En dag, ett år

1.
24/5-1990
Klockan 18.00
Hagmarkens äldreboende.

Luftkonditioneringen susade dovt inne i lokalerna. Ingen av de boende hörde längre det ljudet men om de gjort det hade de säkert haft överseende med det och skänkt en tacksamhetens tanke till den moderna teknik som gjorde att tillvaron trots värmeböljan blev riktigt behaglig. Kvällsmaten skulle strax serveras och i väntan på det satt flera av de boende och tittade på Café Norrköping. Ibland framfördes någon gammal melodi där flera av de som var lite piggare sjöng med för full hals. Det gjorde inte Anna. Trots att hon var frisk som en nötkärna, 97 år fyllda. Hon satt i sin rullstol, djupt försjunken i egna tankar. Det hade hon gjort hela dagen och varje gång någon ur personalen frågade hur det var fatt så svarade hon:
– Det är så bra, så bra. Jag bara funderar lite på om jag ska få besök i morgon.



2.

25/5 – 1990
7.00

Det var ovanligt varmt för att vara i slutet på maj. De flesta hade vant sig, visa av erfarenhet att somrarna kom både tidigare och med större intensitet för vart år. Kvällstidningarnas löpsedlar förkunnade återigen att nya värmerekord för den och den perioden hade slagits. Orsaken och framför allt verkan var lika dystra som spekulativa.
Ove Sundström gick mot sin väl använda Opel Omega kombi, hans tjänstefordon sedan flera år och svettades floder. Han såg med viss avund hur en del kollegor som fått nyare bilar åkte ut på sina uppdrag med stängda sidorutor. Detta för utnyttja klimatanläggningarnas fulla kapacitet. Jodå, han skulle få ny bil också men det skulle nog dröja ytterligare något år. Till vidare var det bara att leva med stel nacke på kvällarna av att ha suttit i drag en hel arbetsdag. Det var bara att välja, nackont eller på gränsen till värmeslag. Ove valde alltid det förstnämnda. Det kändes på luften redan nu på morgonen att den här dagen skulle infria SMHI: s prognos om värmerekord för Maj.
Ove gäspade och sjönk ner i förarsätet. Slängde ifrån sig mappen med den arbetsorder han nyss mottagit i passagerarsätet. Med gamla invanda manér fiskade han upp ett oöppnat paket Prince ur bröstfickan på den allt fuktigare skjortan och kilade fast det ovanför solskyddet. Därefter fyllde han noggrant i körjournalen med dagens datum, klockslag och bilens mätarställning. Han ögnade slött igenom dagens arbetsorder. Inte för att han brann av arbetsiver direkt. Det som hägrade mer var den ljumma kvällen hemma i trädgården tillsammans med en immig, sval öl medan karréerna på grillen fräste och spred underbara dofter över hela grannskapet.
– Vad har du på schemat idag då?
Ove väcktes hastigt i sin dagdröm av Roger. Roger som så passande hette Ström i efternamn, var en av Oves bästa vänner privat, och arbetskamrat sedan ett tiotal år. Även han var på väg ut till bilen med dagens sysslor under armen. Ove återvände till verkligheten igen efter sin korta tankeflykt som för ett ögonblick fått honom att inte tänka så mycket på den förestående hettan. Efter en sekunds funderande så fick han titta ner i arbetsordern igen för den förra titten hade skett i ren slentrian och inte lagts på minnet överhuvudtaget.
Tja, det ser ut att bli Solåkra igen. Svarade han håglöst
Fy fan, den anläggningen har vi fått för våra synder. Vad är det med den egentligen? Sa Roger och satte tillbaka kepsen som han nyss tagit av sig.
Vet inte, men den har löst ut igår igen. Det är som förgjort med den när det blir så här hett ute.
Och den hoppade igång av sig självt igen?
Ja. Men de var ut från huvudkontoret och satte upp en logstation i går kväll. Jag ska dit och se om den registrerat nåt tänkbart fel.
Äh, det har de gjort förut och inte fan blev någon nåt klokare för det. Sa Roger, tog av sig kepsen igen och fortsatte. Det enda som inte är bytt är ju den stora trafon men det ger sig ju leverantören fan på att det inte är vara nåt fel på
Ove stängde bildörren och vevade ner sidorutan.
Jag åker dit nu alla fall. Det är det enda jobbet jag har idag. Sen åker jag hem och öppnar en iiiiskall bira. Blir du med och delar?
Åh, suckade Roger och tog av sig kepsen. Din djävla orm, var det där nödvändigt. Jag har fulltecknat fram till fyra i eftermiddag. Och förresten, dela? Får jag inte en egen bärs så får det vara
Okay då, du får väl två om du är snäll. Men kom över sen då.
Roger tänkte efter ca 2 sekunder
Jag är där en minut över fyra, inte en sekund senare.
Då syns vi då, ha det så kul så länge, sa Ove med en godmodig ironi i rösten.

Roger stod kvar en stund och tittade efter den vita Opeln när den rullade ut genom grindarna och tog vänster ut på riksvägen som säkert hade ett nummer, men det tänkte inte Roger på för han blev med ens påmind om varför han försökte börja använda keps. Den begynnande flinten började svida av för mycket solsken den gångna veckan. Han satte elbolagets skärmmössa på plats och låste upp dörren till sin tjänstebil. Kastade en snabb blick på dagens schema och startade motorn. Första punkterna för dagen var ett antal elmätare som skulle kontrollavläsas då granskningskontoret misstänkte att kunden inte uppgett korrekta siffror för sin förbrukning. Dom var avklarade på ett par timmar. Sista uppdraget var det återkommande felsökningen i Solåkra.

Ove Sundström hade vid det här laget lämnat stadens hastighetsbegränsning och kommit ut på 90-vägen när han kopplade in farthållaren som blivit lagad vid förra veckans service. Han plockade ner cigarettpaketet från solskyddet och öppnade omslagsplasten med tänderna. Den första ciggen i ett mjukt paket är alltid lite motsträvig men efter några rutinerade knackningar mot ratten så fick han snart fram en och tände den. Normalt brukar han undvika att röka i bilen men en sån här dag, fredag och allt, med alla rutorna nervevade för att få lite korsdrag så gjorde det väl inte så mycket, resonerade han. Efter en mil genom jordbruksbygd där säden redan börjat skifta i gult så närmade han sig avtagsvägen mot Solåkra. Byn var en före detta rik bygd med stora gårdar som numera endast tjänade som rena jordbruk. Det var bara ett par av de som mjölkbilen fortfarande hade ärenden till. Ove var född och uppväxt här och kände alltid ett stänk av vemod när han kom tillbaka hit.
Det var något gammalmodigt över hela Solåkra. Kyrkan spelade fortfarande en central roll för många av innevånarna och av någon anledning hade byn, på en nåder fått behålla sin lågstadieskola. Kanske för barnafödandet hade varit flitigt de senaste åren här, och tätortens småskola inte såg hur de om några år skulle kunna ta emot alla småttingar. Ove gillade tanken på att byn återigen föryngrades.
3.
25/5 – 1990
11.25


Smearn’, en gång döpt till Arne Johansson, änkeman sedan 1982 då hans hustru Elna hastigt gått bort i sviterna efter en stroke. Arne var avlägset släkt med Roger, mormors bror eller nåt sånt och Ove hade många gånger varit där på besök.
Idag hade han brutit ett gammalt invant mönster. Så länge folk kunde minnas hade han varje morgon kokat sitt kaffe på spisen. Medan det stått och sjunkit hade han gått ner till sin brevlåda och hämtat morgontidningen. Sedan har han varje morgon suttit vid sitt köksbord och läst tidningen omsorgsfullt från början till slut med kaffekoppen i ena handen. Idag valde Arne istället att sitta i skuggan under ett stort äppelträd framför huset. Där stod en grupp rejäla trädgårdsmöbler i furu, som han fått av sina barnbarn i 75-årspresent.
Smearn’ som hade levt hela sitt liv med föresatsen att inte vara till besvär hade tyckt att det var på tok för fina saker och att de skulle ha använt de pengarna till något åt sig själva. Barn och barnbarn hade hört den visan många gånger förut, den hörde liksom till ritualerna hemma hos farfar.
Han medgav nu motvilligt för sig själv att det var riktigt behagligt att inta morgonkaffet där.
Hans stuga var som tagen ur en romantisk propagandabild i tidningen Land. Röd med vita knutar och en ladugårdsbyggnad i vinkel mot huset. Från stugan gick en liten väg ca 100 meter mellan två kohagar ner till landsvägen. Från sitt köksfönster och för all del, från sin trädgårdsmöbel hade han full uppsikt över vägen.
Nu satt han där och lät blicken vandra över utsikten. Han kunde konstatera att några riktigt mörka moln hade dragit in, otroligt fort. Det kanske förebådade ett lika efterlängtat som välkommet åskväder. Han visste av erfarenhet att den molnformationen brukade föregå ett omslag i vädret. Lagom när den lokala prognosen var avklarad och de första dropparna föll, såg han en vit bil med dekaler på sidan komma i god fart utefter landvägen. Bilen tutade till hälsning och Arne förstod i och med det att det var Sundströms pojke som var på väg upp till ställverket. Det hade ju återigen varit strömavbrott dagen innan, precis lagom till mjölkningsdags och det innebar mycket merjobb för de gårdarna i Solåkra som fortfarande hade mjölkbesättningar. Det fanns ju inte, som förr, så mycket folk som arbetade på gårdarna och kunde rycka in och handmjölka. Som tur var hade strömmen kommit tillbaka redan efter en halvtimme, lika snabbt som den försvann och räddat situationen. Men avbrotten hade börjat komma irriterande ofta på sista tiden.


4.
25/5 – 1990
11.30

Ove Sundström var så när att bli påkörd bakifrån trots att han hade blinkat för vänstersväng i god tid och dragit sig mot mittlinjen. Koncentrationen var väl inte på topp hos den bakomvarande när han bromsade in vid avfarten till Solåkra. Med skrikande däck undvek bilen bakom med en hårsmån att förstöra dagen för bägge två.
Ove kastade en ilsken blick i backspegeln på den häpna föraren när han svängde ner på grusvägen och fortsatte nerför åsen som ledde till den geografiskt, ganska utspridda byn. Efter den långa nerförsbacken gick vägen förbi Solåkrasjön på höger sida och några större sädesfält till vänster. I slutet på den långa rakan låg Solåkra gård, den största gården där vägen passerade nästan över gårdsplanen fram till en korsning. Valde man vägen rakt fram så kom man via en bro över ån snart förbi skolan och den numera nedlagda lanthandeln.
Den tryckande värmen var på väg att få sin förklaring. En blick ut genom högra sidorutan skvallrade om några typiska åskmoln som började torna upp sig. Det var omslag i vädret på gång och redan efter någon minut började dom första regndropparna falla..
Ove svängde vänster och vägen följde nu några kohagar och uppe till höger mot skogen, Smearns’ stuga. Han såg på klockan att gubben just nu borde sitta vid sitt köksbord och dricka morgonkaffe och läsa sin tidning. Det var med ganska stor förvåning som han såg att Arne satt ute i trädgården istället. Inte för att han på det avståndet kunde urskilja att figuren var Smearn’ men vem skulle det annars vara. Ove var så när att svänga upp för att byta några ord med Arne men en ny blick på klockan sa honom att han nog borde ta en titt på det där ställverket först. Blev det sedan någon tid över så kunde han ju stanna till på hemvägen. Ove nöjde sig med att tuta till hälsning så länge. Dessutom såg han att Arne reste sig. Troligen var han på väg in, innan regnet tilltog ännu mer.
Efter att ha fortsatt en knapp kilometer till så kunde han svänga in på en mindre väg till vänster som letade sig upp på en skogbeväxt kulle. Han hade inte åkt mer än dryga två mil men den kvava värmen hade sugit musten ur honom ändå och det var riktigt skönt att kliva ur bilen. Själva ställverket låg på en bergsknalle och runtom den lilla kullen växte en ganska tät barrskog. Man kunde givetvis köra ända upp och in genom grindarna men där nere bland träden fanns det gott om skugga att parkera bilen i. Ove gick ur bilen, öppnade bakluckan och tog fram verktygsväskan. När han stod där, lutad in i bagaget tittade han till på instrumentbrädans klocka. Den visade 11.45. Han lade det på minnet för de nya nitiska arbetsjournalerna krävde bl.a. att man angav när man kommit fram till platsen för jobbet. En cigarett och några vattenslurkar ur en medhavd flaska senare så hade energin återvänt och han kunde gå uppför backen. Det brummade dovt från utrustningen innanför det tre meter höga stängslet. Allt verkade vid en första anblick att vara helt normalt.
Ett väl tilltaget hänglås som skulle hålla obehöriga ute, påminde Ove om att han glömt nyckelknippan i bilen. Med ett stön ställde han ner verktygsväskan och vände sig om. Därifrån kullen kunde han se en stor bit av Solåkra. Men, vad han framförallt såg var den vägg av mörka moln som hade tornat upp sig från att nyss bara varit några enstaka åskbutar. Han skänkte en tacksamhetens tanke åt att det eventuellt kunde komma ett åskväder och rensa upp den kvalmiga luften. Men inte hade väderleksrapporten talat något om åska?
Just som han stod där i duggregnet och funderade över det förestående vädret så kände han regndropparna falla allt tätare. Han drog den omisskännliga doften av sommarregn, djupt ner i lungorna som om det vore ett livselixir och började gå tillbaka nerför backen. Han hoppade in i passagerarsätet och öppnade handskfacket där nyckelknippan låg. Blicken vandrade förbi bilens klocka som fortfarande stod på 11.45. Han svor för sig själv över den gamla bilen som enligt hans mening verkligen började sjunga på sista versen. Vid de sista servicarna hade en hel del fel åtgärdats bara för att avlösas av nya fel. Nu hade tydligen klockan gått sönder också.
Under tiden hade regnet tilltagit snabbt och nu öppnade sig himmelens portar och ett skyfall av sällan skådat slag tvingade Ove att snabbt stänga bildörren. Rutorna immade igen på nolltid och han krånglade sig över på förarplatsen för att starta motorn. Det var lönlöst. Vindrutetorkarna förde en ojämnkamp mot elementen och kupéfläkten förmådde inte få bort imman. Dessutom hade klockan fått total noja för den visade nu på 9.30.
Åskvädret och regnet var välkommet, det var det, men det var något som inte stämde i alla fall. Luften hade känts så där tät och kvalmig. Molnen som drog in var riktiga åskbutar. Regnet var ett riktigt slagregn men när Ove tänkte efter så hade han hittills inte hört något åskmuller. Inte heller hade han sett några blixtar när han stod där uppe vid grindarna. Han hann bara uppfatta att bilklockan visade 4.55 när allting, plötsligt blev kritvitt runt omkring. Ett öronbedövande brak följde omedelbart innan han försvann in i medvetslösheten.


5.
25/5 – 1990
7.10


Roger Ström skulle precis sätta sig i sin tjänstebil när en liten vit Nissan Micra rullade in genom elbolagets grindar. Roger stod och sneglade på bilen som parkerade strax intill huvudentrén. En storväxt man klev ur och man såg på en gång att han sökte något. Mannen föreföll vara ganska osäker och målmedveten på samma gång. Han höll en väl sliten portfölj i ena handen och läste på en papperslapp som han höll i den andra. Klockan var bara strax efter 7 på morgonen och kontorspersonalen kom inte förrän klockan 8. Roger som var född hjälpsam, kunde naturligtvis inte, som han såg det, överge mannen. Det såg ut som han verkligen ville något.
Roger gick fram till mannen.
Kan jag hjälpa till med något? Frågade Roger.
Han granskade figuren som precis skulle gå uppför trappen till huvudentrén. Han vände sig mot Roger som möttes av ett rödsprängt ansikte.
– Ja, jag hoppas verkligen det. Jag söker en Roger Ström.
Den mer än lätt överviktige mannen talade med en djup stämma och på ett vårdat sätt som fick Roger att känna att det låg allvar i luften. Vad han visste hade han inte något otalt med vare sig polisen som några fordringsägare.
Åh, ursäkta mig, sa han när han fick syn på Rogers namnskylt på bröstet. Mitt namn är Karl-Olof Wikner, kyrkoherde i Solåkra
Han sträckte fram en stor knubbig hand till hälsning. Roger tog handen och bockade artigt, helt omedvetet och presenterade sig som den eftersökte.
Jag hoppas att det inte för påfluget att be om en legitimation. Det är nämligen synnerligen viktigt att det är just, herr Ström som jag talar med.
Nu visste inte Roger vilket ben han skulle stå på.
Jo, det går väl bra, sa Roger häpen och fiskade fram körkortet. Vad gäller det?
Kan vi tala ostört någonstans?
Roger hyste inga tvivel om att det faktiskt var en kyrkans man han hade framför sig. Inte för att han var den flitigaste kyrkobesökaren i församlingen men respekten som han automatiskt fick inför en kyrkoherde var medfödd.
Egentligen så skulle jag iväg på jobb nu men det verkar vara viktigt.
Det var ställt som en fråga vilket mannen genast uppfattade.
Ja, jag tror att det här kan vara viktigt. Wikner lät mycket vänlig men med en bestämd ton i rösten.
Vi kan väl gå in här, sa Roger och nickade mot dörren till entrén.
Han fiskade upp nyckelknippan, låste upp dörren och visade vägen in i ett fikarum där de kunde vara ifred, åtminstone en halvtimme till. Det borde räcka för sen hade han inte tid med den här prästen längre.

Kyrkoherde Karl-Olof Wikner drog ut en stol vid ett av borden, satte sig pustande ner och lade portföljen på bordet framför sig. Roger följde exemplet och slog sig, med en undrande blick ner mitt emot.

Jag ska gå rakt på sak, eftersom du hade bråttom iväg. Men något säger mig att du kommer att företa dig något helt annat idag, än vad du tänkt dig.
Roger såg granskande på Wikner och konstaterade att hans blick var ännu allvarligare än förut. Han såg samtidigt att han svettades ymnigt. Om det berodde på värmen i kombination med övervikten eller på det han snart skulle berätta visste han inte. Kanske berodde det på alla de faktorerna tillsammans.
Wikner fortsatte.
I sakristian i Solåkra kyrka, har det i exakt 92 år legat ett förseglat brev med sigill. Dåvarande prosten, Anton Persson skrev det med uppmaningen till den som var präst idag, det vill säga jag, att öppna det på kvällen den 24/5 1990 och ta det skrivna på största allvar.
Kyrkoherden gjorde en paus för att hämta andan och försäkra sig om Rogers uppmärksamhet. Den hade han tveklöst.
I går kväll öppnade jag brevet, och fann ytterligare ett brev, också det förseglat med sigill. Det brevet var adresserat till er.
Han lade brevet framför Roger som inte visste vad han skulle tro. Pappret var gammalt och gulnat men på framsidan stod det med sirlig handskrift:
”Till. Roger Ström.
Elbolaget
Öppnas på morgonen den 25 Maj AD 1990.”

Wikner såg att Roger hade problem med att fortsätta samtalet så han återtog.

Det första brevet som var adresserat till mig berättar en mycket besynnerlig historia som jag, för att vara ärlig har väldigt svårt att ta till mig. Samtidigt, så har jag kollat upp denna Anton Persson och han hade ett fläckfritt yrkesliv med mycket goda referenser. Alltså en man som verkar ha haft hela förståndet i behåll. Det gör hela historien ännu märkligare. Det blir svårare att förkasta det som ren galenskap eftersom han aldrig uppvisade några sådana tendenser. Han skriver att jag ska närvara när ni öppnar och läser det brev som är ställt till er, sa han och trummade med ett tjockt pekfinger på Rogers brev som för att understryka allvaret i det han sagt.

Roger tog upp brevet, bröt sigillet och drog upp ett papper. Han började läsa det skrivna och det första som slog honom var att det inte var skrivet med den snirkliga skrivstil som de andra dokumenten. Inte heller med gammelsvensk stavning som t.ex. ”Hvar” i stället för ”Var”.
Den nu högröde prästen betraktade Roger när han läste sitt brev. Han bleknade för var rad han läste och svetten bröt fram i pannan. Efter drygt hälften av läsningen stannade han upp och tittade ner i kuvertet. Han vände på det och skakade ut ett föremål i handen, därefter fortsatte han läsningen. Händerna skakade när han kommit till slutet av brevet och sakta lade ner det på bordet.

Roger sa med osäker röst.
Jag kan inte tro att det är sant men, det är hans handstil och den här, sa han och höll upp nyckeln som låg i kuvertet. Den här, vet jag var den här går.

6.

Ove vaknade sakta. Hela kroppen kändes stel och det värkte i varenda led. Han hade huvudvärk och när han skulle resa sig fick han ett yrselanfall som tvingade honom att sätta sig ner igen. Han satte sig mot en gran och försökte samla tankarna som hoppade runt utan ordning i skallen. Vad hade hänt? Han försökte återkalla minnet och fick bara fler frågor ju mer han tänkte. Han hade sökt skydd i bilen, undan den störtskur som totalt överraskat honom. Han mindes ett blixtnedslag men sen var det bara svart. Ett stort hål. Hur länge hade han legat avsvimmad? Varför låg han i skogen och inte i bilen? Hade han omtumlad, irrat iväg en bit innan han ramlat ihop? Det måste han ha gjort för skogen såg inte alls ut som den brukar. Istället för den planterade granskogen, växte här en vacker blandskog. Stora barrträd med inslag av lika stora björkar. Nu hade han samlat ihop sig så pass att han kunde resa sig upp. Han såg sig om och försökte orientera sig för att hitta tillbaka till bilen. Den kunde ju omöjligen stå långt bort. Hur långt kunde man gå när man var på väg att tuppa av? Rimligen inte så värst långt. Han gick med osäkra steg upp på en liten höjd, strax intill. Där växte inga träd så han borde han få lite bättre utsikt och möjligen upptäcka några landmärken, som han kände igen. Uppifrån kullen såg han inte så långt. Den omgivande skogen var för hög för att se över trädtopparna. Vad han däremot såg var en stor sten nedanför kullen, på platsen där han nyss vaknat upp. Den hade en väldigt egenartad form och påminde starkt om stenen där han parkerat bilen för en stund sen. Kullen som han stod på låg, i förhållande till stenen exakt lika som den kullen där ställverket var byggt. Det var en olustig känsla som smög sig på. Allting runt omkring Ove var helt främmande men ändå så påtagligt bekant.

Han avbröts i sina tankar av ett ljud, längre in i skogen. Den väg som passerade förbi stenen såg ut ungefär som den han nyss kommit på. Enda skillnaden var att den var täckt med något svart och att den fortsatte förbi kullen och vidare in i skogen. Ljudet växte sig starkare och utan att han riktigt visste varför, hukade han ner sig bakom en enbuske. Han trodde inte sina ögon. Ur skogbrynet kom en stor häst, dragandes på en vagn lastad med vad som såg ut som grillkol. På kusksätet satt en man lika svart som lasten. Under slokhattens brätten kunde han se ett ansikte som var blekt under smutsen och prytt med en stor mustasch. Sakta passerade ekipaget och försvann nerför backen.
Ove hade inte lagt märke till det förut men ljudkulissen hade också förändrats. Från det håll där Solåkra borde ligga hördes ett taktfast dunkande.

Han gick tillbaka ner mot stenen för att gå åt det håll som vagnen nyss åkt åt. Troligen hade han i alla år missat att vägen fortsatte förbi ställverket och vidare in i skogen. Om han bara följde vägen tillbaka en bit så skulle han kunna hitta bilen och åka hem. Han kunde dessutom ringa från bilen och tala om vad som hänt, och att han tar det här jobbet på måndag istället. Dom får säga vad fan dom vill.
På vägen tillbaka till bilen grubblade han på den kolsvarta mannen som uppenbarat sig för en stund sen. Han hade hört talas om att det skulle finns en gubbe som hette Birger någonstans här uppe i skogarna som höll på med kolmilor på gammalt vis. Det måste ha varit han som rullat förbi. Men att han körde kolen med häst och vagn hade han aldrig hört talas om. Det var någon gång i fikarummet någon sagt att man kunde åka dit och köpa grillkol i större säckar. Och hade han verkligen lyckats skita ner vägen så här på egen hand? Tydligen.

7.

Roger läste brevet för fjärde gången. Han vacklade inombords. Varje sunt tänkande, logisk människa skulle ha slagit på ett storgarv, knölat ihop pappret och fortsatt med det hon hade planerat. Men det var något som fick Roger att fundera. För det första. Kyrkoherde Karl-Olof Wikner var gravallvarlig, och varför skulle han sätta sitt goda anseende på spel med sådana här rövarhistorier?
För det andra. Hur kunde en modern nyckel av fabrikat ABUS hamna i ett synbarligen gammalt kuvert, förslutet med dubbla sigill? På bordet låg ett kollegieblock som de brukar kladda i på fikarasterna. Han sträckte sig efter det och slog upp den sista sidan som han visste blev skriven igår när de planerade en firmafest. Han tittade på anteckningarna som handlade om anskaffande av kubbspel, grillkött och annat men det var inte textens innehåll som intresserade Roger. Han la det gulnade brevet bredvid blocket för att jämföra handstilar. Han hajade till och det knöt sig i magen. Utan tvekan hade Ove skrivit brevet!
Karl-Olof som tyst suttit kvar och studerat Rogers reaktioner tog till orda.
Som jag ser det Roger, så ter sig hela historian, en smula osannolik. Vad du måste bestämma dig för är, om du törs negligera hela historian. Dilemmat är ju att, om du bestämmer dig för att strunta i alltihop, och innehållet visar sig vara sant så har du snart förlorat en nära vän. Om du däremot följer instruktionerna så kommer du aldrig att få reda på om det stämmer, det som står i brevet.
Okay, sa Roger. Arbetet får vänta, jag skulle nog aldrig förlåta mig själv om jag inte tog reda på sanningen. Det verkar osannolikt, men det verkar ännu osannolikare att någon skulle ha lyckats tänka ut ett sådant här, osmakligt practical joke.

Han tog med sig brevet och sprang ut till bilen. Den första punkten var att åka och hälsa på sin gamla Mormor Anna som bodde på Hagmarkens äldreboende. Det tog bara fem minuter att komma dit. Han gick med snabba nervösa steg uppför trappan och in i samlingsrummet där han möttes av en ur personalen. En medelålders kvinna, klädd i blå-vit randig rock och förkläde.
Hej, sa Roger andfått. Är Anna vaken?
Jodå, hon har pratat om att du skulle komma hela dagen igår. Kom med här så går vi och knackar på.
Föreståndarinnan gick först. Efter några bestämda knackningar på dörren utan svar så öppnade hon och tittade in. Roger kände den alldeles speciella doft som blir i ett rum där en gammal människa bor när han följde med förklädeskvinnan in. Anna hörde väldigt illa när hon inte hade sin hörapparat i örat och det var därför som hon inte hade svarat på knackningarna.
Anna har besök! Skrek föreståndarinnan när de gick in i rummet
Rogers Mormor satt i sin rullstol vid fönstret och hade ett gammalt fotoalbum i knäet. Roger kände igen det sedan gammalt och hade många gånger suttit och slötittat i det när han som liten följt med sina föräldrar på besök.

Hej Mormor! Hur mås det? Skrek Roger fast han inte hade behövt det. Föreståndarinnan hade slagit på hennes hörapparat medan han hade tagit fram en stol och satt sig framför henne.
Jo tack, jag mår bara bra. Men det är väl inte därför du har kommit? För att fråga hur jag mår menar jag.
Vad menar mormor?
Jag tror minsann att det var idag du skulle dyka upp här för att få se ett gammalt fotografi. Var det inte så?
Nu knöt det sig i magen igen för Roger. Hur kunde hon veta vad han ville. Nog för att hon alltid hade kunnat genomskåda människor men här låg det något annat bakom.
Han kastade en snabb blick på det gamla brevets första punkt.
”För att övertyga dig så vill jag att du söker upp din mormor Anna, som jag vet är i livet och ber om att få titta på fotot på arbetslaget vid hammaren 1898”
Han tittade på sin mormor som var vid otroligt god vigör för sin ålder.
Mormor, skulle du vilja visa mig ett gammalt foto på arbetslaget vid hammaren. Har du flera eller?
Han fick det redan uppslagna albumet och hon pekade med ett krokigt finger på en bild, längst uppe i högra hörnet.
Fotografierna var gamla och gulnade så Roger reste sig och gick fram till fönstret för att få bättre ljus.
Bilden föreställde en samling allvarliga arbetare uppställda för kameran, samtliga med armarna i kors och nästan alla med stora frodiga mustascher. Precis som alla bilder på arbetslagen vid bruken runt om i Sverige från den här tiden
Undrar vad jag skulle se här? Han hade knappt tänkt färdigt tanken när hans blick stannade vid en figur i bakersta ledet. Han kände en rysning gå genom kroppen och kände en klump i halsen som inte ville sluta växa.
Har du vetat om det här hela tiden, mormor? Varför har du inte sagt något?
Vad skulle jag säga, Roger? Om jag sagt nåt så skulle folk bara tro att jag var en tosig gammal kärring. Det var bättre att det fick gå genom kyrkan.
Det blev tyst i rummet. Föreståndarinnan som hade fått ett larm hade som tur var avlägsnat sig innan det märkliga samtalet hade börjat. Anna bröt tystnaden.
Seså, sa hon uppmanande. Ge sig iväg nu.
Roger hade aldrig hört mormor Anna så befallande förut. Den här lilla bräckliga gumman hade av allt att döma gått genom hela livet med en historia som hon inte kunnat berätta för någon. Bara bidat sin tid till den här dagen som hon hela tiden, visste skulle komma.

Han sa adjö till Anna som nu såg ut att vara trött. Men det fanns ändå något av lättnad över hennes hållning. Inte så konstigt kanske efter att nyss slutfört ett livslångt uppdrag. Hon log och vinkade åt sitt barnbarn när han lämnade hennes rum. Han passerade uppehållsrummet där det slamrades med kaffekoppar och ingen tog någon större notis om Roger som störtade ut genom dörren. Nerför trapporna mot firmabilen.

8.

Nej du, sa Arne till katten som satt och njöt av att bli kliad under hakan. Det är nog dags att dra sig in i stugan.
Just som han sagt det så föll de första regndropparna och det dröjde inte mer än en minut förrän det ökat till ett riktigt hällregn. Arne hann precis in för att beskåda föreställningen från köksfönstret. Vattnet rann över alla stuprör och grävde sig djupa fåror i vägen ner från stugan. Hela tomten flöt.
Det var mäktigt. Plötsligt, när han satt och beundrade sceneriet så såg han ett par billysen på vägen komma i en ursinnig fart. När bilen passerade nedanför hans stuga körde den igenom en vattensamling så kaskaden gjorde att han inte kunde se vad det kunde vara för blådåre som körde förbi i denna vanvettiga fart. Det hade han nog inte sett ändå genom luften som var grå av regn.
Han hade god lust att ringa till något av barnbarnen för att berätta om det värsta regnet i mannaminne och fartdårar som gjorde livet osäkert för folk och fä, men han mindes samtidigt alla uppmaningar i TV och tidningar han läst om att inte prata i telefon när åskan går. Så det fick vara.
För visst var det väl åska i antågande? Jo, ett åskregn var det allt, men han hade inte hört vare sig muller eller sett blixtar.
Knappt hade Arne tänkt färdigt tanken förrän en blixt lyste upp hela himlen. Från köksfönstret kunde han se hur den skar sig ner genom luften, rakt ner i berget en bit bort. Den var oerhört kraftig. Telefonen hos Arne plingade och det knastrade till i radion på köksbordet. Efter någon sekund ytterligare kom knallen, eller dånet snarare. Han kunde riktigt känna hur det lilla huset hoppade jämfota där det stod. Sen blev allt tyst. Regnet slutande, lika hastigt som det kom. Lika snabbt som de där åskmolnen hade dragit in så skingrades de, efter den enda åsksmällen. Smearn’ hade varit med om åska förr men aldrig något som betett sig som det här.
Ångorna steg från hagarna av regnet på den varma marken och fåglarna återupptog, försiktigt sin sång. Allt var som vanligt igen och Arne gick ut för att ta sig an dagens sysslor.

9.

Ove var vid det här laget ganska medveten om att någonting som han inte förstod, hade hänt. Vägen han följde kände han igen krökarna på. Det var samma väg som han åkt så många gånger när han haft uppdrag till Solåkras ställverk. Givetvis fanns det en naturlig förklaring. Han hade väl fått någon slags chock av blixtnedslaget så han antingen drömde eller hade hallucinationer. För plötsligt hade skogen ändrat skepnad, firmabilen försvunnit och så även ställverket. Han hörde främmande ljud på avstånd sedan det där med den svartklädda mannen på hästskjutsen. Det var bara för mycket på en gång.
Han försökte samla tankarna men utan större framgång. Han beslöt sig för att vända om och gå tillbaka till platsen där han parkerade. Där skulle han lägga sig och vila en stund. Troligen skulle han vakna upp ur den är befängda drömmen och sen åka hem.
Plötsligt var det en annan möjlighet som korsade hans tankar. Levde han? Kanske hade han omkommit vid nedslaget och gick nu här som en annan osalig ande och väntade på färden vidare till något annat ställe. Han kände sig emellertid levande i högsta grad så han sökte upp en plats bakom stenen som tidigare fått honom att kunna orientera sig. Där lade han sig ner och blundade.
Ove Sundström hade inga förhoppningar om att somna. Han blundade och tog in intrycken som nådde hans öron. Det taktfasta dunkandet kunde han inte härleda till något han hört förut. Det låg dessutom en lätt metallisk doft i luften. Äntligen hörde han något som lät bekant. Solåkras kyrkklocka slog tolv slag. Ove satte sig hastigt upp, han hade inget minne av att kyrkklockorna hade förkunnat tiden när han bodde här som yngre. Han hade hört från de gamla att den gjorde det förr i tiden men det blev för dyrt att ha en klockare på heltid i den lilla kyrkan. Församlingen var för liten
Kanske nån begravning, tänkte Ove.
En annan sak som han noterade var att klangen var renare än han kunde minnas den. Solåkras klockor hade alltid varit karaktäristika till ljudet. Det kom sig av att den ena klockan hade en spricka och därför inte hade samma klara klang som sitt syskon i klocktornet. Det märkliga var att nu lät bägge klockorna lika rena och hade samma långa klang, bägge två.
Han reste sig upp igen och konstaterade att omgivningen fortfarande var samma, både främmande och välbekanta plats som han nyss hade vaknat upp i.
Han funderade en stund och beslöt sig för att gå ner till Arnes stuga och låna telefonen. Han kunde ju ringa huvudkontoret och be de skicka hit Roger. En liten vit lögn om att batteriet var slut i bilen och att han skulle ta med sig startkablar borde väl räcka för att få hit honom. Han kunde ju inte berätta att han tappat bort bilen.
Ove började sin promenad. Det var ca 2 kilometer ner till landsvägen och sedan en kilometer till Arne Johanssons röda stuga. Vägen letade sig nerför genom skogen vilken den lämnade de sista hundra meterna fram till landsvägen. Ove kom fram i skogsgläntan och såg vägkorsningen lite längre fram just som en vagn med förspänd häst som svängde ner på hans väg och kom emot honom i sakta mak. Det var samma svartklädda karl och samma stora häst som han såg uppe i skogen för en stund sen. Tydligen skulle den tillbaka samma väg. Vagnen var nu tom. Han visste inte riktigt varför men han kände sig obekväm med att möta mannen öppet så han tog några steg in i skogen och gömde sig bakom en rotvälta. Hästen måste ändå ha anat hans närvaro för den frustade och trilskades lite när de passerade. När ekipaget rullat förbi gick Ove fram igen. Vagnen efterlämnade sig en doft av tjära och han hörde mannen hosta på ett sätt som inte lät helt friskt.
Ove gick vidare och kom ut ur skogsgläntan, ut på den sista biten fram till landsvägen. En sak stod nu klart. Han drömde inte, han var klarvaken och vid fullt medvetande. Han var inte död men det där med hallucinationer var ännu för tidigt att avskriva. Ju fler logiska förklaringar som kom på skam desto mer ologisk blev hela Ove värld, där han just nu befann sig.
Vid korsningen gick han åt höger på landvägen som inte heller den var lik den väg han kommit på för snart två timmar sedan. Det tjälskadade oljegruset som han svurit över så många gånger var istället två spår med en gräsrand i mitten. Där borta såg han Arnes stuga. Det var i alla fall en liten tröst i bedrövelsen att den låg där den borde och var sig lik. Eller var den det?
Ove var nu så omtumlad och förvirrad av alla overkliga upplevelser att han inte längre reagerade på att den långa raksträckan fram till Solåkra gård inte alls var så rak. Den slingrade sig nu istället upp och över Arnes gård. Och sedan vidare mellan gärdesgårdar, fram till den större gården.
Han skulle nu bara in till Arne och be om att få låna telefonen. Han knackade på dörren. Han hörde att Arne slamrade med något i köket så han knackade på en gång till. Till sist öppnades dörren och en höggravid kvinna, iklädd kjol visade sig i dörröppningen. Hon och Ove stirrade på varandra. Ove för att det var en ålderdomligt klädd främmande människa hos Arne. Kvinnan för att det stod en underlig figur på trappen iförd Oranga kläder som hon aldrig sett något liknande förut.
Ursäkta mig, stammade Ove fram. Är möjligen Arne hemma?
Kvinnan såg misstänksamt på främlingen
Arne? Här finns ingen Arne
Arne Johansson? Smearn’?
Såna’ dumheter. Den enda karlen här i huset är Gustav, gubben min. Men han heter för all del Johansson han med, precis som jag. Det måste vara honom ni söker, för ni frågade efter smen’ tyckte jag.
Bakom kvinnan, hade under tiden en liten flicka i femårs åldern nyfiket stått och hört hela samtalet. Kvinnan, som granskat Ove hela tiden blev bara mer och mer förbryllad över han klädsel och hela hans anlete, samtidigt som hennes godmodiga framtoning alltmer förbyttes i misstänksamhet. Hon sa bestämt till flickan.
Anna, spring iväg och leta rätt på Far. Och han kan sätta sig där borta och vänta, sa hon och pekade på en bänk efter ladugårdsväggen.
Flickan kilade ut och försvann i ett huj och Ove gick med osäkra steg och satte sig platsen han blivit anvisad.
Ove började konstatera uppgivet att, även här var inte allt som det brukar. Han ville inte tro det själv, det var han alldeles för praktiskt lagd för men hela landskapet, byn, kvinnan, flickan, vägen, åkaren med sin häst. Ja, allt tillhörde en annan tid. Han satt käpprak på bänken för att koppla av var inte att tänka på. Rädslan och ovissheten gjorde att klumpen i magen som varit borta ett slag, kom tillbaka. Han försökte få någon form av struktur på sina tankar och intryck, utan att lyckas. Han försökte lägga alla funderingar och frågor i tur och ordning men eftersom det inte fanns några svar överhuvudtaget så växte bara olusten till ännu mer. Hela tiden han satt där så såg han, gardinerna i fönstret röra sig. Det var väl kvinnan som höll ett vakande öga över den okände. Han visste inte riktigt var han skulle göra av blicken men just då kom flickan som tydligen hette Anna tillbaka. Hon sprang förbi Ove utan att säga något och in i stugan. Strax därpå kom kvinnan ut på trappen med flickan bakom sig.
Han kan gå upp till smedjan. Gustav kunde inte komma ifrån just nu men följ bara stigen en liten bit åt det där hållet.
Hon släppte inte Ove med blicken för ett ögonblick utan nickade bara åt skogen till. Anna kikade fram och höll hela tiden hårt i hennes kjol. Ove såg att nyfikenheten började ta över blygheten mer och mer för henne. Han tackade för sig och letade upp stigen som började bakom huset. Den ledde först in i en liten skogsdunge men bara efter ca 100 meter så öppnade sig landskapet igen och han kom fram till en hage. Där, mitt i hagen låg en mindre rödmålad byggnad med små fönster. Efter den ena gaveln reste sig en skorsten som det rök ur. Det måste vara smedjan. När han närmade sig byggnaden och kom runt hörnet på den andra gaveln så såg han två stora dörrar som stod på vid gavel. Han tittade försiktigt in. Vid ett städ stod en man, ungefär i Oves ålder. Han var klädd i en randig skjorta och hade ett förkläde i skinn knutet runt midjan. Han höll som bäst på att med en handslägga, bearbeta en glödande järnbit som han höll fast med en tång. Efter ett antal slag, betraktade han sitt verk snabbt och stoppade ner den i en hink vatten som stod på golvet. Det slog upp ett moln av vattenånga. Nu fick mannen syn på Ove som stod i dörröppningen. Han granskade Ove från topp till tå och brast sen ut i ett gapskratt.
Va, har cirkusen kommit till byn? Sa han mellan skrattsalvorna. Ska ni ha hästskor?
Trots att Ove blev utskrattad så kändes det ganska förlösande och vågade sig fram några steg.
Nej, jag tillhör ingen cirkus. Jag heter Ove och sökte ägaren till stugan här nere i backen. Någon hade sagt till mig att det var en Arne Johansson som bodde där.
Arne? Vad är det för tok du pratar. Torpet är mitt och har varit det sen far min dog. Jag heter Gustav och den enda Arne jag känner till är väl han som ligger i kärringens mage. Eller om det möjligen är en Elin
Gustav avfyrade en skrattsalva till och fortsatte.
Men vad var det du ville egentligen. Du kan ju inte ha tagit fel på stuga för det finns inte en enda Arne i hela Solåkra by.
Ove kände att han inte skulle bli mycket klokare här i smedjan, hos Gustav.
Jag måste fått helt fel information, så jag får ursäkta att jag störde. Jag ska nog vandra vidare
Jaha, vandra. Du är bara en landstrykare som försöker nästla sig in hos kvinnfolk i stugorna. Men se, här hade du inget att hämta. Det ska jag bli man för.
Gustav tog några steg närmare Ove och spände blicken i honom som för att markera allvaret i vad han sa. I det ögonblicket rös Ove till när han såg Gustav in i ögonen. Det var något väldigt bekant över honom. Den spensliga kroppen och det markerade vecket mellan ögonen var ju samma som, nej. Det var nog bara en slump.
Nej det är inget sånt, sa Ove Egentligen vet jag inte alls vad jag vill längre men jag får tacka för att du tog dig tid. Jag ska vidare.
Nåja, jag får väl tro på dig, vad du säger. Du ser ju ändå ganska hel och ren ut så nån’ luffare eller tattare tror jag inte du är.




























10.

Elbolagets bil med Roger Ström bakom ratten satte fart ut ur staden. Han struntade totalt i alla hastighetsbegränsningar och var snart framme vid avfarten till Solåkra. Det var med ett nödrop som Roger lyckades hålla bilen kvar på vägen när asfalten avlöstes av en nysladdad grusväg. Som tur var befann sig inte någon ute på gårdsplanen när bilen rusade förbi Solåkra gård. Han höll rakt fram i korsningen, över ån och svängde strax in på en liten väg som ledde över ett fält ner till det gamla nerlagda Solåkra bruk, beläget nere vid ån. Vid vändplanen fick han stopp på bilen i ett dammoln.
Roger tog fram det gulnade kuvertet och läste nästa punkt i brevet.
”Roger, förmodligen tror du fortfarande att jag driver med dig så för att försöka övertyga dig så vill jag att du åker till det gamla bruket i Solåkra. Där ska du gå upp på andra våningen i den vitputsade byggnaden och titta på den norra väggen längst upp i vänstra hörnet, under taket”

Roger såg sig om och den enda byggnaden som fortfarande fanns kvar hade mycket riktigt en putsad fasad som kanske en gång i tiden varit vit. Det måste vara den som det talas om, tänkte Roger. Han kände dessutom igen den från fotot i mormors fotoalbum. Det var med obehag som han återigen kom att tänka på vad han sett på den bilden.
Det fanns inte längre några dörrar kvar så han tittade försiktigt in. Det var mörkt i det fönsterlösa rummet och det doftade surt och unket. Det enda ljus som föll in var från ett par gluggar i väggen uppefter taket. Från övervåningen hörde han hur oroliga svalor flög ut och in under irriterade drillar. Han tog ett par steg in och lät ögonen vänja sig vid den skumma miljön. Efter en liten stund såg han att en trappa löpte efter väggen upp till våningen ovanför. Det var en trätrappa, men byggd i så grova plank att den fortfarande såg säker ut. Han provade försiktigt de första stegen och övervann rätt snart sin rädsla. Han var ju bara tvungen att ta sig dit upp.
Trots den gedigna konstruktionen så knarrade det betänkligt när han sakta, med ett steg i taget lät den föra honom upp en våning. Där uppe var det betydligt ljusare. En järnbalk löpte i taket genom hela lokalen och ut genom ett par stora portar vid varje gavel. Han prövade några steg ut på golvet. Vilken var nu norra väggen? Inte en aning men genom en fönsterlucka såg han Solåkra kyrka på andra sidan ån och han drog sig till minnes att alla kyrktorn vätte mot söder. Så om motsatta väggen härinne måste då alltså vara den som står omtalad i brevet. Han tog upp sin ficklampa ur verktygbältet som han i upphetsningen aldrig tagit av sig. Han tände den och lät ljuskäglans vandra uppefter taket till
”längst upp i vänstra hörnet, under taket” .
Ficklampans sken stannade vid en något som vid första anblicken sett ut som klotter. Det var ca 3 meter i takhöjd och i dunklet såg Roger att det verkligen stod något där. Vad, var omöjligt att tyda på det avståndet. På golvet låg en gammal stege som skulle räcka precis. Roger undersökte den lite närmare och bedömde att den, trots sin ålder skulle hålla för att klättra upp en liten bit för att komma närmare och se bättre. Alternativet hade varit att gå ut och hämta den servicestege som låg på bilen tak utanför men han började känna sig ganska stressad över hela situationen. Han reste upp stegen mot väggen och klättrade upp några pinnar. Nu nådde han, med handen att borsta bort det mesta dammet som lagt sig genom åren. Det var så när att han ramlade ner av chocken.
”Roger jag får inte komma fram till Ställverket 11.30. Ove”

Nu var Roger helt övertygad. Detta var inget skämt. Han begrep egentligen inte vad som var i görningen. Det enda han visste var att han var tvungen att följa anvisningarna i brevet till punkt och pricka. Något tragiskt skulle annars inträffa, om det inte redan hänt, vad det nu var som skulle hända. Han tittade på klockan och såg att den var 11.15.
Roger rusade, hals över huvud nerför trapporna och ut till bilen.


11.

Ove lämnade smedjan, Arnes stuga och styrde stegen i riktning mot Solåkra gård. Han var så djupt försjunken i sina tankar att han inte märkte att en gammal bekant kom ifatt honom bakifrån. Han ryckte till och vaknade upp när han nästan kunde känna hästens andedräkt i nacken. Han steg åt sidan för att släppa förbi ekipaget. När det hade kommit upp, jämsides så drog kusken åt tömmarna och stannade hästen.
Mannen med den svarta slokhatten granskade Ove från topp till tå och sa till slut.
Ska han ha skjuts?
Ove tyckte det var lika bra att finna sig i sin belägenhet tackade ja och hoppade upp på sittbrädan.
Vart hän?
Jag vet inte riktigt, sa Ove. Jag skulle vilja hem om jag visste var det var, eller när också för den delen.
Kusken vände sig mot honom och stirrade på honom med ögonvitor som tedde sig kritvita mot det genomskitiga ansiktet. Han stank brännvin och den öppna, förvånade munnen skvallrade om att det fanns som mest två bruna tänder i underkäken.
Ä han på rymmen från hospitalet? Vet han inte var han är?
Nej och inte när heller, svarade Ove uppgivet.
Jag tror du behöver en sup, minsann.
Ove, tyckte att det var bäst att ta skeden i vacker hand och tog emot flaskan som kusken plockade fram. Det var det vidrigaste sprit eller snarare ren finkelolja han någonsin smakat men höll god min och lämnade tillbaka buteljen.
Vad heter du? Frågade kusken
Ove, sa Ove. Och tyckte det var bäst att utelämna efternamnet tills vidare.
Henning, sa den sotiga och sträckte fram en ännu skitigare hand. Jag kör kol ifrån milorna här uppe i skogen ner till bruket.
Ove skakade hand och fick en känsla av att han kanske skulle hålla sig väl med Henning. Det var något hos honom som gjorde att Ove eventuellt kunde känna lite förtroende för honom. Hästen lunkade vidare och kusken styrde med vana händer in på en väg till vänster, strax innan Solåkra gård. Färden gick vidare över ån som var exakt den stenbro som Ove minns från sin uppväxttid. Så småningom nådde de fram till Solåkra bruk. Nu hade det taktfasta dunkandet som Ove hört ända sedan uppvaknandet tilltagit och det visade sig komma från den vita byggnaden närmast vattnet.
– Så det gamla bruket är igång? Sa Ove tankspritt utan att tänka sig för.
Igång? Jo men det sjunger på sista versen. De nya ägarna i Stockholm ska ju lägga ner det nästa sommar. Så då vete fan vad jag ska leva av men det ordnar sig alltid. Henning Brogren klarar sig alltid.
Henning styrde in häst och vagn i en liten kur som Ove förstod var en våg. En allvarlig man plockade med vikter tills han fick en visare att stå rakt upp.
Henning har inga järntackor under kolet idag? Frågade han med myndig stämma.
Henning himlade med ögonen.
Det har jag aldrig haft, så det så din djävla plit.
Pliten såg road ut över att än en gång lyckats reta upp sin trogna kolleverantör sen många år.
– Henning, sa han med en helt annan ton. Skynda dig att lasta av nu. Sen kommer ni ut för om en halvtimme kommer det en sån där fotograf och ska ta en bild på hela arbetslaget. Det sista innan bruket läggs ner.
Då lär jag välan vaska av mig lite, sa Henning.
Ja gör det, för du tillhör ju det här gänget efter alla år så det skulle bara fattas att du inte var med.

Hästen gick självmant av gammal vana in genom den stora porten i gaveln på den vita byggnaden. Vagnen stannade vid en ficka på vänster sida och Henning klev bak på flaket och började skyffla av kolet, ner i fickan.
Ska du ha hjälp? Frågade Ove.
Nej, fan. Tror du inte en karl klarar av att lossa ett litet lass med kol. Du skulle bara skita ner de där fina kläderna du har på dig. Ta dig en djävel medan du väntar. Vi ska till prästgårn’ sen’
Till prästgården? Sa Ove undrande och tog en klunk ur flaskan av ren förvirring. Det var med en hårsmån att hela frukosten kom upp, men han lyckades kväva kväljningen.
Ja, det här är sista lasset för idag och vi måste ju ta reda på vad du är för kuf. Prästen vi har brukar alltid finna på råd.
Kan jag se mig om en liten stund här inne medan du lossar kolen?
Tja, vad det nu skulle vara att se.
Från sittbrädan hade redan Ove sett vattenhjulet som stod stilla. Men det var nog troligen avstängt för veckan. Henning hade ju sagt att det här var sista lasset för idag. Kanske körde de inte full vecka på bruket nu när det ändå skulle läggas ner nästa sommar. Han hoppade ner, och sökte sig längre in i lokalen. Där hittade han en trappa som han följde upp till en övervåning. Han hörde hur Henning slet där nere, och hur skyffeln tog nästa tag innan den förra hade landat nere i fickan. Övervåningen tjänade tydligen som något slags lager för tomlådor av trä. Efter hela den väggen stod lådor staplade ända upp till taket. Ove fick ett infall. Varför han gjorde det kunde han inte ens förklara för sig själv men han hade en känsla av att det skulle kunna ha stor betydelse för hans fortsatta öde.
Han klättrade på lådorna till han kom ända upp till taket. Längst upp i vänstra hörnet fanns en ledig lucka i staplarna mot väggen. Han tog upp sin tuschpenna ur fickan.

*

När han efter en stund kom ner igen hade Henning precis tömt vagnen på sitt kol och stod och blaskade av ansiktet i en vattenho.
– Såja, nu går vi ut och blir med på bild. Jag ser att gubbarna börjar samlas därute.


12.

Anton Person, kyrkoherde i Solåkra församling satt i sin trädgård vid prästgården och avnjöt sitt eftermiddagskaffe. Han satt och formulerade tankar inför söndagens predikan. Det skulle bli ett livsbejakande tal till församlingen om sommaren, fåglarna och grannsämja. För att få lite extra inspiration, spetsade han kaffet en aning med en fickplunta, gömd innanför prästkappan. Nejdå, han var absolut ingen drinkare, han var en livsnjutare som inte tackade nej till lite extra guldkant på tillvaron. Han gjorde heller ingen hemlighet av att han kunde ta en snaps vid högtidliga tillfällen men det var ingen i byn som sa något om det. Han var alldeles för omtyckt. Alla kunde när som helst vända sig till Anton Person för att tala om något problem och i motsats till den förra prästen i Solåkra, inte få en skopa förmaningar tillbaka. Han tog hand om sina församlingsmedlemmar med den kärlek som han därigenom fick tillbaka av var och en.
Den första koppen var urdrucken och han satt och letade i minnet efter några lämpliga bibelcitat när han såg en välbekant häst och en lika välbekant kusk komma rullande uppför grusgången till prästgården. Han reste sig och gick dom till mötes.
Välkommen Henning, sa Anton och klappade om nosen på hästen. Så roligt att han tar sig tid med ett besök här.
Gomiddag kyrkoherden, svarade Henning och lyfte artigt på hatten.
Prästen gjorde lös hästen från skaklarna och ledde fram honom till ett vattenkar. Klappade honom vänligt på nosen och fick en puff till svar.
Henning har främmande med sig ser jag
Anton Person som var fördragsam för det mesta kunde inte låta bli att titta två gånger på figuren som satt bredvid på sittbrädan. Underlig mössa, knallorange jacka och blå byxor. Henning som inte var van vid stora omskrivningar gick direkt på sak.
– Det här är Ove, jag plockade upp honom bort i vägen och han vet inte var han är eller när. Vad han nu menar med det. Det blev lite krångligt för en sån som mig så jag tänkte att kyrkoherden skulle få höra.
– Kom och sätt sig bägge två. Jag ska be Amanda servera lite kaffe till herrarna så får väl Ove berätta vad som hänt.
Anton Person gjorde ingen skillnad utan var lika hövlig mot en kolsvart, brännvinsstinkande åkare som om det varit brukspatron som kommit på besök. Hemhjälpen Amanda kom ut med en bricka lastad med två koppar och en porslinskanna innehållande rykande hett kaffe. Hon ställde ut kopparna framför Henning och Ove och hällde upp. När hon återvände till prästgårdens inre så kunde inte Henning hålla sig längre.
– Ja, det är ju fredag och allt, så det skulle ju verkligen smaka med en kask.
– Nu vet jag ju att Henning är lite för glad i det starka men det får väl gå an för den här gången, svarade Prästen småskrattande.
Han ställde fram sin fickplunta så var och en fick dosera efter egen smak.
Nå, fortsatte han och vände sig till Ove. Ni hade något på hjärtat har jag förstått.
Ove samlade sig. Han visste inte var han skulle börja berätta och vad han skulle utelämna. Men kanske var det innehållet i Hennings butelj och nu, det varma mottagandet som gjorde att berättandet gick oväntat lätt.
Det kanske låter underligt men jag hoppas att ni märker efterhand att jag ändå är vid mina sinnens fulla bruk.
Betvivlar jag icke, sköt kyrkoherden in och manade Ove att fortsätta med en handrörelse.
Först måste jag fråga en sak, vilket år är det?
Henning satte kaffet i halsen och lyckades sånär undvika att duscha prästen med kaffet som sprutade ur munnen.
Prästen själv såg först förvånad ut med samlade sig snabbt och svarade.
1898, varför vet ni inte det?
Ove undvek att svara på den frågan och fortsatte.
Under förmiddagen råkade jag nämligen ut för ett häftigt åskväder här uppe i skogen.
Åska? Idag? I helvete heller, sa Henning och rodnade när han insåg vem som satt på andra sidan kaffebordet.
Nej vi har inte haft något oväder på många veckor nu, fyllde Anton Person i smått road över Hennings förlägenhet.
Men jag gjorde det, och det sista jag minns var att blixten slog ner alldeles intill mig. När jag sen vaknade upp så var allting förändrat. Min bil var borta och ställverket var borta.
Er vad för något? Frågade prästen lugnt
Min bil, automobil. Det är inte så lätt att förstå för er. Jag förstår det inte ens själv men den enda förklaringen är att jag har förflyttats i tiden och dykt upp här hos er nu.
Det började bli för mycket för Henning. Han reste sig och gick bakom ett buskage under förevändningen att han skulle uträtta sina behov men när han kom tillbaka så skvallrade finkeldoften om hans egentliga ärende.
Och vilket år skulle ni komma från, frågade Anton som till Oves förvåning fortfarande såg ärligt intresserad ut.
1990.
Jag har läst skrifter om liknande händelser som ingen har kunnat bortförklara. Människor som dykt upp och berättat om saker som omöjligt kunnat vara kända vid den tiden. Det har alltid ansetts som rent struntprat men samtidigt har ingen kunnat förklara händelserna.
Anton Person fortsatte.
Jag ser ju på era kläder till exempel att de är av en sort som jag aldrig sett förut. Likaså nämnde ni något däruppe i skogen som, hm var borta. Vi kanske inte behöver gå in på det närmare just nu. Jag förstår att ni, så att säga vill hem igen.
Tror kyrkoherden det är möjligt?
Det min vän står helt utom min makt, men jag har några idéer. Först och främst så bör vi hålla det här för oss själva. Folk i allmänhet kan ha lite svårt att ta till sig sådana här historier. Henning behöver vi inte bekymra oss för just nu, sa Anton och nickade mot kusken som somnat i sin stol.
Är det någon som vet vart ni skulle i morse?
Ja, det skulle väl vara Roger Ström. Min arbetskamrat.
Och det är en person som ni skulle kunna lita till fullo på?
Ja, absolut.
Då bör vi finna ett sätt att skicka ett meddelande till honom.
Till Roger?
Ja, till Roger. Vi måste finna vägar till din tid och därigenom tala till honom så att han möjligen kan förhindra det här. Vilka personer har ni träffat idag?
Ove tänkte efter en stund och kyrkoherden fyllde på kaffekopparna under tiden.

Först gick jag till stugan där Arne Johansson bor, eller borde ha bott men där träffade jag bara, och det förstår jag nu, Arnes far, Gustav, hans hustru och dotter Anna.
Plötsligt gick det upp för Ove.
Om Arne är Gustavs son, så måste ju den lilla flickan som jag träffade vara, Roger mormor Anna som lever än idag. Ursäkta, än i min tid.
Där har vi en väg att gå. Måhända den enda vi har som vi vet om. Vad har hänt mer idag?
Inte mycket. Jag följde med Henning till bruket där han lastade av kolen och därefter blev vi fotograferade.
Se där, ytterligare en möjlighet, sa Prästen som fortsatte.
Då gör vi så här att du sätter dig och skriver ihop ett brev till din vän Roger och jag skriver ett brev till min efterträdare i din tid. Sådant händer då och då att saker förvaras i kyrkan till ett utsatt datum. Det är inget märkvärdigt med det.
Kyrkoherden reste sig och gick in i prästgården för att snart komma ut med några pappersark och en bläckpenna. Ove och Anton Person samrådde en stund om vad Ove skulle skriva och till slut utmynnade det i ett ark som Anton lade ner i ett kuvert. Ove lade samtidigt ner nyckeln till ställverksgrinden som ett handfast bevis.
– Ikväll ska jag skriva ett brev till min efterträdare som han får öppna lagom för att meddela din vän Roger om vad han ska göra. Därefter gör jag anspråk på en dubblett på bilden som togs idag. Med all sannolikhet kommer lilla Anna att konfirmeras hos mig och på den stora dagen ska jag se till att hon får bilden och samtidigt ge ett löfte om att spara det till sitt barnbarn.
















































13.

Roger Ström svängde ut på vägen igen. Strax innan han passerade bron över ån såg han en bil från elbolaget försvinna bort över rakan, mot Arne Johanssons stuga. Det var inget tvivel om att det var Ove. Han hade ett försprång på ungefär 100 meter och Roger trodde han var chanslös att hinna ikapp trots att han körde med livet som insats. Samtidigt började de första regndropparna falla och han fick dra på vindrutetorkarna. Då, mittför stugan såg han att Ove tände bromsljusen och saktade ner för att sedan gasa på igen. Det var det lilla som behövdes för att Roger skulle komma ifatt lagom till korsningen upp mot ställverket.
Hur gör jag nu, tänkte Roger. Ove får syn på mig så stannar han troligen inte förrän där uppe på kullen.
Han satte allt på ett kort. Oves Opel bromsade in för att svänga ner på den mindre vägen, precis som Roger kom ifatt och rammade rakt in i aktern. Oves bil kanade ner i diket och Rogers stod kvar på vägen med rykande kylare. Roger sprang fram och såg till sin lättnad att Ove var omtumlad men oskadd.
Vad ända in i glödheta sysslar du med? Vad gör du här? Skrek Ove inne ifrån bilen.
Roger tvekade men fick snabbt fatt i en vit lögn.
Jag skulle bara tala om att jag kommer tidigare ikväll. Men det gick lite fort och du bromsade så häftigt. Det var snorhalt nu i regnet
Regnet ökade i styrka ännu mer när Ove fick upp sin dörr och klev ut på vägen, för att säga sitt hjärtas mening. Han avbröts av en blixt som kom nästan samtidigt med knallen uppe ifrån berget. De bägge vännerna stod i ösregnet och såg blixten som skar sig ner rakt mot den plats där ställverket låg.



























14.

Kvällen blev underbart, ljummen och grilldoften började sprida sig över villakvarteret där Ove bodde. Roger hade alldeles nyss anlänt och slagit sig ner i hammocken. Den nymurade grillen som eldades med björkved var Oves stolthet.
Avkopplingen var välkommen efter en minst sagt händelserik dag som avslutats med en riktig avhyvling av chefen för elbolagets lokalkontor. Via diverse undanflykter så kom dom därifrån, lite tilltufsade men ändå med hedern och jobbet i behåll. Ove skulle dessutom få åka och hämta en ny bil på Måndag. Det knorrades i fikarummet när det kom fram att han fick överta den rekvisition som någon annan skulle ha haft före honom.
Roger tömde det sista ur den kalla öl han öppnat för bara några minuter sedan.
Du, Ove, sa Roger. Hur var det, jag tyckte du yrade i morse om att jag skulle få två bärs.
Ja, om du var snäll ja. Jag har precis för mig att du höll på att köra ihjäl mig idag, det var inte snällt. Men ok, samtidigt fixade du ju till en ny bil åt mig.
Ove gick iväg till garaget som tjänade som drickaupplag. Under tiden tog Roger fram ett gulnat kuvert ur fickan och lade in i elden.

Skriven av: Tomas Ericsson