En erfarenhet rikare

Året var 2000. Tiden var 13.20 ungefär. Vädret var som det alltid är under en svensk sensommar, varmt, kvavt, disigt, klibbigt ja, det gamla vanliga ni vet. Jag hade under de senaste två veckorna börjat ana en viss oro. Det var nytt för mig, att känna oro. För att inte allt för mycket krypa samman och bli desperat hade jag bestämt mig för att ta en sistaminutenresa till värmen. Vart, visste jag inte. När, så fort som möjligt. Det slutade med en vecka på Mallorca. Varmt, kvavt, disigt, klibbigt men fritt från ångest och oro.

Nu står jag här på tröskeln till sammanbrott. Tänker tillbaks på min vecka på Mallorca med en viss tristess men också med en skönjande glädje inombords. Det räckte.

Värmen sticker och kväver mig nästan när jag beslutsamt går längs Hamngatan på väg mot NK. Jag ser ut över Kungsträdgårdens grönska och virrvarr av människor och husdjur. I bakgrunden skymtar jag Strandvägen och dess fashionabla byggnader. Bilarna där står alldeles stilla och ur vissa bolmar det rök.

När jag kommer fram till NK vänder jag snabbt blicken över Hamngatan och in mot Gallerian. Jag bestämmer mig av någon anledning för att gå in på NK trots den stora skillnaden på priserna.

Stockholm var nytt för mig, jag hade varit här två gånger tidigare. En gång på skolresa. Då besökte vi egentligen bara Skansen och Gröna Lund, det som de flesta gör första gången de hamnar i huvudstaden. Andra gången var när jag skulle se Kizz i Globen. Globen… Behöver jag säga mer, förort, tunnelbana. Man såg inget av det underbara Stockholm som jag nu skulle få uppleva.

Jag strosade runt bland affärerna på NK i knappa två timmar innan jag gick ut mot Hamngatan, bort mot Birger Jarlsgatan och upp mot ”Svampen” på Stureplan. På Stureplan var det fullt liv. Alla uteserveringar var fullbesatta och sorlet från diskuterande människor och ljudet från gråtande barn fick mig att halvspringa bort mot busskuren vid restaurang Anglais.

Jag väntade i två minuter innan 1:an kom. Blå linje. Väl på bussen satte jag mig strategiskt vid utgången. Mitt emot mig satt en äldre dam. Hon verkade lättsamt bekymrad över hur busschauffören skötte sitt jobb. Hon satt och gjorde grimaser samtidigt som hon lite generad pratade för sig själv. Vi svängde upp längs Karlavägen när damen som var klädd i en röd glansig kjol och en vit spetsblus reste sig upp för att ”plinga”. Runt halsen hängde en ring i en guldlänk. Troligtvis var hon änka och ringen var hennes vigselring. Hon var ganska gullig. Rund i ansiktet, lite lilaaktigt hår och halvkrökt rygg. När hon efter en stunds mixtrande nådde stopknappen bromsade bussen ganska hastigt. Damen föll omkull men reste sig lika fort och hytte med näven i backspegeln. Chauffören fortsatte oberört att bromsa och svängde in vid hållplatsen Vallhallavägen. Damen gick av samtidigt som hon mumlade en massa väldigt fula och vulgära ord.

När bussen slutligen nådde Kampementsbacken kände jag mig på något vis lättad. Jag var hemma. Bussen susade förbi mig innan jag korsade Värtavägen, gick upp mot det gula hyreshuset och slog in portkoden, 3574. Trapporna gjorde mig andfådd innan jag kom upp till tredje våningen där jag bodde. Efter ett visst irritationsmoment med att få upp nycklarna ur innerfickan steg jag så äntligen in i lägenheten. Nu var jag hemma.


*
Lägenheten som jag hade blivit tilldelad av min arbetsgivare var ganska liten. Den var inredd exakt likadant som mina arbetskamraters. IKEA-möbler och de viktigaste inventarierna som köksartiklar, TV, telefon och en kaffekokare.

Jag slängde av mig kläderna på matbordet innan jag gick in på toaletten för att duscha. Badrummet var ganska rymligt. Vit kakel på väggarna och grå klinker på golvet. Jag slog på vattnet och lät det rinna ett tag för att få rätt temperatur. När vattnet nått en lagom värme, inte så att det brändes, mer åt svalkande varmt gick jag in i duschen.

Jag stod länge länge i duschen och bara hängde mot väggen. Efter ett tag kände jag en lättnadskänsla krypa upp genom mig för att slutligen överväldiga mig med glädje. Det kändes som om jag blev pånyttfödd. Jag schamponerade och tvättade mig. Stängde av vattnet och gick ut ur duschen för att borsta tänderna.

Ute i lägenheten stod TV:n på; MTV. Det var inte så att jag tyckte musiken som spelades var bra, det var mest för sällskapet. Den var alltid igång, vare sig jag var hemma eller inte.

När jag borstat tänderna tog jag på mig min blåa frottémorgonrock, gick ut och satte på en kopp kaffe. När kaffet runnit ner satte jag koppen på nattduksbordet, gick bort till bokhyllan på andra sidan rummet och tog fram min bärbara dator. En grå Toshiba. Med mig tog jag också dagens skörd av papper. En hög för regionalt arbete och en för centralt. Högen för centralt arbete dominerade. Jag gick tillbaks till nattduksbordet och satte mig i den gröna IKEA-fåtöljen som stod alldeles intill, la ned papprena på golvet. Ett ganska fint golv. Klassiskt furugolv lagt i ett visst mönster. För att inte somna hällde jag i mig den första koppen kaffe och gick direkt för att brygga en ny.

När jag kommit till ro i fåtöljen med datorn i knäet och kaffet och papprena på nattduksbordet hade klockan hunnit bli fem. Det var söndag och egentligen en ledig söndag. Inga möten och inget speciellt som skulle göras.

Jag började ögna igenom pappren och insåg efter en stund att jag låg lite efter. Det var kanske därför som jag hade känt denna oro tidigare. För mig var söndagarna inte vilodagar. Jag använde nästan alltid söndagarna till att arbeta för att kanske, kanske få en lite lugnare vecka. Men så blev det aldrig. Hur mycket jag än jobbade på söndagarna blev veckorna tyngre och tyngre.

Jag hade jobbat här i ett halvår. I början hade det varit oerhört spännande och utvecklande, det var det i och för sig fortfarande men pressen på mig var nu mera betungande. Vi var tio stycken som arbetade från början. Redan efter två månader var vi nio. Han hade det inte lätt. Han var en liten outsider, ensamvarg. Väldigt duktig politiskt men att hela tiden hängaför sig själv kunde knäcka vem som helst. Jag brukar fundera på om det var vi andra som gjorde honom till en enstöring eller om han trivdes med det och alltid hade varit sådan.

Efter ytterligare en månad slutade en person till. Nu började det bli jobbigt med alla avhopp. Vi andra fick mer och mer på våra bord. Omprioriteringar var vardagsmat och drabbade inte bara sammanhållningen i den återstående gruppen. Det drabbade också våra ”arbetsgivare”, de som vi företrädde, de värnpliktiga.

Strax efter det andra avhoppet bokade vi in våra semestrar. Jag tog två veckor i juli. Då åkte jag hem till Österlen för första gången på tre månader. Det var underbart. Ljuset, mina vänner och naturligtvis min familj. Men veckorna försvann som sanden i ett timglas. Det var dags att åka tillbaks till Stockholm.

Klockan hade blivit tre innan jag slog ihop datorn. Jag satte mig upp i sängen och avslutade den sjunde koppen med nattsvart kaffe. Satte koppen på nattduksbordet och tog boken som låg i lådan på nattduksbordet. Det var en krigsroman. Tjugosju. En blandning av dokumentär och påhittad prosa där man får följa en specialagent som utbildades av Hitlers närmsta män för att utföra ett uppdrag i USA och en amerikansk affärsman som blir olyckligt kär i en judisk jazzsångerska. Väldigt bra faktiskt.

TV:n stod fortfarande på och Chris Isaak ljöd ur högtalaren bak på TV:n. Wicked game. Låten som gjordes för filmen ”Wild at Heart” med Nicholas Cage i huvudrollen. En oerhört romantisk låt eller kanske lite erotisk. I alla fall en väldigt bra låt. Jag la boken på nattduksbordet, la mig tillrätta under mitt himmelsblå täcke, puffade till mina vita kuddar och somnade trots allt kaffe ganska fort. Klockan var halv fem.


*


Måndagsmorgonen var alltid den jävligaste. Svårt att komma upp efter allt arbete på söndagskvällen samtidigt som man visste att fler dagar än så här kan det aldrig bli till nästa helg.

Jag vaknade i alla fall av klockan. Den stod på 07:30. Jag låg kvar i sängen ett tag innan jag reste mig upp. Jag mådde illa. På väg in i badrummet satte jag igång kaffekokaren. När jag duschat och klätt på mig mådde jag mycket bättre. Samtidigt som jag tog på mig ytterkläderna och skorna drack jag ur koppen med kaffe. Koppen satte jag i hallen vid ytterdörren när jag gick.

Under de första två månaderna här gick jag alltid till jobbet. Men numera åkte jag alltid buss trots att det gick snabbare att gå.

Idag hade jag bestämt mig för att gå men när jag kom ut och kände hur solen bländade mig gick jag istället ner längs Värtavägen för att ta bussen från hållplatsen Gärdet precis vid den lokala tobaksaffären.

Bussen var smockfull med folk. Jag fick stå nästan längst fram intryckt mellan två herrar med onödigt stora portföljer. Som tur var skulle jag bara åka förbi hålplatserna Sandhamnsplan, Rökubbsgatan och slutligen hoppa av vid Östhammarsgatan. Det tog ungefär sex minuter. Om jag hade gått hade jag varit framme nästan samtidigt.

Det var alltid väldigt många som hoppade av vid Östhammarsgatan. Här låg många kontorslokaler. WM-data hade ett kontor, Preem ett och en restaurangskola låg också vid samma hållplats.

Jag korsade Östhammarsgatan och gick över parkeringen som låg på andra sidan. Precis nedanför parkeringen låg ett stort brunt tegelhus med fem våningar. Huvudentrén var beklädd med någon typ av metall. Det såg faktiskt ut som silver. På silvret stod namnen på de företag och organisationer som var inhysta i komplexet. Längst ned till vänster stod det Värnpliktsrådet. Det var min arbetsplats. Våra kontor fanns på nedersta våningen. In genom huvudentrén och rakt fram.

Jag tog upp mitt passerkort ur plånboken och drog det i kortläsaren. Huvuddörren fnös till och gick upp. För att komma in i våra lokaler var jag tvungen att dra kortet en gång till. Ganska irriterande en måndagsmorgon.

Väl inne på kontoret hälsade jag på de som kommit och gick ut i köket för att hälla upp en kopp kaffe. Jag tog kaffet med mig och satte mig i soffgruppen strax innanför ingången. Tog upp DN och började bläddra.

Kontoret var ganska stort. Vi hade ett stort kontorslandskap där de regionalansvariga satt. Det var jag och tre till. Det rummet vätte ut mot parkeringen som låg upp mot Östhammarsgatan. Efter det rummet hade vi till vänster ett litet arkiv, till höger varsitt klädskåp i bokfanér där vi kunde ha våra privata ägodelar eller kläder för oss själva. Det var inget av dessa som användes. Rakt fram hade vi ett kopieringsrum med kopiator, frankeringsmaskin, skrivare, fax, häftapparater, saxar, papper, brevpapper, kuvert och en massa pennor. Kontorets hjärna kallade vi detta ytrymme för. Gick man sedan genom kopieringsrummet kom man till det rum där jag alltid började dagarna genom att läsa dagens tidningar. Det var en del av mitt jobb. Ena delen av detta rum utgjordes av en korridor som åt ena hållet ledde till köket och åt andra hållet till konferensrummet och ytterligare två kontor. På väg mot köket gick man förbi vår sekreterares rum och tre kontorsrum till.

Efter en snabb överblick i tidningen tog jag min kopp och gick till mitt kontor. Jag läste oftast bara ledaren, debattsidan och de politiska sidorna eftersom tiden oftast var knapp.

Idag var det planeringsdag. Det innebar konferensrummet hela dagen.

Jag satte mig vid datorn och började med att kolla min mail. Inga intressanta, bara det gamla vanliga. Ett par mail med frågor från oroliga eller ambitiösa soldater någonstans i Sverige. Det var ofta frågor angående olika bestämmelser. Hur mycket ledighet har man rätt till?, hur mycket tjänar man som värnpliktig? och andra ganska lättbesvarade frågor.

Innan alla kommit till kontoret hade klockan hunnit bli nio. Vi samlades först i köket för att fylla på vätskereserven och för att kallprata lite. Sen begav vi oss in till konferensrummet för att inleda planeringen för höstens aktiviteter.

Flera gånger under den första timmen föll jag i mikrosömn. Jag var oerhört utarbetad.

Klockan 12 tog vi lunch. Vi gick i samlad trupp till vårt stamhak, Pizzeria Tessin! Där hade vi specialavtal som gav oss förmånen att äta lunch billigt samt att om det tröt i kassan skriva upp till nästa månad.

Jag åt en Tessin Special, en fet pizza med ryggbiff och bearnaisesås. När vi ätit klart satt vi och pratade om allt utom jobb i 30 minuter, sen bar det iväg tillbaks till konferensrummet.

För att planeringen inte skulle påverkas av våran allt mer påtagliga trötthet bestämde vi oss för att sluta vid sjutiden. När klockan blev sju gick jag och en av mina arbetskamrater till kontorspuben i källaren av vårt kontorskomplex. Vi tog några öl och diskuterade över planeringen. Vi tyckte alla att vi fått för mycket att göra men insåg att tiden innan kongressen var hektisk. Nu var det bara att ge järnet.

Kongressen som Värnpliktsrådet årligen arrangerar brukar vanligtvis äga rum under mars månad. Vi hade i år valt att flytta den ett par veckor fram av olika anledningar.

När vi druckit upp den ganska avslagna och ljumna ölen begav vi oss hemåt.

I trappan upp till min lägenhet mötte jag en annan av mina arbetskamrater. Han hade varit ute och svirat och betedde sig ganska frånvarande. Han erbjöd mig en sängfösare som jag inte kunde motstå. Det blev ett par sexor Southern Comfort innan jag vid fyra tiden gick och la mig. För att lindra baksmällan och slippa den klassiska karusellsömnen påskyndade jag mina reflexer i magen. Oerhört äckligt men ack så effektivt.


*


Morgonen därpå vaknade jag inte av klockan. Istället vaknade jag när en av mina arbetskamrater ringde mig på mobilen. Jag låg länge och funderade på om jag skulle svara eller om jag skulle skita i det. Jag svarade. Sa ja på alla frågor och la på luren.

Väl på kontoret möttes jag av hela styrkan. De var på väg till Pizzeria Tessin. Jag tittade på klockan och insåg att förmiddagen var förlorad vilket ofta innebar väldigt sena kvällar.

Jag satte mig vid mitt skrivbord och började smått rota bland alla mina minneslappar och dokument. Idag var min sista dag på kontoret denna veckan. Imorgon bitti skulle jag flyga till Göteborg för ett besök på ett av Pliktverkets regionkontor. Flyget gick 05:45.

När klockan närmade sig två på natten började jag få ordning på sakerna som skulle vara gjorda. Jag hade också hunnit skriva ned ett underlag till morgondagens möte på Pliktverket.

Den här kvällen la jag mig vid tre men jag somnade aldrig. Klockan ringde och det var bara att slänga sig i duschen och ta en taxi till Arlanda.


*


Så här rullade hösten på. Jag våndades och stortrivdes om vartannat. Julen kom. Den firade jag hemma men bara fysiskt. Psykiskt var jag på ett helt annat plan. Jag befann mig någonstans i planeringen av den stundande kongressen.

Under dessa månader hade jag även hunnit med en representationsresa med Försvarsdepartementet till Skive i nordvästra Danmark. Representation var något man fick smaka på ett antal gånger under tiden i Värnpliktsrådet. Representation innebar nästan alltid att alkohol var inblandat. Vissa månader var det flera dagar i veckan. Det var roligt men det slet en sönder och samman också.

De första månaderna på det nya året gick enbart åt att planera kongressen. Vi rekonstruerade på Pite Havsbad där vi skulle genomföra kongressen för 2001. Vi skrev agendar, olika PM, vi tog emot anmälningar och bokade föreläsare. Den tiden gick snabbt som tåget.

När min mandatperiod två månader efter kongressen var över flyttade jag hem till Österlen.



*



Tiden i Stockholm var både underbar och förrädisk. Jag lärde mig mer än jag gjort under hela min tidigare skoltid. Men ett faktum kvarstår; tiden, jag fick aldrig tiden att räcka till. Det får jag oftast inte numera heller men jag ser saker på ett helt annat sätt. Jag har lärt mig att prioritera och skaffa målbilder. Att ge och ta direkt feedback var tidigare omöjligt för mig. Nu är det en naturlig del av min livsstil. För att inte känna oro eller bli stressad av all press tar jag numera en dag i taget. Min planering stäcker sig oftast inte längre en vecka framåt i tiden. Varken jag eller min själ har någonsin mått bättre. Oron och stressen är försvunna. Bort om all glömska. Jag kommer alltid att minnas delar av min tid i Stockholm men det finns också mindre roliga saker som jag har sopat bort för evigt. En sak har etsat sig fast ordentligt och det är vikten av att tro på sig själv och att kunna lita på sin omgivning i alla väder.

Skriven av: Fredric Strömberg