En Fantasynovell

Morgonen grydde och visade början på en solig men kall dag. Hösten var långt gången och de löv som fortfarande hängde kvar på sina grenar hade för länge sedan blivit gula. I en liten glänta inne i den väldiga Bendorskogen låg två pojkar och sov. De hade täckt sig med grenar och löv för att hålla värmen och låg tätt hopkurade mot varandra. Pojkarna hade gått väldigt långt, men hade så oerhört långt kvar att gå för att kunna uppnå det som de skulle göra. Det som de måste göra.
Riel, som var äldst av de två, vaknade först ur sin tunga sömn. Försiktigt satte han sig upp och gnuggade det sista av sin sömn ur sina trötta ögon. Han kollade sig noga runt omkring för att försäkra sig om att allt stod rätt till. De senaste dagarna hade de båda känt sig iakttagna och genom att det trots allt fanns en del personer som ville komma åt dem, ville Riel inte lämna någonting åt slumpen. Han kastade en snabb blick på Darle som låg och sov. Trots att Riel aldrig gillade att vara vaken själv på morgonen, så bestämde han sig för att låta sin vän sova ett tag till. De hade trots allt varit med om en hel del de senaste dagarna, men fortfarande hade de så mycket kvar att uträtta.
Riel reste sig upp och borstade bort de barr och löv som satt kvar på hans kläder. Han blev plötsligt medveten om hur oerhört kallt det var, och som av en ren reflex huttrade han till och drog manteln tätare omkring sig. Han tittade på eldstaden som de hade tänt igår kväll, som nu inte glödde längre, och bestämde sig för att göra upp en ny eld. Den lilla proviant de hade med sig gick att äta kall, men smakade oerhört mycket bättre varm.
Han gick en sväng runt gläntan för att se om han hittade några torra grenar att använda som ved, vilket han gjorde. Grenarna, eller rättare sagt pinnarna, var inte många men de skulle räcka för att värma maten de skulle äta. Riel satte sig på huk vid den nedbrunna eldstaden och började sina tappra försök med att få fram den gnista som skulle antända pinnarna.
– Behöver du hjälp?
Det var Darle som hade vaknat och nu satt och nyvaket studerade Riels tappra, men eländiga försök att göra upp eld.
– Nej tack, jag klarar mig, sa Riel i ett försök att dölja sin irritation.
Darle reste sig upp och skakade bort löven från sin mantel.
– Om du säger det så, sa Darle med ett flin. Jag har ändå inget emot att äta kall mat idag igen.
Riel blängde argt mot honom, men Darle bara skrattade och drog handen genom sitt rufsiga, mörkbruna hår.
– Jag kan faktiskt visa dig hur man gör, sa Darle på ett självsäkert sätt. Det är faktiskt inte så svårt som man kan tro.
Riel svarade inte på detta utan vände bort huvudet och fortsatte med försöken att få till eld. Darle gäspade och sträckte på sig.
– Eftersom du verkar bli sysselsatt ett tag så kanske jag skulle ta och kolla mig omkring lite grann, sa Darle. Jag hade tänkt se om det finns en bäck eller kallkälla i närheten, våra vattenbehållare är snart tomma och det kan dröja ett tag innan vi hittar vatten igen. Klarar du dig själv en stund?
Riel mumlade någonting ohörbart, uppenbart irriterad över Darles sarkasm. Darle ryckte på axlarna.
– Jag tar det där som ett ja. Jag är tillbaka om en litet tag.
Darle böjde sig ner och tog upp sitt svärdsbälte vilket han spände runt sin midja. Han greppade väskan med vattenbehållarna och vände sedan om och gick iväg in i skogen.
När Darle hade gått ett tag och var en bit ifrån gläntan så började han att tänka tillbaka på allt som hade hänt den senaste tiden. Nästan ett helt år hade gått sedan de lämnade sitt säkra hem i den lilla byn Skogdal uppe i norr. Darle började dra sig till minnes vad de hade varit med om sedan dess. Ett år är inte överdrivet lång tid, men då han tänkte på allt de hade varit med om så kändes det som en evighet sedan den där morgonen då de i all hast hade fått lämna sitt hem bakom sig. Darle började känna sig vemodig och fick en plötslig våg av saknad och hemlängtan över sig, något som han faktiskt inte hade känt under tiden som hittills hade gått. Han hade aldrig riktigt haft tid att känna efter och tänka tillbaka.
Tankarna bröts plötsligt när han körde ner foten i ett litet vattendrag. Vattendraget var nästan osynligt där det flöt väl skyddat av den tjocka, mörkgröna mossan. Darle böjde sig ner och började fylla behållarna med vatten. Än en gång drev tankarna iväg mot sin hemby, och han började tänka på sin familj och de vänner som han hade lämnat bakom sig. Minnena var så verkliga att han tyckte sig höra hur hans vänner talade till honom.
Darle ruskade på huvudet för att få bort tankarna och koncentrera sig på nuet. Det skulle inte ge någonting att tänka på sitt hem. Allt skulle bara kännas tyngre. Han fortsatte att fylla den andra behållaren när rösterna plötsligt började höras igen. Just som han skulle försöka ruska bort dem ur sitt huvud så hejdade han sig. Det var riktiga röster! Långt inne i skogen framför sig så hörde han tydligt röster av personer som närmade sig platsen där han var. Han försökte urskilja ord, men hörde rätt snabbt att det inte var människor som konverserade. Antagligen var det gnomer, eller någonting ännu värre, och med största sannolikhet så var det Darle och Riel de var ute efter. I vilket fall som helst så skulle Darle göra bäst i att dra sig tillbaka. Han fick lov att snabba sig tillbaka till gläntan för att varsko Riel. Om monstrena var ute efter dem så var gläntan inte en säker plats att befinna sig på.
Darle rusade tillbaka genom skogen så fort han kunde. Bakom sig hörde han fortfarande rösterna, och det lät faktiskt som om de kom närmare. Han snubblade, men kravlade sig snabbt upp igen och fortsatt att springa.
Riel, som ännu inte lyckats få upp någon eld, hade gett upp sina tappra försök och lagt sig för att sova igen tills Darle skulle komma tillbaka. Nu vaknade han tvärt av att någonting kom rusande mot gläntan. Något vimmelkantig reste han sig snabbt upp och drog sitt svärd från bältet som han redan hade spänt på sig. Ut ur skogen kom Darle, andfådd och svettig.
– Gnomer, utbrast Darle uppenbart ansträngd efter språngmarschen. Många… kommer hitåt… hörde röster.
Riel tittade ner på sin vän som stod dubbelvikt och drog efter andan, och sedan upp mot skogen därifrån Darle hade kommit. Nu hörde även Riel rösterna, och de verkade som om de snabbt kom närmare.
– Snabba dig Darle! Vila får du göra sedan, de vet att vi är här och närmar sig mycket snabbt.
Riel tog upp den väska som de hade kvar i gläntan, och sedan gav de båda sig av i språngmarsch. Allt eftersom de sprang så blev rösterna bakom dem bara högre och högre. De tittade förtvivlat på varandra medan de sprang, och utbytte en blick som sa att de aldrig skulle kunna komma undan. Förtvivlat letade de med blicken runt omkring sig för att se om det någonstans fanns ett ställe att gömma sig, men de visste att det ändå var lönlöst. Även om de skulle ha hittat ett bra gömställe, så hade gnomerna lyckats finna dem. Gnomerna är kända för att kunna vädra det de jagar på flera kilometers avstånd, och två pojkar som inte badat på några veckor skulle till och med en människa utan luktsinne kunna hitta.
Som om ingenting skulle kunna bli värre så kom Riel och Darle plötsligt fram till en enorm klippvägg som likt en väldig byggnad tornade upp sig framför dem. Klippväggen sträckte sig så långt de kunde se åt både höger och vänster, och det fanns inga synbara avsatser som de kunde använda sig av för att klättra upp.
– Fångade, sa Darle med förtvivlan i rösten.
– Vi får försöka göra det bästa av situationen, svarade Riel och drog sitt svärd. Ett tag borde vi väl kunna hålla stånd.
– Jag hoppas det, sa Darle och drog även han sitt svärd.
De stod bredvid varandra och väntade ängsligt på det som komma skulle. Rösterna var nu så nära att de tyckte att gnomerna borde synas snart, men rätt vad det var så tonade rösterna bort och det blev helt tyst i skogen.
– Vad är det som händer, frågade Riel med låg röst.
– Ingen aning, viskade Darle, men var beredd på vad som helst.
Som ett svar på Darles uppmaning så hördes ett högljutt läte ifrån skogen och plötsligt såg de gnomerna. På denna signal hade alla gnomer dragit sina vapen och kom nu rusande fram genom skogen mot de båda pojkarna. Gnomerna var betydligt längre än både Riel och Darle, men alla var smala och såg väldigt klena ut. Däremot så var de säkert upp emot tjugo stycken, och de flesta av dem hade stora yxor som vapen.
Vettskrämda av denna syn ryggade Riel och Darle tillbaka, samtidigt som de svarta varelserna snabbt kom närmare. Hade det varit två eller tre stycken så hade det inte varit något problem att försvara sig, men nu var det som sagt runt tjugo och det kändes som att oddsen i denna kamp inte var de bästa.
Den första gnomen kom snart stridslystet rusande mot dem med fradga runt sin vidöppna mun. Den svingade sin stora yxa mot Riel som lyckades undkomma yxans dödliga hugg genom att hoppa bakåt. Riel höjde sitt korta svärd och med all sin kraft högg han av gnomens vänstra arm, strax ovanför handleden. Gnomen vrålade av smärta och tappade yxan som den hade hållit i sin högra hand. Riel höjde återigen sitt svärd och högg ett djupt jack rakt över buken på gnomen som sjönk ihop med blodet strömmande ur det gapande såret.
Två gnomer till kom nu framrusande med yxorna i högsta hugg för att en gång för alla döda pojkarna. Darle hoppade smidigt åt sidan samtidigt som den ena gnomen måttade sitt första hugg mot honom. Gnomen, irriterad över sin motståndares kvickhet, rusade nu ursinnigt mot Darle i ännu ett utfall. Darle backade för att undkomma, men snavade och föll i den mjuka mossan. Gnomen var över honom och skulle just till att utdela det dödliga hugget när ett vinande plötsligt hördes genom luften. En pil hade avlossats någonstans ifrån skogen till höger om gnomen och trängt in igenom halsen på honom. Blod började sippra ut ur gnomens mun, och med ett gurglande ljud föll den baklänges.
Nu hördes plötsligt fler av dessa vinande ljud, och överallt runt omkring Riel och Darle så ramlade gnomer omkull med pilar utstickande från olika ställen på sina kroppar. De fåtal gnomer som fortfarande var vid liv, flydde nu i panik ifrån det öde som drabbat deras vänner.
Riel tittade sig överraskat omkring, inte riktigt säker på om han ännu kunde känna sig trygg. Han gick försiktigt bort till Darle, som tillfälligt chockad ännu inte hade rest sig, och hjälpte honom upp. Tyst så granskade de skogen runt omkring sig för att upptäcka något spår av de som hade hjälpt dem ur denna knipa. En liten rörelse i Darles vänstra ögonvrå fick honom att snabbt vända sig om. Framför honom stod en alv med en skjutklar pilbåge riktad mot honom. Snabbt sänkte alven pilbågen och lät pilen passera in i huvudet på en gnom vid Riels fötter som fortfarande levde och nu hade greppat sitt vapen för att döda pojken.
Alven tittade upp på pojkarna med en blick som varken såg vänlig eller fientlig ut. Riel som även han inte kunde ha undgått att upptäcka alven såg nu rädd ut, som om han undrade om även de skulle dela gnomernas öde.
– Det är ingen fara mina vänner, sa alven som svar på Riels tankar. Ni har ingenting att frukta från oss.
Ur skogen kom ytterligare tre alver och sällade sig till denne alv. Alla var iförda gröna mantlar och tunikor. De hade pilkoger på ryggen, och varsin pilbåge hängande över axeln. De gav inte ifrån sig något ljud alls när de rörde sig, man kunde nästan tro att de flöt fram.
– Ursäkta att vi är lite sena, sa den ena alven, några gnomer höll på att komma undan.
– Och?
– De hann aldrig så långt, sa alven med ett självbelåtet leende.
Alven som hade pratat med Riel och Darle log och nickade uppskattande mot de nytillkomna alverna. Sedan vände han sig åter igen mot pojkarna.
– Det är oroliga tider ni har valt för att passera igenom denna skog, fortsatte han. Gnomerna har varit ovanligt vildsinta de senaste veckorna, och hela skogen verkar vänta på att någonting stort ska hända.
– Vi hade inget annat val än att färdas här igenom, min käre alv, svarade Darle. Vi har ålagts ett uppdrag som ingen annan kan utföra och hela världens framtid hänger på att vi lyckas. För att klara av detta så måste vi färdas söderut mot det stora havet. Vi har inte gott om tid och det snabbaste sättet att komma fram, var att passera genom den här skogen.
Alven rynkade ögonbrynen som om han funderade på något.
– Om det är till det stora havet ni ska så kan jag säkert hjälpa er en bit på vägen, sa alven plötsligt och tittade upp mot klippväggen. Bortom berget som ligger här så finns en stor slätt, och bortom den ligger havet. Jag kan leda er till den väg som leder upp på berget, men längre än så kan jag tyvärr inte ta er.
– Det duger gott, sa Riel, ni har gjort mer än nog för oss redan och vi
vet inte hur vi ska kunna tacka er.
– Det ligger i våran plikt att skydda de fredliga resenärer som färdas genom denna skog. Att ni är vid liv är mer än nog för att vi ska känna oss nöjda, sa alven och log. Kom nu så ska jag visa er vägen.

Skriven av: Kristoffer Jonsson