En god gärning del 2

Våren har kommit till Stockholm och som alltid när denna årstid infinner sig så börjar det spritta i benen på gubben. Han visste redan när han slog upp sina små grumliga korpgluggar, att han skulle ut för att söka och utföra de goda gärningar som han av någon outgrundlig anledning var kallad att göra. Eftersom han kvällen innan hade skitit ner sitt andra par fillingar var han tvungen att rota djupt i tvätthögen för att hitta det förra paret som han bara hade pinkat ner ett par månader tidigare. Efter ett tag hittade han dessa och synade dom kritiskt. Perfekt, lite vitt syns ju fortfarande, dom blir bra.
Han drog en kvarting brännvin till frukost och begav sig ut på stan. Denna dag bestämde han sig för att ta tunnelbanan då han inte gillar sol och värme. Han klev på tåget mot Vällingby vid Medborgarplatsen och satte sig mitt emot i hans tycke ett par mycket fula ungdomar som hade satt sig på de få platser som främst är avsedda för rörelsehindrade. ”Detta skall bli mycket intressant” tänkte han illmarigt. Till sin lycka så steg det redan vid gamla stan på en ruskigt gammal kärring som knappt kunde gå. Hon såg sig omkring med sina små vidriga ögon och efter ett jäkla tag så lyckades fanskapet äntligen hitta platsen med de två ungtupparna. Hon stapplade fram i den krängande vagnen och på vägen dit lyckades hon med konststycket att ramla i en slipsprydd herres knä varvid hennes ena ben flög upp i luften, skon flög av och krossade en småbarnsmors glasögon. Moffa tjöt av skratt inombords.
När hon hade kravlat sig upp styrde hon genast kosan mot sittplatserna där de intet ont anande ungdomarna satt.
”Ursäkta sig. Sa hon. ”Kan en gammal dam få sitta ner?”
Ungarna stirrade på henne och killen sa: ”Dra åt helvete kärring. Ser du inte att vi sitter och snackar?
Tanten blev bestört och började vifta med handväska och käpp så att folk fick ducka i vagnen.
En medelålders man kände att han var tvungen att rycka in så han sa:
”Vore det inte både artigt och lämpligt att erbjuda den gamla damen en plats?
Tjejjen sa: ” I helvete heller, hon kan stå. Mannen blev högröd i ansiktet och skrek: ”Kan ingen göra något så att man får åka i lugn och ro?
Då ingrep Moffa, ställde sig upp, sög tag i byxlinningen (återigen denna förkärlek till byxlinningar) på kärringen, bar iväg med henne och skickade ut henne på T-centralens perrong som lämpligt nog hade uppenbarat sig.
När han vände sig om fick han en lång och välförtjänt applåd som han bugande tog emot.
Han klev av tåget, tog ett steg över tanten och vandrade nöjt bort i folkvimlet för att söka nya goda gärningar att utföra.
I´m a Moffa with a mission!

Skriven av: Johan Lidberg