EN KÄRLEK SOM ALDRIG DÖR

EN KÄRLEK SOM ALDRIG DÖR

En vacker dag kom ett äldre par in till en advokats kontor. Man kunde misstänka att de ville skilja sig. Advokaten blev lite förbryllad efter att ha pratat med dem ganska så länge. Men han hörde deras berättelse och han påstod att han förstod. Det här paret hade grälat i över fyrtio år och det har varit över småsaker och när det egentligen kom till kritan så visste inte någon av dem vad det var de grälade över. Det var bara så att inget tycks gå någons väg. Båda två tyckte att den andre hade så stora fel och att det var alltid den andre som började att gräla.

Som vanligt sa dem att vi har hållit på oss för barnens skull. De var rädda att detta skulle påverka deras uppväxt. Nu var barnen utflugna och de hade egna familjer,så nu behövde inte det äldre paret oroa sig för något om barnen. Allt de önskade var att de skulle vara fria från deras kämpande över alla år och hur olyckliga de hade varit. Så nu skulle de göra slag i saken och skilja sig.
Advokaten hade problem att få ihop alla papperna. Han tyckte att efter fyrtio års äktenskap och i en ålder av sjuttio år,kunde han inte förstå att de fortfarande ville skilja sig. När de skulle skriva på papprerna så sa frun till maken:
- Jag älskar dig verkligen,men jag kan inte fortsätta längre,jag är verkligen ledsen för över det här.
- Jag förstår,sa maken.
Avokaten såg lite av en glimma som tändes och föreslog en middag,bara de tre tillsammans. Frun höll med och hon menade varför inte de skulle ju ändå fortsätta att vara vänner. När de intog sin middag var det en tystnad så man riktigt kunde höra den. Det första som serverades var stekt kyckling. Genast hämta maken några kycklinglår och sa till frun:
- Ta dem här det här är ju dina favoriter.
Advokaten tyckte sig se något men frun bara frynte lite åt detta.
- Så här är det jämt,du tror du är allsmäktig och tänker inte alls. Du vet egentligen att jag avskyr kycklinglår.
Lite visste hon över alla dessa år.Maken hade alltid försökt att gå henne till mötes. Ja,hon visste inte att kycklinglår var makens favorit. Han tyckte att han aldrig förstod henne ändå ville han göra det bästa för henne. På natten kunde inte båda två sova,de skruvade sig i sängen fram och tillbaka. Efter timmar stod inte maken ut längre. Han visste att han fortfarande älskade henne och han kunde inte leva utan henne,han vill ha henne tillbaka,han ville säga att han älskade henne. Han tog upp telefonen och började slå hennes nummer,det slutade aldrig att ringa och han slutade inte att slå hennes telefonnummer.
På andra sidan,var hon sorgsen hon kunde inte förstå efter alla dessa år. Han förstod henne inte alls. Hon älskade honom mycket,men hon stod inte ut längre. Telefonen ringer. Hon vägrar att svara hon visste att det var han som ringer. Vad är det för mening nu när allt är över? Jag har ju velat ha det så här och nu får det bli så här. Jag vill ju inte förlora mitt ansikte tänkte hon,så hon tog ur telefonjacket.

Lite kom hon ihåg att han hade lite hjärtproblem. Nästa dag fick hon nyheten att han hade gått bort. Hon rustade till lägenheten och såg hans kropp,som låg på soffan,fortfarande höll han i telefonen. Han fick en hjärtattack när han försökte ringa upp henne.
Hon var ju mycket ledsen,men hon tog hand om hans tillhörigheter. När hon tittade i byrån var där en livförsäkring som skulle tillfalla henne om han dog. Bland dessa papper fanns det ett litet brev:
Till min käraste fru. När du läser detta. Så finns jag inte längre till. Jag har köpt denna livförsäkring till dig. Den är bara på tusen kronor. Jag hoppas att det räcker för att mitt löfte som jag gav när vi gifte oss. Jag är ju inte där hos dig nu. Jag hoppas att dessa pengar kan ta vara på dig,precis som du skulle ha gjort om jag hade levt längre än dig. Du ska veta att jag alltid är där vid din sida: Jag älskar dig.
Tårarna rann som en flod från hennes ögon.
När du älskar någon låt dem få veta det. Du vet inte vad som händer nästa sekund. Lär att älska varandra. För vem de är, inte för vad de är.


Författare:

Bo Grapenskog

Författare:

Publicerat

Dela: