En egendomlig händelse.

Alan kunde inte riktigt förstå vad som hänt. Han hade satt sig vid datorn på morgonen för att om möjligt få iväg den där jobbansökan innan tiden gick ut. Kanske hade han varit lite mer irriterad än vanligt? Hans flickvän hade påmint honom om att få iväg ansökan och då hade han slängt en kaffekopp i golvet. Men han hade dammsugit ordentligt efteråt. Nog var det konstigt att han skulle straffas så här?

Nu kände han att han inte hade så långt kvar, sladdarna runt hals och handleder stramade så hårt att det var omöjligt att få syre och blod till vitala organ.

Det hade börjat så bra, han hade gjort en kladd först på löst papper. Han skulle skriva så enkelt och naturligt som möjligt. Som vanligt, när man börjar med ”hej”, så kom den gemliknande ”hjälpgubben” fram med sina stora glosögon och ställde den vanliga frågan:
”Jag ser att du ska skriva ett brev, vill du ha hjälp?”
Han hade aldrig sagt det till någon, men när ”hjälpgubben” kom fram så brukade Alan larva sig och skriva något skämtsamt eller ironiskt i rutan.
Ibland skrev han, ”det här klarar du inte”, ibland var det (om han skulle vara ärlig) grövre saker, som då tex. när han skrev, ”kan du inte bara dra åt helvete?”

Den här morgonen hade ”hjälpgubben” varit annorlunda i hår och ansikte.
Alan hade haft datorproblem dagen innan och tänkt att kanske bilden var felaktig, men visst var håret ilsket rött och ögonen hatfyllda? Säkert inbillade han sig bara, han var trött och fortfarande irriterad efter morgonens händelse. Han stängde av på krysset och ”gubben” åkte upp.

Men sedan återkom ”gubben” och det var precis som om ”gubben” talade till honom. Munnen hade rört sig och när Alan höjde volymen hörde han alldeles klart:
”Du har alltid varit elak din jävel. Jag gör så gott jag kan, men du berömmer aldrig.”

Alan blev alldeles stel och kall. Det här kunde inte vara möjligt? Flickvännen hade redan gått till jobbet, han hade ingen att prata med. Såg och hörde han rätt? Han gick ifrån, ut i köket, allt måste vara inbillning.
När han återkom var ”hjälpgubben” kvar på skärmen, men nu såg den ut som vanligt igen. Just när han skulle börja skriva frågade gubben:
”Hur skall vi ha det, ska du be om ursäkt eller inte?”
Alan skrev omedelbart till svar, ”Jag ber om ursäkt om jag skrivit något dumt.” Gubben såg glad ut, blinkade med sina stora ögon och försvann.
Alan skrev färdigt sin ansökan. När han var klar hämtade han ner ”gubben” igen. Nog hade han inbillat sig allt?
”Hjälpgubben” såg helt normal ut. Alan kunde inte låta bli att skriva i frågerutan, ”Jasså, du håller käften nu?”
Gubben ändrade utseendet och svarade: ”Jag hade tänkt att allt skulle vara glömt. Men du fortsätter med din elakhet. Och förresten har du ljugit enormt i din ansökan. Du har väl inte läst på Handels?”

Det var när Alan svarade, ”Det angår väl inte dig, tag ditt platta jävla gem och glosögon och försvinn”, som allting började.

Bildskärmen krossades, gemet flög ut och borrade sig in i ena ögat. Det gjorde fruktansvärt ont, blodet började rinna. Genom blodsdimmorna såg han hur musen flög upp och lindade sin tunna kabel runt halsen. Övriga sladdar till skrivare och dator for fram och lindade sig runt armar, särskilt hårt runt handlederna. Det gick så fort och med sådan kraft att Alan inte hade en chans att röra sig, inte ens en millimeter.
Varför skulle han ha varit så dum att han inte respekterat ”hjälpgubben”?

Författare:

Publicerat

Dela: