Publicerat
Kategori: Novell

En bilresa

En bilresa

En påtaglig tystnad fyller luftrummet i mammas Lexus. Vi låtsas inte om varandra. Mamma vid ratten, jag och pappa i baksätet, passagerarsätet tomt. Lika talande som tystnaden är tomheten i passagerarsätet. Landskapet utanför är klippigt och kargt. Från skogspartierna som emellanåt svischar förbi sträcker träden sina kala, spretiga grenar emot oss, liksom suktande efter liv. Dimman ligger tjock och skymmer sikten. Jag ser att mamma med jämna mellanrum kör över på fel vägbana, men jag säger ingenting. I stället vänder jag blicken mot stenhällen utanför och önskar att denna resa inte hade behövt bli av.

Efter två timmar bryter mamma tystnaden. ”Jag hoppas du förstår att du bär skulden. ’En enda son fick vi, och så blev det en sådan där’. Det var inte mina ord, men de var sanna. Kanske dock inte på det sätt som orden var menade”. Hon knycker med huvudet mot pappa i baksätet. Inget svar. Jag vänder mitt huvud från fönstret och tittar mot henne. Hon tittar tillbaka och våra blickar möts. Snabbt vänder hon blicken åter framåt, mot vägen. Jag fortsätter att iaktta henne under några sekunder. Hennes drag runt munnen och ögonen ändrar karaktär, de liksom mjuknar. Denna iakttagelse väcker paradoxalt nog både ängslan och lättnad i mig.

Sådan där. För ett år sedan talade jag om för min släkt att jag är homosexuell. Det var släktkalas, en kusin fyllde år. Efter tårta och presentöppning ställde jag mig helt sonika upp framför vedspisen och deklarerade min läggning. Det var högt i tak men ändå kändes det just då som att jag fyllde ut hela rummet. Jag stod där länge, rummet syntes krympa och väggarna sögs inåt. Min kavaj stramade åt kring bröstet och slipsen kvävde mina andetag. Men så kom mamma fram till mig och lade handen om mina axlar. Hon såg på mig med en blick så varm och full av förstående att det bara brast för mig. Benen vek sig under mig och sedan blev jag sittandes på golvet. Tårarna vällde fram. Allt eftersom kvällen gick kom fler och fler fram och talade med mig, de flesta tog in min nyhet med en uppenbar acceptans, en del var inte alls förvånade, ett fåtal ville helst inte tala om det jag just berättat, men ingen vände mig ryggen. Ingen utom pappa. Kvällen ut satt han på sin stol vid långbordet och konverserade med andra. När jag försökte närma mig honom vände han iskallt ryggen åt mig. Hans totala förnekelse av min existens blev därefter varaktig.

Det är inte mycket trafik på vägarna idag, som om alla liksom lämnat rum för oss. Som om de vet vart vi är på väg och vad vi har för ärende.

Ungefär två kilometer från vårt mål skakas vi om rejält. Vi kör över något. Mamma tvärnitar, pappa faller mot min arm. Jag stöttar upp honom och tänker att jag kanske borde ha satt på honom ett bälte. Efter att ha kört bilen mot vägrenen och satt på varningsljusen går mamma ut ur bilen. Jag följer efter. Vi ser ingenting. Jag öppnar dörren till passagerarsätet, ur facket där framme tar jag ut en ficklampa. Jag lyser mot vägen och upptäcker en hare. Långsamt närmar jag mig haren. Den är stor. Mamma och jag tittar på varandra och jag ser att mammas ögon har tårats. ”Dödens svärta färgar vår dag, son”, säger hon. Som genom en tyst överenskommelse böjer vi oss båda ner, tar upp haren, öppnar bagageluckan och lägger varsamt haren i en plastbalja där bak. Sedan sätter vi oss i bilen och fortsätter vår resa. Jag sätter på pappa säkerhetsbältet.

Vi är framme. Havsluften fyller våra lungor. Vågskvalpet jag förväntat mig höra uteblir. Luften står stilla och så gör också vattnet. Så står vi på den klippavsats, hundra meter från sommarstugan, som alltid varit pappas favoritställe. Denna gång utan picknickkorg. Andaktsfullt tar vi båda tag om pappa. Sedan får han fara ut över klippsatsen, ut mot havet. Handfallna står vi ett tag och lyssnar på ekot av hans röst. ”Nu åker vi hem” säger mamma sedan. ”Haren” säger jag, plockar fram plastbaljan ur bilen en bit bort och bär fram mot stupet. Mamma tar upp haren som hon sedan kastar över stupet, hon viskar några ord som jag inte kan höra och säger sedan åter: ”Nu åker vi hem”.









Skriven av: Annelie

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren