En kärlekshistoria

En kärlekshistoria

Han slog sej för bröstet, vrålade ut över byn att han aldrig någonsin blivit övergiven av en endaste kvinna! Han var attraktiv. Åtråvärd. Alla kvinnors drömman. Han var mannen som alla ville ha!
Verkligheten var en helt annan. Visst, han hade aldrig någonsin blivit övergiven av en endaste kvinna, det var så sant som det var sagt! Inte ljög han, ärlig som han var.
Men, vad han glömde bort att berätta, var att det alltid var han som svek. Att han i sin rädsla att bli sviken skyndade sej att göra slut på det ena förhållandet efter det andra. För det mesta var han precis lika ledsen som kvinnorna han svek, men det visade han inte för någon. Än mindre berättade han det för någon.
I fantasin var han mannen med stort M, mannen som alla kvinnor ville ha.
Han vågade aldrig göra slut öga mot öga, nej, det blev ett kort telefonsamtal bara. På det sättet fick han sina trofee´r, han samlade på älskarinnornas tandborstar. Nu tronade en hel bukett av dessa borstar, de flesta lite mesigt blaskiga i modell och färg, förutom en som var chockrosa. Den var hennes. Den sista. Henne som han lovat livslång kärlek…. Henne som han påstod sej älska. Innan det korta telefonsamtalet förstås.
Vad gjorde hon nu, sörjde hon ihjäl sej?
Nej, där satt hon på sin sten i skogen och retade sej på hans snabbhet i att göra slut. Jag borde hunnit före, tänkte hon. Varför var jag så finkänslig? Jo, jag tyckte synd om honom, tänkte hon.
Han var inte mycket att ha, ingen känslosam typ. Inte var han vacker heller med sin rosafärgade hud som täcktes av gråa långa strån, ja, över bröstet i alla fall. Huvudet hade inte så många av dessa strån……. om sanningen ska fram. Visst var han en bra älskare, fattas bara som han legat i och tränat med den ena efter den andra, men kärlek är inte enbart teknik. Det ville hon tala om för honom, men gjorde det aldrig, hon ville inte såra.
Han var snål också. Både med vackra ord och presenter och även snål med vackra handlingar. En konstig känsla av vemod och lättnad fick henne att le. Hon reste sej upp från stenen, kände sej fri och lycklig. Nu var hon fri att möta mannen med stort M, mannen med den solbrända kroppen, solvargsgrinet, den svarta kalufsen. Mannen som viskade vackra ord i hennes öra, mannen som tog med henne på spännande utflykter, som överraskade henne med små presenter, som höjde henne till skyarna. Mannen som fick henne att sväva på moln, som delade hennes intressen, inte tillbringade sina dagar på golfbanan…
En snabb dusch, en vacker sommarklänning. Hennes gamla cykel stod lutad mot husväggen, cykeln var snabbaste färdmedlet till dansen, tänkte hon. Hon hörde musiken på avstånd. Hjärtat bultade, hon kände lycka!

Skrikande bromsar. En smäll. Sedan tystnad. Bara tystnad. Fåglarna slutade sjunga. Dikesrenen färgades röd, hennes kropp livlös i en konstig vinkel.
Och den sista känslan hon någonsin kände, var lycka………
När han sent omsider läste hennes dödsannons, suckade han. Att hon gick och sörjde ihjäl sej…….


Författare:

Publicerat

Dela: