En härlig jul av ångest

Utan att visa några äkta känslor lämnar jag rummet med en flaska vodka i handen. Jag är klart för ung för att dricka men alla andra har redan gett sig på de andra flaskorna. De märker inget. För det är sånt som händer när det är jul, det är ingen glad högtid för oss. Ja visst, vi pyntar granen, köper julklappar, dekorerar huset, sjunger jullåtar, bakar pepparkakor och allt annat man gör när det är jul, men allt är bara en fasad. För oss är julen inte en högtid för skratt, glädje, gemenskap eller något religiöst... det är en dag av ångest. Efter att vi har tittat på Kalle Ankas jul och gett varandra presenter blir det röda svart. Alkoholen, bråken, cigaretterna, tårarna och brustna hjärtan spills ut på bordet som vattenfall. Då är det väl bara normalt för mig att vilja lämna rummet så att jag inte drunknar? Det är lite konstigt att de väljer just den här dagen för att erkänna sina synder, men jag antar att det är för att snart är det nyår och när det är nyår blir det nya löften. Löften som man säger att man ska hålla. Ja, alla här inne blir mycket gladare under nyår när dem säger sina löften men om löftena någonsin hade uppfyllts hade inte sorgliga juldagar funnits i den här familjen. Mamma: "Jag ska börja ta mer ansvar och sluta bli arg så lätt" -1994 till 2005. Storsyster: "Jag ska reda ut mitt liv och se till att min framtid blir bättre" -1989 till 2005. Morbror: "Jag ska lämna mitt dåliga umgänge och hitta en bra tjej som inte skadar mig"- 1985 till 2005. Mormor: "Jag ska ringa min andra son och se hur han mår" -1980-2005. Pappa: "Jag kommer hem igen" -1993 till... han kommer aldrig hem.

Jag går in på mitt rum och tittar ut genom fönstret. Snart är det 2006, kommer samma tomma löften sägas, tro? Förmodligen. Jag tycker inte om alkohol men mitt hjärta har också en del att spilla. Det tänker jag inte låta hända inför de andra, åtminstone inte tills samma löften förföljer mig år efter år och tömmer mig på värde tills jag är lika patetisk som min familj.

Författare:

Publicerat

Dela: