En flickas dagbok del 1

6. 12 klockan: ___
Åh, dagbok. Jag har aldrig sett så många människor dö, det är hemskt.
Jag önskar jag var borta härifrån, men hur ska jag göra?
Snart är den min tur, jag vet det, vad ska jag göra?
Tänk att självaste Lukas låg bakom det. Han, hans pappa, hans mamma, hans storasyster Cristine och hans storebror Lenn.
Jag hatar honom och hans familj, de är svikaren.

7. 12. Klockan: ___
Jag har tappat tiden, utan min dagbok
skulle jag nog tappat vilken dagdet är, men nu vet jag, det är Fredag.
Mamma och pappa, Saga och Lia kommer hem från resan på Söndag. Jag är fast.

Klockan: 13. 00
Han var här igen, Lukas.
- Luca, ta med henne till rummet, sa hans mamma Karl Karlsson.
Tänk att jag ens vait nära honom, han hade till och med gratulerat mig
när ajg fick min tredje stipendium, sedan hade jag följt efter honom.
Min moster May hade varit fången, henne var jag med.
Men du vet dagboken, när dem märkte att vi kände varandra så dödade dem henne.
Geniet July, som jag varit så glad att slippa är också fången, men
hon mobbas till och med nu. Julianne, Felix och Sarah är döda, alla var
duktiga i skolan, jag hade varit glad att slippa dem, men det är jag itne längre.

13. 24.
Jag har aldrig mått så himla alla! Herregud!
Det var en gammal mormor med lockigt grått hår, och hennes
barnbarnsflicka, en liten flicka på fyra år, med lóckigt brunt hår och
söt liten näsa.
- Mormor, lämna mig inte! sa hon medans Lukas mamma dorg bort henne från sin mormor.
- Oroa dig inte, hjärtat mitt, sa mormodern. Jag kommer om några minuter.
Men så blev det inte, Lukas familj ville att jag skulle döda henne.
- Hellre dör jag! skrek jag.
- En i raden, sa Lukas pappa Karl Karlsson belåtet.
- Nej, sa Lukas. Jag menar... Vi kan pina henne, jag gör det.
Sedan satte de fast mig och jag fick se mormoderns hemska död.
Sedan kom den där lilla flickan, och hon skrek.
Nu sitter jag i samma rum som flickan, hon heter Narcissa.
- Så heter jag också, sa jag tröstande. Får ajg kalla dig för Nashi?
Hon svarade inte, och till sist somnade vi tätt intill varandra.

Klockan:___
Har det gått en dag?
Jag hörde babyskrik, som tystnade tvärt, en moders skrik fylld av smärta, som också tystnade tvärt.
Jag undrade vilket ställe jag kommit till, paniken höll p åatt växa inom mig.
Det luktade lik överallt, tårarna vätte mitt ansikte, desperat letade jag med blicken.
Jag ville komma därifrån, men jag insåg samma sak som jag alltid insåg:
Jag var fast.

Skriven av: Tamara Mäntyniemi 11 år