En förtrollad afton

En förtrollad afton.

Danskvällarna glömmer man aldrig.
På sommaren; kvalmiga, svettiga och lätt fuktiga nylonskjortor, hala lågskor och ljummet brännvin gömt i en vedtrave någonstans. På vintern; iskalla nylonskjortor, hala lågskor och kallbrännvin, gömt i en vedtrave någonstans.
Sommarkväll i Norrland, det betyder en armada av mygg och knott i högsta beredskap.
De vet att ikväll kommer det att finnas många bara flickben att kalasa på.
Det är skyddat och tryggt under 50-talets vida skumgummiunderkjolar. En och annan framfusig knott tråcklar sig också ner genom de väldiga hövolmsfrisyrerna där de kan kalasa ganska ostört. För vem vill börja riva i en frisyr som tagit en halv dag och en flaska spray för bli tillräckligt hög och pampig?
Killarna, det är kostym som gäller, gärna i kombination med nylonskjorta, vit eller lätt färgad, i rosa eller ljusblått. I halsen en smal slips med stenhård liten knut. Tuppkamsfrisyren stöttas upp med mängder av Brylcreem. De sylvassa myggjagarna fullbordar munderingen.
Många är spända, är det ikväll det ska ske? Är det ikväll han, eller hon, ska upptäcka mig?
Hon, har gått länge och sneglat på honom. Hon är ljus, slank, mycket vacker och sjutton år.
Han är mörk, med markerade drag och bruna ögon. Han är lång och muskulös, ursnygg helt enkelt.
Problemet är att han inte tycks vara särskilt framåt, eller också har han ännu inte upptäckt henne. Han står oftast bland de icke dansande bondpojkarna och de lite äldre skogsarbetarna vid ena kortväggen, där de står och suger på sina osande pipor. Men ikväll ska det ske, det ska hon se till, det ska bli en förtrollad afton.
Det är den sista sommaren på ett händelserikt femtiotal. För henne är det också den sista sommaren innan vuxenvärldens allvar och krav blir en realitet. Det är 1959. Det ligger spänning och förväntan i luften.
Samtidigt, i en helt annan del av världen, förbereder sig en ung svensk för det som ska bli höjdpunkten i hela hans karriär, ja i hela hans liv. Innan kvällen är slut ska han ha klappat till en amerikansk neger, så rejält att båda två åker rakt in i historieböckerna.
Han ska bli ”Ingo the Champ” med hela världen. Men det vet han inte än. Än så länge är det bara drömmar och förhoppningar. Men i likhet med vår hjältinna tänker han se till att ikväll, denna förtrollade afton, förverkliga sina drömmar. Hela Sverige går i feber och förväntan. Hur ska det gå?
Det här hände sig på den tiden när man fortfarande trodde på texten i visan ”Lasse, Lasse liten, världen är så stor så stor”. Innan man lärt sig att världen faktiskt inte är så stor. Det kan den ju inte vara när man på morgonen kan gå med lien och putsa en åkerkant, smörja traktorn eller hugga ved, för att på kvällen strosa bland flanerande parisare på Champs Elysees!
Men nu är det 1959 och världen är fortfarande så stor, så stor.
För våra hjältar på lördagsdansen börjar det så smått dra ihop sig.
Hon har försökt fånga hans blick hela kvällen men han viker envist undan, verkar inte alls vara på hugget, trots att hon så tydligt hon vågar, försöker visa sitt intresse.
Det kan väl inte vara så att han är, ja vad sa man 1959, sexuellt avvikande?
Damernas nästa! Nu eller aldrig, tänker hon och går med bestämda steg fram mot sin drömprins. Får jag lov? Till hennes glädje och förvåning nickar han och följer, om än motvilligt, med henne ut på dansgolvet. Hon försöker, med sitt kroppsspråk, visa sitt intresse. Samtalet går mycket trögt, han svarar bara enstavigt, helst bara ja eller nej. Precis innan dansens slut satsar hon allt på ett kort; -Du får gärna följa mej hem om du vill.
-Kan ja fäll, svarar han korthugget.
Samtidigt, långt borta i Madison Square Garden i New York, har förmatcherna börjat inför det som ska bli den kanske mest ihågkomna natten under hela nittonhundratalet. Den förtrollade aftonen har börjat!
Hon har nästan tre km att gå. Ivanliga fall behöver hon naturligtvis inte gå hem, det är inte precis brist på kavaljerer som mer än gärna bjuder på skjuts, inte alltid utan baktankar. Men ikväll ska hon gå. Drömprinsen har nämligen ingen bil. Dessutom får hon det på det sättet gott om tid att lära känna honom. Han lomar med som en snäll hund, vid hennes sida. Hon är på ett strålande humör och pladdrar hela tiden, tills hon märker att det faktist bara är hon som pratar. Hon frågar om han haft trevligt under kvällen. -Jo. -Du har ingen bil? -Nä. Brukar du ofta gå på dans? -Jo. Hela vägen hem håller samtalet samma höga spirituella klass. Mot slutet av promenaden börjar hon misströsta. Kanske har hon misstagit sig, kanske är han trots allt inte drömprinsen, kanske är han inte bara blyg, kanske är han helt enkelt så trög som han verkar. Hon känner en begynnande irritation och besvikelse, ja nästan ilska, för att hon misstagit sig så grundligt. Tänk så hon i hemlighet svärmat för honom! Och så visar han inte det ringaste intresse. Det finns minsann killar som skulle gett bra mycket för att vara i den situation han nu befinner sig. Fan också! Hennes irritation gör att hon blir tystare och tystare. Därmed blir inget sagt under den sista delen av deras nattliga promenad. Det verkar inte bekomma honom det minsta. Han lomar bredvid henne som en gammal lat kronhäst på hemväg. När de är famme stannar hon och vänder sig mot honom. Helt medvetet står hon tyst. Han måste väl ändå säga något till slut. Men inte. Det enda som hörs är de första fåglarnas sång, när de hälsar den uppgående solen. Det blir en fin dag, en historisk dag, som många skall minnas, eller snarare den gångna natten. För just i det här ögonblicket stoppar domaren en boxningsmatch, i det fjärran New York, och Sverige har fått sin första, och förmodligen sista, världsmästare i tungviktsboxning. En ung svensk hade blivit ”Ingo the champ” med hela världen.
Runt vårt par är stämningen laddad och lite spänd. Han känner säkert inte av det speciellt. Finkänslighet ärr definitivt inte hans främsta kännemärke. Hon tar mod till sig, suckar demonstrativt uppgivet och säger; -Ja, då är det väl inte annat att göra än att gå in och lägga sig och sova då.
Hon tycker sig mera ana än se hur han drar efter andan. Han lyfter på huvudet och ser en lång stund på henne. Sedan harklar han sig, skrapar lite med foten i marken och säger med grov och karlaktig röst; Jo, dä ä fäll lik´ så bra dä. Hon ser att han har något mera på hjärtat, och hon väntar spänt, med dunkande hjärta. Kanske ändå.
Efter en lång paus kommer det; För nå knulling blir det väl inte tal om?
Det blev det inte. Hon vände snabbt och sprang in. Solen hade nästan gått upp helt. Det skulle bli en vacker sommardag. Fåglarna kvittrar, humlorna surrar redan och hela den långa sommaren ligger framför henne. Hon känner någon sorts frihet. Hon är inte ens besviken, hon kan redan skratta gott åt eländet.
Det har varit en annorlunda kväll, en kväll hon aldrig ska glömma, en kväll Ingo aldrig ska glömma, en kväll svenska folket aldrig ska glömma, och definitivt en kväll som vår föga romantiske hjälte definitivt inte ska glömma.

Skriven av: Ulf Rönning