En doft av Veronica

Snön yrde framför vindrutan och skymde sikten. Vindrutetorkarna for fram och tillbaka och gummit gnisslade mot rutan.
Det var varmt i bilen kupé. Veronica kände hur svettdropparna letade sig från halsen och ner mellan brösten. Drog hon ner på värmen började hon frysa så hon lät temperaturmätaren stå i oförändrat läge.
Hon satt stelt framåtlutad och höll ratten i ett fast grepp. Ansträngde ögonen för att se vägen bättre genom de stora blöta snöflingorna.
Hon hade bråttom men vågade inte trycka ner gaspedalen i rädsla över att få sladd på bilen.
Trots att hon ställt klockan och gått upp i god tid tog förberedelserna längre tid i anspråk än vad hon räknat med. Nu ångrade hon att hon ätit frukost. Hon skulle istället ha brett några smörgåsar och hällt kaffe i termosen. Stannat till på en parkeringsficka och ätit. Det hade sparat in mycket av tiden.

Ur bilradion strömmade Täppas Fogelbergs röst. Det var Ring P1 och hon tyckte om att lyssna på människorna som ringde in för att uttrycka sina åsikter.
Ibland undrade hon hur folk som ringde var skapta. Arga blev de också när Täppas käbblade emot på sitt kärva men i hennes tycke gemytliga sätt.

Veronica funderade på mötet hon skulle på. Hon hade förberett sig noggrant och trodde att hon skulle klara sig bra. Betygen och arbetsgivarintyget låg prydligt i den röda mappen i hennes portfölj.
Goda vitsord från hennes tidigare arbetsgivare. Hon visste inte hur många fler som sökte tjänsten men hade goda förhoppningar om att hon skulle bli vald och få jobbet.

– Lycka till, hade Kristoffer mumlat när hon väckt honom för att säga hej då. Kör försiktigt och ring när du är framme.
Inne i Daniels rum hade Veronica böjts sig ner över spjälsängen och dragit in den sötaktiga doften av sovande barn. Hjärtat sprängde av lycka i bröstet på henne. Kärleksbarnet som de fått vänta på så länge innan han äntligen kom.

Snöfallet ökade i styrka och Veronica svor tyst. Hon tyckte inte om att köra i sådant här väder.
Hon var rädd. Tyckte inte att hon hade kontroll över fordonet. Vägen var smal och krokig.
Veronica såg de mötande strålkastarnas sken genom snöyran. Hon saktade ner och höll sig så nära dikesrenen hon vågade. Ljuset närmade sig snabbt och plötsligt såg hon hur ljuskäglan vred sig och föll över gärdets snötäckta plogtiltor.
– Så märkligt, hann hon tänka innan hennes bil brakade in i sidan på den mötande bilen.

Kristoffer bytte blöja på Daniel. Den var tung av nattens urin. Pojken huttrade till och huden blev småknottrig av morgonkylan i badrummet.
Gröt till lillen. Kaffe och smörgås till honom själv.
Kristoffer skulle ta pojken i pulkan och dra honom i den till dagis. Sätta honom på det mjuka fårskinnet som Veronica köpt och som skulle hjälpa till att hålla honom varm.

Mobiltelefonen vibrerade ute på byrån i hallen. Kristoffer skyndade sig att svara.
Såg på displayen att det var ett skyddat nummer.
Med tomma ögon strök han över pojkens mörka lockar.
Den lilla handen viftade med skeden som var klibbig av gröt.
En randig tröja låg slängd på en av köksstolarna. Kristoffer tog den och borrade in näsan i det mjuka tyget.
Den doftade Veronica.
Undrar hur länge jag ska minnas den här doften, tänkte han och tittade på Daniel.
Deras gemensamma kärleksbarn.

Författare:

Publicerat

Dela: