Publicerat
Kategori: Novell

En Dröm Klädd I Grönt



EN DRÖM KLÄDD I GRÖNT


Jag hade fått den där hemska diagnosen vid 38 års ålder först. Hade gått hem och vinglat runt, visste inte var jag var eller riktigt vem jag var och allt kändes hemskt och hopplöst. Men tiden arbetade för mig, dess läkningsprocess var igång.
Calle och jag träffades inte så ofta nu för tiden, men den här dagen satt jag hemma hos honom och fikade och vi pratade om allt möjligt och han visste och det var lugnt och jag var cool. Han hade flyttat från sin lägenhet till en lite sunkigare sak, men jag höll god min. Papperstidningar kanske inte säljer så bra längre, vad vet jag.
Calles mobiltelefon ringde och jag förstod att någon eller några stod utanför dörren till huset, några våningar ner och ville in. Calle gav dom koden och la på.
- Jaha, sa Calle sedan till mig. Det här kanske inte var så lyckat…
- Vadå? sa jag.
- Det var Alesandra. Hon och en polare hade vägarna förbi och hon tänkte plocka upp en grej.
Jag svarade inget tror jag, tänkte bara att Calles kommentar var lite märklig, för jag hade inget emot Alesandra. Kände knappt tjejen, men jävligt snygg var hon och för att lite kort dra historien; hon var nästan 15 år yngre än oss och Calle hade väl mött henne på den tiden han jobbade med fotomodeller. Han hade ett tag lite kontakt med en agentur, som gav honom i uppdrag att fixa en liten startportfölj åt unga prospekt. Dessutom var Alesandra dotter till förre ägaren och grundaren av Pappa Grappa. Hon var stans absolut vackraste kvinna, bodde numera i Rom, vet jag, var rik och hade tydligen vägarna förbi. Utan att jag någonsin känt henne hade hon alltid varit så artig och trevlig mot mig. Hälsade alltid med ett fantastiskt leende och en väldig värme. Så som hon kom upp i hissen drog jag någon hand genom håret, rätade till kavajen och tänkte att jag väl ville försöka se OK ut.
Det ringde på dörren och den var olåst så Calle ropade ”Kom in!” och det gjorde Alesandra och hennes kompis. Tjejerna kom in och Alesandra var väldigt vacker, fast såg äldre ut än senast, fast det var ju ett tag sedan förstås, och kompisen var också mörk och snygg och jag gjorde mig beredd på att få ta emot kanske till och med en puss på kinden av denne världsvana lilla blomma.
Men det blev en spänd stämning när Alesandra kom in i rummet. Hon tittade inte på mig ens, fastän det var tydligt att hon sett mig och jag försökte ett löjligt ”hej” som inte möttes av någonting. Alesandra hämtade en vinare eller vad det var, småpratade någon minut med Calle och det var allt.
- Vad konstigt, sa jag när tjejerna gått.
- Vadå, sa Calle trött.
- Hon hälsade inte ens på mig. Såg du inte det?
Calle såg trött ut och jag såg nu att även han såg äldre ut. Gråa hårstrån och allt.
- Det är väl inte så underligt, sa Calle så.
- Vadå? sa jag uppriktigt förvånat.
Calle tände en cigarrett och samlade sig. Sedan berättade han:
- Ni har ju varit gifta.
- Vad pratar du om? sa jag som i chock och sedan kom berättelsen, och jag svär att det var första gången jag hörde den. Att jag blivit sämre efter att ha fått diagnosen, att jag sprungit på Alesandra och att vi gått åstad och gift oss, att vi bott ihop i Italien, rest en hel del, men jag hade varit så jävlig, så hemskt jävlig mot henne, att hon till slut begärt skilsmässa, efter att många gånger offrat sig och tänkt på hur sjuk jag ju var och att hon kanske borde offra sig.
Tårarna rann nerför mina kinder när Calle drog det här och jag kunde inte fatta hur han kunde vara så elak och säga sådana saker och samtidigt kom jag på att jag faktiskt var 43 år gammal, det var augusti i det året jag fyllt 43 och jag kom på mig med att inte riktigt minnas vad som hänt de senaste 4-5 åren. Stämde det Calle berättade?
Jag frågade igen Calle hur han kunde vara så elak och säga sådana saker, för jag hade inte så bra självförtroende och det faktum att minnet inte var riktigt bra gjorde att jag tyckte att det var mycket dumt av honom att försöka spela mig ett sådant här spratt. Jag torkade mina förtvivlans tårar.
- Ziggy, sa Calle som alltid kallade mig Granberg annars. Så här reagerar du varje gång man berättar det här.
Och med det menade han att jag alltid grät, förnekade det som berättades och blev lika förvånad varje gång jag hörde det här. Men jag svär att det var första gången det berättades för mig.
Jag reste mig instinktivt.
- Vart ska du? sa Calle.
- Jag måste efter Alesandra, sa jag. Hon kan inte ha hunnit långt.
Jag tog inte färväl eller något, gick bara, ännu snyftande och förtvivlad och visste inte vad jag skulle tro. Jag tog hissen de fem våningarna ner och kom ut på gatan. Jag tycktes veta i vilken riktning Alesandra gått, för jag gick efter henne, småsprang ömsom sprang och kom till sist ikapp henne.
- Hej, sa jag och kände mig dum.
Vad skulle hon säga? Vi kände ju knappt varannn? Vad skulle jag säga? Hon hade bara alltid varit så trevlig och hälsat så artigt, skulle jag säga att det var därför jag sprungit efter henne? Men hon agerade på ett sätt som menade att hon kände mig, kände mig väl. Väldigt och hemskt väl till och med. Som om hon var den som kände mig bäst av alla.
- Som du förstår kan jag aldrig förlåta dig, sa hon och hon var framme vid sin pappas stora hus, låste upp dörren och gick in.
Det var underförstått att jag också kunde komma in, som om jag var en i familjen och nu hade jag identifierat Alesandras känslor för mig. Dom kunde sammanfattas i ett enda ord: Hat.
Vi gick in och hon stängde en tung dörr bakom oss. Vänninan försvann in i huset och jag vissste nu verkligen inte vad jag kunde säga. Jag älskade henne inte, för jag kände henne inte, så jag ville inte ha tillbaka henne, det var inte det. Men jag kände djupt inne i mig att jag måste få henne att förlåta mig och att jag måste få lite kläm på vad som hänt i mitt liv dom senaste 4-5 åren.
- Morbor är här och vill visa lite bilder, sa Alesandra och gick in i huset.
Jag gick efter. Morbror?
En vithårig man med gott om hår kvar på skallen, lite böjd och talandes endast italienska föreställdes för mig och jag kände att han ville hålla god min och log tillbaka och jag gav honom ett varmt handslag. Vi gick in i ett rum och Alesandra förklarade:
- Morbor har bilder från ifjol. När du badade i Tibern.
Jag tänkte att dom var knäppa, för jag har aldrig badat i Tibern och jag har aldrig varit i Rom. Morbrodern fortsatte med att plocka fram bild efter bild, på en fet mig, som solade och badade. Det var gott om folk runt mig och vi simmade en masse i Tibern och då och då la Alesandra in ett förklarande ord.
- Där simmar du i en tävling. Där är du i dom där blå byxorna, minns du dom?
Och jag började gråta igen, okontrollerat. För jag hade aldrig varit i Rom och jag hade aldrig badat i Tibern. Morbrodern visade bild efter bild, dom flesta på mig, med galen blick, iförd blåa badbyxor och till synes simmandes med en massa folk i en flod mitt i en stad. På någon bild skymtade Alesandra förbi. Hon låg och solade, i bikini och med en stor morgonrock på sig som för att försöka dölja alla blåmärken.
- Varför visar ni dom här bilderna och påstår att jag simmat i Tibern? sa jag och grät ordentligt.
Morbrodern talade sin italienska, ett språk jag inte förstod och Alesandra fortsatte översätta. Trött sa hon:
- Ziggy, det är alltid så här du reagerar när man berättar det här för dig.
Och jag svär att det var första gången i mitt liv jag någonsin hört talas om det här. Men långsamt, försiktigt och demoniskt smygande kom något tillbaka till mig. Jag hade varit utomlands. Alesandra hade kanske varit med. Jag vet att jag jobbat som busschauför i Venedig, och plötsligt mindes jag att jag hållt jobbet i två veckor, trots att jag inte ens hade vanligt körkort och jag kom ihåg att bussbolaget av någon anledning hållt mig om ryggen, för några gamla pensionärer hade förolyckats på något hemskt sätt på min rutt och jag…minns inte mer.
Vi lämnade rummet med morbrodern och han samlade väl ihop sina bilder. Alesandra gick iväg in i huset och jag följde efter henne, ivrig att be om ursäkt och jag noterade inte hur naturligt det var att gå här inne, i den här flotta kåken jag aldrig satt min fot i tidigare.
- Stämmer det här, Alesandrra? sa jag. Du måste svara mig!
Hon vände sig om och såg mig djupt i ögonen och jag såg i dom ett djupt hat, ett förakt och en ledsamhet och uppgivenhet. Calles ord kom tillbaka till mig; ”Hon stod ut så länge därför att du ju var så sjuk, men till slut stod hon inte ut, tog ut skilsmässan…”
- Ziggy, jag kan aldrig förlåta dig, upprepade Alesandra och vände på klacken.
Och jag kände att jag hade gjort – måste ha gjort – något fasansfullt hemskt. Men jag visste verkligen inte vad det var. Jag mindes ingenting av det här. I det här huset med alla sina italienska referenser och här och var människor som pratade italienska kom saker och ting tilbaka, som minnesblixtar.
Jag mindes en gång en resa runt Vatikanen, och jag hade nog supit och knarkat, och jag och någon snubbe hade varit i Vatikanen, någon ung amerikan tror jag, och man måste röka i Vatikanen. Jag mindes det nu. Det var förbjudet att inte göra det. Och dom hade rödljus på gatorna, inte för trafiken, utan för rökningen. Och när det var rött fick man inte ens blåsa ut rök utan måste hålla andan. Men det blev aldrig rött, pendlade bara mellan grönt och gult, hängde ibland kvar en stund på gult, som att för att få folk att vara på sin vakt, och sedan blev det grönt igen och man kunde röka hur man ville. Och jag fick minnesbilder av ett annat jag, en annan människa. Ett ont jag, en hemsk människa. Som gjort något demoniskt. Jag mindes hur jag gått med i en sekt som operarade bort tänder och satte in nya tänder, rovdjurständer, menh jag hade snart hoppat av.
- Men jag är en annan människa nu, sa jag. Jag dricker inte…
Jag sprang efter Alesandra och hittade henne. Jag älskade henne inte, visst var hon sanslöst vacker, hade i alla fall varit det förr, men jag kände henne inte. Men jag måste ha hennes förlåtelse och jag måste få veta vad som hänt, om det här stämde.
- Du var elak mot mig på så många sätt, sa Alesandra. Du pratade latin med mig, fastän du kunde italienska då också. Och du såg medvetet till att använda ord som jag skulle kunna missförstå. Du satte mig i situationer där jag var beroende av att förstå vad du sa. Och så använd du ord som du visste hade bytt betydelse eller vars betydelse glidit. Du var så elak. På så många sätt.
Och för mina ögon kom en syn med mig och Alesandra. Vi gick över ett berg, jag långt före henne och jag gormade och skrek och hon grät och var svag, stor och tjock, gravid?
- Vi reste mycket, fortsatte hon berätta. Levde på mina och min pappas pengar. Du skaffade tillfälliga jobb här och var, ville visa att du dög till. Men det gjorde du inte. Fick alltid sparken snart nog och så reste vi vidare. Och jag litade på dig, led med dig och stod ut med dig. Alldeles för länge.
Och jag svär igen att det var första gången jag hört allt det här. Men någonting verkade hemskt bekant och Alesandra behandlade mig -.visserligen föraktfullt – som om jag tillhörde familjen.
- Snälla, förlåt mig, stammade jag fram och tårarna rann igen.
Alesandra upprepade:
- Jag kan aldrig förlåta dig, Ziggy.
Vi kom in i matsalen och jag mindes ett tillfälligt jobb i ett soppkök, eller någon slags restaurang, ett jobb jag haft ett kort tag. En ung blond flicka visade sig. Hon var den första att le emot mig på ett bra tag och det kändes skönt. Hon hade jobbat hos familjen i många år och visste naturligtvis mycket väl vem jag var.
- Du då, sa jag. Hatar du också mig?
- Nej, sa hon och Alesandra hade satt sig vid ett tilltaget matsalsbord. Jag förstod faktiskt aldrig varför frun skilde sig från er.
Det var skönt att höra! En vän! Alesandra hade medans flickan talade tagit av sig tröjan hon haft på sig, under hade hon bara en t-shirt, och medan hon tog av sig tröjan hade t-shirten åkt upp och blottat högra bröstet. Det tycktes inte bekomma henne. Hon måste visat sig naken för mig så många gånger. Måste veta allt om mig.
- Men, sa Alesandra i en ton som avslöjade att det hon nu sa var ett välkänt faktum, som bara döljts av familjen under alla dessa år;
- Det var ju han som mördade vår två-årige son.
Allt kom tillbaka och jag svimmade vid den nyheten eller vaknade ur den mardrömmmen, minns inte vilket, kunde inte riktigt avgöra vilket. Men nästa gång jag kom till sans låg jag i min egen säng. Jag hade satt mig upp i sängen och tackade reflexmässigt Gud för att plågan var över, tände en cigarett och värmt mig en kopp kaffe. Den onda drömmen hade varit så skrämmande stark, vansinnigt verklig. Jag ringde min mamma och berättade om den onda drömmen. Hon var gammal och förstående, tyckte synd om mig. Undrade om jag tog min medicin som jag skulle och det gjorde jag nog.
Jag skulle ut idag och hämta mer medicin faktiskt, det mindes jag och det var viktigt. Och jag spann vidare på drömmen. Tänk om jag skulle springa på Alesandra? Vi kände ju inte varann, men hon brukade alltid hälsa så artigt och fint, log och var vacker. Skulle jag säga något om den här intensiva drömmen, som känts så verklig? Tänk om hon skulle säga det där igen:
- Ziggy, jag kan aldrig förlåta dig.
Jag la på och satte mig framför min gamla dator. Jag var väl 38 år? Och hade nyss fått diagnosen? Jag öppnade www och gick in på aftonbladet.se. Jag kollade dagens datum. Och det var augusti det år jag fyllt 43 år. Och det var första gången jag insåg att det var så. Nästan fem år av mitt liv var borta och jag hade ingen aning om vart dom tagit vägen.

Skriven av: Jonas_Granberg

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren