En besvikelse

Hjärtan som brister. Människor som sviker..

Jag kom hem från skolan med stora förväntningar. Idag skulle jag äntligen få mamma för mig själv. Annars var hon alltid upptagen med jobbet eller min efterhängsne lillebror.
Men idag skulle det bara vara vi två. Vi skulle gå på stan och shoppa och äta glass. Bara hon och jag, ingen lillebror eller jobb skulle störa oss.
Klockan var halv två när jag kom hem. När klockan var halvfyra hade hon fortfarande inte kommit hem.
Hon hade ju lovat! Jag ringde till hennes jobb.
- Mamma! Du lovade! Det skulle ju bara vara du och jag idag!
- Vem är det? Är det du, Amy?
- Du lovade! Varför lovar du alltid något du inte kan hålla?
- Men snälla Amy, det dök upp något oväntat här på jobbet, jag var tvungen att stanna.
- Alltid är det så! Skrek jag med tårar i ögonen. Alltid! Jag smällde på luren och sprang in i mitt rum.
Varför var det alltid så här nu?
När pappa hade levat så hade alla varit lyckliga, men nu var alla bara ledsna.
Jag hörde ytterdörren öppnas och stängas.
Jag visste att det var mamma.
- Amy? Förlåt mig, det var väldigt dumt av mig. Jag vet att man inte ska bryta något man lovat, men allting är bara så jobbigt just nu…
- Tror du inte jag tycker det är jobbigt? frågade jag.
Hon kom in i mitt rum.
- Alla tre har det jobbigt. Jag vet att det inte är bara jag som sörjer. Jag har väl trott att om jag jobbar nog mycket ska jag glömma det som hänt och allt blir bra igen.
- Det blir aldrig bra igen.
- Det kommer att ta tid, och många tårar och kramar, men en dag kommer vi inte att vara så ledsna längre, och såret blir till ett ärr. Vi kommer att minnas pappa i ro. Riktigt, riktigt bra kommer det aldrig att bli, för ärret finns alltid kvar. Men med åren bleknar det och vi kan gå vidare med våra liv.
- Tror du pappa vill det också?
- Det tror jag säkert. Han vill nog inte att vi ska vara ledsna jämt.
Det tror jag.
Så steg jag in i mammas famn, och vi kramade varandra länge.

Skriven av: Annika Keisu