En kärlekshistoria på fjället

Ut på fjället skulle de, bara de två. Övernatta i en liten kåta en natt och sedan fara ner igen, nästa dag.
Kompisarna hade retats när hon hade berättat.
'Jahaaaa, vad ska ni göööra då?' hade de frågat retsamt och fnissat. Hon hade rodnat.
Nu satt de alltså här. I den lilla samekåtan runt elden i mitten. Hon kom inte på något att säga, smuttade bara på teet. Han fingrade på sin gitarr.
Nu började det verkloigen bli pinsamt, tyckte hon. De satt bara där, alldeles tysta, och sysslade med sitt.
Han var äldre än henne. Han gick i gymnasiet, men var så vuxen. Och sig själv. Därför gillade hon honom. Han var så underbar, men hon visste att det aldrig kunde bli de två.
Själv var hon vara liten, gick i högstadiet. Hon var klantig, ful och konstig, det var vad hon trodde om sig själv. Hon snubblade jämt, brydde sig inte mer om sitt utseende än att borsta håret och tänderna varje dag, och konstig, ja, hon var inte som alla andra. Hon förstod inte hur de andra tjejerna i klassen kunde sitta i timmar på ett kafe i köpcentret och titta och kommentera killar som gick förbi. Eller bara gå runt i affärer och shoppa kläder. Herregud, deras garderober måste vara större än deras rum, för att få plats med alla de kläderna! Och vad skulle de med dem till, egentligen?
Nej, hon trivdes med sig själv, och den sanningen att hon inte var som de andra, och inte ville bli som de heller. Och hon trivdes ute på fjället, även om det var kallt på vintrarna. Fast hon kunde inte så mycket. Hon visste inte hur man kunde överleva en månad på fjällen, och knappt ens hur man gjorde upp eld på bästa sätt.
Men hon ville lära sig. Och det gjorde hon. Här och nu. Så glad hon var för att hon hade fått följa med. Så himla glad!
Och han satt här, brevid henne och spelade på sin gitarr. Hon kunde sträcka ut handen och röra vid honom, om hon velat. Det ville hon också, men vågade inte. Vad skulle han tro egentligen?
Hon hade varit kär i honom så himla länge nu, kändes det som. Och hon var glad bara hon fick vara med honom, prata med honom. Hon var väldigt blyg och tystlåten själv, vågade inte riktigt. Men här på fjället var det som om hon blev en annan person.
Och plötsligt kände hon att hon vågade. Att det visst gick, att det visst fanns en chans, även om den var liten. Innerst inne visste hon ju att hon byggde upp självförtroendet i onödan, men hon var bara tvungen att få ut det. Annars skulle hon ångra sig i resten av sitt liv, kände hon.
'Jag...' Hon blev förvånad över sig själv. Menade hon verkligen allvar?
'Vad sa du?' Han tittade på henne, rakt i ögonen. Hans blick var magisk, kändes det som, och hon fick nytt mod.
'Jag gillar dej verkligen' sade hon. 'Jag vet att jag bara är en dum och klantig högstadieunge, men jag ville bara säga det. Att jag är kär i dej.'
Det blev tyst ett tag. På hans blick såg hon att det inte var något nytt för honom. Det fick henne att generat titta ner och rodna.
Hon kände något mjukt mot sin kind. Hon tittade upp och såg att han hade sträckt fram handen och smekte henne över kinden.
'Tack.' Sa han 'Det visste jag redan, men det var ändå trevligt att du tog mod till dig att säga det. Jag gillar dig med.'
Hon var alldeles paff. Va? Vad menade han men det nu igen?
Plötsligt märkte hon att hon grät. Stora tårar rullade nerför hennes kinder och hon hickade lite. Det här var den bästa, den allra bästa kvällen i hela hennes liv.
Utan tvekan!


Till Alla Er Som Tror Att Ers Kärlekar Är Omöjliga! Kämpa På Tills Det Går, Det Gör Det Förr Eller Senare, Ge Inte Upp! Kärlek Är En Stor Del Av Livet, Och Ni Alla Är Vackra! ^^~

Författare:

Publicerat

Dela: