En förhoppning som känner sitt ursprung

Vi sitter och definierar begreppen, vårat utanförskap och det accepterades absolut onödiga existens. När vi sitter här och är uppe i allt märker vi det inte, vi märker inte att det är slut. Att allt vi byggt upp, våra världar av unika drömmar, är på upphällningen. Att detta år är det sista av det inbillade livets år. Domedagen vilar i våra hjärtan, slutet fanns där från början.

Att det vackra ska dö ligger i det vackras villkor. Det vackra kräver mer luft, mer rum och mer tid än vad våra liv kan uppbringa, det vackra är det enda som inte anpassar sig och inte ens till oss kan det anpassas. Kanske ter det vackra sig hopplöst, det varar ju inte för evigt, men inte heller vi finns här imorgon. Det vackra kan därför inte avslutas och inte heller påbörjas, det kan anas. Denna aning är det jag byggt mitt liv kring, detta omöjliga begär kommer att bli mig övermäktigt. Det kommer att vända sig bort, det vackra kommer att gå, det kommer att lämna mig ensam kvar, som du, ni kommer för evigt att vara mer än vad jag kan greppa och därför vara lika vackra som ni är omöjliga. Jag måste i formuleringarna till dig skynda mig bort. Ord måste vara lika förklarande som böcker förr var, vi måste förkorta allt så att saker kan förstås innan det är för sent. Jag kompenserar mina tankars virrvarr med min prosas logik. Det enkla sättet att uttrycka sig är min tids språk. Orden blir kortare och det vackra i ursprunget är bortglömt av alla. Det går inte att vägra, vi är alla beroende av anpassning och vi gör så gott vi kan. Det finns bara genvägar fram och den verkliga vägen går sakta bakåt. Det är därför jag inte förstår och kanske också anledningen till att du inte förstår. Det finns för mig något inom mig som inte når ut, mitt förenklade språk täcker inte upp dem dammar av tankar som samlats, det finns ingen täckning för allt inom mig. Jag låter det vara, du får inte ta del av det. Vi talar och du säger saker jag inte förstår, du älskar inte mig. Jag är likgiltig, det är jag alltid. Det går inte att vara annat, det är inte rimligt att slösa tårar i det hav av människor som ändå finns. Inte gråter jag över dig, jag gråter inte alls. Det känslosamma är borta, det dog samma dag jag förstod, samma dag du talade klarspråk, samma dag som idag. Tiden står stilla, tiden går inte, det kommer ingen ny tid efter denna och det gör mig lugn. Det är lätt att stanna upp, det är bekvämt och kräver inget mer än att sakta ta det liv som ändå sakta tas.

Det kom en måndag då du och jag möttes. Vi menade inte att mötas, men jag brukade ofta önska det. I hemlighet var du fortfarande min flickvän, i hemlighet hade du bara gått vilse för att en dag hitta tillbaks. Det var bara drömmar som du senare upplyste mig om, allt var en illusion, det var din barndoms övertygelse och nu trodde även jag. Du talade ofta om tron, men aldrig om tron på kärleken, du brottades med gud och jag försökte verka intresserad, inte av gud utan av din prioritering, ditt val. Jag hade i tusen fall av tusen hellre sagt sanningen, men jag svarade på dina frågor. Dina frågor om gud och tro var behagliga, det var jag som slapp fråga, det var jag som ansågs ha svar, din tro på mig smittade av sig och jag trodde att jag hade svar. Jag inbillade visdom och var stolt över att du faktiskt behövde mig. Din ateism förverkligade mig, den fyllde mig med en mening och jag fanns åter i ditt liv. Aldrig var de där nätterna på riktigt, det var en spricka i muren, det var aldrig ett genombrott. Tålmodigt kom jag att vänta på en kvinna som aldrig kom. Och dagen då vi möttes talade vi om gud. Inget mer.

Du, jag älskar dig. Det fick jag fram en natt då jag druckit för mycket vin, då saknaden varit för stor och då jag älskat dig lite för länge. Det var lätt att tala, utan begränsningar, utan hämningar och med en känsla av ärlighet. Människor anser att vin är skadligt och att dem sanningar det frambringar är lögner, ingenting förutom lögner. Det är inte så, i denna värld som inte vet vad som är riktigt är verklighetsflykt det enda steg som återstår, den enda vägen mot sanningen. Det finns många sätt att fly, men målet är alltid detsamma, det är att komma tillbaka, att visa någon, eller något, att man kommit tillbaks. Du flyr en kvinna för att visa att du är stark, men det är ändå just den kvinnan som du vill visa din styrka. Det är hon som är målet när du flyr. Du vill komma tillbaks till den enda och visa att hon är den enda.

Världen är sjuk, det vet både du och jag, jag vet det därför att jag inte förstår och du vet det just därför att du förstår. I dig finns det ingen förståelse för ditt förstånd och allt du tror, tror du vara fel. Som vanligt vet jag ingenting, men jag döljer det väl och alla mina meningar tycks börja med något som förkunnar äkthet och sanning. Just därför har jag fel, men inte heller du har rätt. Inte heller du kan. Jag kan inte förstå varför du måste leva och jag måste dö. Du förtjänar inte att leva och jag förtjänar inte att dö, men så måste det bli. Det finns ingen rättvisa, rättvisa är ett påhittat begrepp och det var en lögnare som sa det. I denna värld kan inte jag leva, jag kan inte se mig själv dö, jag är rädd för blod. Och blod flyter, på våra gator flyter blodet från tusen och åter tusen barn, barn vars mammor och pappor älskar dem, barn som sörjs av alla utom dem själva. I sin himmel ler de, de skrattar inte, de ler. De har vunnit, de offrade inte mer än vad som offrade dem. De var ett måste, men de vägrade. Livet skulle inte få dem, inte styra och inte tvinga dem till att tacksamt buga sig under falska gudar. Ingen och inget kunde kuva dem modigaste. Det är modigt att ta sitt liv, det är vackert, men inte alls förnuftigt. Det är fel, för att vi vill att det ska vara fel. En revolution dyrkas bara lagom, en människa är alltid konservativ och för evigt bunden i sina traditioner. Jag firar inte jul för att jag vill, jag gör det för att jag lever. Att göra uppror är lönlöst så länge du inte gör uppror mot allt, mot dig själv, mot världen och mot själva livet. Att spotta den största guden i ansiktet är mitt sätt att få rätt. Jag kan inte ta över samhällen, inte heller få dig. Därför gå jag emot allt. Jag har inget och därför vågar jag. Inte är jag bättre än mina systrar och bröder, jag är bara mer tragisk, mer fri och mer hopplös.

Det är så miserabelt ibland. Veckorna på mitt rum blir till månader i andras åsyn. Det är samma gata utanför, på golvet ligger samma kläder, i hallen ligger brev, tusen ord från dig. Det står samma sak, jag öppnar inte. Ibland önskar jag mig dig tillbaka, varje morgon och varje kväll önskar jag dig tillbaka. Du är så vacker i mitt minne och du brukar säga att bara där, bara där är du vacker. I ett slag är mina drömmar fel, mina proportioner är fel och just därför betyder inget någonting. Allt är på låtsas och jag tackar dig inte när du säger så. Kanske har du rätt, kanske har du alltid haft rätt, kanske ska du alltid ha rätt. Det som inte stämmer är min definition och ekvationerna du pressenterar sena nätter har inget facit i mig. Det är du som kan lösa det där, det är du som kan gå vidare, du som kan leva. Du som är människa och jag som är fel.

Sida upp och sida ner i en svart skrivbok är allt som återstår. Det är allt du lämnade efter dig när du gick. Fast det var jag som skrev, jag som höll i pennan när du verklig satt bredvid. Dina ansiktsdrag var som min skrivstil, de var följsamma och lite krångliga. Du var inte rak, din linje var vågig. Du var inte enkel och just där, ja just därför, älskade jag dig. En gammal flickvän sa en gång att jag var just sådan, jag tackade genom att gå. Kanske gjorde jag samma misstag, kanske sa jag bra saker om dig lite för ofta. Mitt beröm stod dig upp i halsen. Ibland vill också jag kräkas, när jag sitter i klassrum och får beröm, när någon tackar mig för en tjänst. Då jag får beröm för något jag gjort, något som inte är jag, jag lider och ler snett. Alla kollar, kanske beundrar de mig lite grann. Det sorgliga är att de inte ser mig, utan att de ser en människas prestation. Även här får du rätt, vi är inte vår prestation, vi är så mycket mer. Instinktivt säger jag emot, men du vet när du har rätt, det är kanske därför du är så säker på din sak. Det finns inget kvar, vi är döda. Du vet det, du förstår det samtidigt som du säger det.

Finns det en grav, en plats där ditt minne kan begravas? Finns det en lugn och avskild plats dit jag kan gå om hösten, iklädd basker och svart kavaj, där jag kan lägga ner rosor och sörja dig? Det är kanske den platsen jag söker sena eftermiddagar då jag planlöst går, då jag planlöst tar mig bort. Jag minns en gång då jag stannade till under en promenad, hur jag stannade upp och såg mig omkring. Hösten hade precis börjat, allt var kallt. Även träd och människor kan vara kalla, vi är kallare än vinden, ibland är vi det kallaste, det är då vi fryser på riktigt. Denna kyla kallas ensamhet, dessa dagar är oändliga. Denna dag kunde vara den sista, det är så jag tänker mig den, den sista dagen kommer att vara kall och full av nostalgi. Slutet på allt är kallt och nostalgiskt. I oss bor en saknad, en kamera som alltid fotograferar undantagen som vi sedan arkiverar i album, album att spara och ta fram alla andra dagar, vid alla andra tillfällen utom just då. Vi sparar för att rättfärdiga, alla våra minnen finns som en önskan i oss. Vi styr vår levnadsteckning. Det är du och jag som bestämmer vår historia och den är allt vi har. Därför vill vi göra den vackert, den får gärna vara fantastisk och otrolig, bara den får oss att glömma verkligheten. Denna dag i september var varmare än idag, du verkade närmare, men du var lika långt borta. I tre månader har jag gått liknande promenerade och stannat upp, sprungit och satt mig ner, kommit hem och gått igen. Jag gråter alltid på kvällarna, det är inte meningen, det är det enda jag kan just då. Jag sörjer dig.

Visst återkommer jag, är det inte allt jag gör? Återkommer till dig, till ditt minne. Jag är kvar i något som fanns. Där sitter jag och betraktar din hand, din vinkande hand och vinden som bär ett viskande farväl. Dina läppar har format det redan, detta farväl, tanken är snabbare än ljudet. Snart hör jag, men jag kommer att hålla för öronen så gott det går, jag kommer att vägra, men viskningen går djupare än vad jag förstår, den går under och in i allt. Din viskning hörs, genom tid och rum motbevisar den poeter och diktare. 1845 hängde sig en romantiker till din viskning, till din viskning föds den logiska människan, den moderna människan är din visknings barn.

Du förstår mig bättre än jag, men jag låtsas och får dig förvirrad. Det är teater för ett dött förhållande. Jag vill bara verka intressant, men vad gör man inte? Vad gör man inte för dig, du som betyder så mycket. Vi ljuger bara stort för dem som betyder något, och våra lögner är alltid en vädjan. Tidigt slog det mig att jag låtsades, att jag enbart drömde, utan önskan att vakna. Drömmen är det enda verkliga, så brukade jag säga, det var mitt sätt att rättfärdiga min förälskelse. Tragiskt är det hjärta som vädjar.

Det slår mig att du kanske visst förstår, att du känner min kärlek och att du inte alls lider av missförstånd. Så får det inte vara, men så är det förmodligen. Du är för smart för att missförstå. Du är den mest intelligenta människan jag känner och ändå önskar jag dig dum, trots all rikedom din kunskap kan skänka så tror jag att din dumhet skänker mig kärleken. Kärleken är inte dum, den är medveten, den är upplyst och låter sig förstå. Människor som du förstår människor som jag. Du ser igenom allt, alla hinder om läggs i vägen, framför dina fötter bländar jag dig, men du ser igenom allt det där. Du ser klart och vet att jag älskar dig. Är det min vilja? Delvis, men det är också bara en del av allt, alla drömmar och förhoppningar. Kanske måste även du älska mig, ibland önskar jag inte att det var så. Tänk om all min kärlek kom till användning, vilken kraft, vilken vilja, tänk om denna känsla fick berika istället för att stöta ifrån. Men, det är bara dumma tankar, det är olyckliga mäns ord, det är som du säger, en illusion.

Ditt liv ter sig så vackert, på avstånd är det allt jag vill se, allt jag någonsin vill bevittna. Du som är allt som jag inte är, du som äger logiken och du som gör saker. Du som inte bara sitter och skriver ner tårarna på papper, du som reser dig, går vidare och står stark. Över hav seglar du och jag kommer alltid att stå kvar. Ett liv väntar dig, jag ser dig, du vackra kvinna, jag ser dina barn, din man, ditt hus och drömmen som du såg den. Jag är avundsjuk på dig, men jag kunde kanske ha valt samma sak. Vill jag inte det? Vill jag inte bli lycklig? Tror du att jag trivs i misären, tror du att jag sörjer för att det klär mig? Ironiskt säger du att det är utsidan som räknas och du har rätt, det liv vi vill uppnå är utsida. Utsida gör inte ont, utsida är lagom djup, utsidan betalar räkningar och fostrar läkare. Utsidan är rebell efter en flaska vin och utsidan kan ana insidan, men jag tror inte att den längtar in. Din sommarklänning är verkligare än min kärlek, bomull kan tas på, kännas och tvättas. Kärlek blir inte renare än vad den är, den blir aldrig ny, aldrig kommer den åter.

Älska, det kommer vi åter att göra, säger du. Jag tvivlar inte en sekund på att du kommer att älska igen, någon kommer att kyssa dig och pirret kommer vara lik stort, lika mycket spänning kommer vila i dig när du möter okända män. Deras blickar kommer att göra dig lika lycklig som min blick en gång gjorde dig. De är mina fiender, jag vill döda dem, skydda dig från allt det där. Jag vill vakta dig med allt jag kan uppbringa. Det är inte hälsosamt att tänka så och du skulle aldrig trivas i bur.

Jag vill tro på poeten, han som säger att känslan är viktigare, viktigast, med hans ord är du inte hopplös, genom honom skulle även du kunna leva. Men, jag rannsakar honom som jag rannsakat mig själv och jag ser att också han gått vidare, att han bara är människa, att hans ord är mer vilja än verklighet. Mina ord är också mer vilja än verklighet, mer dröm än verklighet.

Denna text kunde ha varit skriven den 10 augusti, men den skrevs idag. Den kunde vara någon annans, men den är min. Detta är mina ord till dig.

Jag älskar dig.

Skriven av: Anton Wigbrand