En blick som sa mer än tusen ord

Jag trodde alla mina känslor för just Honom hade försvunnit. Men när han nu kom in till högstadiebyggnaden så rasade alla murar jag hade satt upp för att inte älska honom igen. Han ignorerade mig helt och hållet men, kunde jag klandra honom? Nej. Jag hade skrivit så mycket elaka saker om honom på Internet, men det var ju just för att jag ville skydda mig själv, jag hade hatat honom och blivit helt knäckt. Vad var det hos honom som jag älskade? Eller hade älskat? Alla hade ju hatat honom och även jag gillade honom inte, men nu när han väl var där. Precis framför mina ögon, så stirrade jag bara på honom. Alla mina känslor kom fram, allt som jag hade upplevt då när vi hade varit ihop. Lotta sparkade till mig lätt under bordet för att inte stirra för mycket, och det var väl lika bra för jag skulle mycket väl kunnat kasta mig fram och slå honom och kyssa honom och göra allt möjligt. Lotta och Maria började prata igen och Malins blick var fäst vid mig. Marcus, som han hette, ägnade mig inte en blick. Inte ett ord sa han. Han gick förbi de röda bänkarna och fortsatte in till skolan. Jag andades ut men hade en klump i halsen som inte ville släppa, jag svalde flera gånger men det var lönlöst. Jag bet ihop och tvingade mig att inte börja gråta.
”är du med på det, Hanna?” Lotta tittade försiktigt på mig. Jag visste att hon ville fråga om det var okej, men hon visste då också att jag skulle bryta ihop. Hon var en smart tjej. Jag drog ett djupt andetag innan jag svarade med tjock röst.
”på vad?”
”på att hångla!” skrek just då en av idioterna från 9 B. Egentligen var svaret riktat mot en av sina polare men eftersom jag just hade frågat Lotta vad hon menade så blev det en aning koniskt. Lotta brast i skratt, Malin brast i skratt, Maria brast i skratt och trots mitt dunkande smärtande hjärta och trots min klump i halsen så började jag också skratta. Malin hakade upp sig på ett av sina ”hahaha” så där överdrivet när hon ville ha kvar skämtet för att försöka få Lotta att skratta åt henne. Då slutade jag att skratta, jag såg på Marcus när han gick förbi. Han träffade tydligen någon bekant för han stannade och sa emot flera gånger, han visste att vi satt där, det var just därför han gjorde så. För att få andan ur mig, för att visa att han klarade sig så väl utan mig. Den jäveln! När han sedan tog långa kliv ut från högstadiet ut till entrén kastade han en blick på tavlan ovanför mig, han såg mig i ögonvrån. Det vet jag. Då brast allt, jag blev arg. Argare än någonsin på honom, jag tänkte att den jäveln någon gång skulle få betala för sin överlägsenhet och sitt sätt att behandla mig. Hade inte vi varit ihop i fyra månader? Det verkade precis som om han aldrig hade sett mig, vi kände inte varandra. Jag ville behärska mig men kunde inte. Klumpen i halsen kom upp, jag reste mig hastigt och sa snabbt att jag skulle kolla när vi började. Mina ögon tårades men jag kunde lugna ner mig litet och sedan gick jag tillbaka. Lotta tittade upp på mig och sa:
”när börjar vi?” alla tre betraktade mig.
”det kommer jag inte ihåg!” skrattade jag lite falskt. De började klappa händerna och Malin ropade ”smidigt alltså!” jag log utan att vara glad. Sedan började so:n. Eller vi fick komma in rättare sagt. Tobbe gick iväg för att hämta alla saker, det tog alltid tio minuter för honom att gå femtio meter till lärarrummet för att hämta sina saker. Vi misstänkte alltid lika starkt att han satte sig ner i fem minuter för att dricka upp sitt kaffe. Malin tittade snällt på mig och började nu fråga mig om det var okej. Jag nickade, men ögonen tårades igen och jag spände mig så hårt jag kunde men ändå började jag gråta. Hejdlöst. Malin tog ut mig från klassrummet med armen om mig, vi gick till entréns toaletter (för de var mycket fräschare än de som var nere på första planet) där fick jag stå och skrika och gråta över en kille som jag trodde hade glömt för länge sedan. Jag älskade honom för mycket, jag gjorde fortfarande det! När vi gick tillbaka till so:n mötte vi några tjejer från parallell klassen, de var oroliga men jag förklarade bara att Marcus hade varit i skolan och de förstod genast var det var frågan om. De nickade lite och tog lite i min axel. När vi öppnade dörren vändes alla ansikten mot oss, Isac började genast ropa ”för sent” de är försenade!” några till stämde in. Jag spände mig och tog i. ”håll käften!” röt jag och all ilska jag kände för Marcus kom med. De tystnade och vi satte oss ner. Självklart fick vi alla frågorna eftersom vi hade kommit för sent. Det retade mig och jag exploderade ännu en gång och röt: ”Det vet väl för fan inte jag! Jag skiter fullständigt i det!” sedan vände jag bort ansiktet och vilade hakan mot vänsterhanden. Sedan tittade jag ut genom fönstret och gick igenom mötet, som i en film. Det satt där, den spelades om och om igen. Sedan tänkte jag att det kanske inte var så farligt, jag menar, han var ju bara ett avslutat kapitel, men sådan kärlek som jag hyste för honom, visste jag, skulle aldrig, aldrig någonsin försvinna.

Skriven av: Hanna Båke