En idiot

Michaela öppnade sakta ögonen. Levde hon? Hon satte sig upp i sängen, och gäspade.
Fan, hon levde.
Hon drog handen genom håret, för att försöka dra ner hennes frisyr, som mera liknade ett knullrufs. Men det funkade inte, hennes hår spretade fortfarande ut åt alla håll. Hon suckade.
”Vad ska jag göra idag, hm, jag vet. Vad sägs som att sitta instängd här hemma och tycka synd om mig själv som jag har gjort dom senaste 18 dagarna? Yippie”, tänkte hon sarkastiskt.
Tycka synd om sig själv, det var precis vad hon hade gjort. Varför? För att hennes kille gjort slut. Han var 12 år, precis som hon. Ungefär 158 cm, och hette Oliwer. Det var så man bäst kunde beskriva honom. Men när Michaela tänkte på honom såg hon något annat, hon såg en msn-ruta. En msn-ruta där hon chattade med en kontakt vid namnet ”Oliwer | Marzooq | Självmord låter kul...Ska det testas också?”. Och varför i hela världen tänkte hon på en msn-ruta när hon tänkte på sitt ex? Förmodligen för att det var oftast där som hon träffade honom. På msn, vill säga. Han bodde ju i Sollentuna, och hon i Tyresö. Och med 3,5 mil ifrån varandra, så sågs man oftast på msn.
Kanske var det därför som han hade gjort slut, för att det var så långt ifrån dom två. Och för att det oftast var han som fick åka till henne. Eller kanske för att en tjej i hans klass hade börjat stötta på honom, och han då hade börjat gilla henne? Han hade ju blivit tillsammans med en tjej, Elin, bara några timmar efter att han gjort slut med henne, Michaela. Så det var mycket möjligt.
Men, det här var en ny dag, och den såg ut att bli underbar, konstaterade Michaela med en blick mot fönstret. Hon kunde kanske träffa någon kompis och göra något kul? Visst. Dom kunde åka in till stan, eller vad som helst. Bara hon slapp tänka på Oliwer.
Hon gäspade, och reste sig upp. Hon tittade bort mot fönstret; Det var morgon, hon visste inte vilken dag, men det var ingen skoldag. Så förmodligen lördag, eller söndag. Hon reste sig upp och blev förvånad över att hon hade kläder på sig; Ett par ljusa jeans och en vit T-shirt.
”Jag måste ha varit trött igår”, tänkte hon för sig själv. ”Som inte ens orkade ta av mig kläderna”
Hon gick bort mot fönstret, och öppnade det sedan. Hon satte sig upp på fönsterkarmen, som så många gånger förut. Och blev, som så många gånger förut, bländad av solen som lyste precis mot hennes fönster, som varje morgon.
Efter några sekunder vande hon sig, och hon såg ut upp mot himmelen. Ljust klarblå, och så lite moln här och där. En vanlig morgon.
Vinden blåste vagt, men skönt. Hon lutade sig ut lite - och väldigt försiktigt, eftersom att hon inte gärna ville trilla ner för fem våningar – för att vinden skulle blåsa igenom hennes hår. Det kändes skönt så här tidigt på morgonen. Eller, vaddå ”så här tidigt”? Hon visste inte ens vad klockan var. Men det spelade ingen roll.
Michaela satt där ett tag, och bara njöt av solen som lyste emot henne och vinden som blåste svagt. Sedan tittade hon ner för de fem våningarna, och ut över vägen. En massa bilar körde förbi. Hon visste inte vilka märken de var, trots att hennes storasyster många gånger försökt lära henne. Just nu visste hon hur Toyota-märktet, och Volvobilarna såg ut. Och kanske BMW Men inget mer.
”Vad spelar det för roll? Jag ska inte börja jobba på Statoil” tänkte hon, och himlade med ögonen. Ändå så fortsatte hon att titta på vägen, bara för att se vilka bilar som körde förbi.
Plötsligt såg hon en bil, som hennes blick fastnade på. Den var stor, och såg ut som en BMW. Den körde in på parkering framför Michaelas hus, och bromsade.
Michaelas hjärta stannade. Hon kände igen bilen, hon visste precis vems det var.
Men var det möjligt… ?
Ut ur bilen klev en människa, Michaela kunde omöjligt avgöra om det var en kille eller tjej så långt ifrån, men personen i fråga hade en mörkgrå munktröja och en röd mössa.
Michaela fick svårt att andas, kunde det verkligen, verkligen…
Människan tittade upp, mot Michaelas fönster.
Det var Oliwer.
Michaela stelnade till, och kunde inte röra sig. Det var han, det var verkligen han. Men vad gjorde här?
Han började att gå bort mot dörren in till Michaelas porthus, och sedan kunde hon inte se honom mer, när han klev in.
”Vad ska jag göra?!” tänkte hon, och såg sig omkring. Vad kunde han möjligen ha där att göra? Det var ju slut mellan dom två! Och han hade inte ens sagt att han skulle komma…
Michaela satt helt still i några sekunder. Kanske minuter. Sedan kom hon på att hon inte bara kunde sitta där, så hon hoppade ner från fönsterkarmen. Plötsligt knackade det på dörren till hennes rum.
Hon visste inte vad hon skulle göra, så hon ropade bara:
- Kom in!
Sedan blundade hon och tog ett djupt andetag.
Dörren öppnades sakta, och in kom Oliwer. Han tittade på henne, och sedan log han på sitt gulliga, blyga sätt som hon älskade. Han gick fram till henne, och sade sedan förläget:
- Hej…
- Hej.
Tystnad.
Michaela visste inte vad hon skulle säga, hon kunde knappt röra sig.
- Jag är tillbaka, sade Oliwer, och log lite igen.
- Jag visste att du skulle komma igen…
Oliwer sade inget, han bara tittade på henne. Sedan kysste han henne.
Han hade inte gjort det på evigheter, inte sen i somras. Nu var det ju i mitten av september.
Hon visste inte hur länge han kysste henne, det kändes som en evighet.
Sedan så log han, och hon log också. Han var tillbaks, det var han verkligen. Hon kramade honom, så hårt hon bara kunde. Hon hade saknat honom, så jävla otroligt mycket.
Han kramade henne också, och sedan så tittade han henne rakt i ögonen. Men sade inget.
Hon tyckte att det kändes konstigt, varför gjorde han så? Hon försökte att skaka av sig känslan.
Hon gick och satte sig ner i sängen, och bad honom att sätta sig också. Men det gjorde han inte, han bara tittade på henne. Sedan log han. Inte på det dära söta, blyga sättet som han brukade. Utan på något annat sätt, det var… skrämmande.
Under en bråkdels sekund så blinkade hon, men när hon sedan öppnade ögonen, så stod inte Oliwer framför henne. Och hon satt inte på sängen, hon var inte ens i det rummet.
Hon var i ett annat rum, det var morgon där också. Men det var inte hemma hos hennes pappa, det var hos henne mamma. Hon hade skilda föräldrar, och bodde hos dom varann vecka.
Först förstod hon inte vad som hänt, hon såg sig omkring. Sedan började hon att förstå.
- Nej… nej…
Hon började att dunka huvudet i väggen.
- Fan vad jag är dum! Det var bara en jävla dröm!
Hon dunkade huvudet hårdare för varje gång, och snabbare. Förmodligen så skulle hon få hjärnskakning om hon inte hade slutat, vilket hon till sist gjorde.
Hon reste sig upp, och gick bort till hennes spegel. Hon såg in i den. Bilden visade henne själv, där hon stod i endast ett linne och trosor. Hennes hår var rufsigt nu när hon dunkat huvudet i väggen, och hennes ögon, som halvt som halvt var dolda under hennes hår, började att bli alldeles våta. Hon skulle strax börja gråta, det visste hon.
- Fan ta honom, fan ta mig! Jag är så jävla korkad, jag är en jävla idiot!
Michaela skrek till sin spegelbild. Den visade fortfarande bara henne själv, där hon stod, ensam, utan någon Oliwer.
Han hade aldrig varit där, och skulle aldrig komma dit. Aldrig mer.
Aldrig mer så skulle hon få se hans söta leende, aldrig mer så skulle han krama eller kyssa henne. Aldrig mer så skulle hon på skoj för göra små flätor i hans långa, mörkbruna hår, som han sedan skulle bli sådär låtsassur över. Aldrig mer så skulle hon få se eller göra något med honom.
Men drömmen hade känts så verkligen, och glädjen blandat med panik som hon hade fått när han kom tillbaks.
Hon kände att en tår rann ner för hennes kind, och hon tittade återigen in i spegeln, på sitt rufsiga hår och på hennes ena kind, där tåren rann ner.
- Det här var sista gången, sade hon till sig själv. ”Det här var sista jävla gången som jag fällde en tår för honom…”
Det lovade hon sig själv. Och det löftet tänkte hon hålla.
För evigt.

Skriven av: Michaela