Danyel om när gudarna tröttnade på kampen mellan gott och ont och skapade en balans som aldrig kan ändras. Inget kan förbättras utan att något annat försämras, gott och ont tar ut varandra.

Den natten sov Danyel sämre än vanligt. En hemsk dröm jagade honom, men på morgonen kunde han inte minnas den. Han gick upp, klädde sig och satte sig vid bordet. Så småningom kom Samon och satte sig tyst. Han tittade noga på Danyel och började långsamt tala.
- Du är nitton år nu Danyel, vuxen nog att ta över min jord och mitt hus. Jag har alltid sett dig som min son och jag vill att du ärver mig. Han log ett snett litet leende och fortsatte:
- Men jag tänker inte gå och dö än, inte förrän du hittat någon att dela ditt liv med...
- Äh, sluta! Jag tänker inte ingå något förbund bara för att du ska kunna gå och dö!
De log och Samon fortsatte:
- Det ordnar sig nog med tiden. Ät nu, så att du får lite kött på benknotorna. Du är alldeles för mager! Sen kan du väl gå upp till borgen med morötterna?


I borgens innersta rum satt Eeria och grät. Som vanligt. Tårarna rann ner för hennes vackra kinder dag som natt.
Hon reste sig, tog sin silverkam och slängde mot spegeln.
Hon skrattade ett högt och falskt skratt när den gick sönder. Hon tryckte en glasskärva hårt mot sin hals, men slängde den igen och sprang ut. Allting var hopplöst.

På borggården stannade hon tvärt. Hennes ögon hade fastnat på en ung man som stod vid ett lass morötter. Han var det vackraste hon någonsin sett. Han var blek och nästan sjukligt smal. Hans blonda hår var långt och tovigt, men hans ögon...
Redan innan deras blickar mötts hade hon bestämt sig. Han skulle få rädda henne ur hennes förbannade ensamhet, han skulle bli hennes prins.

- Hennes höghet Eeria önskar prata med herrn.
- Va? sa Danyel när han förstod att tjänaren talade till honom.
- Hennes höghet Eeria har bett mig föra er till henne.
Danyel förstod ingenting men följde med ändå. Han fördes till en stor sal och längst in satt Eeria på sin tron. Hon var oerhört vacker i sin röda klänning, sitt kolsvarta hår och sitt otroligt sällsynta leende. Danyel föll ned på knä och bugade sig djupt.
- Res dig! befallde Eeria.
Han reste sig.
- Vad är ditt namn? frågade hon i samma befallande ton.
- Danyel Vandrarens son, ers höghet.
- Kalla mig Eeria så kallar jag dig Samiel.
- Danyel är mitt namn.
- Ja, ja! Vad vet du om mig?
Danyel blev helt ställd. Vad visste han egentligen? Han hade hört de konstigaste rykten om den till synes evigt unga härskarinnan, men han var helt uppriktig när han svarade:
- Ingenting, ers...eh...Eeria.
- Ingenting? Det var värst. Nåja, hur gammal du min vän?
- Nitton år.
- Nitton år... Min ålder vill du inte veta... Du kanske undrar varför jag bad dig komma?
Danyel nickade.
- Det var ett infall. När jag såg dig där på borggården... Hon reste sig och ställde sig så nära honom att hon hörde hans hjärta slå. Hon fortsatte långsamt prata:
- Det kändes som att jag skulle kunna ge allt för att få prata med dig. Kan du komma hit imorgon igen?
- Eh... visst! Naturligtvis, Eeria, svarade Danyel.

Han hade aldrig varit så förvirrad i hela sitt liv. Utan att egentligen veta vad han gjorde gick han mot Arions hem. Han knackade på dörren och blev insläppt av Arions mor. När Arion fått höra hela historien stirrade han misstänksamt på sin vän.



- Driver du med mig?
- Nej, det är sant! Jag lovar!
- Men alltså, Eeria? Härskarinnan?
- Ja! Vad ska jag göra?
Arion svarade efter en stund:
- Försök utnyttja situationen! Om Eeria av Uir, den mäktigaste härskarinnan norr om bergen vill ha dig som vän så varför inte? Du kanske kan få arbete i borgen och komma bort från fälten för alltid!
Danyel nickade men var inte helt övertygad. Mötet med Eeria hade varit obehagligt på ett sätt han aldrig tidigare upplevt. Det var något som fick honom att känna sig rädd, men han förstod inte vad.

Ändå gick Danyel till borgen nästa dag. Och dagen efter.
Och dagen efter det. Samon fick något oroligt i blicken när Danyel berättade om sina möten med Eeria, men Arions ögon glittrade drömskt. Egentligen gjorde de inte så mycket, Danyel och Eeria. Oftast satt han bara tyst och lät henne prata, sjunga och måla av honom. Vid deras femte möte visade hon honom en av de bilder hon målat. Rädd hade han känt sig tidigare, men bilden gjorde honom helt skräckslagen. Den föreställde honom, fast i nät och omgiven av svarta fåglar. Fåglar med Eerias ansikte. Han kunde inte säga något, bara springa därifrån med tårar brännandes i ögonen. Men nästa dag var han hos henne igen.

Det var något hos Eeria som han behövde, något som var starkare än skräcken och känslan av att långsamt tappa kontrollen.
Samon förstod att något var fel, men kunde inte förmå Danyel att tala om sina känslor. Arion märkte det också och en sen kväll gick han till Danyels hem för ett allvarligt samtal. Danyel öppnade och släppte in honom. Det var en chock för Arion att se sin vän. Han var blekare och smalare än någonsin och hans blick var underligt tom.
- Danyel! utbrast Arion. Vad har hänt?
Det tog en lång stund innan Danyel till sist svarade:
- Hon har bett mig ingå det Högsta Förbundet med henne.
- Och det vill du inte?
Han skakade på huvudet och bet sig i läppen för att hindra gråten. Arion gick in, ledde Danyel till en stol och satte sig själv bredvid.
- Berätta! Känner du inget för henne?
Danyel skakade på huvudet.
- Men kan du inte tala om det för henne?
- Jag har försökt! Hon säger att det inte spelar henne någon roll, att hon vill ha mig i närheten för alltid. Hon lockar med makt och rikedom och tål inget nej. Arion, jag är rädd!
Arion lade sin arm kring Danyels tunna axlar.
- Om du... Alltså, om du går med på det, tar guldet hon erbjuder och lämnar henne kan du leva ett bra liv sen. Klarar du det?
- Jag vet faktiskt inte. Att bryta det Högsta Förbundet är ju oförlåtligt...
- Men om det inte ingås av kärlek kan det inte gälla!
Danyel tittade ner på sina fötter och funderade.
- Hur som helst borde du gå till Vilna, sa Arion. Hon kan säkert ge dig någon bot mot dina plågor.
Danyel förstod att Arion hade rätt men sa inget.
- Lova att du går till henne det första du gör imorgon!
- Jag lovar.

Det dröjde mycket länge innan Danyel somnade den natten. Hela tiden ringde vännens ord i hans huvud. ”...tar guldet hon erbjuder... leva ett bra liv sen... om det inte ingås av kärlek...”
Till sist somnade han. I drömmen hade han fastnat i ett nät av guld. Människor runt omkring honom log, förstod inte att han kämpade för sitt liv. Han trasslade in sig mer och mer, ville skrika men kunde inte. När han vaknade hade han fattat sitt beslut.

Mardrömmarna jagade även Eeria den natten. Som alla nätter. Hon såg bleka, döda ansikten. Ansikten från människor hon dödat.

Det tog några dagar innan Danyel gick till Vilna men en tidig morgon gick han till sist dit. Vilna stod utanför sin stuga som om hon väntade honom. Hon bad honom stiga in och de slog sig ner vid hennes lilla bord. Stugan var ganska stor, men större delen av den upptogs av hyllor där Vilna förvarade sina kraftfulla drycker och örter.
- Vad tynger dig, unge man? frågade hon.
Danyel svarade tyst:
- Mardrömmar. Jag kan inte sova, inte äta, inte tänka klart.
- Du ser verkligen inte kry ut. Men jag tror jag vet vad som ligger bakom.
- Finns det någon bot?
- Inte bland mina örter i alla fall. Du tänker ingå det Högsta Förbundet av andra orsaker än kärlek.
Danyel stirrade förundrat på den gamla kvinnan.
- Nej, jag kan inte läsa tankar. Hela byn pratar ju om er. Och jag vet saker om Eeria som du bör känna till innan du fattar ditt beslut.
- Jaså?
Vilna suckade tungt.
- Det här har jag aldrig tidigare berättat. Det har varit en hemlighet i många, många år. Kan du lova att behålla det för dig själv?
Danyel nickade. Vilna började tala snabbt och tyst:
- Dagen Eeria fyllde sjutton år smög hon sig ner till min stuga med en önskan. Hon önskade sig evig skönhet, rikedom och makt, en mycket vanlig önskan. Jag förklarade att det var nästan omöjligt att genomföra, samt att konsekvenserna aldrig går att förutsäga. Men hon var van att få som hon ville och sa att hon struntade i följderna. Många gånger har jag ångrat att jag gav henne den där drycken. Visserligen fick hon det hon önskat, men också en förbannelse. Den gör att alla som älskar henne dör. Jag insåg det när hennes familj och närmaste vänner dog kort därefter i en sjukdom ingen tidigare sett.
Det var ju egentligen kärlek hon ville ha, men Den Eviga Världsbalansen tillät henne inte att bli lycklig. Hon är dömd till ett oändligt liv i ensamhet. Ingen vet om förbannelsen någonsin kan brytas.

Danyel visste inte vad han skulle säga. Han bara stirrade på Vilna.
- Men... Jag... började han.
- Du älskar henne inte. Du dör inte. Det är enkelt.
- Men om vi ingår det Högsta Förbundet?
- Då får du leva med mardrömmar, sorg och dåligt samvete.
- Men...
Vilna avbröt honom:
- Eeria har en makt som ingen hittills lyckats bryta. Jag hoppas innerligt att du blir den första.

Han gick genast upp till borgen. Han sa inget till Eeria om sitt besök hos Vilna, han sa ingenting överhuvud taget. Han bara tittade på henne och undrade om han kunde bli fri.
Om han ville bli fri. Att bryta det Högsta Förbundet... Kanske hennes guld kunde göra honom till en fri man, men vad skulle han behöva utstå innan dess? Slutligen talade han om sitt beslut för henne.

Folk pratade. Alla visste snart om det. Härskarinnan skulle ingå det Högsta Förbundet med en föräldralös yngling från byn. Man visste inte riktigt om man skulle glädjas eller sörja, så de flesta var bara förundrade.
När Danyel kom hem en kväll satt Samon uppe och väntade på honom.
- Danyel, varför gör du det?
- Med henne kan jag få ett bra liv. Bli rik och mäktig. Lycklig!
- Men varför mår du då så dåligt?
Han orkade inte svara. Han kunde inte berätta om drömmarna, Eerias bilder eller den otäcka kraft hon band honom med. Det var någonting hos henne han inte kunde vara utan. Han förstod inte vad den känslan betydde. Ingen visste eller förstod någonting.

Så kom dagen då alla i byn kallades till samlingsplatsen.
I mitten stod prästinnan och höll upp den heliga Ringen, symbolen för det Högsta Förbundet. Människorna runt omkring sträckte på sig för att få en skymt av härskarinnan i sin röda klänning och den unge mannen som verkade skaka av nervositet.
Prästinnan började tala. Danyel hörde ingenting, han ansträngde sig för att kunna stå på benen och inte bara falla ihop. Eeria uttalade några ord och prästinnan vände sig mot honom. När han hörde henne prata föll allting långsamt på plats. Plötsligt insåg han vad den otäcka känslan betydde. När han hörde hennes fråga svarade han:
- Jag ingår detta Högsta Förbund av kärlek och ingen annan anledning.
Han såg Arions, Samons och Vilnas ansikten i folkmassan och fortsatte:
- Jag trodde att det var för rikedom och makt, men jag hade fel. Förlåt.
Benen orkade inte längre bära honom. Han föll till marken och slöt ögonen för sista gången.
I kaoset som utbröt var det bara Vilna som stod kvar. Hon mumlade tyst för sig själv:
- Varför måste Döden vara så vacker? Varför blir de så besatta av henne?

Eeria stirrade på det bleka ansiktet på marken. Snart bara ytterligare ett ansikte i hennes mardrömmar.

Skriven av: Elisabeth Lindquist