En grubblares bekännelser.

Varför är jag aldrig nöjd? När jag inte har en partner önskar jag att jag hade en, när jag har det saknar jag livet som singel. Har jag inget jobb är jag uttråkad och vill jobba och om jag jobbar drömmer jag om att bara vara ledig. Jag är och har alltid varit oerhört mån om att alla i min ska tycka om det jag gör men jag frågar aldrig mig själv vad det är jag vill. Om jag ser att en kollega blir besviken för att jag ska sluta på arbetet sitter det dåliga samvetet i resten av dagen, ibland hittar jag på att jag eventuellt ska fortsätta för att slippa det dåliga samvetet. Jag ses av andra som en självsäker, social och utåtriktad individ men i själva verket finner jag sociala situationer krävande då jag känner att det är mitt ansvar att se till att alla är nöjda och har trevligt. Att stå på en scen inför ett fullsatt rum är inga problem men en fika kan vara ångestfylld.

Så hur ska en person som bryr sig om vad alla utom han själv känner kunna veta vad han vill? När alla kontrakt och plikter blir för kravfyllda och förhållandet inte känns rätt säger han upp allt och flyttar ut på landsbygden till släktens övergivna gård. Förhållandet fortsätter såklart, men enbart av rädsla för hur partnern annars skulle må.

När lägenhet och arbete är uppsagt kommer såklart vemodet, plötsligt trivs jag på jobbet, lägenheten är ju inte så tokig och det blir trevligare än någonsin att umgås med vännerna. När en person inte vet vad han vill blir alla valmöjligheter omöjliga att hantera. Facebook-kontot tas bort och drömmen om att isolera sig från samhället totalt växer fram. Men så kommer förstås grubblerierna. Tänk om jag ångrar mig och tänk då om ingen vill anställa mig då jag inte arbetat på länge? Tänk om jag inte vill flytta, jag vet ju inte vad jag vill!

Tankarna om partnern återvänder, tycket jag egentligen om henne eller skaffade jag lägenhet, jobb och partner för att jag förväntades ha det? Alla vännerna hade ju det och mor och far har aldrig varit så nöjda med mig. När jag vandrade över Sarek i somras fanns inga bekymmer, att orka gå i terrängen, hålla sig torr och hålla sig mätt tog upp allt fokus, allt blev liksom konkret. Skulle ha vandrat igen i sommar med stod inte ut på jobbet, sade upp mig och tog ett semestervikariat. Sommaren uppbokad på jobb, känner mig inlåst i lägenheten.

Så alla tankar som snurrar i huvudet blev för mycket, det finns liksom inget filter i min hjärna. Nu flyttar jag bort från staden, kommer inte ens ha internet och närmsta vän finns 14 mil bort. Inget jobb är fixat, vill inte binda upp mig men vet att jag kommer blir galen utan något men ogillar tanken på att återigen binda upp mig. Behöver egentligen inte pengarna då jag alltid levt enkelt.

Kanske finner jag svaren i naturen och ödemarken eller så kommer omgivningen förväntningar och krav göra att jag snart återigen sitter instängd i en lägenhet någonstans och grubblar. Detta får tiden utvisa.

// Grubblaren.

Författare:

Publicerat

Dela: