En kall vinternatt (del 2)

*

De båda stod nu på Västerås Central Station och inväntade Uppsalabussen. Ännu fanns det tid för ett sista farväl.
- Jag kommer att sakna dig, sa Wilma och för första gången tog hon för sig och kysste honom.
- Jag kommer att sakna dig med, men jag kommer ju på fredag igen, sa han.
- Jag vet, du måste lova att du ringer.
- Självklart Wilma min, sa han.
Tjugo minuter senare svängde bussen in i bussfickan, det var Uppsala bussen, alltså den som Jonathan skulle åka med hem. Han gav henne en lång avskedskyss innan han klev på trappsteget och betalade bussresan. Han vinkade till henne inifrån bussen, sedan startade bussen och Wilmas, Jonathan var på väg bort mot Uppsala.

Jonathan knäppte upp en Coca Cola burk på bussen och drack några klunkar. Han visste att han gjort henne besviken men han hade inget annat val än att åka hem, han kunde inte riskera att få sparken från sitt extrajobb, nu när han som mest behövde extrapengar. Men han visste att det inte var bra att lämna henne just nu efter allt som hade hänt, ingen av dem visste i fall någon var ute efter henne. Tanken på att något skulle hända henne gjorde honom förbannad, han kunde inte förstå varför någon hade drogat henne och han ville så gärna få reda på orsaken och att den jäveln som hade gjort henne illa skulle buras in eller i alla fall ställas inför rätta.

Wilma gick sakta och släpade fötterna i marken hela vägen hem, hon intalade sig själv att han fortfarande tyckte om henne men hon kunde inte förstå varför han var tvungen att åka. Egentligen förstod hon säkert men innerst inne så ville hon inte förstå, det enda hon ville just nu var att han skulle omfamna henne och finnas till i närheten, så att hon kunde känna sig trygg och behövd.
När hon kom innanför dörren var hon ensam, det ekade nästan i huset för att det var så tomt. Hennes föräldrar var i Egypten och hennes storebror var hemma hos sin flickvän i Eskilstuna. Wilma slängde argt sin jacka på en stol i hallen och sparkade ilsket av sig kängorna. Hon hatade att vara ensam efter det som hade hänt efter festen. Men när hennes föräldrar för första gången berättade att de skulle åka hade hon blivit glad och lättad, hon var aldrig ensam hemma och det här skulle bli ett perfekt tillfälle för henne att ha kul, men så blev det så här istället.


*

Wilma satt framför teven i vardagsrummet när telefonen ringde ute i köket, hon reste sig motvilligt upp ur soffan och sprang och svarade.
- Ja det är Wilma.
- Hej gumman det är mamma, hur har du det? Frågade hennes mamma Helen.
- Jodå, det är bra, svarade Wilma.
- Går det bra att vara ensam? Frågade Helen oroligt.
- Ja, det går bra, sa Wilma.
- Jag kan inte prata mer nu, men jag och pappa kommer hem på lördag, ha det bra gumman, vi älskar dig, sa Helen och samtalet bröts.
Skit också! Skrek Wilma och slängde argt på telefonluren.

?Det var bara en timme sedan som hon vinkade av Jonathan från stationen, han hade säkert inte ens kommit hem än, men hon saknade honom så otroligt mycket. Allting var tråkigt utan honom, hon kunde inte titta på teve utan att bli uttråkad och hon kunde heller inte sitta vad datorn och göra det hon brukade utan att bli rastlös. Plötsligt ringde telefonen igen, hon svarade: Wilma!
- Hej Wilma! Sa en obekant röst.
- Vem är det! frågade Wilma upprört.
- Är du kåt? Frågade rösten med sliskig ton.
- Dra åt helvete! Skrek Wilma och slängde på luren.
Wilma gick och satte sig i soffan igen, hon försökte ta det lugnt men hon var rädd igen, rädd för att någon skulle bryta sig in. Hon for upp ur soffan och sprang ut till hallen och låste ytterdörren och slog på radhuslarmet. Hon grät när telefonen ringde igen, först vågade hon inte svara men när hon kom att tänka på att det kunde ju vara Jonathan så lyfte hon luren och svarade med sitt namn.
- Vi vet att du är ensam hemma, sa en röst.
- Hallå, vad fan vill ni mig? Skrek hon. Jag ringer polisen, skrek hon desperat.
Det hördes klick i telefonen, Wilma skrek ännu en gång hallå, men ingen svarade. Hon slängde på luren och satte sig under en filt i soffan och hackade tänder av rädsla, när telefonen ringde på nytt. Hon svarade ännu en gång med sitt namn.
- Hej! Sa Jonathan i telefonen.
- Vem är det? Frågade Wilma.
- Wilma, det är Jonathan. Vad är det, Wilma, är du arg på mig? Frågade han.
Wilma hörde att det var Jonathans röst i telefonen men hon var ändå rädd.
- Jag är inte arg på dig, sa hon.
- Har det hänt nåt, frågade han oroligt och hans puls steg.
- Nej, ljög hon.
- Är det säkert Wilma, du måste berätta om det har hänt nåt, sa han upprört.
- Det är bra, allt är lugnt, svarade Wilma.
- Varför känns det som att du inte talar sanning? Frågade Jonathan upprört.
- Jag talar sanning! Skrek Wilma.
- Ok, förlåt, jag är bara så rädd att det ska hända dig nåt nu när jag inte är hos dig, sa han med lugnare röst. Jag tycker så otroligt mycket om dig, det vet du va?
- Jag vet, snyftade Wilma.
- Jag måste sluta, men jag ringer dig senare, sa han.
- Jaja, hej då! Sa Wilma och la på luren.
Wilma slog till sig själv och satte sig mot väggen och började gråta, varför berättar hon inte? Vill hon inte göra Jonathan orolig, vill hon inte göra någon orolig för hennes rädsla och lidande. Hon vågar inte visa att hon är rädd, men när han var här vågade hon, men inte nu när hon är ensam, för han kan ändå inget göra åt saken.

Jonathan lade händerna för ansiktet, han var förbannad på sig själv, arg för att han lämnat Wilma ensam efter allt som hade hänt, hon ville ju inte vara ensam hemma och han kände på sig att något inte stod rätt till.
- Fan ta mig, skrek Jonathan och sparkade till papperskorgen som stod i badrummet. Jag är ju en bra kille, jag vet ju precis hur man tar hand om sin flickvän!
Jonathan gick och satte sig i soffan och tittade på en av filmerna som visades på teve den kvällen, han somnade snabbt, trött som han var efter helgen.

Wilma var på väg upp på övervåningen för att lägga sig när telefonen ringde igen, hon gick ner och svarade.
- Hallå!
- Hallå!
Hon fick inget svar men hon kunde höra skratt i bakgrunden, hon drog ur telefon jacket och sprang upp på sitt rum och låste dörren om sig. Hon lade sig under täcket och somnade.

Jonathan vaknade klockan tolv, han hade somnat i soffan och drömt något obehagligt. Han tog tag i telefonen och slog numret till Wilma, men det tutade upptaget. Han la på och försökte igen tio minuter senare, men fick inget svar då heller. Han kunde inte hennes mobilnummer så det var ingen ide att fortsätta, han kunde lika gärna ringa imorgon igen. Han försökte igen, men när han inte fick något svar kom han att tänka på att något hemskt hade hänt, han försökte igen fem minuter senare. När han inte fick tag i henne ringde han till nummerupplysningen och frågade efter Wilmas telefonnummer.

Wilma vaknade halv ett av att hennes mobiltelefon spelade upp sin polyfoniska ringsignal. Hon svarade i telefonen som låg på nattsängsbordet bredvid henne.
- Wilma, svarade hon med sömndrucken röst.
- Det är Jonathan, svarade han.
- Varför ringer du så sent? Frågade hon. Jag sov.
- Förlåt, men du svarade inte på hemtelefonen så jag blev rädd att det hade hänt nåt, sa han med lättnad.
- Var inte så orolig, allt är bra, god natt.

*

Nästa morgon tvingade Wilma sig själv att gå till skolan, hon duschade och gjorde sig i ordning. Hon vill inte missa fler lektioner och riskera att få sänkta betyg.
När hon kom till skåpen mötte hon Agnes, som är en av Wilmas godtrogna vänner.
- Hej Wilma vart har du varit? Frågade Agnes.
- Jag har inte mått så bra, svarade Wilma kort.
- Har det hänt nåt? Frågade Agnes som började bli lite orolig.
- Nej, jag har bara varit dålig.
- Hände det nåt på festen? Frågade Agnes.
- Sluta tjata, jag mår bra nu i alla fall.
- Okej det var inte meningen att snoka, sa Agnes.
- Sluta jag orkar inte snacka om det, okej, ska vi gå till lektionen?
Wilma tog fram sina böcker ur skåpet och följde med Agnes bort till lektionssalen, de skulle ha historia. De slog sig ner på en bänk och väntade tills deras manliga klassföreståndare kom och låste upp dörren.
- Wilma, jag såg att du varit borta två dar, sa Åke.
- Ja, jag hade feber hela helgen, svarade hon och försökte se trolig ut.
- Jaja, hoppas att du mår bättre nu då, sa Åke med snäll ton.
- Det är mycket bättre nu, sa Wilma och satte sig bredvid Agnes som hade tagit fönsterplats.

*

Efter skolan hängde Wilma med Agnes till ett av stans bästa caféer, det hade inte varit lätt att övertala Wilma men Agnes hade tydligen lyckats.
- Jag är inte på humör för sånt här, sa Wilma när de satte sig ner vid ett bord inne i värmen.
- Jodå, jag går och beställer vad vill du ha? Sa Agnes uppmuntrande.
- En baguette och en kopp te, svarade Wilma.
- Okej, strax tillbaka, sa Agnes och försvann mot disken med ett leende.
När Agnes kom tillbaka gav hon mig en assiett med en baguette och ställde ner tekoppen framför mig.
- Vad är det med dig egentligen, jag är inte van vid att se dig på så här dåligt humör, sa Agnes. Är du olyckligt kär?
- Lägg av, alla har väl sina dåliga dagar, svarade Wilma.
- Wilma, jag är din bästa kompis du vet att du inte kan ljuga för mig hur lätt som helst, sa Agnes och tog en tugga på sin kanelbulle.
- Det kanske jag inte kan, men vi kan väl åtminstone prata om något annat.
Agnes lade armarna i kors och tittade ömtåligt på henne och sa: Vad är det för fel? Wilma suckade och lade händerna för ansiktet och gjorde en ful min.
- Det är ju inget har jag ju sagt, sa Wilma och slog näven i bordet och log.
- Du log, skrattade Agnes.
Hädanefter hade de en ganska trevlig eftermiddag tillsammans än då, Wilma var på gott humör igen och hon var tillbaka med Agnes där hon egentligen hörde hemma, men för varje sekund som gick saknade hon Jonathan mer än någonsin.
- Agnes? Vill du sova över hos mig i natt? Frågade Wilma plötsligt.
- Varför det? Frågade Agnes häpet.
- Jag tänkte mina föräldrar är borta och jag är rädd för spöken, svarade Wilma och log charmigt.
- Okej, visst, det kan jag väl, sa Agnes. Men då vill jag inte se några sura miner och så vill jag att du berättar om något har hänt.
- Förstått miss, sa Wilma och skrattade till glatt.








Författare:

Publicerat

Dela: