(en efterlängtad känsla?)

(en efterlängtad känsla?)
Jag är 14 år och mobbad, jag har inga vänner varken i eller utanför skolan.
Min pappa är ensamstående och jag är det enda barnet, min mamma var missbrukare och dog i överdos för snart 3 år och 8 månader sedan för att vara exakt.

Jag är inte den här typiska plugghästen, eller klassens clown, utan jag är den som ingen märker av.
Jag har anorexia, men ingen vet det, inte ens pappa, för han säger att det är normalt att vara så smal som jag är i min ålder. Inte ens dom i skolan vet, för dom tittar ändå inte på mig, och ingen sitter med mig på lunchen, så ingen vet om jag äter eller inte, vilket jag inte gör. Jag dricker inte ens ett glas mjölk, för jag känner aldrig mig törstig längre.

Ingen vet hur jag mår, inte ens jag själv, för jag har ju det här problemet att jag har aldrig har känt något efter det som hände. Jag kände inte ens något när jag hittade henne livlös på badrummsgolvet med tomma amfetaminsprutor i armarna. Hon var död. Sen den dagen har jag bara varit kall, aldrig känt lycka, aldrig känt hunger, aldrig känt kärlek, jag är bara en helt tom, mobbad, och ful tjej på 14 år.

Det var en helt vanlig dag, men för många andra hade det varit en ren helvetets dag.
Som vanligt hade jag inga känslor. Jag satte mig i skolbänken och slog upp datorn, satte i mina svarta hörlurar och började lyssna på Metallica. Jag vet inte vad det är för något läraren pratar om, för mitt huvud är fullt med tankar om hur jag ska gå till väga.

När lektionen är slut går jag längs korridoren, och ser mig omkring och det är folk som klottrat allt från “veganer äger” till “länge leve djävulen”. Jag öppnar mitt skåp och det är en stor röra som alltid, men jag har inte orken att bry mig, så jag stänger skåpet och börjar röra mig hemåt.

Vägen hem känns ovanligt lång med jag inser ju sen att den är lika lång som vanligt.
Jag går med snabba steg, längs grusvägen, så jag hinner knappt att räkna dem.

Jag gick in på uppfarten och på vägen tog jag med mig posten, det var bara reklam.
Jag tog fram nycklarna ur jackfickan och vred om nyckeln i låset, jag klev in genom ytterdörren och la reklamen på träbänken i hallen där jag också la min nyckelknippa. När jag tagit av mig skorna och hängt av mig jackan gick jag in till köket och rotar igenom alla besticklådor. Jag tar den vassaste kniven jag hittar med mig in till mitt rum.
Jag går fram till skrivbordet och sätter mig på stolen och drar upp tröjärmen på vänster sida, och tog ett djupt andetag. Nu ska jag göra det här, det är det här är på riktigt, nu ska jag känna!

Äntligen så kom den smärtan som jag hade väntat på så länge. Jag kände något! Det var när blodet rann ut ur mig som jag äntligen kände något på så länge.
Men är detta allt? Det här var ju inte alls det jag hade väntat mig. Det här räckte inte, jag ville ha mer. Jag måste skära djupare. Jag trycker ner den finslipade knivspetsen mot huden som tillslut spricker och blodet börjar välla ut. Den mörkröda vätskan rinner ner för armen och färgar mina ljusblåa jeans mörkblå.

Då kommer tankarna från alla nätter som jag somnat med tårar i ögonen av att känna mig oälskad och oviktig. Mitt liv var meningslöst, jag vill dö, jag måste dö. Jag går ut och tar repet som ligger i gräset, som pappa brukar fästa vår båt på bryggan med, men jag bryr mig inte, för nu ska jag dö, nu ska jag bli fri.

Jag slänger repet över den stora grenen, sedan knyter jag en ögla av det resterande som hänger ner.
Jag har gått på scouterna som liten men jag trodde aldrig att jag skulle få använda den kunskapen påriktigt. Det är dimmigt och fåglarna skriar. Solen går snart ner, och klockan är sex, jag måste skynda mig innan pappa kommer hem.

Innan jag tog mitt sista andetag kunde jag verkligen känna syret tyna bort och luften i mina lungor sväva ut. Jag kanske skulle kämpat emot? Men jag ville ju trots allt dö, försvinna , och känna mig fri.
Men även om jag hade velat kämpa, hade jag misslyckats pågrund av min blodbrist.
Nu hänger jag här med pappas rep runt min bleka hals och det mörkröda blodet som fortsätter rinna ner, men som inte längre droppar på mina byxor utan nu i en pöl strax under mig.

Allting var tyst och stilla. Fåglarna hade slutat skria och det var inte dimmigt längre. Jag kände ingenting, ska man känna något? Varför är döden en sån big deal? Varför sägs det vara meningsfullt när ingen kan svara på vad meningen är? Varför måste jag skriva självmordsbrev, vi kommer ändå alla att dö tillslut. Vad spelar då för någon roll? Det spelar ingen roll, om någon skulle ge mig en mening skulle jag ändå inte stanna kvar för jag vet att då är det bara för att den inte vill att jag ska försvinna. Precis som dom har gjort nu i 2 år, hållit mig tillbaka, men idag var det dax, dax att dö.

Det sista jag såg innan allt blod låg under mig och allt syre i min kropp lämnat mig och innan allt blev svart, var trädkronan som svajade i vinden och ljuset som passerade mellan grenarna..Jag slöt mina ögon och min mamma omfamnade mig. Det var i den sekunden jag kände något…Ömmhet.

Skriven av: michelle wilczok